Uppslagsverket Finland

Uppslagsverket Finland är ett svenskspråkigt uppslagsverk med fokus på Finland och då särskilt det finlandssvenska. Uppslagsverket har producerats i regi av Föreningen finlandssvenska uppslagsverk och givits ut av Schildts förlag. Uppslagsverket Finland finns sedan 2009 fritt tillgängligt på Internet.

Uppslagsverket Finland
Uppslagsverket Finland
Båda upplagorna av Uppslagsverket Finland
Information
LandFinland Finland
SpråkSvenska
GenreFakta
FörlagSchildts förlag / Föreningen Finlandssvenska Uppslagsverk
Utgiven19821985 (första upplagan)
20032007 (andra upplagan)
TypUppslagsverk
Antal band3 band (uppl. 1)
5 band (uppl. 2)

Historik

Bakgrund

Initiativ till uppslagsverket togs 1969, och arbetet inleddes i juli samma år. Utgångspunkten var en upplevd brist på uppmärksamhet om det svenska Finland hos både finska och rikssvenska encyklopedier.[1]

För att genomföra projektet bildades Föreningen Finlandssvenska Uppslagsverk, vilken även erhöll stöd från flera finlandssvenska fonder och så småningom även av den finländska staten. Den största ekonomiska insatsen stod föreningen Svenska folkskolans vänner (SFV) och Schildts förlag för, och Schildts stod också som utgivare.[2]

Pappersupplagor

Den första upplagan utkom i tre band under åren 1982 till 1985,[3] som den dittills största förlagssatsningen på svenska i Finland. Volymerna var vart och ett på cirka 700 sidor, och totalt inrymdes cirka 9 000[2] artiklar. Enligt egen utsago blev uppslagsverket en försäljningsframgång, med spridning både i Svenskfinland och utanför Finlands gränser.[1]

Efter ett antal år aktualiserades dock behovet av en ny upplaga, för att täcka utvecklingen i det svenska Finland. En andra upplaga utkom på Schildts förlag i fem band under åren 2003 till 2007 och med sammanlagt drygt 12 000 artiklar.[2] Finansieringen stod även nu främst SFV för,[1] och SFV nämnde en produktionskostnad på 10 miljoner euro.[4]

Den andra upplagan av Uppslagsverket Finland upplevde vissa försäljningssvårigheter, i likhet med uppslagsverk i bokform i många andra länder vid denna tid.[5]

Internetlansering

År 2009 gjordes uppslagsverket gratis tillgängligt på nätet.[6] Inga abonnemang, lösenord eller annonser är knutna till webbupplagan. SFV var huvudansvarig för Internetintroduktionen,[2] medan aktualiseringen av innehållet låg i händerna på Schildts som engagerat ett antal experter i det arbetet.[1]

2012 fusionerade de båda finländska förlagen Schildts och Söderström & Co till Schildts & Söderströms. Ett resultat av fusionen var att Uppslagsverket Finland nu i sin helhet togs över av SFV.[1]

Artikelinnehållet, förutom bilderna, får återanvändas enligt Creative Commons' fria licens CC-BY-SA 4.0.[7]

Vid Internetlanseringen hittades Uppslagsverket Finland på domänadressen www.uvf.fi.[8] Sedan dess har man bytt teknisk plattform och flyttat till adressen www.uppslagsverket.fi, något som bland annat inneburit att länkar från Wikipedia behövts formateras om.[7]

Redaktion

Erik-Allardt-1962
Erik Allardt var redaktions­rådets ordförande under produktionen av de båda tryckta upplagorna av Uppslags­verket Finland.

