Tanakh

Tanakh (stavas också Tanach) hebr. תנ”ך, uttalas [taˈnaχ], även kallad den hebreiska bibeln är judendomens heliga skriftsamling. Den består av tre delar: Tora, Neviim och Ketuvim.[1]

Den första versionen av Tanakh tros ha fastställts år 450 f.Kr., i Javne. Det finns ett flertal religiösa texter som inte togs med i Tanakh. Flera av dessa finns bevarade än idag, men de har haft mycket litet inflytande över rabbinsk judendom.[2]

Entire Tanakh scroll set
Tanakh.

Torah

Torah består av de fem moseböckerna, och är den heligaste delen av Tanakh. Ordet "torah" härstammar från det hebreiska ordet för "att undervisa". Ordet "torah" översätts ofta som "lagen", men Bente Groth menar att "läran" är en mer korrekt översättning som bättre speglar innehållet i Torah.[1]

Torah betraktas av judar som en kronologisk berättelse över israeliternas äldsta historia, där Gud stundvis ingripit för att hjälpa eller bestraffa det judiska folket. Flykten från Egypten i Moses ledning och förbundet som inleddes på Sinaiberget utgör kärnan för hela den judiska traditionen.[3]

Enligt rabbinsk judisk tradition finns det även en muntlig torah, som bland annat består av talmud.[3]

Nevi'im

Nevi'im betyder "profeterna", och innehåller ett flertal böcker som var och en handlar om en enskild profet. Dessa är Josua, Domarboken, Första Samuelsboken, Andra Samuelsboken, Första Kungaboken, Andra Kungaboken, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki. De första sex böckerna i Nevi'im fortsätter den historiska skildringen av det israeliska folkets tidiga historia. De senare böckerna är de tre klassiska profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel och därefter de tolv "senare" eller "mindre" profeternas böcker, vilka skildrar tiden från år 700 f.Kr. fram till det andra templets första tid.[4]

Ketuvim

Ketuvim betyder "skrifterna", och innehåller ett stort antal skrifter av olika typer. Ketuvim innehåller poetiska böcker, apokalyptisk litteratur, kärlekspoesi, visdomsskrifter, historiska skrifter, en korthistoria, och en kärlekshistoria. Böckerna i Ketuvim är:[5]

  1. Psaltaren
  2. Ordspråksboken
  3. Jobs bok
  4. Höga Visan
  5. Ruts bok
  6. Klagovisorna
  7. Predikaren
  8. Esters bok
  9. Daniels bok
  10. Esras bok
  11. Nehemjas bok
  12. Krönikeboken (Första och Andra Krönikeboken)

Den rabbinska traditionen ansåg att profeternas tid tog slut omkring samma tid som Alexander den store. Därför inkluderas Daniels bok i Ketuvim istället för Neviim, även om det är en profetisk text. Det finns dock texter i Ketuvim som möjligen är äldre än de i Neviim, vilket förklaras av att dessa anses vara mindre heliga än skrifterna i Neviim. De "fem rullarna", det vill säga Höga visan, Ruts bok, Klagovisorna, Predikaren och Esters bok läses i samband med någon av de judiska högtiderna. Traditionellt läses dessa vid dessa tillfällen ur handskrivna pergmentrullar, men numera är det sällan någon annan bok än Esters bok läses ur en sådan pergamentrulle.[6]

Referenser

  1. ^ [a b] Groth (2002) s. 35
  2. ^ Groth (2011) s. 38-39
  3. ^ [a b] Groth s. 35-36
  4. ^ Groth (2011) s. 37
  5. ^ Ketuvim | biblical literature” (på en). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Ketuvim. Läst 28 juli 2017.
  6. ^ Groth (2011) s. 37-38

Källhänvisningar

  • Groth, Bente (2011) Judendomen: Kultur, historia, tradition Natur och Kultur: Stockholm. ISBN 91-27-07389-0 Libris 7230171
0000-talet f.Kr. (millennium)

0000-talet f.Kr. (nolltusentalet före Kristus) är det 1:a millenniet f.Kr.

Anan ben David

Anan ben David var en judisk lärd och asket i Babylonien på 700-talet.

