Tunisien

Tunisien, formellt Republiken Tunisien (arabiska: الجمهورية التونسية, el-joumhouriyya et-Tounisiyya) är en stat i Nordafrika, vid Medelhavets sydkust. Landet gränsar till Algeriet i väster och Libyen i sydost.

Tunisien är medlem i Afrikanska unionen, Arabförbundet, Maghrebunionen, La Francophonie och De alliansfria staternas organisation.

الجمهورية التونسية
El-joumhouriyya et-Tounisiyya
Tunisiens flagga Tunisiens statsvapen
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Humat al-Hima
läge
Huvudstad
(och största stad)
Tunis
Officiellt språk Arabiska (Berberspråk talas av ca. 1 %, och franska är fortfarande viktig inom utbildning och kommers)
Statsskick Republik
 -  President Kais Saied
 -  Premiärminister Youssef Chahed
Självständighet från Frankrike 
 -  Erkänd 20 mars 1956 
Area
 -  Totalt 163 610 km² (89:e)
 -  Vatten (%) 5,0 %
Befolkning
 -  2014 års uppskattning 11 000 000 [1]
 -  Befolkningstäthet 67,2 inv./km² 
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt US$ 101 831 milj (66:e)
 -  Per capita US$ 9 557 
Ginikoefficient (2000) 0,398 (?)
HDI (2018) 0,735[2] (95:a)
Valuta Tunisisk dinar (TND)
Tidszon UTC+1
Topografi
 -  Högsta punkt Jebel ech Chambi, 1 544 m ö.h.
 -  Största sjö Chott el Djerid, 5 000 km²
 -  Längsta flod Medjerda, 450 km
Nationaldag 20 mars
Nationalitetsmärke TN
Landskod TN[3], TUN[3], 788[3]
Toppdomän .tn
Landsnummer 216

Historia

I början av den skrivna historien utgjordes Tunisiens befolkning av olika berberstammar. Runt 1000 f.Kr. anlände och bosatte sig fenicier på Tunisiens kust. Staden Karthago grundades under det åttonde århundradet f. Kr. av bosättare från Tyros i dagens Libanon, och blev en stormakt omkring 500 f Kr. Enligt legenden, återberättad i det romerska nationaleposet Aeneiden, grundades staden av drottning Dido. Bosättarna i Karthago förde med sig sin kultur och religion från fenicierna och kanaanéerna. Omkring 146 f Kr ödelades Karthago av romarna.

Landet erövrades av vandalerna på 400-talet e Kr, och dessa efterträddes på 600-talet e Kr av araber. 1574 kom turkarna och inlemmade Tunisien i det osmanska riket.

1881 koloniserade Frankrike Tunisien, som under åren 1942-1943 blev arenan för en av de allierade styrkornas (britterna och amerikanerna) första större operationer mot de nazistledda axelmakterna under Andra världskriget. Huvuddelen av den brittiska armén drog in i Tunisien söderifrån. USA och andra allierade invaderade landet från väst. Invasionen resulterade, efter hårda strider, i en av de allierades största segrar under kriget.

20 mars 1956 blev Tunisien självständigt som kungadöme. Året därpå avskaffades monarkin, och Habib Bourguiba, som tillhörde partiet Neo-Destour blev det självständiga Tunisiens förste president som drev ett auktoritärt styre, som bl a innebar att gamla jordbruk som drivits av fransmän exproprierades. 1975 gjorde sig Bourgiba till president på livstid men han avsattes 1987. Han efterträddes av Zine El Abidine Ben Ali, som tillhörde Parti socialiste destourien (PSD), som Neo-Destour ombildades till 1964, och som utan konkurrens var det statsbärande partiet. Jämfört med andra arabländer förde Tunisien en USA-vänlig och liberal politik.

Under Jasminrevolutionen under de första veckorna under 2011 tvingades Zine El Abidine Ben Ali bort från makten efter 23 år. Innan Ben Ali gick i landsflykt till Saudiarabien den 14 januari 2011 utnämnde han sin premiärminister Mohamed Ghannouchi till interimsledare. Författningsrådet utsåg den 15 januari talmannen Foued Mebazaa till interimspresident. I den interimsregering som Mebazaa bildade, ingick flera personer som tidigare suttit i den fallna regeringen, vilket ledde till stark kritik från folket.