Redaktörer

Huvudredaktör för de båda tryckta upplagorna var Henrik Ekberg, och redaktionsrådets ordförande under produktionen var Erik Allardt.[1]

Huvudredaktör för webbupplagan var från hösten 2009 till hösten 2010 Sigbritt Backman,[källa behövs] och därefter sköttes uppgiften av Johan Lindberg till våren 2012. Ansvarig redaktör sedan 1 juni 2012 är Rabbe Sandelin.[9]

Vid Internetlanseringen nämndes att ansvaret för uppdateringen av uppslagsverket sköttes av två heltidsanställda redaktörer.[4] I början av 2016 noteras dock att Uppslagsverket Finland inte uppdateras aktivt. Läsarna ombeds kontakta redaktionen ifall något behöver uppdateras.[6]

Redaktionsråd

Utöver den fasta redaktionen har man kopplat ett 20-tal finlandssvenska ämnesexperter till sig.[4]

I februari 2016 listades följande personer som medlemmar av redaktionsrådet för Uppslagsverket Finland:[10]

Bibliografi

Första upplagan

  1. Uppslagsverket Finland 1: A–J (1982), ISBN 951-50-0267-2
  2. Uppslagsverket Finland 2: K–R (1983), ISBN 951-50-0296-6
  3. Uppslagsverket Finland 3: S–Ö (1985), ISBN 951-50-0331-8

Andra upplagan[11]

  1. Uppslagsverket Finland 1: Aal–Fil (2003), ISBN 951-50-1356-9
  2. Uppslagsverket Finland 2: Fim–Kep (2004), ISBN 951-50-1369-0
  3. Uppslagsverket Finland 3: Ker–Oly (2005), ISBN 951-50-1370-4
  4. Uppslagsverket Finland 4: Oma–Sus (2006), ISBN 951-50-1371-2
  5. Uppslagsverket Finland 5: Sut–Öve (2007), ISBN 951-50-1372-0

Referenser

  1. ^ [a b c d e f] "Uppslagsverket Finlands historia". uppslagsverket.fi. Läst 2 februari 2016.
  2. ^ [a b c d] Helmersson, Dicte: Uppslagsverket Finland i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 februari 2016.
  3. ^ "Uppslagsverket Finland: Info". uppslagsverket.fi. läst 6 september 2009
  4. ^ [a b c] SPT/Gestrin-hagner, Maria (2009-09-08/2011-06-23): "Uppslagsverket Finland gratis på webben". hbl.fi. Läst 3 februari 2016.
  5. ^ "YLE 6 november 2007: Uppslagsverket Finland nådde Ö". svenska.yle.fi. Läst 2 februari 2016.
  6. ^ [a b] "Välkommen till Uppslagsverket Finland på nätet". Arkiverad 5 november 2012 hämtat från the Wayback Machine. uppslag.kaapeli.fi. Läst 3 februari 2016.
  7. ^ [a b] ”Vad skiljer Uppslagverket från Wikipedia?”. Uppslagsverket Finland. http://uppslagsverket.fi/om_uppslagsverket/. Läst 1 februari 2016.
  8. ^ Welling, Mia (2009-09-07): "Uppslagsverket Finland på nätet". svenska.yle.fi. Läst 3 februari 2016.
  9. ^ "Redaktion". Arkiverad 19 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. uppslag.kaapeli.fi. Läst 3 februari 2016.
  10. ^ "Redaktionsrådet för Uppslagsverket Finland". Arkiverad 19 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. uppslag.kaapeli.fi. Läst 3 februari 2016.
  11. ^ "SFV:s bibliotek – boklista". Arkiverad 1 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine. sfv.fi. Läst 3 februari 2016.

Externa länkar

Wikidata-logo.svg
Wikidata har en egenskap, P4854, för Uppslagsverket Finland (se användning).
1919 års regeringsform

Regeringsformen (FFS 94/1919), som trädde i kraft den 17 juli 1919, var det självständiga Finlands första egna grundlag. Den ersatte den gamla gustavianska regeringsformen från 1772 och ersattes år 2000 i sin tur av Finlands grundlag.

Adjunkt (lärare)

En adjunkt är en lärare i gymnasieskola, tidigare vid läroverk (läroverksadjunkt), vid högskola (högskoleadjunkt) eller vid universitet (universitetsadjunkt, akademiadjunkt eller teologie adjunkt). Adjunkten har vanligtvis en magisterexamen men inte doktorsexamen. Högskoleadjunkter vid yrkesinriktade utbildningar har i allmänhet lång yrkeserfarenhet inom det aktuella fältet.

