Uranus

Denna artikel handlar om planeten Uranus. För den grekiske guden, se Uranos.
Uranus Astronomisk symbol för Uranus
Uranus2
Uranus, bild tagen av Voyager 2
Upptäckt
UpptäckareWilliam Herschel
Upptäcktsdatum13 mars 1781
Uppkallad efterUranos
Omloppsbana[1]
Epok: J2000
Aphelium3 004 419 704 km
20,083 305 26 AU
Perihelium2 748 938 461 km
18,375 518 63 AU
Halv storaxel2 876 679 082 km
19,229 411 95 AU
Excentricitet0,044 405 586
Siderisk omloppstid30 799,095 dygn
84,323 326 år[2]
Synodisk omloppstid369,66 dygn[2]
Medelomloppshastighet6,81 km/s[2]
Medelanomali142,955 717°
Inklination0,772 556°
6,48° mot solens ekvator
Periheliumargument96,541 318°
Månar27
Fysikaliska data
Avplattning0,0229 ± 0,0008
Ekvatorradie25 559 ± 4 km[3]
4,007 gånger jordens
Polradie24 973 ± 20 km[3]
3,929 gånger jordens
Area8,115 6 × 109 km²[4]
15,91 gånger jordens
Volym6,833 × 1013 km³[2]
63,086 gånger jordens
Massa8,6810 × 1025 ± 0,0013 × 1025 kg[5]
14,536 gånger jordens
Medeldensitet1,27 g/cm³[2]
Ytgravitation (ekvatorn)8,69 m/s²[2]
0,886 g
Flykthastighet21,3 km/s[2]
Siderisk rotationsperiod0,718 33 dygn[3]
17h 14min 24s
Vinkelhastighet (ekvatorn)2,59 km/s
9 320 km/h
Axellutning97,77°[3]
Rektascension (nordpolen)17h 9min 15s
257,311°[3]
Deklination (nordpolen)−15,175°[3]
Albedo0,300 (bond)
0,51 (geom.)[2]
Yttemperatur
Medel: 76 K  (53 K)
Skenbar magnitud5,9[8] till 5,32[2]
Vinkeldiameter3,3" till 4,1"[2]
Atmosfär[7][10][11]
Skalhöjd27,7 km[2]
Sammansättning(Under 1,3 bar)

Gaser:
83 ± 3 % väte (H2)
15 ± 3 % helium
2,3 % metan
0,009 %[9] (0,007–0,015 %)
vätedeuterid (HD)
Ispartiklar:
ammoniak
vatten
ammoniumvätesulfid
(NH4SH)

metan (CH4)
Hitta fler artiklar om astronomi med
Astronomiportalen

Uranus (symbol: ♅ eller Uranus symbol.svg) är den sjunde planeten från solen. Uranus är en av solsystemets fyra jätteplaneter - Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus - och är av ungefär samma storlek som Neptunus. Planetens diameter är ungefär 50 000 km (ca 4 gånger så stor som jordens) och massan cirka 14,5 jordmassor. Planetens rotationsaxel har en lutning på hela 98 grader, vilket innebär att planeten snarast ”rullar” genom rymden på sin bana runt solen. Det tar 84 år för Uranus att fullborda ett varv runt solen. På grund av Uranus lutning ger det mycket märkliga dygn och år. Under ungefär halva banan får nordpolen hela tiden solljus och det är sommar norr om ekvatorn. Sommaren följs av en 42 år lång vinter med norra halvklotet ständigt i natt eftersom det är vänt bort från solen.

Dygnets längd kan vara olika beroende på var på Uranus man befinner sig. Vid polerna varar ett dygn från soluppgång till soluppgång i 42 jordår alltså 1/2 uranusår. Men i närheten av ekvatorn mätt från soluppgång till soluppgång är ett dygn 17 timmar.