En militärskyddszon har sedan den 29 augusti 2013 upprättats längs gränsen mot Libyen (från Ras Jedir i norr till Ghadames i söder) till vilken besökare utan särskilt tillstånd inte har tillträde.[4]

Geografi

Tunisia Topography
Topografisk karta över Tunisien
Väder i Tunisien [5]
  Okt Nov Dec Jan Feb Mar Apr
 
Lufttemperatur (°C)
    Dag 25 21 18 16 17 19 20
    Natt 16 12 9 6 7 10 14
Vattentemperatur (°C) 22 19 16 15 14 14 14
Soltimmar per dag 7 6 6 6 6 7 8

Tunisien är Afrikas nordligaste land, beläget vid Medelhavet. Trots att landet inte är stort till ytan uppvisar det många olika naturtyper. I nordvästra delen av landet ligger Atlasbergens östra del, med utlöpare norr och söder om floden Medjerda. Här råder medelhavsklimat med relativt regniga vintrar (Detta område är regnrikast i Nordafrika[1]). Bergen är delvis skogbevuxna, och i de bördiga dalarna mellan dem samt längs kusten odlas bland annat oliver, vete, vindruvor och apelsiner. I norr finns även våtmarker som ingår i Unescos världsarvslista, men de är hotade av miljöförstöring[1]. Tunisiens mellersta del består mest av stäpp och låga bergsplatåer, och här finns stora saltsjöar som Chott el Djerid. I södra delen av landet tar öknen över, och från Algeriet löper den sahariska sandöknen Grand Erg Oriental in. Afrikas nordligaste geografiska punkter, Ras ben Sakka och Îles des Chiens, ligger i i guvernementet Bizerte och utgör några av världens yttersta platser.

Tunisiens högsta punkt är Jebel ech Chambi, 1544 meter över havet[1]. De två största sjöarna, Chott el Djerid (16 m över havet) och Chott el Gharsa (23 m under havet, Tunisiens lägsta punkt) är bägge saltsjöar, och har vatten bara under regnperioden.[6] Den enda flod som inte tidvis torkar ut är Medjerda[1]. Landets största ö är Djerba (514 km2) med 130 000 invånare, varav de flesta bor i huvudorten Houmt Souk. På ön finns en flygplats.[6]

Befolkningen är koncentrerad till kustområdena, och de stora ökenområdena är, med undantag får några oaser, obebodda. Petroleum, fosfat, järnmalm, bly och zink är viktiga naturtillgångar i Tunisien.

Klimat

I södra delen av Tunisien är det mycket torrt, och landskapet består av sandöknar och saltöknar; de centrala delarna är stäpp, och i norr är det medelhavsklimat med milda, regniga vintrar (oktober — maj) och heta, torra somrar.

Miljö

Några av Tunisiens miljöproblem är att hanteringen av giftigt och farligt avfall är undermålig, vattnet förorenas av avlopp, det är brist på färskvatten och öknen breder ut sig som en följd av jorderosion.

Den mesta elektriciteten produceras av fossila bränslen.

Politik och styre

Tunisia Unrest - VOA - Tunis 14 Jan 2011 (2)
Demonstrationer i Tunis 14 januari 2011

Sedan jasminrevolutionen tvingat bort Zine El Abidine Ben Ali från makten och öppnat för en demokratisering av landet, valdes söndagen den 23 oktober 2011 ett konstitutionsråd bestående av 217 personer med uppdraget att ta fram en ny grundlag och utse övergångsregering. 80 olika politiska partier hade nominerat kandidater till rådet.[7] Flest röster av dessa fick det moderata islamistpartiet Ennahda (al-Nahda)[8], ett parti med nära band till den islamistiska folkrörelsen Muslimska brödraskapet. Ennahda bildade regering med två sekulära partier, och Moncef Marzouki, tidigare landsflyktig oppositionspolitiker och ledare för det vänsternationalistiska partiet CPR, utsågs till interimspresident.

