Wessex

Wessex var ett av de sju stora anglosaxiska rikena som föregick Kungadömet England. Wessex ligger i södra England, söder om Themsen och väster om Severn. Kungariket existerade från 500-talet fram till Englands framväxande under 900-talet, samt som ett grevskap mellan 1016 och 1066. Dess viktigaste ort var Winchester. Landskapet som erövrades av sachsarna och erhöll namnet Wessex som kungarike för vestsachsarna (jämför med Essex, Middlesex och Sussex).

Den första säkra händelsen i Wessex historia är kung Cynegils dop år 640. På 800-talet kom Wessex att expandera. Under kung Egbert vann man 825 vid Ellandun ett slag mot Mercia som innebar att Kent, Surrey, Sussex och Essex gav sig under Wessex. Några år senare 829 erkände även Mercia och Northumbria Wessexs överhöghet.

Under Alfred den store kom riket att vara det enda som lyckades göra kraftfullt motstånd mot danskarna. Under honom och hans efterträdare erövrades vikingarnas områden och England kom därigenom att enas.

Wessex
Westseaxna rīce (Fornengelska)
519–900-talet

Wessexs Wyvern

Wyvern

Huvudstad Winchester
(Efter 800-talet)
Språk Fornengelska
Religion Anglosaxisk mytologi
(Före 600-talet)

Kristendom
(Efter 600-talet)
Statsskick monarki
Bildades 519
Upphörde 900-talet
Valuta Sceat
Föregående
Efterföljande
Sussex
Essex
Kungariket Kent
Domnonée
Mercia
Kungariket East Anglia
Five Burghs
Northumbria
Kungariket England
Idag del av Storbritannien
Flag of Wessex
En modern version av Wessex flagga
Anglo-Saxon Wessex
Karta över Wessex(engelsk text)
British isles 802
Karta över brittiska öarna 802
Alfred den store

Alfred den store (fornengelska: Ælfrēd), född 849 i Wantage, Oxfordshire, död 26 oktober 899 i Winchester, Hampshire, son till kung Æthelwulf (839–858), var anglosaxisk kung av Wessex från 871, då han efterträdde sin bror Æthelred I (866-871) på tronen. Han är den ena av Englands regenter som har fått tillnamnet den store (den andre är den danske och engelske kungen Knut den store). Vidare besegrade han Guthrum vid Edington 878 och drev därigenom tillbaka de inträngande danska vikingarna till norra England. I den efterföljande freden bestämdes att Guthrum skulle döpas och att Alfred skulle erkänna dansk överhöghet i Östangeln och delar av Mercia.

Anglosaxiska lagar samlades, munkar uppmanades skriva krönikor (de anglosaxiska krönikorna), skolväsendet främjades och lärda verk översattes till anglosaxiska. Alfred lät även bygga försvarsverk och en flotta, vilket gör att han räknas som den engelska flottans fader.

Han begravdes i den dåvarande huvudstaden Winchester. Biskop Asser av Sherborne, som var Alfreds rådgivare, blev hans levnadstecknare.

Anglosaxare

Anglosaxare eller angelsaxare kallas de germanska folkstammar som migrerade till brittiska öarna, i synnerhet England, och blev dominerande där från 300-talet, sedan romarna dragit sig tillbaka.

Västgermanska stammar skall sedan 200-talet ha plundrat det romerska Britanniens kuster och - när romarna lämnat ön 411 - fört krig mot den keltiska befolkningen, vilken ursprungligen ska ha bett saxarna om hjälp mot pikter och skoter. En rad invecklade stridigheter ska ha uppstått i samband med detta. Efter saxarna invaderades snart Britannien även av jutar och angler. Saxarna ska ha tagit landet i syd och sydväst i besittning, medan jutarna underlade sig Kent, Wight och Hampshirekusten, samtidigt som anglerna ska ha tagit östkusten, från Essex upp till Forth i anspråk. Vad som följde av detta var en rad av varandra oberoende småriken, vilka så småningom kom att reduceras till sju stycken, den så kallade anglosaxiska heptarkin. Denna bestod av Essex, Kent, Mercia, Northumberland, Sussex, Wessex och Östangeln (East-Anglia).

