Urnefältskulturen

Urnefältskulturen eller Urnenfeldertraditionen är ett samlingsnamn för en lång rad kontinentala kulturgrupper under Centraleuropas bronsålder mellan cirka 1300 och 700 f.Kr. Namnet kommer av att kremering undanträngde bruket att jorda de döda över hela Centraleuropa. Stora gravfält med urnegravar (så kallade urnegravfält) blev vanliga. Gravarna kan ligga både under plan mark och under låga högar.

Cultures, 1200 BC
En förenklad karta, ca 1200 f.Kr., som visar den centrala urnefältskulturen (rött), den norra urnefältskulturen (orange), Knovizkulturen (blå-grått), Lausitzkulturen (lila), Donaukulturen (brunt), Terramarekulturen (blått), västeuropeisk bronsålder (grönt) och Skandinaviens bronsålder (gult).

Kronologi

En detaljerad kronologi för urnefältskulturen har utarbetats med utgångspunkt i ett viktigt gravfält vid Hallstatt i Österrike.

Inom vissa områden, som sydvästra Tyskland, räknar man början till 1200-talet (början av Ha A), men man genomförde redan kremeringar i den så kallade brons D Riegseefasen. Eftersom förändringen från mellersta bronsåldern till urnefältskulturen var gradvis, är det frågan om definition, om man även vill inkludera denna fas i kronologin. Urnefältkulturen täcker faserna Hallstatt A och B (Ha A och B) i Paul Reineckes kronologi, vilket inte ska sammanblandas med Hallstattkulturen (Ha C och D), som är den kultur som kommer efter urnefältskulturen. Faserna Ha A och Ha B korresponderar med faserna III-IV i Montelius periodindelning i nordisk bronsålder. Huruvida Reineckes Brons D inkluderas varierar beroende på författare och region.

Urnefältskulturen är indelad i följande faser.

Fas Datering (f.Kr)
Brons D 1300-1200
Ha A1 1200-1100
Ha A2 1100-1000
Ha B1 1000-800
Ha B2 900-800
Ha B3 800-750

Fasen Ha B3 är omdiskuterad eftersom materialet enbart kommer från kvinnogravar. 100-årsindelningarna visar att indelningen är i högsta grad schematisk. Faserna är baserade på typologiska förändringar vilket betyder att de inte är absolut daterade och kan variera från område till område. Fler dendrokronologiska och radiometriska dateringar är i högsta grad önskvärda.

Ursprung

Urnefältskulturen växte fram ur den äldre Höggravskulturen. Förändringen är gradvis i keramiken och begravningsmaterialet. I vissa delar av Tyskland existerade kremeringar och jordbegravningar samtidigt. Vissa gravar innehåller både keramik från höggravskultur och urnefältssvärd eller keramik från bägge kulturerna. I kulturens södra områden uppkommer kulturen enligt schemat ovan, medan kulturen längre norr ut börjar i Ha A2-fasen.

16 spännen funna i ett träsk i Ellmoosen (Tyskland) täcker hela den kronologiska perioden från Brons B till tidig Ha A. Detta visar på en stark rituell kontinuitet. Vid Loire, Seine och Rhône, innehåller vissa vadställen depåer från senneolitikum fram till urnefältsperioden.

Ursprunget till kremationsriterna kan ses på Balkan, där det är vanligt i den östra höggravskulturen. Vissa kremationer kan hittas i Proto-Lausitzkulturen och Trzcinieckulturen. Inga tecken på kulturbrott finns, vare sig mellan höggravskulturen och urnefältskulturen, eller mellan urnefältskulturen och den senare Halstattkulturen eller ens längre fram till järnålderns La Tène-kultur[1].

Spridning och lokala grupper

Urnefältskulturen kan hittas från västra Ungern via Alperna till atlantkusten ner till nordöstra Spanien. Lokala grupper skiljs åt framförallt med hjälp av keramik:

  • Knovízkulturen i västra och norra Böhmen, södra Thüringen och nordöstra Bayern.
  • Milavcekulturen i sydöstra i sydöstra Böhmen.
  • Velatice-Baierdorf i Mähren och Österrike
  • Čaka i västra Slovakien
  • Nordöstbayersk grupp, indelad i en lägre bayersk och övre Pfalzisk grupp
  • Unstrutgrupp i Thüringen, en blandning av Knovízkulturen och en sydtysk urnefältskultur.
  • Sydtysk urnefältskultur
  • Nedre schwabisk huvudgrupp i södra Hessen and Baden-Württemberg, inkluderande Marburg, Hanau, nedre Main- och Friedbergerfaserna.
  • Rhen-schweizisk grupp i Rheinland-Pfalz, Schweiz och östra Frankrike, (förkortad RSFO i Frankrike).
  • Nedre Rhen urnefält
  • Nedre hessisk grupp
  • Nordnederländsk-westfalisk grupp.
  • Nordvästlig grupp i den holländska deltaregionen.