Övergången till demokrati har dock varit besvärlig, och när vänsterpolitikerna Chokri Belaid och Muhammad Brahmi mördades 2013 ökade spänningarna. Båda dåden följdes av spontana strejker och krav på den islamistledda regeringens avgång. I slutet av 2013 lämnade Ennahda över makten till en teknokratregering som skulle föra landet till nya val under 2014. I januari 2014 röstades Tunisiens nya grundlag igenom, och i slutet av året hölls både parlaments- och presidentval, som båda blev en framgång för den sekuläre politikern Beji Caid Essebsi, vars parti Nidaa Tounes (”Uppmaning till Tunisien”) blev största parti. Essebsi själv valdes till president med 56 procent av rösterna. I februari 2015 presenterade premiärminister Habib Essid en koalitionsregering.

De ekonomiska problemen är omfattande, och även säkerhetsläget är svårt. I grannlandet Libyen pågår strider, och den 18 mars 2015 dödades minst 24 personer, de flesta turister, när två män öppnade eld utanför Bardomuseet i Tunis.[9] Den 27 juni samma år sköt Seifeddine Rezgui ihjäl 38 personer på en badstrand i Sousse.[10] Som en följd av de båda terrordåden och vissa regeringars avrådan från resor till Tunisien har turistindustrin drabbats hårt.[11] Ändå är Tunisien det arabland som bäst har lyckats förvalta den arabiska våren, och som ett tecken på det tilldelades Tunisiens nationella dialogkvartett Nobels fredspris 2015.

Administrativ indelning

Tunisien är indelat i 24 administrativa områden som kallas guvernement (franska Gouvernorat, arabiska. Wilaya) (franska namn, med de arabiska inom parentes). Områdena har givits samma namn som områdets huvudort.

  • Jendouba (Jundūbah)
  • Kairouan (al-Qayrawān)
  • Kassérine (al-Qasrayn)
  • Kebili (Qibilī)
  • Le Kef (al-Kāf)
  • Mahdia (al-Mahdīyah)
  • Manouba (Manubah)
  • Médenine (Madanīyīn)
  • Monastir (al-Munastīr)
  • Nabeul (Nābul)
  • Sfax (Safāqis)
  • Sidi Bou Zid (Sīdī Bū Zayd)
  • Siliana (Silyānah)
  • Sousse (Sūsah)
  • Tataouine (Taţāwīn)
  • Tozeur (Tawzar)
  • Tunis (Tūnis)
  • Zaghouan (Zaghwān).

Ekonomi och samfärdsel

Ekonomi

Tunisiens ekonomi är mångfacetterad, där de viktigaste områdena är jordbruk, gruvdrift, energi, turism och tillverkningsindustri. Regeringen har tidigare haft stor kontroll över ekonomin, men under de senaste årtiondena har privatiseringarna ökat och skattereglerna förenklats. Tunisien har sedan länge underskott i utrikeshandeln. Sedan 2008 finns ett frihandelsavtal med EU, som bara omfattar industriprodukter. Förhandlingar förs om att liberalisera handeln med tjänster och jordbruksprodukter. Arbetslösheten var 15,2 % under första kvartalet 2014[12], men den är ännu högre bland unga tunisier, även högutbildade.

Jordbrukssektorn stod för 8,6 % av BNP 2013, och sysselsatte 14,9 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[12] De viktigaste produkterna är tomater, oliver (olivolja), vete, vattenmeloner, citrusfrukter, vindruvor, dadlar, potatis och korn. Fisket är omfattande. Exporten består främst av olivolja, men även oliver, dadlar och citrusfrukter exporteras. Samtidigt importeras spannmål, socker, mejeriprodukter och kött.