Namnet anglosaxare kommer av namnen på två av stammarna, anglerna från Angeln (dagens Schleswig-Holstein) och saxarna från Sachsen (motsvarar det nuvarande Niedersachsen) i dagens Nordtyskland. Anglosaxarna är roten till den moderna engelska nationen; ordet "England" härstammar från "Anglernas land". Dagens engelska är en utveckling från det västgermanska språk som anglosaxarna talade.

Athelstan av England

Athelstan, född cirka 895, död 27 oktober 939, var kung av Wessex 924–927 och av England 927–939. Han var son till Edvard den äldre, som han efterträdde 2 augusti 924. Hans legitimitet har ifrågasatts, då hans mor först beskrevs som dottern till en fattig fåraherde, men senare beskrevs hon som "adelsdam".

Danelagen

Danelagen (även känd som Danelagh; engelska: Danelaw; fornengelska: Denelagu) är en benämning som uppkom på 1000-talet på den del av norra och östra England som från ca 876 till 954 stod under nordgermanska (främst danska, daner, därav namnet) herrars överhöghet (den norska delen av nordvästra England räknas inte till Danelagen). Termen används även för att beskriva de lagar som fastställdes mellan den engelske kungen Alfred den store av Wessex och vikingakungen Guthrum sedan Guthrum förlorat slaget vid Edington år 878. Omkring år 886 slöts ett avtal mellan de båda kungarna som fastställde respektive rikens gränser och upprättade relationer dem emellan. Under 900-talets första hälft erövrade dock kungarna av Wessex större delen av det danska området; den sista danska staden, York, föll år 954.

Till följd av nordgermanernas besittning av stora delar av England kom ett flertal ord från nordgermanska språk att inlånas i engelskan.

Edith av Wessex

Edith av Wessex, född cirka 1020, död 19 december 1075, engelsk drottning. Hon gifte sig med kung Edvard Bekännaren 1045, men fick inga barn då Edvard hade avgivit ett celibatlöfte. Vid Edvards död i januari 1066 efterträddes han av Ediths bror, Harald Godwinson.

Edith var dotter till earlen Godwin av Wessex, en av den tidens allra mäktigaste män. Hennes mor var Gytha Thorkelsdóttir dotter till Torgils Sprakalägg.

Edmund Järnsida

Edmund Järnsida (engelska: Ironside), född omkring 989, död den 30 november 1016, var kung av England under en del av 1016. Han var son till Ethelred och Aelgifu.

Edmund utropades den 23 april 1016 efter faderns död av Londons borgare till kung, medan rikets förnämsta män samtidigt i Southampton hyllade Knut den store. Edmund blev erkänd som kung även i Wessex och upptog till en början med framgång striden om kronan med Knut, vilken han besegrade vid Pen i Somerset och tvingade att upphäva Londons belägring.

Han gifte sig 1015 med Ealdgyth (Edith) av East Anglia (född ca 986), dotter till Mocar och Edgitha.

Barn:

Edvard Landsflyktingen "Aetheling" (1016–1057), född i Wessex, avliden i London, gift med Agatha av Ungern omkring 1035.

Edmund Ætheling (född cirka 1015–1017, troligen död 1046), gift med en prinsessa av Ungern (Hedwig?)Till sist blev han dock fullständigt besegrad vid Assandun (antingen Ashdown eller Ashington i Essex) 18 oktober 1016, ingick därefter förlikning med sin besegrare och fick som kungarike behålla landet söder om Themsen jämte East Anglia och Essex, varvid troligen även bestämdes, att den överlevande skulle erhålla hela riket. Edmund dog redan 30 november samma år. "Järnsida" kallades han för sitt mod och sin stora kroppsstyrka.

Egbert av Wessex

Egbert (även stavat Ecgberht), född omkring 769 eller 771, död 839, var kung av Wessex från 802 till 839. Hans far var Ealhmund av Kent. På 780-talet tvingades Egbert i exil av Offa av Mercia och Beorhtric av Wessex, men då Beorhtric avled år 802 kunde Egbert återvända och inta tronen.