Ibland är spridningen av artefakter skarpt avgränsade, vilket kan indikera någon form av politiska strukturer, kanske stammar. Metallarbeten är mycket mer spridda än keramik, och visar inte på liknande avgränsningar. Detta kan ha tillverkats vid specialiserade verkstäder vilka försörjde eliten över ett stort område.

Begravningar

Under höggravstid var det vanligt att lägga sina döda obrända i gravhögar, gärna flera stycken i samma grav. Detta stämmer åtminstone för samhällets övre skikt. Under urnefältsperioden begraver man i enkelgravar, även om några gravhögar fortfarande förekommer. I dess tidigaste fas grävde man människoformade gravar, ibland med stenbelagda golv där de kremerade resterna spreds. Senare blev urngravar vanliga. Vissa forskare menar att detta markerar ett fundamentalt skifte i människornas tro eller myter om livet och livet efter detta.

Storleken på urnegravfälten varierar. I Bayern innehåller de flera hundra gravar, men i det största gravfältet i Baden-Württemberg i Dautmergen innehåller det bara 30 gravar. De döda placerades på gravbål iklädda sina personliga smycken. Ofta syns också spår av matoffer. De kremerade benlämningarna är mycket större än under den romerska perioden, vilket indikerar att mindre ved användes. Ofta har de ben som samlats in inte varit kompletta.

De flesta urnefälten övergavs vid slutet av bronsåldern med undantag för dem vid nedre Rhen, vilka fortsatte att användas i den tidiga järnåldern (Ha C ibland t.o.m. D).

Gravarnas utformning

De kremerade benen kunde vara placerade i enkla gropar. I vissa fall var koncentrationen av ben tät, vilket kan tyda på behållare av organiskt material. Ibland var benen utspridda. Om benen var placerade i urnor var de ofta täckta av en flat skål eller sten. I en speciell typ av begravning var urnan täckt av ett upp- och nedvänt större kärl. Eftersom gravarna aldrig överlappade varandra, kan de ha varit markerade med någon form av markering i trä eller sten.

Gravgåvor

Urnan, som innehåller de kremerade benen åtföljs av andra mindre keramikbehållare, som skålar eller koppar. De kan ha innehållit mat. Gravurnan placeras ofta i centrum. Ofta har de andra inte placerats på bålet. Metallgåvorna är artefakter som rakblad, vapen som har förstörts (böjda eller brutna), armband, smycken till halsband (eller liknande funktion), nålar till spännen och dylikt. Metallgravgåvor blev allt mer sällsynt i slutet av urnefältsperioden, medan andelen av andra material i ökade. Brända djurben hittas ofta. De kan ha placerats på bålet som mat. Mårdbenen i gravarna i Seddin kan ha tillhört klädedräkter. Bärnstens- eller glashalsband (Pfahlbautönnchen) får räknas som lyxvaror.

Överklassbegravningar

Överklassgravarna placerades i träkammare, sällan stenkistor eller kammare med stenbelagda golv under gravhögar eller kista. Gravarna innehåller särskilt fint bearbetad keramik, djurben (vanligtvis fläsk), ibland guldringar eller täcken och i exceptionella fall miniatyrvagnar. Några av dessa rika gravar innehåller rester av flera personer. I dessa fall ses resterna av kvinnor och barn som offergåvor. Tills mer är känt om urnefältskulturen ska dessa tolkningar tas med försiktighet. Mot slutet av urnefältsperioden blev några kroppar brända på plats och sedan täckta med en gravhög, liknande begravningen av Patroklos, som den beskrivs av Homeros, och begravningen Beowulf. Under den tidiga järnåldern lade man ner sina döda obrända.

