Vita rosen

Vita rosen (tyska: Weiße Rose) var en tysk motståndsgrupp mot den nationalsocialistiska diktaturen under andra världskriget. Den bestod huvudsakligen av studenter i München och spreds till flera städer.

Hans Scholl och Alexander Schmorell startade gruppen i juni 1942.[1] Utöver dessa deltog även Sophie Scholl, syster till Hans, Christoph Probst, Willi Graf samt Kurt Huber. Gruppen utökades successivt med såväl medlemmar som understödjare. De var verksamma fram till den 18 februari 1943.

Gruppen författade sammanlagt sex flygblad som stencilerades, postades och delades ut i tusental trots svårigheter att få tag i material. I bladen protesterade man mot regimens förbrytelser och manade till motstånd mot nationalsocialismen. Efter slaget vid Stalingrad målade medlemmarna slagord mot Hitler och nationalsocialisterna på offentliga byggnader i München. Efter deras gripande spreds det sjätte flygbladet av allierade flygplan i tiotusental..[2]

Scholl-Denkmal, München
Monument till "Weiße Rose" utanför Münchens Ludwig-Maximilian-universitet.

Medlemmar

Vita rosens främsta ledare bestod av studenter från universitetet i München: Hans Scholl, Sophie Scholl, Alexander Schmorell, Willi Graf, Christoph Probst, Traute Lafrenz, Katharina Schueddekopf, Lilo Berndl, Jurgen Wittenstein, Marie-Luise Jahn och Falk Harnack. År 1937 gick Hans Scholl, i likhet med många andra unga människor, med i Hitlerjugend. Hans syster Sophie Scholl gick samtidigt med i Bund Deutscher Mädel. Fyra år senare, 1941, insåg Hans Scholl vad organisationen Hitlerjugend egentligen gick ut på, vilket var att göra soldater av Tysklands unga pojkar. Med anledning av detta bestämde sig Hans och Sophie Scholl för att göra motstånd mot Adolf Hitler och nazismen och bildade därför organisationen Vita rosen i juni 1942. Motståndet gjordes via utspridning av flygblad där befolkningen uppmanades att göra motstånd mot den tyska regimen.

Historik

Bakgrund och motiv

Få hade vid den tiden modet att protestera mot regimen. Syskonen Scholl och deras studentkamrater präglades av ideal som frihet, rättvisa och självständighet. De var djupt upprörda över deportationen och behandlingen av såväl judar som regimmotståndare.

Vid deras universitet fanns en professor i filosofi, Kurt Huber, som tog avstånd från den nationalsocialistiska regimen med hänvisning till frihetstankarna hos såväl Baruch Spinoza som Gottfried Wilhelm von Leibniz. Spinoza avfärdades av nazisterna som ”Talmudjude”.

Aktioner

Från slutet av juni till mitten av juli 1942 skrev och flerfaldigade Hans Scholl och Alexander Schmorell de fyra första flygbladen. De delade ut bladen med största försiktighet och varken vänner eller familj visste om något.

De skickade också de båda första flygbladen till professor Kurt Huber och efter ett halvår berättade de för honom att de var författarna. Strax därefter anslöt sig Huber till gruppen och han bidrog till Vita rosens regimfientliga texter.

I slutet av juli avslutades projektet tillfälligt eftersom Hans Scholl och Alexander Schmorell inkallades till fronten.

Men nätverket Vita rosen växte: Sophie Scholl bad vänner i Ulm om medverkan, Willi Grafs vänner i Saarbrücken delade ut flygblad. Flygbladen spreds även via vänner till Hamburg och Berlin. Finansiellt understöd kom från Eugen Grimminger i Stuttgart.[4]

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad stärktes gruppen i sin kamp. I slutet av januari låg hundratals flygblad på gatorna i Münchens innerstad. Och Vita rosen vågade än mer: tre gånger på morgonen stod paroller som ”Ner med Hitler” eller ”Hitler massmördare” på husväggarna. ”Frihet” stod skrivet på bägge sidor om huvudingången till universitetet. För att nå fler medborgare blev gruppen alltmer oförsiktig.