Avståndet mellan Jorden och Uranus är ca 3 miljarder kilometer och med bil skulle det ta ca 3000 år. Med raket som färdas 11 kilometer i sekunden skulle det ta 7-8 år.[2]

Uranus uppkomst

Uranus och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet, men hur är okänt. I likhet med alla de andra planeterna bildades Uranus av rester från det gasmoln och det rymdstoft som gav upphov till solen. Det finns två teorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft som sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia, och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Anledningen till att Uranus är mindre än de inre gasjättarna är möjligen att det fanns mindre materia i de yttre delarna av det nybildade solsystemet.[källa behövs]

Fysiska egenskaper

Inre struktur

Gas Giant Interiors-sv
Gasjättarnas inre

Uranus är täckt av moln och har ett grönblått skimmer. Det grönblåa ljuset beror på att det finns metan, i form av små kristaller, i atmosfären som absorberar allt rött ljus, vilket gör att det reflekterade ljuset är grönblått. Atmosfären består av ca 82,6 % väte, 15,2 % helium och ca 2 % metan.[källa behövs]

Uranus består av fyra lager. Den yttre atmosfären består huvudsakligen av den lätta gasen väte, tillsammans med helium och lite metan. Längre in omvandlas gaserna efterhand till vätska under inverkan av trycket. En fjärdedel in i planeten ersätts vätskan av ett lager sörjig ”is” som består av vatten, ammoniak och andra tunga kemiska föreningar som blivit fasta och sjunkit mot planetens centrum. Detta islager upptar större delen av Uranus volym. Trots att man brukar kalla Uranus gasjätte bör man istället kalla den isjätte.[källa behövs]

Eftersom isen trycks ihop så hårt av tyngdkraften är den mycket het och delvis smält. Detta sörjiga lagers ständiga virvlande ger upphov till dess magnetfält. I centrum av Uranus finns en fast kärna som innehåller huvuddelen av planetens massa. Uranus kärna är ungefär lika stor som jorden. Astronomer tror att planetens mitt dras samman under tyngdkraften och avger värme när trycket ökar. Något liknande händer inuti Jupiter och Saturnus.

Magnetfält

Uranus har också ett speciellt magnetfält som härleds ur manteln, alltså inte genom kärnan som är vanligast. Magnetfältet är 30 gånger större än jordens och det lutar 60° från axeln.[källa behövs]jorden skulle det innebära att den magnetiska nordpolen skulle ligga i höjd med Marocko.

Uranus ringar

Uranus rings
Uranus ringar. Bilden är färgbehandlad för att man ska kunna se ringarna bättre

Att Uranus har ett ringsystem har varit känt sedan 1977 när planeten passerade framför (ockulterade) en stjärna. Ringarna försvagade då stjärnljuset mätbart. Det slutgiltiga beviset kom när Voyager 2, som passerade Uranus 1986, skickade bilder som visade ett system av inte mindre än elva ringar. Upptäckten var viktig, eftersom man tidigare trodde att ringsystem runt planeter var något ganska ovanligt. Ringarna består av egna separata ringar likt Saturnus. Den enda skillnaden är att Uranus ringar består av fruset metan medan Saturnus ringar består av isklumpar.[källa behövs]

Ringarna består av sten, från små korn till block uppemot 10 meter, och is. Uranus ringar intar en mellanställning i solsystemet, då de är betydligt mindre påtagliga än Saturnus', men mer omfattande än Jupiters och Neptunus' och till skillnad från dessa har inslag av is. Inifrån är deras namn: 6, 5, 4, Alfa, Beta, Eta, Gamma, Delta, Lambda (1986UIR) och Epsilon. Den bredaste ringen, Epsilon, är på sitt bredaste ställe 96 km tvärsöver.[12]

Klimat

Uranus ligger cirka 2870 miljoner km (2 ljustimmar och 40 ljusminuter) från solen; vilket är ungefär dubbelt så långt som Saturnus avstånd till solen. Det stora avståndet gör att temperaturen är cirka −210 grader i atmosfärens ovansida. På grund av den låga temperaturen befinner sig flera av ämnena på Uranus i fast form, t.ex. metan.[källa behövs]

Atmosfär

Uranus atmosfär består av ca 82,33 % väte, 15 % helium och 2 % metan. Liksom de andra gasplaneterna har Uranus band av moln, men dessa är extremt ljusa. Den blå färgen på Uranus beror på att metanet i dess yttre atmosfär absorberar rött ljus. Det kan finnas färgade band som på Jupiter men dessa döljs i så fall av metanlagret.