Materiell kultur

Keramik

Keramiken är normalt välgjord med jämn yta och kraftigt bukig profil. Några former tros vara imitationer av metallprototyper. Bikoniska cylindriska nackar är speciellt karakteristiskt. Det finns viss ingraverad dekoration, men vanligast är släta ytor. Fluted decoration är vanlig. I de schweiziska pålbyggnaderna har man funnit inristningar dekorerade med stanniol. Keramikugnar var redan kända, (Elchinger Kreuz, Bayern), vilket indikeras av de homogena kärlen. Andra kärl inkluderar koppar av driven brons med nitade handtag (typ Jenišovice) och stora kittlar med korsformade bihang. Träkärl har bara bevarats i vattenrika sammanhang som Auvernier (Neuchâtel), men kan ha varit mycket vitt spridda.

Verktyg

Typiska bronsverktyg är bredbladiga yxor med sockel. I norr användes fortfarande stenyxor.

Vapen

De lövformade urnefältssvärden kunde användas för att hugga, till skillnad mot de tidigare sticksvärden under höggravskulturen. Vanligt är att de hade en ansats. Hjalten var också gjord i brons. Den göts separat och innehöll en annan legering. Dessa svärd är kända från Brons D (Rixheimsvärd). Andra svärd hade tånge och hade förmodligen trä-, ben- eller hornhandtag. Grepp med infasningar hade organiska inläggningar Auvernier, Kressborn-Hemigkofen, Erbenheim, Möhringen, Weltenburg, Hemigkofen och Tachlovicetyp. Skyddsutrustning som sköldar, cuirass, vadskydd och hjälmar är extremt sällsynta och återfinns nästan inte alls i gravar. Det bästa exemplet på en bronssköld kommer från Plzeň i Böhmen och har ett nitat handtag. Jämförbara delar har hittats i Tyskland, västra Polen, Danmark, Storbritannien och Irland. De antas ha tillverkats i norra Italien eller i de östliga delarna av Alperna och efterliknar tresköldar. I irländska myrar har man funnit lädersköldar. Bronscuirasser är kända från och med Brons D. Nio stycken kompletta bronscuirasser har hittats i Saint Germain du Plain, Marmesse, Haute-Marne (Frankrike) och fragment i Albstadt-Pfeffingen (Tyskland). Bronsplattor (phalerae) kan ha sytts på läderskydd. Gravar med rikt dekorerade bronsplåtar är kända från Kloštar Ivani? (Kroatien) och Paulusgrottan nära Beuron (Tyskland).

Vagnar

Omkring ett dussin fyrhjuliga vagnsbegravningar med bronsinläggningar är kända från den tidiga urnefältsperioden. De inkluderar Hart an der Alz, Mengen, Poing, Königsbronn, Tyskland och St. Sulpice, Schweiz. I Alz har vagnen placerats på bålet och delar av ben har fästs på de delvis smälta metallaxlarna. Bronsbetsel (endel) uppkom vid samma tid. Tvådelad är endast känd från senare delen av Urnefältsperioden, kanske hämtad från Östern. Trä och bronsekrade hjul är kända från Stade,Tyskland, ett träekrat hjul från Mercurago, Italien. Hjul helt i trä har grävts ut i Corcelettes (vid södra ändan av Neuchâtelsjön, Schweiz och i Wasserburg-Buchau, Tyskland (80 cm i diameter).

I Milavče nära Domažlice, Böhmenen, hittades en fyrhjulig miniatyrbronsvagn uppbärande en stor kittel (30 cm i diameter) som innehåller en kremation. Denna exceptionellt rika grav var täckt av en gravhög. Vagnen från Acholshausen (Bayern) innehåller en mansgrav.

Sådana vagnar är även kända från den nordiska bronsåldern. Vagnen från Skallerup i Danmark innehöll en kremation också. I Peckatel Mecklenburg Tyskland har man funnit en kittelvagn och andra rika gravgods ackompanjerade av ett obränt skelett (Montelius III/IV). Ett annat exempel kommer från Ystad. Sydöstra Europa inkluderar Kanya i Ungern och Orăştie i Rumänien. Miniatyrvagnar i lera, ibland tillsammans med en and, är kända där sedan mitten av bronsåldern (Dupljaja, Vojvodina, Serbien).

Lausitzkulturens vagn från Burg (Brandenburg, Tyskland) har tre hjul på en axel på vilket en and balanserar. Graven i Gammertingen (Kr. Sigmaringen, Tyskland) innehöll två socklade hornapplikationer, som troligtvis tillhörde en miniatyrvagn jämförbar med Burgexemplet, tillsammans med sex ekrade miniatyrvagnar.