Det sjätte och sista flygbladet riktade sig framför allt till studenterna vid Münchens universitet. Kurt Huber uppmanade här studenterna till aktion: ”Det tyska namnet skändas för evigt om inte den tyska ungdomen står upp, /…/ förintar plågoandarna och upprättar ett nytt, andligt Europa.”[5] En följd blev att när en högt uppsatt nazist höll tal med anledning av att universitetet fyllde 470 år blev det uppror i salen.

Gripande och process

18 februari 1943 delade Hans och Sophie Scholl ut det sjätte flygbladet på universitetet utan att ha avtalat det med de andra i gruppen. Några av bladen kastade de ner på universitetets innergård. Vaktmästaren, som hade ålagts att anmäla allt misstänkt, såg dem och höll fast dem tills Gestapo kom.

Fyra dagar efter fasttagandet inleddes processen, där anklagelsepunkterna bland annat var landsförräderi och förberedelse till högförräderi. Hans och Sophie Scholl samt Christoph Probst dömdes till döden och giljotinerades samma dag.

Hans Scholl sista ord var: ”Leve friheten!” och Sophie skrev ”Frihet” på baksidan av anklagelseskriften som förelagts henne före processen.

Den 19 april 1943 inleddes den andra processen mot Vita rosens medlemmar. Alexander Schmorell, Willi Graf och Kurt Huber samt ytterligare elva personer anklagades under 14 timmar. Professor Kurt Huber krävde i sitt försvarstal en återgång till rättsstaten och till ömsesidigt förtroende mellan människor. Han menade också att de unga studenternas motstånd inte varit illegalt utan ett återställande av legaliteten. Kurt Huber, Alexander Schmorell och Willi Graf dömdes till giljotinen. De andra anklagade fick mångåriga fängelsestraff.

Epilog

Det sjätte flygbladet fick den största spridningen. Helmuth James Graf von Moltke från en annan motståndsgrupp överlämnade det i Oslo till den norske biskopen Berggrav, som tog med det till England. I juli 1944 spred brittiska flygplan ut miljontals kopior av flygbladet över Nordtyskland.

Redan den 27 juni 1943 talade författaren Thomas Mann i sin månatliga BBC-sändning till tyska lyssnare om vad som hänt i München och sade: ”Ni har inte dött förgäves, ni kommer inte att glömmas bort”.[6]

Filmatiseringar

  • Den vita rosen (Die Weiße Rose) 1982, regisserad av Michael Verhoeven
  • Sophie Scholl – De sista dagarna (Sophie Scholl - Die letzten Tage) 2005, regisserad av Marc Rothemund

Källor

  1. ^ ”1942/43: The White Rose Resistance Group - LMU Munich” (på en). www.en.uni-muenchen.de. http://www.en.uni-muenchen.de/about_lmu/introducing-lmu/history/contexts/09_white_rose/index.html. Läst 5 december 2017.
  2. ^ Dipl.Ing.(FH), Gerhard Grabsdorf. ”Weiße Rose Stiftung e.V.”. www.weisse-rose-stiftung.de. https://www.weisse-rose-stiftung.de/white-rose-resistance-group/. Läst 21 februari 2019.
  3. ^ [a b c d e f] Meyer, Meike (10 augusti 2016). ”Weiße Rose: Mitglieder” (på tyska). planet-wissen.de. https://www.planet-wissen.de/geschichte/nationalsozialismus/weisse_rose/pwiediemitgliederderweissenrose100.html. Läst 19 december 2017.
  4. ^ ”Eugen Grimminger| Weiße Rose, Arbeitskreis Crailsheim e.V.” (på de). weisse-rose-crailsheim.de. http://weisse-rose-crailsheim.de/eugen-grimminger/eugen-grimminger/. Läst 5 december 2017.
  5. ^ Kurt Bauer. ”Die sechs Flugblätter der Weißen Rose (Juni 1942 bis Februar 1943)” (på tyska). http://www.kurt-bauer-geschichte.at/PDF_Lehrveranstaltung%202008_2009/28_Weisse_Rose.pdf. Läst 5 december 2017.
  6. ^ Thomas Mann. ”(White Rose)” (på engelska). http://blogs.bethel.k12.or.us/kpetty/files/2013/04/Dt.1-Background-information-for-the-film-Die-Weiße-Rose.pdf. Läst 5 december 2017.