Anan ben David såg rabbinernas tolkningar av den judiska lagen som förts vidare genom muntlig tradition (Talmud, Mishnah och Gemara) som icke auktoritativa och utgick endast från den skrivna Tanakh som en helig skriftsamling. Guds rena och sanna ord fanns således endast i Gamla testamentet, enligt hans lära. Han var grundare av den antirabbinska sekten ananiterna, som motsatte sig rabbinernas tolkning av lagen genom muntlig tradition. Omkring 1770 skrev han riktningens grundläggande verk, Sefer ha-mishwot, "Föreskrifternas bok", där han avvisade delar av de rabbinska muntliga traditionerna till förmån för de bibliska skrifterna. Under inflytande av den ananitiska sekten utbildade sig senare karaiterna, en gren av judendom som också har Tanakh som sin enda religiösa skrift.

Babyloniska fångenskapen

Den babyloniska fångenskapen eller babyloniska exilen, 587–537 f.Kr räknat från Jerusalems förstörelse till perserkungen Kyros den stores löfte om att de till Babylon bortförda judarna kunde återvända till Jerusalem och landet Juda, skildras i både den judiska Bibeln Tanakh och i Gamla Testamentet. Den bibliska texten handlar om befolkningen i Juda rikes deportation och av profeterna förutsagda 70-åriga exil i Babylon samt deras återvändande därifrån.Det var eliten och de unga i främst Jerusalem som tvingades tåga till Babylonien, och detta skedde i tre etapper, och det var i samband med den tredje deportationen som babylonierna totalförstörde templet i Jerusalem. Profeten Daniel var bland de första som deporterades (605 f.Kr.), och sju decennier senare erövrade perserna under kung Kyrus II Babylonien. Under det allra första året av sin regeringstid, 537 f.Kr. skrev Kyrus ett dekret i vilket han proklamerade att judarna kunde återvända till Juda och Jerusalem och där återuppbygga sitt tempel, och efter något år befann sig de första återvändarna i Jerusalem för att återställa och bygga nytt. Här fattas ett år för att profetiorna om 70 år ska stämma, men avvikelsen beror på att judarna använde sig av flera kalendrar.Under kungen Nebukadnessar II:s tid blev Babylon ett mäktigt rike och erövrade Juda 605 f.Kr. Befolkningen deporterades i tre olika omgångar till Babylon, dit det var en lång vandring. Judarna var inte fängslade utan snarare ofrivilliga kolonister som kunde bedriva näringsverksamhet och utöva och bevara sin religion. Framstående judar kunde till och med göra karriär i det babyloniska riket, till exempel Daniel som blev en högt betrodd man vid hovet. Den sista deportationen ägde rum 587–586 f.Kr. då också templet i Jerusalem förstördes.

Efter Nebukadnessar II:s död började Babylon att falla samman. Riket erövrades av perserna 539 f.Kr. och en ny härskare, perserkonungen Kyros II, tog över makten och kungjorde 537 f.Kr. att ättlingarna till dem som deporterats från Juda rike skulle få återvända. Drygt 42 000 judar återvände till Juda, vilket innebar att en betydande majoritet valde att stanna i det toleranta perserriket dit Babylonien nu hörde. På så vis etablerades ett judiskt centrum i Babylon, lika viktigt som det i Jerusalem. De hemvändande judarna återuppbyggde templet i Jerusalem under ledning av Serubbabel och det stod färdigt 516 f.Kr. Det var då inte alls lika imponerande som Salomos tempel hade varit, men spelade ändå en stor roll i nationens religiösa liv. Den babyloniska fångenskapen är skildrad ur olika perspektiv i bland annat Hesekiel, Daniels bok och Jeremia samt Esra och Nehemja.

Bibliska tellar

Bibliska tellar är sedan 2005 ett världsarv i Israel bestående av de tre tellarna Megiddo, Hazor och Beer Sheba, omnämnda i Bibeln.

Center for Jewish-Christian Understanding and Cooperation

The Center for Jewish-Christian Understanding and Cooperation (Centrum för förståelse och samarbete mellan judar och kristna) eller CJCUC är en utbildningsinstitution där kristna som besöker Israel kan studera Tanakh (Gamla Testamentet) på hebreiska för ortodoxa rabbiner och få undervisning i kristendomens hebreiska rötter. Centrumet grundades 2008 av rabbinen Shlomo Riskin som är känd som talesperson för kristen sionism.