Järn

En järnring från Vorwohlde (Tyskland) daterad till 1500 f.Kr. är det tidigaste fyndet av järn i Centraleuropa. Under senare delen av bronsåldern användes järn till att dekorera hjaltet på svärd. (Schwäbisch-Hall-Gailenkirchen, Unterkrumbach, Tyskland) och knivar (Dotternhausen, Plettenberg, Tyskland) och som nålar. Användandet av järn för vapentillverkning och i domesticerade miljöer började först i den senare Hallstattkulturen. En vitt spridd användning av järn till verktyg kom till stånd under La Tènekulturen.

Bosättningar

Antalet bosättningar ökade starkt jämfört med den tidigare höggravskulturen. Tyvärr har få blivit ordentligt utgrävda. Befästa bosättningar, ofta på kullar eller flodkrökar är typiska för urnefältskulturen. De är starkt befästa, kallmurade eller med träpalissader. Utgrävningar av öppna bosättningar är sällsynta, men de visar på stora hus med 3-4 gångar med träpelare och väggar i trä och lera. Grophus är kända också men kan ha använts som källare.

Öppna bosättningar

Husen bestod av en eller två gångar. Några var ganska små, 4,5 x 5 m vid Runder Berg (Bad Urach, Tyskland), 5-8 m långa Künzig (Bayern, Tyskland), andra upp till 20 m långa. De byggdes med träpelare och väggar med trä och lera. Vid Velaticebosättningen i Lovčičky (Mähren) har 44 hus grävts ut. Stora klockformade förvaringsgropar är känd från Knovízkulturen. Bosättningen i Radonice (Louny) innehöll över 100 gropar. De har troligtvis används för förvaring av utsäde, vilket visar på stort sädesöverskott.

Pålbyggnader

Vid sjöarna i södra Tyskland och Schweiz blev flera pålbyggnader uppförda. De bestod av enkla hus med ett rum gjorda av trä och lera eller av stockar. Bosättningen i Zug, Schweiz, blev förstörd av eld och ger viktiga insikter i materiell kultur och bosättningarnas organisation. De har även givit dendrokronologiska dateringar.

Fortifierade bosättningar

Befästa bosättningar på kullar blev vanlig under urnefältsperioden. Ofta användes branta klippor och därmed behövde bara toppen vara befäst. Beroende på material på platsen byggdes de av kallmurad sten eller korslagd virke fyllt med sten, jord eller plankor och palissadtyp pfostenschlitzmauer-fortifikationer. Vid andra befästa bosättningar användes flodkrökar och träsk.

Fornborgen vid Hořovice i Tjeckien var femtio hektar stor och omgiven av stenmurar. De flesta var betydligt mindre. Metallarbeten koncentrerades till de befästa bosättningarna. På Runder Berg har 25 gjutformar i sten hittats.

Fornborgar tolkas som centrala plaster. Vissa forskare hävdar att uppkomsten av fornborgar är ett tecken på mer krig. De flesta fornborgar övergavs vid slutet av bronsåldern.

Såvitt vi vet finns det inga speciella bostäder för överklassen, men få bosättningar har grävts ut i större omfattning. I Franche-Comté, har grottor använts som bosättningar, kanske vid oroliga tider.

Depåer

Depåer var väldigt vanliga under urnefältskulturen. Seden övergavs vid slutet av bronsåldern. Föremålen deponerades vid våta platser som träsk. Eftersom platsen var relativt svåråtkomlig har de troligen använts som gåvor till gudar. Andra depåer innehöll bronsföremål som var antingen brutna eller som man hade misslyckats med vid gjutningen. De skulle förmodligen ha återanvänts av bronssmederna. Eftersom depåerna vid slutet av Urnefältsperioden innehöll samma föremål som vid gravsättningarna tror man att det var ett sätt att förse sig med personliga föremål till livet efter detta. I floden Trieux, Côtes-d'Armor, hittades kompletta svärd tillsammans med ett stort antal kronhjortshorn vilket också kan ha haft en religiös betydelse.

Kult

Kyffhäusergrottorna i Thüringen innehåller huvudlösa skelett och kluvna människo- och djurben. Dessa har tolkats som offergåvor. Andra depåer innehåller frön, knutna vegetabiliska fibrer, hår och bronsföremål som yxor, smycken och nålar. Ithgrottorna i Niedersachsen innehåller liknande material.