Vidare läsning

  • Gebhardt, Miriam (2018). Vita rosen: hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar. Stockholm: Karneval förlag. ISBN 978-91-88729-09-5
Alfred A. Taylor

Alfred Alexander Taylor, född 6 augusti 1848 i Carter County, Tennessee, död 25 november 1931 i Johnson City, Tennessee, var en amerikansk republikansk politiker. Han var ledamot av USA:s representanthus 1889-1895 och guvernör i delstaten Tennessee 1921-1923. Han förlorade 1886 års guvernörsval i Tennessee mot sin bror Robert Love Taylor.

Taylor studerade juridik och inledde sin karriär som advokat i Tennessee. Guvernörsvalet i Tennessee 1886 blev känt bland delstatens befolkning som Rosornas krig (War of the Roses) efter händelsen i brittisk medeltida historia. Alfred A. Taylor var republikanernas kandidat, medan brodern Robert var demokraternas kandidat. Den röda rosen var symbolen för Roberts anhängare och den vita rosen för Alfreds anhängare. Alfred förlorade valet men blev två år senare invald i representanthuset. Han omvaldes två gånger.

Alfred A. Taylor förlorade republikanernas primärval inför 1910 års guvernörsval mot Ben W. Hooper. Eftersom Hooper besegrade Robert Love Taylor i själva guvernörsvalet, hade han besegrat båda bröderna Taylor under en och samma valrörelse.

72 år gammal vann Taylor slutligen sitt första guvernörsval. Året var 1920 och han fick 55,2% av rösterna. Två år senare kandiderade han till omval men förlorade mot Austin Peay.

Taylors grav finns på Monte Vista Cemetery i Johnson City, Tennessee.

Capture the flag

Capture the flag, "erövra flaggan", ofta förkortat CTF, är ett datorspel från 1992 till MS-DOS utvecklat av Richard Carr.

Capture the flag är ett turordningsbaserat strategispel som kan spelas antingen mot datorn eller mot en annan spelare. Målet är att fånga motståndarens flagga samtidigt som den egna inte blir fångad. De båda sidorna har ett antal karaktärer som ska leta efter flaggan på motståndarens sida av spelplanen och försvara sin egen flagga. Från början är större delen av motståndarens sida okänd. De olika sätt som finns att ta sig fram, bland annat att krypa, påverkar hur mycket av omgivningen som avslöjas och hur lätt man blir upptäckt.

Det var vid tillkomsten en modifikation till actionspelet Quake som först kom att popularisera CTF, och nu är det en standard i nästintill alla FPS.

Christoph Probst

Christoph Probst, född 16 november 1919 i Murnau am Staffelsee, död 22 februari 1943 i München, var en tysk motståndsman i Nazityskland. Medlem av Vita Rosen.

Probst arresterades i februari 1943 och åtalades inför Folkdomstolen tillsammans med syskonen Hans och Sophie Scholl. De tre dömdes till döden för högförräderi och avrättades med giljotin den 22 februari 1943.

Hans Scholl

Hans Scholl, född 22 september 1918 i Ingersheim nära Crailsheim, död 22 februari 1943 i München, var en tysk motståndskämpe under Tredje rikets tid. Från juli till november 1942 var Scholl kommenderad till östfronten.

På grund av sitt engagemang i Vita Rosen-rörelsen dömdes han tillsammans med sin syster Sophie Scholl till döden av en folkdomstol under ledning av den beryktade domaren Roland Freisler. De avrättades senare samma dag med giljotin i Stadelheim-fängelset.