Den Helige Ande

Den Helige Ande, Den Heliga Anden, Helig Ande, Guds Ande, Jesu Ande, Kristi Ande, Anden. Begreppet har framför allt utvecklats inom kristen teologi, men finns även i Judendom, Islam och andra besläktade religioner.

I traditionell kristen teologi betraktas den Helige Ande som Gud, en av de tre personerna i den Heliga Treenigheten - de två övriga är Fadern och Sonen, det vill säga Jesus Kristus.

I judendomens Tanakh, som är detsamma som kristendomens Gamla Testamente, beskrivs hur den Helige Ande på olika sätt kommer över enskilda personer och ger dem kraft och styrka. Särskilt beskrivs hur Anden talar till profeterna.

I kristendomens Nya Testamente bor Anden i alla troende. Anden ger liv, ger kunskap om Gud och visshet om tillhörigheten till Gud, förenar med Gud, vägleder bönen, hjälper den troende att leva efter Guds vilja, ger kraft att berätta om Jesus, ger kraft att göra under, ger välbefinnande, ger en försmak och garanti om himmelriket, förenar de troende i Kyrkan och vägleder denna.

Den Helige Ande är enligt traditionell kristen teologi Gud, en av de tre personerna i den Heliga Treenigheten. Denna lära växte fram successivt i den tidiga kyrkan och var fullt utbildad i slutet av 300-talet. Ortodoxa kyrkan menar att Anden utgår av Fadern, medan katolska och protestantiska kyrkor menar att Anden utgår av Fadern och Sonen.

Den Helige Ande uppfattas i traditionell kristen teologi som en person i Treenigheten, som interagerar med de övriga personerna Fadern och Sonen. Anden nämns omväxlande och tillsammans med Fadern och Sonen. Anden har gudomliga egenskaper som allmakt, allvetande, allestädesnärvaro och evighet.

I Judendomen uppfattas den Helige Ande dels som en omskrivning för Gud, dels som något mer distinkt, dock mer opersonligt än i kristen tro. Anden talade genom profeterna och lät dem göra under. Anden uppenbarar sig i ljud, eld och som en duva.

I Islam är den Helige Ande en skapad ande, ibland betraktad som en ängel eller ängeln Jibril/Gabriel. Anden ger människan liv, verkade så att Marjam/Maria kunde föda Isa/Jesus utan mans medverkan, styrkte Isa/Jesus och uppenbarade Guds/Allahs budskap för Muhammed.

Jehovas vittnen ser den Helige Ande som en kraft eller aspekt av Gud.

Läran om den Helige Ande kallas pneumatologi efter det grekiska pneuma (πνεύμα) = ande, vind.

Fariséer

Fariséer (lat. pharisæ|us, -i, av hebr. פרושים, perushim, från פרוש, parush, de avskilda), var ett judiskt parti som verkade vid tiden runt Kristi födelse. Fariséerna var kända för sin traditionalism och noggranna efterlevnad av Mose lagar och de äldstes stadgar. I Nya Testamentet används de för att illustrera ögontjänande, bokstavstro, lagiskhet, och högmod.

Gamla testamentet

Gamla testamentet eller Gamla Testamentet, ofta förkortat GT, är den första delen av den kristna kyrkans bibel ("ka'non"). Gamla testamentet består av flera separata skrifter, olika många i olika kristna traditioner. De skrifter som enligt protestantisk tradition ingår i GT är helig skrift inom både judendomen och kristendomen. Skrifternas ordningsföljd är inte densamma inom kristendomen och judendomen.

Inom den romersk-katolska kyrkan och inom den Östliga kyrkan räknar man till kanon en del skrifter från grekiska handskrifter som inte ingår i den Hebreiska bibeln Tanakh eller GT enligt protestantisk tradition. Se artikeln Gamla testamentets kanon för en detaljerad beskrivning.

När beteckningen Gamla testamentet används i nutida uppslagsverk och i vetenskapliga sammanhang är det inte någon nedvärdering av den judiska religionen som något förlegat, gammalt i negativ bemärkelse eller som bara ett förstadium till kristendomen. I den här artikeln används termen Gamla testamentet på traditionellt sätt för att inte förvirra med andra termer när det finns ett vedertaget begrepp för det som artikeln handlar om.