Industrin stod för 29,5 % av BNP 2013, och sysselsatte 33,6 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[12] Delar av industrin baseras på landets mineraltillgångar: olja, gas, fosfat, kalk, fluorit, järn, zink, bly och baryt. Därtill kommer livsmedelsindustrin, samt tillverkning av textilier, byggnadsmaterial, maskiner, kemikalier, papper och trä. Industrin är med andra ord diversifierad, och 2010 fanns 5837 industriföretag med minst tio anställda.[13]

Servicesektorn stod för 62,0 % av BNP 2013, och sysselsatte 51,5 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[12] Turismen är mycket viktig för landet, men har drabbats hårt av de båda terrorattentaten 2015.

Kommunikationer

Telefon och TV

Telekomoperatörer är bland andra Ooredoo, Orange Tunisie och Tunisie Télécom.[12]

Det finns ett nationellt TV-bolag (Télévision Tunisienne 1) och ett antal privata, bland annat Hannibal-TV och Nessma TV.[12]

Järnvägar

Det nationella järnvägsföretaget heter Société Nationale des Chemins de Fer Tunisiens (SNCFT). Tunnelbana, pendeltåg och bussar i Tunisområdet sköts av Société des transports de Tunis.

Vägnät

Vägnätet är relativt väl utbyggt, och motorväg finns mellan de större städerna.

Hamnar

Tunisien har sju större hamnar: Tunis-La Goulette, Radès, Bizerta, Sousse, Sfax, Gabès och Zarzis. En särskild oljehamn finns i La Skhirra.[12] Det finns färjeförbindelse till Frankrike och Italien.[1]

Flyg

Tunisiens internationella flygplatser är:

Tunisiens nationella flygbolag heter Tunisair.

Demografi

  • Befolkningens medelålder: 31,6 år (2017)[14]
  • Befolkningens medellivslängd: 76 år (Män 74 år, kvinnor 78 år)[14]
  • Befolkningsökning: 1,01 % (2017)[14]
  • Etniska grupper: araber 96,2 %, berber 1,4 %, européer och andra 2,4 % [6]
  • Religiös tillhörighet: sunniter 99,5 %, kristna och judar 0,5 % [6]. På Djerba lever judar sedan århundraden.
  • Språk: högarabiska, tunisisk arabiska, franska, berbiska. Berberna har under 2010-talet försökt få sitt språk och sin kulturella särart mer erkända, och önskar att berbiska ska få användas som undervisningsspråk.[1]
  • Analfabetism: 2003 var ungefär 25 % av befolkningen äldre än 15 år analfabeter. 2015 uppskattades 74 % av kvinnorna och 89 % av männen vara läskunniga, men bland unga är mindre än 3 % analfabeter[1].

Städer

Tunisie carte-sv
Tunisiens största städer

De tio folkrikaste kommunerna är (i storleksordning, med folkmängd 1 januari 2013):[15]

Utbildning

UIS Literacy Rate Tunisia population plus15 1985 2015
Unesco läskunnighet för Tunisiens befolkning över 15 års ålder 1985-2015

Nio års grundutbildning (6–16 år) är obligatorisk, och kan följas av fyra års gymnasiestudier. Efter första året på gymnasiet väljer eleverna inriktning: humaniora, matematik, naturvetenskap, teknik, IT, ekonomi eller sport. Skolsystemet lider av lärarbrist, och på en del håll har skollokalerna låg standard.[1]

Det finns tretton offentliga universitet i Tunisien, däribland Tunis universitet, Tunis El Manar universitet, Sousse universitet, Sfax universitet och Karthago universitet. Därtill kommer ett tjugotal privata universitet och tekniska högskolor[1]. En tredjedel av alla unga läser vidare på högskolenivå, och av dem är två tredjedelar kvinnor[1]. Antalet universitetsstudenter 2012/2013 uppskattades till 315 513.[12]

Kultur

Tunisien har tagit intryck av de olika folkgrupper som tagit landet i besittning: fenicier, berber, araber, ottmaner och fransmän.

Litteratur

Många av Tunisiens författare bor utomlands, främst i Europa, och några skriver på franska.