Under Knovizkulturen har man funnit skärmärken och spår av eld på människoben i gropar i bosättningar. De har tolkats som bevis för kannibalism. Eftersom dessa ben är de vanligaste av de ben man har funnit, antar man att detta var ganska vanligt, inkluderande rituellt manipulerande och amputerande av mänskliga lik. Månformade lerfigurer (månhorn) tros ha en religiös betydelse, liksom månskäreformade rakblad. Fascinationen för vattenfåglar indikeras av de många bilderna och tredimensionella framställningarna. I kombination med depåer i floder och träsk antar man en religiös betydelse i samband med vatten. Ibland är vattenfåglarna kombinerade med cirklar, s.k. solbarkmotiv

Ekonomi

Nöt, gris, får och getter hölls liksom hästar, hundar och kanske gäss. Nötboskapen var relativt småväxt, med en mankhöjd på 1,2 m. Hästarna var inte mycket större med sina 1,25 m.

Att fälla skog var mycket vanligt under urnefältsperioden. Ängar skapades förmodligen för första gången under denna period, vilket pollenanalyser visar. Detta ledde till ökad erosion och sedimentavlagringar i floder.

Vete och korn odlades, tillsammans med ärtväxter och hästbönor. Vallmofrön användes som olja och drog. Hirs och havre odlades för första gången i Ungern och Böhmen. Råg odlades redan, medan den i väst bara var ett besvärligt ogräs. Lin tycks ha minskat i betydelse, kanske för att ull användes till kläder. Hasselnötter, äpplen, päron, slån och ekollon samlades in. Några rika gravar innehöll silar, vilka har tolkats som vinsilar (Hart an der Alz). Drycken vin skulle ha importerats från syd, men andra fyndföremål som stöder detta saknas. I Lausitzkulturens bosättning i Zug finns det rester av buljong gjord av dinkel och hirs. I nedre Rehn har jäst bröd placerats på bålen.

Ylle vävdes, vävningsutrustning har hittats. Bronsnålar (Unteruhldingen) användes till att sy.

Referenser

Noter

  1. ^ Burenhult 1999 s. 15

Litteratur

  • Artikeln är delvis en översättning från engelskspråkiga Wikipedia
  • Burenhult, G. (red), 1999. Arkeologi i norden, del 2. Natur och Kultur. Stockholm

Se även

Begravningar under europeisk bronsålder

Begravningar under europeisk bronsålder hade klara traditioner i begravningsmaterialet. Dessa kan systematiseras i tre distinkta variationer: kremering då liket brändes, obränd flatmarksbegravning (utan idag synliga spår ovan jord) och obränd i gravhög. Inom dessa tre övergripande begravningsbeskrivningar finner man stora variationer. Under tidig bronsålder och mellanbronsåldern skedde vanligtvis begravningar genom att den döde lades obränd i en grop (obränd flatmarksbegravning) eller i en hög. Seden att läggas i hög blev vanligare under mellanbronsåldern, särskilt i västra och centrala Europa. Under sen bronsålder var däremot det huvudsakliga begravningssättet att kremera den döde. Den döde lades efter kremeringen i en grop eller i en urna som man sedan lade på en särskild plats, så kallade urnefält.

På många platser i Europa har endast få gravar påträffats. Gravarnas nedbrytning under årtusenden, arkeologernas kunskapsnivå och hur mycket man har grävt påverkar. På många platser där man sökt med de allra senaste metoderna har ändå inga bronsåldersgravar påträffats.

Bronsåldern

Bronsåldern är den tidsepok enligt Thomsens treperiodsystem för Gamla världens förhistoriska tid då bronset var råmaterialet för redskap och vapen. I andra delar av världen, inklusive större delen av Afrika söder om Sahara, har utvecklingen tagit andra vägar, och andra klassificeringssystem används.

Elchingen

Elchingen är en kommun (Gemeinde) i Landkreis Neu-Ulm i förbundslandet Bayern i Tyskland. Folkmängden uppgick till 9 185 invånare i slutet av 2009, på en yta av 24,89 kvadratkilometer.Elchingen är en nordostlig förort till staden Ulm som ligger i förbundslandet Baden-Württemberg. Den 14 oktober 1805 besegrade en fransk militärkår under ledning av marskalk Michel Ney där en österrikisk häravdelning, som sökte norrut bryta sig ut ur det av fransmännen inneslutna Ulm. Ney fick därför titeln hertig av Elchingen.

Vid Elchingen ligger autobahnkorsningen Elchinger Kreuz där vissa arkeologiska fynd från urnefältskulturen gjorts.