Gud

Gud (i allmänhet maskulinum), feminin form gudinna, är ett ord med olika betydelser:

Allmän betydelse: Mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Föreställning inom de flesta religioner. Ofta föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad. Inom nyandlighet ofta det samma som kosmiska mästare.

Gud som namn: Inom många monoteistiska religioner, det vill säga religioner där man bara tror på en gud - däribland kristendomen (huvudsakligen för att hänvisa till föreställningen om treenigheten) - används ordet "Gud" som namn på den ende gud man tror på. I denna betydelse skrivs ordet med stor bokstav.

Funktionell betydelse: "Gud" kan också ha funktionell betydelse, och syftar då på något objekt som ägnas religiös hängivenhet eller lydnad eller det som är viktigast i ens liv.

Helig skrift

En helig skrift är ett skriftverk som oftast är en religions högsta auktoritet. Ofta kan dock termen "helig skrift" användas om fler än en skrift inom en viss religion. Bibeln kallas ofta "Skriften", men är egentligen en samling böcker med skilda författare, biblia (grek. plural). Några religioner ses som ursprungna från andra, vilkas skrifter också bekänns vara heliga, även om det ofta inte får någon praktiskt betydelse.

Josua

Josua var enligt Gamla Testamentet/Tanakh Moses följeslagare och arvtagare som israeliternas ledare.

Josua tog över ledarrollen efter Moses efter flykten från Egypten, strax innan intåget i det utlovade landet. Där belägrade han staden Jeriko och hans två utsända spioner fick hjälp av Rahab att förbereda anfallet. Han lär ha lyckats få stadens murar att rasa genom att Gud lät murarna rasa, samtidigt som israeliterna blåste i sina horn. genom att med Guds hjälp förlänga dagsljuset genom att stoppa solen.

Händelserna under Josuas ledarskap finns upptecknade i Josuas bok, som ingår i såväl den kristna som den hebreiska bibeln.

Judendom

Judendom (av grekiska Ioudaïsmos, härlett från hebreiskans יהודה, Yehudah, "Juda", hebreiska: יַהֲדוּת, Yahedut) är judarnas religion; en trosuppfattning innehållande flera praktiker som härrör från de antika israeliterna, vars historia finns nedskriven i Gamla testamentet (Tanach) och som utreds och förklaras ytterligare i Talmud och andra texter.

Judendomen har en av de äldsta religiösa traditionerna som finns och som utövas än i dag, och många av dess texter och traditioner är centrala även för andra abrahamitiska religioner. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt påverkat andra religioner som kristendom och islam.

År 2012 uppskattades antalet judar vara cirka 14 miljoner, varav ca 6,1 miljoner bosatta i Israel och 5,7 miljoner i USA (tillsammans 82,4% av världens judar).

Karaitisk judendom

Karaitisk judendom är en gren av judendomen som förkastar den muntliga traditionen. Karaitisk judendom erkänner bara Tanakh som religiös urkund. Rörelsen framträdde i Bagdad (nuvarande Irak) i slutet av 600-talet och grundades av Anan ben David. Inriktningens trosutövare benämns karaiter (karéer, efter hebreiska karaim, ’skriftläsare’).

Melkisedek

Melkisedek (Malki-tzédek, hebreiska מלכי־צדק, "Min kung är rättfärdig"), är en man och/eller en titel för en prästkonung som omnämns i Första Moseboken, där han framträder inför patriarken Abraham. Melkisedek kallas kung av Salem (vilket tros vara Jerusalem)" och "präst för den allrahögste" (Första Mosebok 14:18). Han nämns även i Hebreerbrevets sjunde kapitel samt i Psaltaren 110, vilken Jesus hänvisar till i Matteusevangeliet 22:41-46, Markusevangeliet 12:35-37 och Lukasevangeliet 20:41-44.