  • Abulqasem al-Shabbi, 1909-1934, skrev texten till nationalsången, och räknas som nationalskald[1].
  • Ali al-Duaji[1], 1909-1949
  • Mahmoud al-Mesaadi (1911-2004)
  • al-Bashir Khraief[1], 1917-1983
  • Albert Memmi, född 1920 (skriver på franska)
  • Mustapha Tlili[1], född 1937 (skriver på franska)
  • Claude Kayat, född 1939
  • Gisèle Halimi, född 1927
  • Arusiyya Naluti[1], född 1950
  • Tahar Bekri, född 1951
  • Habib Selmi, född 1951
  • Kamel Riahi, född 1974
Latifa in Carthage 2008 Concert
Lafita i Kartago 2008

Musik

Den traditionella tunisiska musiken kallas malouf (som betyder "normal"), och introducerades av flyktingar från Andalusien på 1400-talet. Traditionellt består ensemblen av rabab (tvåsträngad violin), oud, darbuka och en solist. Musikstilen blev mindre populär från slutet av 1800-talet, men har därefter medvetet stärkts, bland annat genom skapandet av institutet La Rachidia 1934, där många av landets främsta musiker studerat. Efter självständigheten blev malouf Tunisiens nationalmusik.

Arabisk pop är stor i Tunisien, och bland de egna artisterna kan nämnas Latifa (Arfaoui), Saber Rebai och Sonia M'Barek. Kända rappare är bland andra Klay BBJ, Balti, Master Sina, Artmasta och El Général. El Général släppte i december 2010 låten Rais Lebled ("Statschef"), som har kallats Jasminrevolutionens anthem. Sångaren-låtskrivaren Emel Mathlouthis protestsång Kelmti horra nådde en liknande status. Tunisien har flera hårdrocksband, men bara Myrath (som spelar progressiv metal) tycks ha nått stor internationell framgång. Det finns även en växande scen för indiemusik, med Emel Mathlouthi, Yuma och Jawhar som viktiga företrädare.

Tunisisk jazz är vanligen starkt influerad av den traditionella, oud-centrerade musiken, och gränsdragningen är inte alltid enkel. Dhafer Youssef, Fawzi Chekili och Anouar Brahem är viktiga namn, och den årliga internationella festivalen Jazz à Carthage är ett betydande forum.

Hantverk[16]

Hantverk sysselsätter mer än 120 000 människor, och utgör därmed en viktig del av den tunisiska ekonomin.

  • Mattor tillverkas främst i Kairouan och Bilad el-Djerid. De knutna mattorna är generellt sett enklare och billigare än persiska mattor, men det förekommer även mattor av mycket hög kvalitet (med uppemot 160 000 knutar per kvadratmeter). Det finns två typer av knutna mattor: alloucha med röda, gröna och blå färger, och zarbia med beige, brunt och vitt i paletten. Det tillverkas också vävda mattor (mergoum), och de har berbiskt ursprung.
  • Keramik tillverkas främst i Guellala på Djerba och i Nabeul. I Nabeul tillverkas i första hand färggranna kakelplattor och andra fajansprodukter. I och omkring Sejnane i norr tillverkas berbisk keramik, delvis med urgamla metoder.
  • Produkter av koppar och mässing tillverkas i små verkstäder i de flesta av landets gamla medinor.
  • Smycken är populära i Tunisien, och består av guld, silver eller andra meteller, samt ädelstenar eller halvädelstenar. Tabarka är känt för sina smycken med koraller och bärnsten.
Bluebalconies2 - Sidi Bou Said
En vanlig syn i Tunisien: Blåmålade järndetaljer och vita väggar.
  • Även träprodukter som exempelvis salladsskålar och olika köksverktyg är vanliga. I norra delen av landet är olivträ vanligast, medan man i söder föredrar palmträ.
  • Halvön Cap Bon är känd för sin tillverkning av parfymer och doftämnen. I Tunisien är apelsinbloms-, jasminbloms- och rosenvatten särskilt populära. Även neroliolja, som utvinns från pomeransblomman, är typisk för Tunisien.
  • Av smidesjärn tillverkas olika produkter, men det mest iögonfallande för en besökare är de grindar, fönstergaller och andra byggnadsdetaljer som ofta målas blå.