Anställning av universitetsadjunkter i konstnärliga ämnen grundas på konstnärliga och pedagogiska meriter och förutsätter ingen bestämd akademisk examen. Denna kategori av adjunkter har dock ofta konstnärlig utbildning på mycket hög nivå.

Akademiker

Akademiker, ett begrepp relaterat till akademi, har flera innebörder:

En yrkesarbetande med betyg i akademisk utbildning

Lärare vid akademi (högskola eller universitet)

Person som studerar, eller är utbildad, vid högskola eller universitet

Ledamot av akademi i betydelsen samfund - kallas dock vanligen akademiledamot

En finländsk titel inrättad 1969. Den utdelas av Finlands president på framställan av Finlands Akademi och får bäras av högst tolv personer samtidigt, enligt lagen om Finlands Akademi av 1994.

Biträdande professor

Biträdande professor är en akademisk titel som i Sverige infördes 1969 för forskare med tjänsteställning närmast under professor. Titeln ersatte de tidigare laborator, observator, preceptor och prosektor.

Under 1990-talet kunde en universitetslektor befordras till biträdande professor. Titeln är numera avskaffad, undantaget vid Linköpings universitet och Chalmers som återinförde befattningen då det blev en stiftelsehögskola, men har aktualiserats igen 2007 i den så kallade Befattningsutredningen (SOU 2007:98) som ett nytt karriärsteg på nivån under professor.

I Finland fick universitetsadjunkter 1951 titeln biträdande professor. Deras tjänster gjordes på 1960-talet om till biträdande professurer och 1998 till professurer.

Filosofie licentiat

Filosofie licentiat, förkortas FL eller fil.lic., var ursprungligen titeln för de studenter som avlagt licentiatexamen vid filosofisk fakultet, och är fortsatt titeln vid de fakulteter som går tillbaka på de ursprungliga filosofiska fakulteterna; humanistisk, naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig fakultet. Motsvarande doktorsexamen betecknas filosofie doktor.

Filosofie magister

Filosofie magister (fil.mag.) är en magisterexamen, en generell högskoleexamen på avancerad nivå, med huvudämne från humanistisk, matematisk–naturvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig fakultet. Examen med denna benämning finns i såväl Finland som Sverige och motsvarar en master i europeiska regler, reglerna är dock något olika vid jämförelse mellan Finland och Sverige även om de numera har kommit att likna varandra mer då båda har anpassats till de europeiska reglerna. Numera är filosofie magisterexamen i båda länderna en högre examen som förutsätter att en kandidatexamen tidigare avlagts.

Filosofie magister var från början en akademisk titel som ursprungligen tilldelades dem som promoverats vid filosofisk fakultet, vid vilken doktorsgraden då saknades. Under 1800-talet infördes dock doktorsgraden även vid filosofisk fakultet och titeln filosofie magister kom att fortleva med olika innebörder i såväl Sverige som Finland. I Finland var filosofie magister under lång tid en lärd grad som kunde tilldelas den som avlagt kandidatexamen (som motsvarade den nuvarande magisterexamen), medan det i Sverige under en stor del av 1900-talet var titel för den som avlagt filosofisk ämbetsexamen, vilken gav behörighet till adjunktstjänst vid läroverken. Den främst rankade fick tillägget primus.

Finlands Akademi

Finlands Akademi är en organisation som har till uppgift att främja vetenskaplig forskning, utveckla det internationella samarbetet inom vetenskapen, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor och ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen.

I sin ursprungliga form inrättades Finlands Akademi 1947. Denna hade tolv medlemmar eller innehavare av tjänster som akademiker. Fyra skulle företräda naturvetenskaper, tre vardera humaniora och konst, medan två akademikertjänster var föränderliga. Akademin erhöll 1950 två vetenskapliga kommissioner, en naturvetenskaplig och en humanistisk; tillsammans bildade dessa statens vetenskapliga centralkommission. 1961 omstrukturerades kommissionerna så att den naturvetenskapliga kom att bestå av fyra och den humanistiska av två kommissioner. Samtidigt inrättades en delegation för de vetenskapliga kommissionerna.