Europeisk bronsålder

Bronsåldern i Europa var perioden från cirka 2500 till 700 f.Kr. Från början var de flesta områden i full färd med att utvecklas från stenåldersteknologi med omfattande gemensam utveckling i de västliga megalitprovinserna och vid slutet var man på gränsen till historia, med ett utvecklat stamsamhälle, hög grad av politisk centralisering, och en etablerad elit.

En rad nya idéer och uppfinningar dyker nu upp i människans utveckling. Metallteknologins utveckling är den mest uppenbara. Glas och fajans är andra. Idén om att skapa ett värde av enklare material dyker nu upp. Vidare kan man se ett betydligt större behov av långdistansresor. Början till en storskalig marknadsekonomi kan tydligt ses. Fyndmaterialet visar upp stora likheter i stora delar av Europa på ett helt annat sätt än tidigare neolitikum.

Hallstattkulturen

Hallstattkulturen är en av de viktigaste perioderna i övergången mellan europeisk brons- och järnålder. Perioden fick sitt namn efter de rika fynden från Hallstatt i Österrike.

Bosättningen i Hallstatt bedrev gruvdrift i saltfyndigheterna i området, från 800-talet f.Kr. till 400-talet f.Kr.. Utsmyckningen och dekorationsstilen i gravgodsen är karakteristiska och finns spridda över stora delar av Europa. Ett östligt område med Kroatien, Slovenien, västra Ungern, Österrike, Mähren och Slovakien brukar särskiljas från det västliga området som innefattar norra Italien, Schweiz, östra Frankrike, södra Tyskland och Böhmen.

Arkeologer har identifierat olika stildrag som utvecklats under periodens lopp. Den äldre perioden Hallstatt C karakteriseras av svärd av järn och brons och följs av perioden Hallstatt D då endast dolkar eller knivar nedlades i gravarna. Även krukmakeri och smycken skiljer sig åt mellan perioderna.

De äldre perioderna Hallstatt A och B brukar normalt räknas till bronsålderns Urnefältskultur.

Hallstattkulturen spreds antagligen både genom folkförflyttning och genom sociala kontakter och nådde på så sätt ända ner på den iberiska halvön, till brittiska öarna och Irland. Åtminstone delar av detta utbyte brukar antas ha skett inom eller mellan keltisktalande grupper. Handel med Grekland finns belagt genom svartmålat lergods från Attika i högstatusgravar under senare delen av Hallstattperioden - antagligen importerades det via Marseille. Andra importerade lyxvaror är elfenben och antagligen vin. Det som antogs vara silke i en grav i Hohmichele anses nu ha varit felidentifierat.

I det centrala området och närmare slutet av perioden återfinns mycket rika gravar i stora gravhögar nära lämningar av befästningar och boplatser på höjder. Där finns ofta fynd av betsel och seldon för hästar. Stridsvagnar förekommer i gravar i Býčí skála, Vix och Hochdorf, och även i Yorkshire. I Frögg (Kärnten) har en modell av en sådan stridsvagn, gjort i bly, hittats. Dessa försvarsanläggningar omger ofta boplatser, och inom dem finns ofta lämningar av smidesverksamhet, både brons, silver och guld. Typiska sådana platser är Heuneburg med sina nio mycket stora högar, Mont Lassois i östra Frankrike där den rika graven i Vix finns, och ett så kallat hill fort i Molpir i Tjeckien.

Utsmyckningarna i Hallstattstilen inkluderar rikt smide i brons och guld, och stelar i sten liknande den välkända krigaren från Hirschlanden.

Hallstattkulturen efterträddes framförallt av La Tène-kulturen, men i norr av Jastorfkulturen.

Himmelsskivan i Nebra

Himmelsskivan i Nebra är en bronsskiva med guldsymboler som hittades i Nebra i Sachsen-Anhalt, i Tyskland. Den är från cirka 1600 f.Kr. och anses härröra från Urnefältskulturen under den period man kallar bronsåldern. Det är den äldsta funna beskrivningen av kosmos. Disken är 30 cm i diameter och väger ca 2,2 kg.

Höggravskulturen

Höggravskulturen eller på tyska Hügelgrabkultur, var en bronsålderskultur som existerade i Centraleuropa mellan 1800 och 1300 f.Kr. Höggravskulturen begravde som namnet antyder sina döda i stora gravhögar, något som också förekommer i Sverige under samma tid men fortsätter i Skandinavien ända till vikingatid. Ofta kunde flera människor begravas i samma hög.