Det tunisiska köket

Couscous à la sardine, osbane, Tunisie 2013
Couscous kallas ofta Tunisiens nationalrätt

Se huvudartikeln.

Sport

Fotboll är den populäraste sporten i Tunisien. Landslaget, som kallas Kartagos örnar (Franska: Les Aigles de Carthage), vann Afrikanska mästerskapet 2004.

El Djem
Amfiteatern i El Djem

Unescos världsarv

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2015 96
Transparency International Korruptionsindex 2015 76 av 168
The Economist Democracy Index 2015 57 av 167
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2016 96 av 180
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2016 107 av 178
World Bank Group Doing Business Report 2016 74 av 189

Bilder

Pont Cinquième de Béja - Mai 2014 (3)

Landskap i norra Tunisien, nära Béja

Algerianborder

Gränsen till Algeriet

Cap Bon olive groves

Olivodling i Cap Bon

Källor

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Länder i Fickformat:314 Tunisien. Utrikespolitiska institutet. 2016
  2. ^ http://hdr.undp.org/en/2018-update
  3. ^ [a b c] läs online,
  4. ^ [1]
  5. ^ Danmarks Meteorologiske Institut
  6. ^ [a b c d] Editions Atlas: Min nya världsatlas, Lausanne 2008
  7. ^ Hopp och oro efter valet i Tunisien Världen idag, 26 oktober 2011
  8. ^ Islamister mot seger i Tunisien Amerikanska nyhetsanalyser, 24 oktober 2011
  9. ^ ”Terrordådet slår mot turismen”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/terrordadet-slar-mot-turismen//. Läst 19 mars 2015.
  10. ^ ”DN: Tunisisk gärningsman övade i Libyen”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/tunisisk-garningsman-ovade-i-libyen/. Läst 14 november 2015.
  11. ^ ”DN: Hotelldöd efter terrorn i Tunisien (2015-10-18)”. http://www.dn.se/ekonomi/hotelldod-efter-terrorn-i-tunisien/. Läst 14 november 2015.
  12. ^ [a b c d e f g h] The Europa World Year Book 2015. Routledge. 2015
  13. ^ The Statesman Yearbook 2016. Palgrave Macmillan. 2015
  14. ^ [a b c] ”CIA World Fact Book”. https://www.cia.gov/library/publications/resources/the-world-factbook/geos/ts.html. Läst 12 november 2017.
  15. ^ Institut National de la Statistique, Tunisie; Estimation de la population par commune au 1er janvier 2013 (excelfil) Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. Läst 9 december 2013.
  16. ^ DK Eyewitness Travel Guide: Tunisia. DK. 2016. ISBN 9780241007174
Karthago

Karthago, Kartago (feniciska Kart Hadasht, latin Carthago, franska och engelska Carthage, arabiska قرطاج) är en arkeologisk plats i Tunisien utanför huvudstaden Tunis. Det moderna Karthago är en förort till Tunis och hade 17 010 invånare vid folkräkningen 2014. Platsen är upptagen på Unescos världsarvslista.

Karthago var huvudstaden i det feniciska handelsriket med samma namn med andra stora städer som Hadrumetum, Kerkuan, Leptis Magna och Utica.

Nordafrika

Nordafrika är den norra delen av Afrika, i söder begränsat av Saharaöknen. I FN:s definition av regionen Nordafrika ingår Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko, Sudan, Tunisien och Västsahara. Det är också en definition som används av flera andra organisationer, ibland med tillägg av Mauretanien. I geografisk mening räknas ibland även de sahariska länderna Mali, Niger och Tchad till Nordafrika; även de portugisiska och spanska besittningarna/landsdelarna Melilla, Ceuta, Madeira och Kanarieöarna ligger rent geografiskt inom samma region.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1968

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1968 med en trupp bestående av 7 deltagare. De erövrade en guldmedalj och en bronsmedalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1972

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1972 med en trupp bestående av 35 deltagare. De erövrade en silvermedalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1976