Ytterst lite är känt om de första tjugo åren av Egberts regeringstid, men han tros ha kunnat hålla Wessex självständigt mot kungariket Mercia, som vid den tidpunkten dominerade de andra södra engelska rikena. År 825 besegrade Egbert Beornwulf av Mercia i slaget vid Ellendun, och fortsatte med att ta kontroll över de merciska besittningarna i sydöstra England. År 829 besegrade Egbert Wiglaf av Mercia och fördrev honom från riket och kunde därmed tillfälligt styra Mercia. Senare samma år underkastade sig den northumbriske kungen i Dore, nära Sheffield, honom. Anglosaxiska krönikan beskrev Egbert som bretwalda, eller "Britanniens härskare".

Egbert lyckades inte behålla denna position och inom ett år hade Wiglaf återfått Mercias tron. Wessex hade dock fortsatt kontroll över Kent, Sussex och Surrey; dessa områden gavs till Egberts son Æthelwulf att styra över som en sorts "underkung" under Egbert. De sydöstra rikena inlemmades i Wessexriket efter Æthelwulfs död år 858.

Essex

Essex är ett grevskap i sydöstra England i Storbritannien. Essex ligger nordost om London. Områdena närmast huvudstaden är mer industrialiserade än resten av grevskapet som är tämligen lantligt. Essex är till stor del ett bördigt och mjukt böljande jordbrukslandskap med låglänt kust mot Nordsjön. Administrativ huvudort är Chelmsford. Bland de större städerna finns Clacton-on-Sea, Colchester, Southend-on-Sea, Basildon, Maldon och Tilbury.

Fram till 800-talet var Essex ett tidvis självständigt anglosaxiskt kungadöme. Landskapet var erövrades av sachsarna och erhöll namnet Essex som kungarike för östsachsarna (jämför med Sussex, Middlesex och Wessex).

Godwin, earl av Wessex

Godwin, född ca 1001, död 5 april 1053, var en av de mäktigaste adelsmännen i England under Knut den store och hans efterträdare. Knut gjorde honom till den förste earlen av Wessex. Godwin var far till Harald II, Tostig Godwinson och Edith av Wessex, Edvard Bekännarens drottning.

Godwin var den sjunde generationens ättling till kung Ethelred av Wessex, Alfred den stores äldre bror. Hans ättlingar förbisågs i den kungliga successionsordningen, men blev framstående adelsmän i kungariket. Godwins far var Wulfnoth Cild (ca 983-1015) thegn av Sussex. Wulfnoth ledde en del av den kungliga flottan till sjöröveri, vilket fick konsekvensen att hans landområden förverkades och att han landsförvisades. Det ankom därefter på hans unge son, Godwin, att förbättra familjens förmögenhet efter faderns död 1014.

Godwin stödde Edmund Järnsida, kung Ethelred den rådvilles son. Då Edmund revolterade mot fadern, invaderade Knut den store England. Edmund dödades tillsammans med många av sina anhängare, men Godwin undkom och svor trohet till Knut den store. Han blev en av Knuts rådgivare och följde honom till Danmark för att kväsa ett uppror där.

1022 gifte han sig med Knuts syster, Thyra Sveinsdóttir. Hon dog strax därefter, men Godwin fortsatte att vinna anseende och 1023 var han den mäktigaste earlen i England.

Godwin gifte sig med en annan dansk adelsdam, Gytha Thorkelsdóttir, barnbarn till den legendariske vikingen Styrbjörn Starke och barnbarnsbarn till Harald Blåtand. Äktenskapet ledde till många barn:

Sweyn Godwinson, earl av Mercia (cirka 1025-1052). Han hävdade att han var Knut den stores illegitime son, men detta anses vara falskt.

Harald II av England (cirka 1022-14 oktober 1066)

Tostig Godwinson, earl av Northumbria (cirka 1026-25 september 1066).