Höggravskulturen tillhör alltså mellersta bronsåldern, och omfattar en rad lokalgrupper i det centraleuropeiska bälte som sträcker sig från Rhen till Karpaterna. Befolkningen försörjde sig på boskapsskötsel och intog en viktig mellanställning i den nord-sydgående handeln. Höggravskulturen har haft stort inflytande på den nordiska bronsålderskulturen. Under början av bronsåldern är påverkan störst från Ungern och Rumänien, varifrån en rad färdiga föremål importeras, och senare påverkas även den nordiska ornamentiken från detta område.

Höggravskulturen föregicks av Únéticekulturen och kom att efterföljas av Urnefältskulturen

Katalonien

Katalonien (katalanska Catalunya; spanska: Cataluña; aranesiska (occitanska): Catalonha) är en autonom region i nordöstra Spanien med 7,5 miljoner invånare (2016). Katalonien omfattar de fyra provinserna Lleida, Tarragona, Girona och Barcelona. I provinsen Barcelona ligger huvudstaden med samma namn. Katalonien gränsar i väster till Aragonien och i söder till Valencia. I norr gränsar Katalonien till franska Katalonien (Roussillon) i Frankrike och till Andorra.

Regionen Katalonien domineras ekonomiskt av Barcelona, Spaniens näst största stad och mittpunkten i en starkt urbaniserad region. Området var ett av de första som industrialiserades i Spanien, och staden har därefter blivit både bas för Spaniens förlagsindustri och en växande turistnäring.

Katalonien är ett centrum för det katalanska språket, som under medeltiden dominerade inom större delen av Aragonska kronan och numera är spritt inom de "katalanska länderna". Regionen har omväxlande haft självstyre eller upplevt nationalistisk självständighetskamp (ofta till följd av kulturell förföljelse). Sedan 1980-talet åtnjuter regionen ett brett självstyre – samtidigt med en uttalad nationalism – vilket lett till samarbetssvårigheter med andra regioner och den spanska staten.

Under 2000-talet har krav på utökat självstyre motarbetats av den spanska regeringen. Under 2010-talet har regionen styrts av politiker med full separation från Spanien som mål, och stärkta av flera lokala folkomröstningar (alla olagligförklarade av Spanien) utropades 27 oktober 2017 den oavhängiga Katalanska republiken. Som en direkt följd fick den spanska regeringen mandat att avsätta regionens ledande politiker från sina poster, och direktstyre från Madrid infördes. Flera politiker kopplade till självständighetsförklaringen häktades, och ett nyval utlystes till Kataloniens parlament. Vid valet den 21 december 2017 skedde inga avgörande förändringar av styrkeförhållandena, samtidigt som den av Spanien avsatte regionpresidenten Carles Puigdemont befinner sig i politisk exil.

Efter att Quim Torra i maj 2018 valts till ny regionpresident och hans regering godkänts av Spaniens regering, inleddes en återgång från direktstyre till regional autonomi.

Kataloniens historia

Kataloniens historia är historien om Katalonien, idag en (till största delen) spansk autonom region. Området har sedan medeltiden varit befolkat av människor som främst talat det latin som fram till 800-talet utvecklades till det katalanska språket. Området har också varit ett område för samfärdsel mellan västra och sydvästra Europa samt ett uppmarschområde för erövring av iberiska halvön.

Den katalanska kulturen och Katalonien som stadsbildning har mestadels utvecklats utifrån Barcelona, men katalanskspråkig kultur har också djupa rötter i Valenciaregionen och på Balearerna. Den medeltida katalanska kulturen utvecklades inom Aragonska kronan, där katalansk kultur var den viktigaste komponenten. Inom det spanska riket har Katalonien varit inblandat i ett antal konflikter och krig med den spanska centralregeringen som motpart – oftast som den förlorande parten. Sedan slutet av 1900-talet har Katalonien upplevt en period med större regional makt, förnyade självständighetsambitioner och större fokus på det katalanska språket.

Kelter

Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före Kristus och framåt. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.

De keltiska nationerna består av olika etniska grupper i Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, och Cornwall.

Lausitzkulturen

Lausitzkulturen var en lokal bronsåldersgrupp, daterad till yngre bronsåldern, dvs 1300 f.Kr., uppkallad efter fyndområdet i Schlesien. Den räknas ibland som en nordlig gren av urnefältskulturen som under La Tène-perioden var utbredd i östra Centraleuropa.