Efter en forskningspolitisk debatt 1969 drogs Finlands Akademi in. Den nya Finlands Akademi tillkom 1970. Där ersattes ledamöterna av ett system med forskarprofessurer, och konsten skildes från akademin. Sin nuvarande form fick akademin genom en ny lag 1995. Finlands Akademi är ett centralorgan för den finska vetenskapsförvaltningen, underställt undervisningsministeriet. Efter reformen som genomfördes 1995 har akademin fyra forskningsråd, ett för kultur och samhälle, ett för naturvetenskap och teknik, ett för hälsa och ett för biovetenskap och miljö.

Vid tillkomsten av den nya akademin 1970 instiftades hederstiteln akademiker, som utses av Finlands president på förslag av Finlands Akademi.

Henrik Ekberg

Åke Henrik Ekberg, född 25 april 1944 i Ingå, är en finländsk redaktör.

Ekberg disputerade 1991 på en avhandling om den finländska nazismen 1932–1944 och blev politices doktor 1995. Han anställdes 1969 vid Föreningen Finlandssvenska Uppslagsverk och 1973 vid Schildts förlag med uppgift att sammanställa första upplagan av Uppslagsverket Finland, som utkom 1982–1985. Han redigerade senare bland annat verken Finland i krig 1-3 (1986/2000–2001) och Finlands historia 1-4 (1992–1999) samt fem upplagor av Vem och Vad (1975, 1980, 1992, 1996 och 2000). Han blev 2001 huvudredaktör för andra upplagan av Uppslagsverket Finland, som utkom mellan åren 2003–2007, samt ledde även Uppslagsverket Finlands introduktion på Internet hösten 2009, varefter han gick i pension i november samma år. Han redigerade dessutom Västnyländsk årsbok 1999–2006.

Ekberg har även publicerat artiklar för finlandssvensk tidnings- och tidskriftspress samt verkat som översättare. År 2006 utgav han historiken över Västnyland: I borgens skugga. Västnyland från forntid till nutid och i slutet av 2013 utkom historiken över Schildts förlag: Frisinne & kvalitet: ett sekel med Schildts.

Idensalmi

Idensalmi (finska Iisalmi) är en stad i landskapet Norra Savolax. Idensalmi har &&&&&&&&&&021639.&&&&&021 639 invånare och har en yta på &&&&&&&&&&&&0872.180000872,18 km².

Grannkommuner är Kiuruvesi, Lapinlax, Kuopio, Pielavesi, Sonkajärvi och Vieremä.

Idensalmi är enspråkigt finskt.

Staden är känd för slaget vid Virta bro den 27 oktober 1808.

Kides

Kides (finska Kitee) är en stad i landskapet Norra Karelen i Finland. Kides har cirka &&&&&&&&&&010486.&&&&&010 486 invånare och har en yta på &&&&&&&&&&&01724.4100001 724,41 km².

Kides är enspråkigt finskt.

Det internationellt kända metalbandet Nightwish kommer från Kides.

Nagu

Nagu  (finska: Nauvo) är en kommundel i Pargas stad i landskapet Egentliga Finland.

Nagu var till 2009 en egen kommun. Nagu hade då cirka 1 440 invånare och en yta på 247,51 km². Nagu var en tvåspråkig kommun med svenska (71 %) som majoritetsspråk och finska (27 %) som minoritetsspråk. År 2017 var antalet invånare 1375 personer.

Nagu består av två huvudöar, Storlandet och Lillandet. Mellan dem ligger öarna Biskopsö och Ernholm. I tidningen Ilta-Sanomats undersökning om bästa platsen att bo i Finland (publicerad i januari 2019) placerade sig Lillandet på andra plats. Naguarkipelagen består dessutom av omkring 3 000 mindre öar och holmar, av vilka 1219 med egen sida på Wikipedia. Fast bosättning finns på 40 öar, men de allra flesta av invånarna bor på huvudöarna Storlandet och Lillandet, eller på öar med broförbindelse till dessa. Till en del av de närmaste öarna finns landsvägsfärjor medan förbindelsebåtar trafikerar till bebodda öar längre bort. Kyrkbacken med Nagu kyrka från 1440-talet, grundskola och andra centrumfunktioner samt en av Skärgårdshavets största gästhamnar finns på östra Storlandet.