Axelns lutning

Till skillnad från de flesta andra planeter, är Uranus axellutning nära parallell med planetens omloppsbana kring solen. Den roterar med en lutning av 98°, vilket anses bero på att planeten tippats över ända vid en kollision med en planetesimal av jordens storlek.[källa behövs]

Uranus månar

Uranian moon montage
De större månarna hos Uranus i ordning med ökande avstånd (från vänster till höger) med deras relative storlek och albedo. Ett kollage av fotografier tagna av Voyager 2.

Uranus har i dagsläget tjugosju bekräftade månar, varav de fem största heter Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Månarna har fått sina namn efter rollfigurer i William Shakespeares och Alexander Popes verk.[13]

Uranus satellitsystem är det som har minst massa av satellitsystemen hos jätteplaneterna. Den sammanlagda massan hos de fem största månarna är till exempel mindre än hälften av Tritons [14]

Den största månen, Titania, har en radie på endast 788,9 km, eller hälften av månens, eller något mer än Rhea, Saturnus näst största måne. Det gör Titania till den åttonde största månen i solsystemet.

Månarna har låga albedo-värden, från 0,20 för Umbriel till 0,35 för Ariel.[15] Månarna tros bestå av ungefär lika delar sten och is. Isen kan bestå av ammoniak och koldioxid.[16]

Rymdsonder vid Uranus

Voyager spacecraft
Voyager 2, den enda rymdsond som har nått Uranus hittills

Den enda rymdsond som sänts till Uranus är Voyager 2, som nådde planeten den 24 januari 1986 och svepte förbi 81500 km över molntopparna. Innan Voyager 2 nådde fram till Uranus kände man till 5 månar och 9 ringar; efteråt var antalet månar uppe i 15 och antalet ringar 11. Uranus rotationstid innan Voyager 2 nådde dit var uppskattad till mellan 16 och 24 timmar. Voyagers mätningar gav det exakta värdet 17 timmar och 14 minuter. Uranus magnetfält var också okänt men det visade sig vara kraftfullare än vad man trott. Voyager 2:s temperaturmätningar bland de översta molnen på Uranus visade -209 °C. Temperaturen verkade vara nästan densamma över hela planeten. Voyager 2 vägde 825 kg och passerade Uranus med hastighet av 64000 km/h innan den fortsatte mot Neptunus.[källa behövs]

Den nya planeten

Upptäckten

Uranus var den första planeten som upptäcktes med hjälp av teleskop. Uranus hade observerats flera gånger tidigare men då misstolkats som en stjärna, bland annat av den engelske astronomen John Flamsteed (16461719) som 1690 noterade den som "34 Tauri" på sin stjärnkarta. Den officiella upptäckten gjordes av den tyskfödde brittiske astronomen William Herschel den 13 mars 1781 då han höll på att leta dubbelstjärnor i stjärnbilden Tvillingarna. Först trodde Herschel att det var en komet, men med hjälp av den svenske astronomen Eric Prosperin som hade erfarenhet av banberäkningar konstaterade man att Uranus omloppsbana var nästan cirkelformig och den nyupptäckta himlakroppen fick planetstatus.

William Herschel01
William Herschel, Uranus upptäckare

Namngivning

Att ge den nya planeten ett namn var en ovan uppgift, som ska ses mot bakgrunden att detta var den första, upptäckta planeten i modern tid. Ingen av asteroiderna hade heller blivit upptäckta.