Hans och hans systser Sophie Scholl ligger begravda på kyrkogården Perlacher Friedhof, inte långt ifrån fängelset där de avrättades.

Kalle Blomkvist

Kalle Blomkvist är namnet på en bokserie som handlar om en knappt tonårig fiktiv pojkdetektiv, skapad av Astrid Lindgren. Lindgren skrev tre böcker om Blomkvist och hans äventyr som utspelas i den fiktiva staden Lillköping. Tillsammans med sina vänner Eva-Lotta och Anders kämpar han vänskapligt mot Sixten, Jonte och Benka om en märkligt formad sten kallad Stormumriken, men får också under sommarloven tillfälle att lösa några kriminalproblem. De tre böckerna har översatts till åtminstone 32 språk.

Kalle Blomkvist och Rasmus

Kalle Blomkvist och Rasmus är en roman av Astrid Lindgren. Det är den tredje och sista boken om Kalle Blomkvist och hans vänner.

När romanen publicerades 1953 var kalla kriget i full gång. Professorns upptäckt av ogenomtränglig lättmetall har stor betydelse för krigsindustrin och kidnapparnas motiv är inte främst ekonomiska utan politiska. Kidnapparen Nicke förklarar att han tidigare kunde göra vad som helst för "saken" och att allt var rätt som kunde främja "saken". Ingenjör Peters hotar honom: "Jag behöver väl inte påminna dej om hur det går för såna som försöker hoppa av?" Vidare framgår att professorn och Rasmus ska föras till "utlandet". Vilket land detta är eller vad "saken" består av klargörs aldrig men detta land verkar ligga på andra sidan havet.

Kurt Huber

Kurt Huber, född 25 oktober 1893 i Chur, Schweiz, död 13 juli 1943 i München, Tyskland, var en tysk professor i musikvetenskap och psykologi vid Münchens Ludwig-Maximilian-universitet. Huber var medlem av motståndsgruppen Vita rosen.

Huber dömdes till döden och avrättades med giljotin för sitt motstånd mot nationalsocialismen.

Mariette Glodeck

Mariette Barbro Camilla Glodeck, född 8 juli 1967 i Sollentuna, är en svensk författare bosatt i Stockholm.

Mariette Glodeck debuterade med Röda vita rosen 2005 och följde upp med En station från Paradiset 2009 och Den sista dagen i december 2012. Den sista dagen i december är en fristående fortsättning på Röda vita rosen.

Mariette Glodeck arbetar som copywriter, och hon har också skrivit texten i Är vi på väg hem? till Kajsa Grytt.

Hon är gift med Odd Glodeck (född 1971) som är reklamman och son till regissören Lars-Magnus Lindgren.

Mästerdetektiven Blomkvist (film)

Mästerdetektiven Blomkvist är en svensk långfilm från 1947. Det är den första filmatiseringen av någon av Astrid Lindgrens berättelser.

Münchens universitet

Münchens Ludwig-Maximilian-universitet (tyska Ludwig-Maximilians-Universität München ), förkortat LMU är med drygt 44 000 studenter sommarterminen 2005 Tysklands största universitet.

Universitetet har 12 000 anställda, varav ungefär 810 professorer, och består av 18 fakulteter. Det grundades 1472 i Ingolstadt, flyttades 1802 till Landshut och är sedan 1826 förlagt till München.

Under andra världskriget uppstod motståndsgruppen Vita rosen (på tyska: Weiße Rose) vid universitet. Gruppen samlades omkring syskonen Sophie och Hans Scholl, som arresterades av Gestapo när de delade ut flygblad i universitetets ljusgård. Syskonen och en ytterligare gruppmedlem avrättades den 22 februari 1943, övriga medlemmar i gruppen avrättades i juli 1943. Sedan 1997 påminner ett minnesmärke mellan ljusgården och Auditorium maximum (största föreläsningssalen) om motståndsgruppen.