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1976 med en trupp bestående av femton deltagare, fjorton män och en kvinna, vilka deltog i fem tävlingar i tre sporter. De deltog under perioden 18 - 20 juli, innan landet drog sig ur spelen och anslöt sig till de andra afrikanska nationer som bojkottade OS i protest mot Nya Zeelands deltagande. Ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1984

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1984 med en trupp bestående av 23 deltagare. Ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1988

Tunisien deltog med en trupp i de olympiska sommarspelen 1988, men ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1992

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1992 med en trupp, men ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 1996

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 1996 med en trupp bestående av 71 deltagare, men ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 2000

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 2000 med en trupp bestående av 47 deltagare, 40 män och 7 kvinnor, men ingen av landets deltagare erövrade någon medalj.

Tunisien i olympiska sommarspelen 2004

Tunisien i olympiska sommarspelen 2004 bestod av 54 idrottare som blivit uttagna av Tunisiens olympiska kommitté.

Tunisien i olympiska sommarspelen 2008

Tunisien i olympiska sommarspelen 2008 bestod av idrottare som blivit uttagna av Tunisiens olympiska kommitté.

Tunisien i olympiska sommarspelen 2012

Tunisien deltog i de olympiska sommarspelen 2012 som ägde rum i London i Storbritannien mellan den 27 juli och den 12 augusti 2012.

Tunisien i olympiska sommarspelen 2016

Tunisien deltog med 61 deltagare vid de olympiska sommarspelen 2016 i Rio de Janeiro. Totalt vann de tre bronsmedaljer.

Tunisien i olympiska spelen

Tunisien har deltagit i tolv olympiska sommarspel, vartenda sedan 1960 med undantag av olympiska sommarspelen 1980. Landet har inte ställt upp i olympiska vinterspelen.

Tunisiens bidrag i Eurovision Song Contest

Tunisien skulle ha medverkat i Eurovision Song Contest 1977 och lottades att starta som nummer fyra i finalen, men drog sig sent ur tävlingen utan någon förklaring, eventuellt för att även Israel deltog.18 juni 2007 meddelade Tunisien att landet inte ställer upp i tävlingen 2008 eftersom regeringen inte vill det. Landet har rätt att deltaga i tävlingen eftersom deras nationella TV-bolag är medlem i Europeiska radio- och TV-unionen.

Tunisiens herrlandslag i fotboll

Tunisiens herrlandslag i fotboll representerar Tunisien i fotboll. Laget kallas även Les Aigles de Carthage (Kartagos örnar). Tunisien var det första afrikanska lag att vinna en VM-match, i premiärmatchen mot Mexiko 1978.

Laget spelade sin första match 1928, då Tunisien ännu stod under franskt beskydd, då man föll med 2-3 hemma mot franska B-landslaget.

Tunisier i Sverige

Till tunisier i Sverige räknas personer som är folkbokförda i Sverige och som har sitt ursprung i Tunisien. Enligt Statistiska centralbyrån fanns det 2017 i Sverige sammanlagt cirka 5 400 personer födda i Tunisien.

Västafrikansk tid

Västafrikansk tid, eller WAT (West Africa Time) är en tidszon som används i västra och centrala Afrika. Zonen är en timme före UTC (Coordinated Universal Time) (UTC+01), vilket gör att den sammanfaller med centraleuropeisk tid (CET) när denna inte observerar sommartid. Trots namnet använder länderna väster om Benin inte WAT utan UTC.

Eftersom tidszonen huvudsakligen ligger nära ekvatorn förändras inte dagslängden nämnvärt över året, så sommartid används inte förutom i Namibia, som flyttar till västafrikansk sommartid (WAST) (UTC+02) under sommarmånaderna (början av september till början av april).

Västafrikansk tid används i följande länder:

Algeriet (som Centraleuropeisk tid)

Angola

Centralafrikanska republiken

Ekvatorialguinea

Gabon

Kamerun

Kongo-Brazzaville

Kongo-Kinshasa (endast den västra delen)

Namibia (använder sommartid)

Niger

Nigeria

Tchad

Tunisien (som Centraleuropeisk tid)

Länkar till relaterade artiklar

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.