Sverige under bronsåldern

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons. Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.

Sveriges förhistoria

Därefter börjar:
Sveriges historia

Redigera

Äldre bronsålder (1700 f.Kr.1100 f.Kr.)

Sweden Settlement Bronze Age Sv
Utbredningen av fasta bosättningar i Sverige under bronsåldern. Utbredningen indikeras främst av gravar.
Kiviksgraven, en av hällarna, Nordisk familjebok
Hällristning föreställande bland annat en stridsvagn från Kungagraven i Kivik, cirka 1000 f.Kr.
Björnlundasvärdet 309361
Björnlundasvärdet har sannolikt importerats från mellersta Donauområdet, 1.496 f.Kr.

Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, kallad höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar.

Något senare nådde andra indoeuropeiska kulturer fram till Indien i sydöst och till Takla Makan i nordöst, från vilka de berömda Takla Makan-mumierna kommer. Även i Östasien började man vid denna tid att använda brons som vid Gula floden i Kina och Ban Chiang i Thailand. I Sydöstasien användes en annan teknik för bronstillverkning. Men det är inte helt omöjligt att tenn, som är mycket ovanligt och därför var värdefullt i Europa, letade sig fram ända från Östasien där det förekom betydligt rikligare redan under bronsåldern. I mesopotamiska skrifter nämns karavaner från öst med tenn.

Den första perioden av bronsåldern (1700-1500 f.Kr.) är ganska fattig på brons, och alla de föregående typerna av föremål från senneolitikum fanns kvar liksom bruket att bygga små och enkla hällkistor. Först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. kom det stora genombrottet för bronsåldern i Norden, vilket medförde att ett stort antal nya föremåltyper av brons och guld ersatte de föregående i flinta etc. Samtidigt krympte hällkistorna ännu mer och täcktes av en stor jordhög i södra Götaland och av runda stenar, bildade ett röse, i norra Götaland och längre norrut. Under period I men också senare förekommer importföremål både västerifrån, såsom Irland och England, och från många olika områden söderifrån.

Handeln tillsammans med de nya bronsvapnen gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande storhögar i Sverige, som Kungagraven i Kivik. Handeln bestod förmodligen främst av import av metall och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. De är återgivna på åtskilliga hällristningar och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Handeln krävde också en valuta och förmodligen användes guld som hittats relativt rikligt från denna tid. Men ännu viktigare än handeln var förmodligen det varma klimatet som möjliggjorde en relativt hög befolkningtäthet även i Sverige.

Äldsta daterade bronsåldershuset i Bohuslän ligger i Munkedal på en plats som kallas finska barnhemmet. Platsen undersöktes av arkeologer från Bohusläns museum år 2005. Platsen ligger söder om det kända världsarvet med alla hällristningarna. Husets grundplan är inte större än 52 kvadratmeter och är ca 6x4 meter. Husen från denna tid gjordes av att en rad med stolpar grävdes ner i linje sk mittstolpar som bar upp taket. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runt om och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner påträffats upp till 20-30 meter långa. Men detta är alltså det enda huset från äldre bronsålder i Bohuslän.

En vanlig fornlämningstyp i Norrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen. Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–700 f.Kr. Rösena har en inre konstruktion med en gravgömma som är mycket lik gravhögarna i Sydskandinavien under äldre och yngre bronsålder. De anses därför vara synliga spår av förbindelser mellan syd och nord under den aktuella perioden.[1]

Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat. Granskogen är sedan denna tid dominerande i skogslänen.

En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bl.a. asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalix älv har även ämneskoppar återfunnits.[2]

Yngre bronsålder (1100 f.Kr.520 f.Kr.)

1000-talet f.Kr. hände något drastiskt kring Medelhavet. Utvecklingen började med en nedgång för den hettitiska kulturen, vilket snart följdes av den mykenska kulturen och de uråldriga egyptiska kulturerna. Man känner inte till orsaken, men en mindre klimatförsämring, vulkanutbrott, jordbävning eller brutna handelsförbindelser med drastiskt stigande tennpriser har föreslagits som möjliga förklaringar. En teori är att järnet, som redan vid denna tid länge varit känt, men hade sämre egenskaper än bronsen, började användas för att billigt utrusta lokala stridsstyrkor och att detta ändrade maktförhållandena. Ännu i den romerska armén skulle officerare utrustas med bronsvapen, medan fotfolket fick järnvapen.