Edith av Wessex, (cirka 1030- 19 december 1075), Edvard Bekännarens drottning

Gyrth Godwinson (cirka 1030-14 oktober 1066)

Gunhilda av Wessex, (cirka 1035-1080), nunna

Ælfgifu av Wessex (ca.1035)

Leofwine Godwinson, earl av Kent (cirka 1035-14 oktober 1066)

Wulfnoth Godwinson (ca.1040)12 november 1035 dog Knut den store. Hans kungarike delades upp mellan tre rivaliserande härskare. Harald Harfot, en illegitim son med Aelgifu av Northampton, tillskanskade sig Englands tron medan Hardeknut, en legitim son med Emma av Normandie regerade i Danmark. Norge gjorde uppror genom Magnus I av Norge. 1037 krävde Emmas och Ethelreds son, Hardeknuts halvbror, Alfred av Wessex tronen. Godwin ska antingen själv ha gripit Alfred eller lurat honom att vara en allierad och överlämnat honom till Harald Harfots trupper. I alla händelser gjordes Alfred blind och han dog inom kort.

17 mars 1040 dog Harald Harfot, varefter Godwin stödde Hardeknut som tronföljare. Då Hardeknut i sin tur dog 8 juni 1042 stödde Godwin hans halvbrors, Edvard Bekännaren tronanspråk. Edvard var ytterligare en son till Ethelred och Emma som hade tillbringat större delen av de gångna trettio åren i Normandie. Hans regering återställde den kungliga familjen Wessex på den engelska tronen. Trots Godwins ansvar för Edvards bror Alfreds död säkrade makten genom giftermålet mellan sin dotter Eadgyth (Edith av Wessex) 1045. Godwin blev ledare för oppositionen mot det ökande normandiska inflytandet, då Edvard anlitade rådgivare, adelsmän och präster från sin tidigare tillflyktsort.

Godwin landsförvisades från kungariket i september 1051 för att han vägrat att straffa folket i Dover för en våldsam sammandrabbning med den besökande Eustace II, greve av Bologna. Godwin återvände dock följande år och tvingade med militära styrkor Edvard att återställa hans samhällsposition.

Godwin dog 15 april 1053. Hans son Harald efterträdde honom som earl av Wessex, ett område som på den tiden täckte den södra tredjedelen av England. Harald efterträdde senare Edvard Bekännaren och blev kung av England.

Hampshire

Hampshire (förkortas ibland till Hants) är ett grevskap i England. Hampshire ligger vid kusten i regionen Sydöstra England och gränsar mot Dorset, Wiltshire, Berkshire, Surrey och West Sussex.

Hampshire är en populär semesterplats med flera kuststäder. New Forest, som blev nationalpark 2005, och en stor del av South Downs ligger i grevskapet. Östra delen av South Downs nationalpark ligger inom grevskapet.

Det ceremoniella grevskapet består av elva distrikt i det administrativa grevskapet samt enhetskommunerna (unitary authorities) Southampton och Portsmouth. De två städerna blev självstyrande år 1997.

Administrativ huvudort är Winchester, som under medeltiden var huvudstad först i kungariket Wessex, och därefter i England fram till normandernas erövring år 1066.

I Hampshire föddes bland annat Jane Austen och Pam Gems. Jane Austen bodde där 1775–1801.

Harald Godwinson

Harald II av England eller Harald Godwinson, född ca 1022, död 14 oktober 1066, var Englands siste saxiske kung från 5 januari till 14 oktober 1066, då han dödades i slaget vid Hastings.

Haralds far var Godwin, den mäktige earlen av Wessex (kallad Godwin jarl i den isländska litteraturen). Godwin var son till Wulfnoth Cild, thegn i Sussex och hade varit gift två gånger. Först med Thyra Sveinsdóttir (994 — 1018), en dotter till Sven Tveskägg, kung av Danmark, Norge och England. Hans andra hustru var Gytha Thorkelsdóttir som var barnbarn till den legendariske svenske vikingen Styrbjörn Starke och på mödernet barnbarn till Harald Blåtand, kung av Danmark och Norge, och Svens far. Detta andra äktenskap resulterade i de två sönernas Harald och Tostig Godwinsons födelse samt deras systers Edith av Wessex (1020 - 1075) som blev Edvard Bekännarens drottning.