Melkisedek förekommer även i den judiska Tanakh, samt i Mormons Bok, men nämns inte alls i Koranen eller Bahá'í-trons heliga skrifter. Han är i de äldsta religiösa skrifterna prästkonung i Salem (blivande Jerusalem). Århundradena före och efter Kristus har han i koptisk kristendom och gnostiska riktningar upphöjts till en närmast himmelsk gestalt.

I Genesis berättas att Abraham passerar staden Salem (en stad som Jerusalem byggdes på) på sin väg till Hebron, efter att ha besegrat kung Kedorlaomer och dennes allierade. Salems prästkonung Melkisedek låter sina tjänare bära ut bröd och vin till Abraham och hans följe, och de två bryter sedan bröd tillsammans. Medan de äter välsignar Melkisedek Abraham i "Gud den högstes, himlens och jordens skapares" (El Eljons) namn. I gengäld väljer Abraham att ge Melkisedek en tiondel av det krigsbyte hans folk tagit från de kungar (eller hövdingar) han just besegrat. Utifrån Bibelns mycket kortfattade information om Melkisedek har det skapats flera legender och teorier kring hans person.

Messias

För oratoriet Messias, se Messias (Händel)

Messias (hebreiska: מָׁשִיַח, Mašíaḥ, arameiska: משיחא, arameiska/syriska: ܡܫܺܝܚܳܐ, Məšîḥā, latin: Messias); titel med betydelsen "smord"/"den smorde" eller "den [gudomligt] utvalde". Många av världens religioner (även de icke-abrahamitiska) bär med sig ett hopp om en framtida heroisk figur som kommer att rädda de rättfärdiga, döma de onda och skapa fred i världen (Krishna i hinduismen, Maitreya i buddhismen, Kristi andra ankomst i kristendomen, Mahdi i islam). I judendomen har denna person titeln Messias. Kristna tror att Messias har kommit i form av Jesus från Nasaret. Judarna tror inte att Jesus var Messias, med undantag för en grupp som kallar sig messiastroende judar.

Profeterna

Profeterna är en del av judendomens Tanakh och kristendomens Gamla Testamente.

Set (Bibeln)

Set (hebreiska: שֵׁת; modern hebreiska: Šēt; arabiska: شِيث; IPA: [ˈʃiːθ]; "placerad", "utsedd"; grekiska: Σήθ), i judendom, kristendom, mandeism, och islam, var enligt Bibeln Adams och Evas tredje son och bror till Kain och Abel och som var den ende av de tre som finns omnämnd i Tanakh (den hebreiska Bibeln). Han föddes sedan Kain dödat Abel. Set omnämns i Första Mosebok kap. 4:25-26 och 5:3.

Torah

Torah eller Tora, hebr. תּוֹרָה, är en skrift som ingår i Tanakh, den heliga skriften inom judendomen som ligger till grund för judisk, messiansk och hebreisk tro.

Toran innehåller de skrifter som den kristna världen benämner ”Moseböckerna” eller ”Pentateuken” och består av fem delar: Bereshit ("I begynnelsen"), Shemot ("Namnen"), Vajikra ("Och Herren kallade"), Bamidbar ("I öknen") och Devarim ("Ord").Torah är ett hebreiskt ord vars betydelse är ”att undervisa” och/eller "läran". "Lagen" är en annan vanlig översättning, men enligt Bente Groth är tidigare nämnda översättningar mer lämpliga, eftersom det inte bara handlar om lagar utan även om israeliternas äldsta historia.Enligt judisk tradition mottog Mose Toras på berget Sinai, direkt från Gud, som han därefter förde vidare till det judiska folket. Torah är en vittnesbörd över hur Gud har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar i grunden om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Torah finns i Andra Moseboken, där det beskrivs hur Mose tar emot de tio budorden från Gud, på berget Sinai.Enligt rabbinsk tradition består Torah bara av den skriftliga läran, Torah she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga toran, som bland anna inkluderar Talmud. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Toran för att tolka lagarna i praktiken. Därför anses man också behöva den muntliga, förklarande delen.I synagogan finns Toran i form av pergament som är upprullad på två träkäppar, ofta med kronor av silver, och är synagogans heligaste föremål. Den är placerad i ett skåp, Aron ha-qodesh, "den heliga arken/lådan", vars vägg vetter mot Jerusalem.

Judendom
Star of David.svg
Böcker i Tanakh

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.