Herschel ville döpa planeten till ”Georgium Sidus” (Georges stjärna) efter kung George III av England .[17] Han förklarade detta med att tiden för att döpa planeter efter gudarna nog var förbi. Att döpa efter regent istället skulle ge en indikation när upptäckten gjorts. Herschels förslag var inte alls populärt utanför Storbritannien och det dök snart upp flera alternativa förslag. Astronomen Jérôme Lalande föreslog att planeten skulle heta Herschel för att ära upptäckaren.[18]

Erik Prosperin föreslog Neptunus, vilket stöddes av astronomer som ville högtidlighålla den brittiska flottans segrar i det amerikanska frihetsskriget. Det fanns till och med förslag som Neptunus George III och Neptunus Stor-Britannien.[19]

Johann Elert Bode föreslog Uranus, det latinska namnet för den grekiska himmelsguden Ouranos. Han menade att eftersom Saturnus var fadern till Jupiter, borde den nya planeten namnges efter Saturnus fader.[20]

1789 namngav Bodes kollega i Royal Academy, Martin Klaproth, sitt nyligen upptäckta grundämne "uranium" som ett slags stöd för Bodes val.[21]

Slutligen blev Bodes förslag det mest använda och 1850, när HM Nautical Almanac Office ändrade sin namngivning från Georgium Sidus till Uranus kan namnet Uranus sägas ha blivit helt accepterat.

Namnet

Uranus har alltså sitt namn efter den grekiska himmelsguden Uranos (klassisk grekiska: Οὐρανός) – fader till Kronos och farfader till Zeus – vilket på latin blev "Ūranus"..[22]

Uranus är den enda planeten, som fått hämta sitt namn från den grekiska mytologin, övriga från den romerska. Uranus har två astronomiska symboler, ♅ och Uranus symbol.svg. Den första, ♅, föreslogs av Lalande 1784. I ett brev till Herschel beskrev Lalande det som "un globe surmonté par la première lettre de votre nom" ("en glob med den första bokstaven i ditt efternamn ovanför[18]

Ett senare förslag är hybriden mellan symbolerna för Mars och solen, eftersom Uranus är himlens gud i grekisk mytologi. Himlen tänks vara dominerad av de kombinerade krafterna av solen och Mars.[23]

I kinesiskan, japanskan, koreanskan och vietnamesiskan översätts Uranus bokstavligen som ”himlens kungastjärna”, (天王星).[24][25]