Harald blev earl av East Anglia 1045 och följde sin far i landsflykt 1051, men hjälpte honom att återfå sin position följande år. Då Godwin dog 1053 efterträdde Harald honom som earl av Wessex (en landsdel som vid denna tid täckte den södra delen av England). Detta gjorde honom den näst mäktigaste personen i England, näst efter kungen.

1058 blev Harald även earl av Hereford, och han efterträdde fadern som företrädare för oppositionen mot det växande normandiska inflytandet i England under Edvard Bekännaren som tillbringat mer än ett kvarts sekel i landsflykt i Normandie.

Han vann ära genom en rad fälttåg (1062 - 1063) mot härskaren av Gwynedd, Gruffydd ap Llywelyn, som hade erövrat hela Wales; denna konflikt slutade med Gruffydds nederlag (och död i händerna på sina egna trupper) 1063. Omkring 1064 gifte sig Harald med Edith, dotter till earlen av Mercia, Gruffydd ap Llywelyns änka. Med Harald fick hon två söner - möjligen tvillingar - Harald och Ulf, vilka båda överlevde till vuxen ålder och troligen slutade sina liv i landsflykt. Harald hade även flera illegitima barn med sin berömda älskarinna (eller hustru enligt dansk lag) "Ealdgyth Swan-neck" eller "Edit Svannacke".

1065 stödde Harald northumbriska rebeller mot brodern Tostig som ersatte honom med Morcar. Detta stärkte hans position som Edvards efterträdare, men splittrade familjen, då Tostig allierade sig med kung Harald Hårdråde.

Vid Edvard Bekännarens död 6 januari 1066 hävdade Harald att Edvard på sin dödsbädd lovat honom kronan och fick Witenagemot (rådet av rikets betydande män) att godkänna honom för kröning, något som ägde rum följande dag.

Landet invaderades av både Harald Hårdråde och Vilhelm av Normandie som hävdade att han lovats kronan av både Edvard (troligtvis 1052) och Harald Godwinson som hade lidit skeppsbrott i Ponthieu, Normandie 1064 eller 1065. Det sades att, under det senare tillfället, att Vilhelm hade tvingat Harald att svära en ed att stödja hans krav på tronen på en låda med heliga reliker. Vid Haralds död var normanderna noga med att påpeka att genom att acceptera Englands krona hade Harald begått mened.

Genom att invadera vad som nu är Yorkshire i september 1066 besegrade Harald Hårdråde och Tostig de engelska earlerna Edwin av Mercia och Morcar av Northumbria vid slaget vid Fulford nära York (20 september), men besegrades i sin tur av Haralds armé fem dagar senare vid slaget vid Stamford Bridge (25 september).

Harald tvingade nu sin armé att marschera 386 km för att genskjuta Vilhelm som hade landstigit med kanske 7000 man i Sussex, i södra England tre dagar senare, 28 september. Haralds armé etablerade sig i en hastigt byggd befästning i närheten av Hastings. De båda arméerna drabbade samman 14 oktober, i slaget vid Hastings. Efter en hård strid dödades Harald, enligt traditionen och så som det avbildas på Bayeuxtapeten, genom en pil genom ögat. Om han dödades på detta vis (ett slags dödsstraff som under medeltiden förknippades med personer som hade begått mened) eller om han dödades med svärd, kommer aldrig att bli känt. Haralds hustru Edith Swanneck, skulle identifiera liket, vilket hon gjorde genom märken på kroppen som bara hon kände till, ansiktet var helt förstört. Trots att en normandisk redogörelse menar att Haralds lik begravdes i en grav med utsikt över den saxiska kusten, är det mer troligt att han begravdes i kyrkan Waltham Holy Cross i Essex. Haralds illegitima dotter Gytha av Wessex gifte sig med en storhertig av Kievriket, därför erkände nyligen den rysk-ortodoxa kyrkan Harald som martyr med 14 oktober som festdag.