Vägen från fastlandet går över landsvägsfärja från Lillmälö i Pargas till Prostvik på Lillandet. Skärgårdsvägen fortsätter därifrån över Lillandet, Biskopsö och Ernholm till Kyrkbacken och vidare över Storlandet till Pärnäs med färja till Retais i Korpo. Bron över Norrströmmen mellan Biskopsö och Ernholm ersatte 1986 färjan vid Vikom och färjan till Biskopsö.

Bland öarna i skärgården söder om Nagus huvudöar kan nämnas Nötö, som i tiderna haft en befolkning på tvåhundra personer, och som med butik och kapell varit en lokal centralort, och Gullkrona, som blivit ett slags symbol för södra Skärgårdshavet. Många av de bebodda öarna har också traditionellt haft bara en eller några gårdar. Norr om Kyrkbacken finns Själö, med biologisk station och före detta hospital, till en början för spetälska, därefter för sinnessjuka. Byggnaderna är sedan 1970-talet i Åbo universitets bruk och används av Skärgårdshavets forskningsinstitut (Åbo universitets Matematisk- och naturvetenskapliga fakultet).

År 2009 slogs kommunerna Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu och Pargas samman till den nya staden Väståboland, vars namn 2012 byttes till Pargas. Före kommunsammanslagningen var Nagus grannkommuner Dragsfjärd, Korpo, Pargas och Rimito.

Nivala

Nivala (tidigare Pidisjärvi) är en stad i landskapet Norra Österbotten i Finland. Nivala har cirka &&&&&&&&&&010815.&&&&&010 815 invånare och har en yta på &&&&&&&&&&&&0536.880000536,88 km².

Grannkommuner är Haapajärvi, Haapavesi, Sievi och Ylivieska.

Nivala är enspråkigt finskt.

Risto Tuomikoski

Risto Kalevi Tuomikoski, född 24 januari 1911 i Joensuu, död 24 september 1989 i Helsingfors, var en finländsk botaniker och entomolog.

Tuomikoski disputerade för doktorsgraden 1942. Han var 1934–1945 extra ordinarie assistent och assistent i propedeutisk botanik, 1945–1947 assistent och docent samt 1947–1961 biträdande professor i botanik; 1961–1974 extra ordinarie personlig professor i biologisk taxonomi vid Helsingfors universitet. Han var därtill 1960–1966 ordförande för Vanamo-sällskapet.

Tuomikoski var en mångsidig forskare och publicerade talrika arbeten om bryologi, mykologi, växtsociologi och entomologi.

Röda Stapo

Röda Stapo (finska: Punainen Valpo) är en benämning på den finländska Statspolisen (finska: Valtiollinen poliisi) under åren 1945 till 1948. Genom Yrjö Leinos tillträde som finländsk inrikesminister i mars 1945 lyckades kommunisterna få kontroll över den statliga polisen, varvid man inledde en kampanj med att avskeda tidigare medarbetare och ersätta dem med moskvatrogna rekryter. Efter Leinos avgång i maj 1948 beslutade regeringen att avveckla den dåvarande Statspolisen, och istället inrättades 1949 den ännu existerande Skyddspolisen. Internt kallades Statspolisen under denna tid även Stapo II (finska: Valpo II).

Svenska folkskolans vänner

Svenska folkskolans vänner (SFV) är en finlandssvensk allmännyttig förening stiftad 1882 med ändamål att främja bildningsarbetet bland finlandssvenskar.

Föreningen bildades av Vilhelm Grefberg. Sedan obligatorisk skola infördes i Finland 1921, har föreningens huvuduppgift varit att främja utbildning, kultur och fri bildning på svenska i Finland. Årligen delar SFV även ut pris, stipendier och medaljer, samt beviljar bidrag inom sektorerna utbildning, kultur och bibliotek samt fri bildning. Föreningen upprätthåller även svenska folkhögskolor och yrkesutbildning inom ramen för Axxell Utbildning Ab. Föreningen ägde fram till 2012 Schildts förlag, och är efter en förlagsfusion 2012 näststörsta ägaren i det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms. SFV äger även det finskspråkiga bokförlaget Atena i Jyväskylä. SFV upprätthåller även Svenska studiecentralen,som har sitt ursprung i SFV:s föreläsningsbyrå, grundad 1919 . Åren 1998-2015 upprätthöll SFV även ungdomsverkstäderna Svenska produktionsskolan (Sveps) i Helsingfors och Föregångarna i Vasa, som båda 1.8.2015 övergick till Folkhälsan utbildning ab. SFV har en ansenlig fondförmögenhet.