Referenser

  1. ^ Yeomans, Donald K. (13 juli 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Williams, Dr. David R. (31 januari 2005). ”Uranus Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uranusfact.html. Läst 10 augusti 2007.
  3. ^ [a b c d e f] Seidelmann, P. Kenneth (10 augusti 2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006”. Celestial Mech. Dyn. Astr. "90": ss. 155–180. doi:10.1007/s10569-007-9072-y. http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y.
  4. ^ Munsell, Kirk (14 maj 2007). ”NASA: Solar System Exploration: Planets: Uranus: Facts & Figures”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Uranus&Display=Facts. Läst 13 augusti 2007.
  5. ^ Jacobson, R.A. (10 augusti 1992). ”The masses of Uranus and its major satellites from Voyager tracking data and Earth-based Uranian satellite data”. The Astronomical Journal "103" (6): ss. 2068–2078. doi:10.1086/116211. http://adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J.
  6. ^ Podolak, M. (10 augusti 1995). ”Comparative models of Uranus and Neptune”. Planet. Space Sci. "43" (12): ss. 1517–1522. doi:10.1016/0032-0633(95)00061-5. http://adsabs.harvard.edu/abs/1995P%26SS...43.1517P.
  7. ^ [a b] Lunine, Jonathan. I. (10 augusti 1993). ”The Atmospheres of Uranus and Neptune”. Annual Review of Astronomy and Astrophysics "31": ss. 217–263. doi:10.1146/annurev.aa.31.090193.001245. http://adsabs.harvard.edu/abs/1993ARA%26A..31..217L.
  8. ^ Fred Espenak (2005). ”Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995 - 2006”. NASA. Arkiverad från originalet den 5 december 2012. https://archive.is/20121205061717/http://eclipse.gsfc.nasa.gov/TYPE/TYPE.html. Läst 14 juni 2007.
  9. ^ Feuchtgruber, H. (10 augusti 1999). ”Detection of HD in the atmospheres of Uranus and Neptune: a new determination of the D/H ratio”. Astronomy and Astrophysics "341": ss. L17–L21. http://adsabs.harvard.edu/abs/1999A%26A...341L..17F.
  10. ^ Lindal, G.F. (10 augusti 1987). ”The Atmosphere of Uranus: Results of Radio Occultation Measurements with Voyager 2”. J. Of Geophys. Res. "92": ss. 14,987–15,001. doi:10.1029/JA092iA13p14987. http://adsabs.harvard.edu/abs/1987JGR....9214987L.
  11. ^ B. Conrath et al. (10 augusti 1987). ”The helium abundance of Uranus from Voyager measurements”. Journal of Geophysical Research "92": ss. 15003–15010. doi:10.1029/JA092iA13p15003. http://adsabs.harvard.edu/abs/1987JGR....9215003C.
  12. ^ ”Uranus Rings Fact Sheet” (på en). nssdc.gsfc.nasa.gov. https://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uranringfact.html. Läst 17 januari 2018.
  13. ^ Sheppard & Jewitt & Kelyna (2005). ”An Ultradeep Survey for Irregular Satellites of Uranus: Limits to Completeness”. The Astronomical Journal 119 (1): sid. 518–525.
  14. ^ Jacobson & Campbell & Taylor (1992). ”The masses of Uranus and its major satellites from Voyager tracking data and earth-based Uranian satellite data”. The Astronomical Journal 103 (6): sid. 2068–2078.
  15. ^ Smith & Soderblom & Beebe & Bliss & Boyce & Brahic & Briggs och Brown (1986). ”Voyager 2 in the Uranian System: Imaging Science Results”. Science 233 (4759): sid. 43–64.
  16. ^ Hussmann & Hauke & Sohl & Frank & Spohn och Tilman (2006). ”Subsurface oceans and deep interiors of medium-sized outer planet satellites and large trans-neptunian objects”. Icarus 185: sid. 258–273.
  17. ^ Voyager at Uranus”. Nasa Jpl 7 (85): sid. 400–268. 1986. Arkiverad från originalet den februari 10, 2006. https://web.archive.org/web/20060210222142/http://vesuvius.jsc.nasa.gov/er/seh/hersc.html.
  18. ^ [a b] Herschel, Francisca (1917). ”The meaning of the symbol H+o for the planet Uranus”. The Observatory 40: sid. 306.
  19. ^ Lexell, A. J. (1783). Recherches sur la nouvelle planete, decouverte par M. Herschel & nominee Georgium Sidus. Acta Academia Scientarum Imperialis Petropolitanae (1). sid. 303-329
  20. ^ Littmann, Mark (2004). Planets Beyond: Discovering the Outer Solar System. Courier Dover Publications. sid. 10-11. ISBN 0-486-43602-0
  21. ^ ”The Straight Scoop on Uranium”. Allchemicals.info. Arkiverad från originalet den 21 december 2008. https://web.archive.org/web/20081221011537/http://www.allchemicals.info/articles/Uranium.php. Läst 24 augusti 2013.
  22. ^ Oxford English Dictionary (2:a upplagan). 1989
  23. ^ ”Solar System Symbols”. NASA Solar System exploration. http://solarsystem.nasa.gov/multimedia/display.cfm?IM_ID=167. Läst 24 augusti 2013.
  24. ^ ”Sailormoon Terms and Information”. The Sailor Senshi Page. http://www.eternalsailormoon.org/help.html#myth. Läst 5 mars 2006.
  25. ^ Hamilton Amateur Astronomers 4 (11). 1997. Arkiverad från originalet den oktober 18, 2012. https://www.webcitation.org/6BVZMMrHn?url=http://amateurastronomy.org/EH/Oct97.txt. Läst 5 augusti 2007.

Externa länkar

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Uranus.
Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har en ordboksartikel om uranus.
Ariel (måne)

Ariel är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1851 av William Lassell. Ariel är uppkallad efter luftanden Ariel i William Shakespeares pjäs Stormen.

Ariel är den fjärde av Uranus månar. Den är nästan lika stor som Umbriel och den har en diameter som är ungefär en tredjedel av månens. Den består till cirka 50 % av is (fruset vatten), 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metanföreningar.