En hjältedyrkan uppstod kring Harald och genom en legend från 1300-talet skulle Harald ha överlevt striden och läkt sina sår i Wincester under två år och reste sedan till Tyskland där han vandrade omkring som pilgrim. Som gammal skulle han ha återvänt till England och blivit eremit i en grotta nära Dover. På sin dödsbädd ska mannen ha erkänt att trots att han gick under namnet Christian hette han egentligen Harald Godwinson. Olika varianter på denna historia levde kvar genom medeltiden, men saknar faktagrund.

Litteraturintresset kring Harald fick nytt liv under 1800-talet genom pjäsen Harold av Alfred Tennyson (1876) och genom romanen Last of the Saxon Kings av Edward Bulwer-Lytton (1848). Rudyard Kipling skrev historien The tree of justice (1910), som beskrev hur en gammal man som visar sig vara Harald ställs inför Henrik I. E. A. Freeman skrev en allvarlig historia i History of the Norman Conquest of England (1870-79) i vilken Harald ses som en stor engelsk hjälte. Under 2000-talet förknippas Haralds rykte, så som det alltid gjort, med subjektiva åsikter om huruvida den normandiska erövringen var rätt eller fel.

James, viscount Severn

James, viscount Severn (James Alexander Philip Theo), född 17 december 2007, är en brittisk prins som är medlem av den brittiska kungafamiljen, och den tolfte i den brittiska tronföljden. Han är son till prins Edward, earl av Wessex och Sophie, grevinna av Wessex (född Rhys-Jones).

James kommer att, enligt föräldrarnas önskan tituleras James, viscount Severn, trots att han som barnbarn till drottningen har rätt att tituleras prins av Storbritannien. Titeln viscount Severn är en artighetstitel som egentligen tillhör hans far men som enligt tradition ges till förstfödde sonen inom äktenskapet.

Lista över Englands regenter

Lista över Englands regenter omfattar de personer, som vid och under någon tid har varit regent av England eller, innan det enade kungariket existerade, innehade någon liknande titel. Den förste person, som antog titeln Rex Anglorum (Engelsmännens konung, engelska King of the English) var Offa av Mercia, men hans maktanspråk dog med honom. Under 800-talet blev kungarna av Wessex, som erövrade Kent och Sussex från Mercia 825, alltmer dominerande över de andra engelska kungadömena. Den oavbrutna listan över Englands regenter börjar traditionellt med Egbert av Wessex 829. Alfred den store och hans son Edvard den äldre använde titeln Anglosaxarnas konung (engelska King of the Anglo-Saxons). Efter att Athelstan hade erövrat Northumbria 927, antog han titeln Rex Anglorum. Från och med Henrik II:s trontillträde 1154 blev titeln Rex Angliae (Kung av England, engelska King of England).

Furstendömet Wales inkorporerades i Kungariket England genom Rhuddlanstadgan 1284 och 1301 tilldelade Edvard I sin äldste son, den blivande Edvard II titeln Prins av Wales (engelska Prince of Wales). Sedan dess har äldste sonen till alla engelska monarker, med undantag av Edvard III burit denna titel. Efter att Elisabet I hade avlidit utan arvinge 1603 enades de engelska och skotska kronorna i personalunion under Jakob VI av Skottland, som blev Jakob I av England. Genom kunglig kungörelse kallade Jakob sig själv Kung av Storbritannien (engelska King of Great Britain), men något sådant kungarike existerade inte förrän 1707, då England genom unionsakterna gick i realunion med Skottland och då bildade Förenade kungariket Storbritannien (engelska United Kingdom of Great Britain). Regenter från och med ingåendet av denna union listas därför på lista över Storbritanniens regenter. De båda romerska kejsarna Marcus Mausaeus Carausius (285–293) och Caius Allectus (293–296), som styrde över den romerska provinsen Britannien, medtas inte i nedanstående lista, eftersom de var pretendenter till den romerska kejsarposten och inte regenter över något engelskt rike.