2018 utdelade SFV sammanlagt drygt 3 miljoner euro i bidrag, stipendier och pris. Ett av föreningens största pris är Kulturpriset som utdelas ur Signe och Ane Gyllenbergs fond. Prisets storlek är 15000 euro. Kulturpriset gick 2018 till Anna-Maria HelsingFöreningen utger sedan 1886 en årlig kalender och sedan 1922 en medlemstidskrift Svenskbygden, som sedan 2015 heter SFV-magasinet. Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. Svenska folkskolans vänner bekostar den 2009 lanserade webbupplagan av Uppslagsverket Finland, som därigenom kan erbjudas gratis för läsarna.

Sörnäs

Sörnäs (finska: Sörnäinen) är en stadsdel i Berghälls distrikt i Helsingfors stad.Sörnäs började växa fram som en arbetarstadsdel med industri- och hamnbruk under den senare hälften av 1800-talet, sedan hamnbanan från Fredriksberg till Sörnäs hamn togs i bruk på 1860-talet. Tidigare bestod Sörnäs mest av landsbygd. En stor del av Sörnäs har en likartad struktur som grannstadsdelen Berghäll, det vill säga den består av arbetarbostäder byggda under hela 1900-talet. Under den senare hälften av 1900-talet började ett intensivt bostadsbyggande i området och även en ökande omvandling av gamla industrifastigheter längs Sörnäs strandväg till kontor. Bland annat förlades Helsingfors stadskontor till Sörnäs.Sörnäs hamn var länge tillsammans med Västra hamnen Helsingfors viktigaste godshamn. Då Nordsjö hamn blev klar mot slutet av 2008 stängdes godshamnen i Sörnäs. Sedan godshamnen stängdes har de före detta industri- och hamnområden i Fiskehamnen börjat byggas om till moderna stads- och bostadsområden, ett ombyggnadsarbete som beräknas vara färdigställt först till 2040. Grundberedningen inleddes år 2009 och de första bostadshusen började byggas i början på 2010-talet.Sörnäs metrostation, den första metrostationen i Sörnäs, öppnades år 1984. I januari 2007 fick Sörnäs sin andra metrostation, då Fiskehamnens metrostation öppnades intill hamnområdet.

På 1970-talet byggdes Havshagen (även kallat Havshagnäs) som är ett bostadsområde med höghus som präglas av stadsplaneringsideal och betongarkitektur från 1960- och 1970-talet.

I Sörnäs ligger även Teaterhögskolan och Bildkonstakademin.

Tempo (butikskedja)

Tempo är ett varumärke i den svenska detaljhandeln.

Ulster Volunteer Force

Ulsters Frivilligstyrka, Ulster Volunteer Force, UVF, är en probrittisk paramilitär terrorgrupp i Nordirland, bildad 1912 men dagens organisation bildades 1966. Gruppens mål är att Nordirland ska tillhöra Storbritannien.

Gruppen har mördat 480 människor och dess mest kända dåd utfördes i december 1971 då en bomb dödade 15 personer i en bar i Belfast. Gruppen anses även ansvarig för att ha utfört det dödligaste bombattentatet under konflikten i Nordirland, bombattentatet i Dublin och Monaghan som dödade 33 personer. UVF har kopplingar till partiet Progressive Unionist Party.

På 1980-talet fick UVF hjälp av Brittisk underrättelsetjänst att identifiera republikaner och socialister på Irland, information som ofta användes i dödliga attacker. Sedan 1994 års vapenvila har UVF lagt ned sina vapen. I ett uttalande maj 2007 säger gruppen att man motsätter sig våld, men att man inte vill gå så långt att man låter avväpna sig. Vapnen hålls dock "utom räckhåll" för medlemmarna och den militära utbildningen upphör.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.