Caliban

Caliban är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1997 av en grupp amerikanska astronomer med hjälp av teleskopet Hale, och fick den tillfälliga beteckningen S/1997 U 1. Den är också betecknad Uranus XVI.

Caliban är en av de minsta och den näst närmaste utanför de fem stora av Uranus månar och den har en diameter på ungefär 98 km. Utöver dess bana runt planeten och dess mycket låga albedo, är Calibans egenskaper i stort sett okända. Den har en retrograd rörelse runt planeten, vilket betyder att den rör sig i motsatt riktning av planetens rotation.Caliban är uppkallad efter en av huvudpersonerna i William Shakespeares pjäs Stormen.

Lista över geologiska strukturer på Uranus månar

Detta är en lista över geologiska strukturer på Uranus månar.

Miranda (måne)

Miranda (även Uranus V) är en av Uranus månar. Miranda är den minsta och innersta av Uranus fem största månar och den har en diameter som är ungefär en sjundedel av vår månes och kretsar på ett avstånd på cirka 129 850 km. Miranda är uppkallad efter dottern till hertigen av Milano, huvudpersonen i William Shakespeares pjäs Stormen.

Neptunus

Denna artikel handlar om planeten Neptunus. För andra betydelser, se Neptunus (olika betydelser).Neptunus (symbol: ♆) är den åttonde planeten från solen. Neptunus är en så kallad gasjätte, och har fått sitt namn efter havsguden Neptunus i romersk mytologi. Den 24 augusti 2006, då Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus den yttersta planeten i solsystemet. Neptunus var dock den yttersta planeten i solsystemet även mellan åren 1979 och 1999, eftersom Pluto då låg närmare solen än Neptunus.

Neptunus är mycket lik Uranus, både i fråga om atmosfär och i fråga om kemisk sammansättning – båda består huvudsakligen av väte, helium och metan. Neptunus tar emot mindre än hälften så mycket solljus som Uranus, men den värme som härstammar från dess inre gör Neptunus något varmare än Uranus.Trots att Neptunus ligger längre bort från solen än vad Uranus gör har den en mycket livligare atmosfär. Den har vindar som kan komma upp i över 2 000 kilometer i timmen, vilket är den högsta vindhastigheten i solsystemet. Den mest bekanta egenskapen hos Neptunus torde ha varit den stora mörka fläcken. Den hade en diameter på cirka 16 000 kilometer och är numera borta. Den påminde till form och läge om Jupiters stora röda fläck. Neptunus lutar 28 grader, nästan lika mycket som Jorden.Avståndet mellan Jorden och Neptunus är ca 4,4 miljarder kilometer och med bil i 110 kilometer i timmen skulle det ta ca 4 500 år att fara dit. Även med raket skulle det ta väldigt lång tid; med exempelvis 11 kilometer i sekunden skulle det ta 12-13 år.

Oberon (måne)

Oberon är en av Uranus månar. Den är den näst största av planetens månar och har en diameter som ungefär hälften av jordens måne. Oberon upptäcktes 11 januari 1787 av sir William Herschel och är uppkallad efter älvornas kung i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Alla kratrar på Oberon är också uppkallade efter namn och roller i Shakespeares verk.

Ophelia

Ophelia är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2, och fick den tillfälliga beteckningen S/1986 U 8. Den är också betecknad Uranus VII.

Ophelia är uppkallad efter Polonius dotter i William Shakespeares pjäs Hamlet.

Man vet knappt någonting annat om Ophelia än om dess omloppsbana, dess radie på 23 km och den geometriska albedon på 0,08. På bilder tagna av Voyager 2, så ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärderna av Cordelias form är 0,7 ± 0,3.Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.

Portia

Portia är en inre måne till Uranus. Den upptäcktes via bilder tagna av Voyager 2 den 3 januari 1986 och fick då den tillfälliga beteckningen S/1986 U 1. Månen är uppkallad efter Portia, hjältinnan i William Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. Den är också betecknad Uranus XII.Portia är den näst största inre månen till Uranus, efter Puck. Portias bana, som ligger inne i Uranus synkrona omloppsradie, är långsamt förfallande på grund av tidvattenacceleration. Månen kommer en dag antigen att upplösas till en planetarisk ring eller träffa Uranus.