Mercia

Mercia, eller Mierce, var ett anglosaxiskt kungarike i det som kallas Midlands, i mellersta England.

Namnet kommer från fornengelskans merce som betyder "gränsfolk". Riket och dess underlydande var beläget vid floden Trent. Mercias grannar var Northumbria, Powys, de sydwalesiska kungarikena, Wessex, Sussex, Essex och Östangeln.

Hur Mercia blev ett kungarike är höljt i dunkel, arkeologiska utgrävningar visar att det fanns angliska folk norr om Themsen på 500-talet och det man vet om kungar och slag kommer i huvudsak ifrån de anglosaxiska krönikorna.

Mercias storhetstid var under 600- till 800-talen då det dominerade södra England. I slutet av 800-talet invaderades det av vikingar och blev en del av danelagen. Mercia förlorade sin självständighet i början av 1000-talet och uppgick i ett enat engelskt kungarike.

Prins Edward, earl av Wessex

Prins Edward Antony Richard Louis, earl av Wessex, född 10 mars 1964 på Buckingham Palace, Westminster, London, är drottning Elizabeth II:s och prins Philips fjärde och yngsta barn. Han är för närvarande den elfte i den Brittiska tronföljden.

Han är sedan 19 juni 1999 gift med Sophie, född Rhys-Jones. Tillsammans har paret två barn – dottern Louise (född 8 november 2003) och sonen James (född 17 december 2007). Familjen bor på det kungliga residenset Bagshot Park i Surrey.

Både Edward och hans fru Sophie arbetar med representation och andra uppdrag i monarkins tjänst. För detta arbete erhåller de ekonomisk ersättning från den brittiska staten. Edward har under senare år övertagit en del av sin fars uppdrag, bland annat som beskyddare för samväldesspelen (Commonwealth Games).

Sophie, grevinna av Wessex

Sophie, grevinna av Wessex, ursprungligen Sophie Helen Rhys-Jones, född 20 januari 1965 i Oxford, Oxfordshire, är en medlem av den brittiska kungafamiljen. Hon är sedan den 19 juni 1999 gift med prins Edward, earl av Wessex, Elizabeth II:s yngste son.

De gifte sig i St. George's Chapel i Windsor.

Paret fick den 8 november 2003 dottern Louise och den 17 december 2007 sonen James.

Sydvästra England

Sydvästra England (eng. South West England) är en av Englands nio regioner. Den består av Cornwall och betydande delar av det historiska Wessex.

Den utgör en av valkretsarna vid val till Europaparlamentet. Då ingår också, sedan valet 2004, Gibraltar.

Wessex Football League

Wessex Football League är en engelsk fotbollsliga baserad i Hampshire, men det finns även klubbar från Dorset, Berkshire och Isle of Wight i ligan. Den grundades 1986 och bestod fram till 2004 av en division. Man tog då de flesta lagen från sin matarliga Hampshire League och bildade två nya divisioner, Division One och Division Two. När säsongen 2006/07 spelats färdig upplöstes Division Two och de flesta klubbarna gick samman och bildade en ny liga kallad Hampshire Premier Football League.

Toppdivisionen Premier Division ligger på nivå 9 i det engelska ligasystemet. Mästarklubben kan ansöka om uppflyttning till Isthmian Leagues eller Southern Football Leagues regionala divisioner beroende på var klubben ligger och om man klarar arenakraven.

Winchester

Winchester eller Winton är en historisk stad i södra England, med omkring 40 000 invånare inom en 4,8 kilometers radie från centrum. Staden är säte för City of Winchesters distrikt, vilken täcker ett mycket större område. Winchester är också administrativt centrum för Hampshire. Winchester var tidigare huvudstad i England, under 900- och 1000-talet, och innan dess huvudstad för Wessex. Staden ligger i den västra delen av South Downs med floden Itchen som rinner igenom. Till staden går tåg från London, Weymouth, Brighton, Portsmouth, Southampton och norra England.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.