Robert Mohr

Robert Mohr, född 5 april 1897 i Bisterschied, död 5 februari 1977 i Ludwigshafen, var en tysk polisman, Kriminalobersekretär inom Gestapo. Mohr ledde år 1943 undersökningen av motståndgruppen Vita rosen och förhörde Sophie Scholl, innan hon, tillsammans med brodern Hans Scholl och Christoph Probst, ställdes inför Folkdomstolen och dömdes till döden för högförräderi.

I filmen Sophie Scholl – De sista dagarna (2005) spelas Robert Mohr av Alexander Held.

Roland Freisler

Roland Freisler, född 30 oktober 1893 i Celle, död 3 februari 1945 i Berlin, var en tysk domare och ordförande för Volksgerichtshof 1942–1945. Freisler var i Nazityskland ansvarig för tusentals dödsdomar och domare i skenrättegångar, bland annat mot motståndsgruppen Vita rosen och i processen mot 20 juli-gruppen. Freisler var Brigadeführer i Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK).

Röda och vita rosen

Röda och vita rosen (ibland Röda vita rosen) är en rollspelsliknande barnlek som innehåller skattjakt och tagande av fångar på de två lagens respektive territorium. Leken, som har sitt namn från Rosornas krig i 1400-talets England och William Shakespeares skildring av detta i sina krönikespel, spelar en stor roll i Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven Kalle Blomkvist.

Sophie Scholl

Sophia Magdalena Scholl, född 9 maj 1921 i Forchtenberg, död (avrättad) 22 februari 1943 i München, var en tysk student och motståndskämpe under andra världskriget. Hon var aktiv i motståndsgruppen Vita rosen som med fredliga medel bekämpade den nazistiska regimen. I februari 1943 dömdes hon tillsammans med sin bror Hans Scholl och vännen Christoph Probst till döden och avrättades genom giljotinering.

Stadelheim

Stadelheim, formellt Justizvollzugsanstalt München, är ett fängelse beläget i stadsdelen Giesing i södra München. Fängelset grundades år 1894. Minst 1 049 personer har avrättats i Stadelheim, de allra flesta under den nazistiska eran 1933–1945. Den tidigare SA-ledaren Ernst Röhm sköts ihjäl i cell nummer 70 under de långa knivarnas natt 1934. Den 22 februari 1943 halshöggs Vita rosen-medlemmarna Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst. De vilar på den närbelägna begravningsplatsen Am Perlacher Forst.

Susanne Hirzel

Susanne Zeller-Hirzel, född som Susanne Hirzel 7 augusti 1921, död 4 december 2012, var en tysk medborgare som under andra världskriget var aktiv i kampen mot Hitlerregimen och deltog i motståndsgruppen Den vita rosen. Hon var den medlem i rörelsen som överlevde längst.

Traute Lafrenz

Traute Lafrenz, född den 3 maj 1919 i Hamburg, är en tysk läkare och antroposof. Hon var under andra världskriget medlem av den antinazistiska motståndsgruppen Vita rosen.

Vita rosen (olika betydelser)

Vita rosen kan syfta på:

Vita rosen – en tysk motståndsgrupp under andra världskriget

Yorks vita ros – den ena av kungaätterna som stred i Rosornas krig i England på 1400-talet.

Finlands Vita Ros' orden – en förtjänstorden i Finland.

Yorks vita ros

Yorks vita ros var symbolen för Huset York och senare för Yorkshire.

Emblemets ursprung är något osäkert men sägs först ha antagits av Edmund av Langley, den förste hertigen av York, under 1300-talet. Det symboliserar Jungfru Maria, som ofta kallas Himmelens mystiska ros och vit är en symbol för kyskhet.

Under 1400-talets inbördeskrig var den vita rosen en symbol för dem som stödde huset York gentemot Huset Lancaster, vars symbol var en röd ros. Stridigheterna dem emellan gav kriget dess namn Rosornas krig. Konflikten avslutades i och med kung Henrik VII av England, som symboliskt enade den vita och den röda rosen i Tudorrosen, en symbol för Huset Tudor.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.