Månen ligger vid övre änden av en grupp månar som kallas Portiagruppen, vilken inkluderar Bianca, Cressida, Desdemona, Juliet, Rosalind, Cupid, Belinda och Perdita. Dessa månar har liknande banor och fotometriska egenskaper.Få saker är kända om Portia utöver dess storlek på cirka 140 km, bana och geometriska albedo på cirka 0,08.På Voyager 2:s bilder ser Portia ut som ett långstreckt föremål, och bilderna antyder att Portias storaxel pekar mot Uranus. Förhållandet mellan axlarna i Portias utbredda sfäroid är 0,8 ± 0,1. Dess yta är gråfärgad. Observationer med rymdteleskopet Hubble och stora landteleskop detekterade vattenisabsorptiva särdrag i Portias spektrum.

Stephano

Stephano är en retrograd irreguljär måne till Uranus. Den upptäcktes av Brett J. Gladman et al. år 1999 och fick den tillfälliga beteckningen S/1999 U 2. Den är också betecknad Uranus XX.Stephano fick sitt officiella namn i augusti 2000, efter Stephano i William Shakespeares pjäs Stormen.Banparametrarna antyder att den kan tillhöra samma dynamiska kluster som Caliban, vilket antyder ett gemensamt ursprung.

Sycorax

Sycorax är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1997 av en grupp amerikanska astronomer med hjälp av Hale-teleskopet, och fick den tillfälliga beteckningen S/1997 U 2. Den är också betecknad Uranus XVII.

Sycorax är en av de minsta av Uranus månar och nummer fem i ordning utanför de fem stora månarna. Den har en diameter på ca 190 km. Utöver dess bana runt planeten och dess mycket låga albedo, är Sycorax egenskaper i stort sett okända. Den har en retrograd rörelse runt planeten, vilket betyder att den rör sig i motsatt riktning av planetens rotation.

Sycorax är uppkallad efter en häxa som är mor till Caliban i William Shakespeares pjäs Stormen.

Trojansk asteroid

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna L4 och L5. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904, denna trojan tillhörde Jupiter. Per 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars, 7 trojaner till Neptunus, 2945 trojaner i Jupiters L4 och 1734 trojaner i Jupiters L5. Den största är Jupiters trojan 624 Hektor som mäter 370 x 195 km.

Jupiters trojanska asteroider var de första som upptäcktes, och de kallas vanligtvis Trojanerna.

Umbriel

Umbriel är en av Uranus månar. Den är den tredje största och har en diameter som är ungefär en tredjedel av jordens måne. Den upptäcktes 1851 av William Lassell.

Uranos

Uranos (grekiska: Ουρανός, Ouranos) var i den grekiska mytologin en himmelsgud, en personifikation av det allt omslutande och befruktande himlavalvet. Han var son till Gaia och med henne fader till titanerna. Den yngste av dessa, Kronos, stympade sin fader och intog hans plats som världshärskare.

Uranus naturliga satelliter

Uranus har 27 bekräftade månar, varav de fem största heter Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Månarna har fått sina namn efter rollfigurer i William Shakespeares och Alexander Popes verk.

Uranus ringar

Uranus ringar är ett system av tretton distinkta ringar kring gasjätten Uranus. Uranus ringar är mindre komplexa än det omfattande ringsystemet runt Saturnus, men mer komplexa än de enklare ringsystemen kring Jupiter och Neptunus.

Nio av de tretton ringarna upptäcktes den 10 mars 1977 av James L. Elliot, Edward W. Dunham och Douglas J. Mink. 1789 rapporterade emellertid William Herschel att han observerat ringar runt Uranus. Moderna astronomer är dock skeptiska till om han verkligen kunde se dem, då ringarna är mörka och svaga. Rymdsonden Voyager 2 tog 1986 bilder av ringsystemet, vilket ledde till upptäckten av två ringar till. Ytterligare två yttre ringar upptäcktes 2003–2005, i foton tagna av rymdteleskopet Hubble.