Den var ursprungligen grundad på den karakteristiska keramiken, bl.a. buckelkärl, som förekommer i Niederlausitz, men begreppet utvidgades snart att omfatta ytterligare ett antal kulturgrupper med en i stort sett liknande keramik. Gemensamma drag för dessa kulturgrupper är dominansen av rabbig keramik i boplatsmaterialet samt förekomsten av vissa kärlformer, till exempel med hög cylinder- eller konformad hals samt ornament som kannelyrer, som visserligen har en utbredning utöver Lausitzkulturens gränser men är särskilt vanliga i lausitzkeramik.

I de centrala lausitziska kulturgrupperna dominerar gravfält med flatmarksgravar som utom gravurnan innehåller många (upp till 50 stycken) bikärl men gravformen kan variera. Bronsföremål är vanligen sällsynta i gravarna. Typen av bronsföremål visar ofta en stark påverkan från Donauområdet och i regionen som gränsar till Östersjön kan man tidvis spåra påverkan från den nordiska bronsålderskulturen.

Lausitzkulturen spelade en viktig roll ifråga om kulturkontakerna mellan Mellaneuropa och Sydskandinavien. Detta visar de keramikfynd som gjorts både i de sydskandinaviska områdena och i de schlesiska området (Polen och östra Tyskland).

Det finns två teorier om Lausitzkulturens ursprung:

Migrationer från skilda håll

En inhemsk utveckling av ÚnéticekulturenLausitzkulturen har varit ett kärt stridsämne mellan polska och tyska arkeologer om huruvida kulturen var slavisk eller germansk.

Marmesse

Marmesse är en fyndplats från urnefältskulturen. Den ligger i närheten av Châteauvillain i departementet Haute-Marne, Frankrike.

Religion och andevärld i europeisk bronsålder

Gemensamt för bronsålderns religion i Europa var att man använde sig av speciella naturliga platser, speciellt våta platser och grottor. Det man främst kan se nu är depåerna. Vissa symboliska objekt som solen, fågeln, och djur visar på någon form av enhetlighet av kulturella termer. Man får även anta att det fanns ett starkt ceremoniellt element vid skapandet och deponerandet av bronsålderns föremål. Bronsföremål med inga andra funktioner än för att synas och paradera, musikinstrument, platser som adderades med förhållandevis diskreta föremål. Allt detta indikerar ett starkt intresse för det visuella.

Sverige under bronsåldern

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons. Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.

Sveriges historia

Sveriges historia är beskrivningen av Sverige i det förflutna, och av det som innan statsbildningen på medeltiden skulle komma att bli Sverige. Det område som idag utgör södra Sverige var sannolikt bebott i de perioder under senaste istiden när landisen inte täckte hela området. Historiska kronologier inleds dock vanligen med bosättningen av Skandinavien när isen drog sig tillbaka för gott, vilket tog sin början för omkring 13 000 år sedan. Landet bosattes först söderifrån via vad som idag är Danmark, och för 10 000 år sedan norr ifrån. Inflyttning skedde sedan från flera väderstreck, och hela dagens Sverige var befolkat några tusental år senare. En stor förändring inträffade när den jordbrukande trattbägarkulturen inflyttade med början för cirka 6 200 år sedan, liksom med bronsålderns och järnålderns inträde.

Namnen Svearike (Swēorice) och svitjod ("sveafolket") förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet), och förmodas ursprungligen ha använts som benämning på en statsbildning av okänd storlek med centrum i Gamla Uppsala, styrd av svear (folkgrupp troligen första gången omnämnd i skrift av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. som "svioner").

Terramarekulturen

Terramarekulturen återfinns mellan Bologna och Parma i norra Italien ca 1.500-1.300 f.Kr.

Terra marna är egentligen ett italienskt uttryck för högar av tung, mörk jord av den typ som utmärkte boplatserna i området. Bärare av Terramare anses ha kommit från Donauområdet ca 2.000 f.Kr. och praktiserade brandgravskicket. Keramiken var mörkpolerad med bucklor, hankar och cirkelristning.

Urnefältskulturens siffersystem

Urnefältskulturens siffersystem är ett siffersystem med talbas fem som kan ha använts inom urnefältskulturen från 1200 f.Kr. och framåt, enligt en tolkning av en serie märkningar som förekommer på skäror av brons hittade i Centraleuropa.

Urnegrav

En urnegrav var en förhistorisk brandgrav i vilken rensade ben från de avlidnas kremerade kroppar förvarades i en behållare, som vanligen bestod av ett keramikkärl eller kärl av trä eller näver, tätat med harts, eller i en på annat sätt klart avgränsad gömma.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.