Uranus tretton ringar har getts beteckningarna 1986U2R/ζ, 6, 5, 4, α, β, η, γ, δ, λ, ε, ν samt μ listat från ringen närmast planeten och utåt. Deras radie spänner från cirka 38 000 km för 1986U2R/ζ-ringen till 98 000 km för μ-ringen. Därtill kommer de stoftband och icke kompletta bågar, som kan finnas mellan huvudringarna. Ringarna är extremt mörka — partiklarna som bygger upp ringarna har ett albedo (Bondalbedo avses) som inte överstiger 0,02. De består troligtvis av vattenis samt något mörkt strålningsbehandlat organiskt ämne. Uranus ringar är cirka 600 miljoner år gamla, vilket innebär att de är relativt nybildade. Förmodligen har de bildats vid kollisioner mellan två eller flera månar som tidigare kretsat kring planeten. Efter kollisionerna har sedan en del av resterna brutits upp i partiklar, som samlats i områden där de uppnått maximal stabilitet och som nu kan ses som optiskt täta ringar.

Majoriteten av Uranus ringar är ogenomskinliga och endast ett fåtal kilometer breda. Majoriteten av ringarna innehåller endast begränsade mängder stoft, utan består främst av beståndsdelar i storleksordningen 0,2–20 m i diameter. En del av ringarna är dock optiskt tunna: de breda och matta 1986U2R/ζ-, μ- och ν-ringarna består av små stoftpartiklar, medan de smalare och matta λ-ringen även innehåller större beståndsdelar. Den relativa frånvaron av stoft i ringsystemet beror på aerodynamiskt motstånd från Uranus utvidgade exosfär — koronan.

De mekanismer som håller de smala ringarna på plats är inte särskilt väl förstådda. Ursprungligen antogs det att de smala ringarna hade ett par närliggande herdemånar, som skulle hjälpa till att hålla dem samman. När Voyager 2 undersökte Uranus år 1986 upptäcktes dock endast ett par herdemånar: (Cordelia och Ophelia) runt den ljusaste ringen (ε).

Uranus trojaner

Uranus trojaner är en mindre himlakropp som delar omloppsbana med Uranus. Fram till april 2018 har endast en Uranus trojan bekräftats, 2011 QF99.

Uranus båda Lagrangepunkter L4 och L5 är instabila, vilket får till följd att 2011 QF99 kommer lämna L4 om drygt 70 000 år.

Det får också till följd att andra mindre himlakroppar under lång tid kommer befinna sig i antingen L 4 eller L5 och då klassas som Uranus trojaner

Voyager 2

Voyager 2 är en obemannad rymdsond inom Voyagerprogrammet som skickades upp i rymden av Nasa 20 augusti 1977, med en Titan 3E Centaur. Farkosten har samma konstruktion som Voyager 1. Båda farkosterna sändes ut för att undersöka planeter i solsystemet och sände tillbaka bilder och mätdata som helt har förändrat synen på jordens grannplaneter.

På grund av ett uppskjutningsfel med Voyager 1 glömde man bort att sända en kod till Voyager 2 vilket gjorde att huvudantennen inte fungerade. Man bytte då till reservantennen men det visade sig vara ett inbyggt fel i reservantennen vilket resulterade i ett mycket litet informationsband. För att lösa problemet fick Nasas ingenjörer ställa in mottagarna mycket precist för att få rätt frekvensomfång.

Efter att ha passerat Jupiter och Saturnus samt några av deras större månar blev Voyager 2 den första farkosten som passerat över Uranus och Neptunus. Detta var möjligt tack vare att planeterna låg placerade på ett mycket gynnsamt sätt, något som återkommer vart 175:e år.

Voyagerprogrammet

Voyagerprogrammet var ett program inom NASA som resulterade i två rymdfarkoster, Voyager 1 och Voyager 2 som sköts upp 5 september respektive 20 augusti 1977. Ursprungligen utgjorde de en del av Marinerprogrammet, men i mars 1977 döptes de om från Mariner 11 och 12, till Voyager 1 och 2.

Uranus
Uranus2
Uranus månar
Solsystemet

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.