Användningen av järn och delvis brustna handelsförbindelser skulle få konsekvenser i övriga Europa. I Centraleuropa övergick höggravskulturen till urnefältskulturen som tycks vara mindre aristokratisk. Urnegravarna kom också till Sverige, men nya storhögar som Hågahögen och Lugnarohögen anlades samtidigt och den nordiska bronsålderskulturen, liksom den asiatiska, bestod.

Efter en ny klimatförändring omkring 850 f.Kr.-760 f.Kr. och sedan ytterligare en plötslig klimatförändring omkring 650 f.Kr. tog bronsåldern snart slut. I Norden ersatte järnet successivt bronsen under 500-talet f.Kr., och från de kommande århundradena finns varken guldfynd eller storhögar.

Det nordiska bronsålderssamhället

Rock carvings density-km2-Sweden
Tätheten av hällristningar och skålgropar per ytenhet i Sverige.

Samhällsutvecklingen i Norden kom alltmer att skilja sig från utvecklingen på kontinenten. I olika föremål och föreställningar framträder vissa skillnader, vilka dock anpassats till rådande förhållanden och därigenom fått ett eget, nordiskt uttryck.

Folket levde på fiske, jakt, handel, boskapsskötsel och jordbruk. Hästen förmedlade status och användes som riddjur och dragdjur. Skrivkonsten var ännu ej upptäckt men hällristningar ger oss en insikt i människornas tankevärld samt hur jorden brukades och deras båtar byggdes. På ristningarna ser de alla ut att ha utliggare och de påminner om vinterisarnas slädar. Manskapen på skeppen bestod av ett flertal roddare. På en hällristning i Skåne syns ett skepp med tillbehör som kan tolkas vara en mast med linor för att hissa segel. Det stora antalet skeppsristningar påvisar att sjöfärder och samfärdsel med andra folk ägde rum.

Under den äldre bronsåldern begravdes de döda i kistor av sten eller av kluvna, urholkade trädstammar. Med sig i graven fick den döde sina vapen och ett förråd av välbehövda gåvor för ett nytt liv hinsides och över kistan lades en sten- eller jordhög. Dessa gravhögar förekommer framförallt i södra Halland, Skåne och Danmark. Under den här tiden bestod cirka 75% av de gravlagda av vuxna män, medan resten var vuxna kvinnor. I Bohuslän finns drygt 2000 rösen registrerade varav de flesta förmodas tillhöra den äldre bronsåldern. Sett till en byggnadstid på 400 år och med flera generationer på ca 25 år vardera, blir det 125 rösen per generation där nästan 100 var mansgravar. Således skulle Bohusläns befolkning blott omfatta ett hundratal familjer som hade sociala rättigheter att gravläggas på detta sätt, medan befolkningen i övrigt inte efterlämnat några spår. Givetvis hamnade de alla i jorden men det var endast de rika som fick begravas i bättre gravar och ju större hög desto högre status.

Vid övergången till yngre bronsålder infördes likbränning och snart var kremering det mest normala. Gravsättning skedde nu i ojordade rösen som restes av välsorterad kummelsten på högt belägna platser, helst väl synliga platåer med bra utsikt över land och vatten. Mer låglänt anlagda gravar skedde i form av skeppssättningarna, vars relingar och stäv består av uppresta stenar. De ståtligaste stenskeppen av detta slag finns på Gotland.

Galleri med arkeologiska fynd från skandinavisk bronsålder

Halsprydnad av brons skåne

Halsprydnad av brons från bronsåldern funnen i Skåne

Halsring av brons värmland

Halsring av brons från yngre bronsåldern funnen i Värmland

Rakkniv av brons skåne

Rakkniv av brons från bronsåldern funnen i Skåne

Bronse-Lurer-Danmark

Bronslurar från bronsåldern funna i Danmark. Liknande har hittats i Sverige, bl.a. på Öland

Se även

Referenser

  1. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45 (1. uppl. /3. tr.). Umeå: Skytteanska samf. sid. 100. Libris länk. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.)
  2. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45 (1. uppl. /3. tr.). Umeå: Skytteanska samf. sid. 110–111. Libris länk. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.)
Företrädare:
Neolitikum (Bondestenåldern)
Sveriges förhistoria
1500–500 f.Kr.
Efterträdare:
Förromerska järnåldern
Bronsåldern

Bronsåldern är den tidsepok enligt Thomsens treperiodsystem för Gamla världens förhistoriska tid då bronset var råmaterialet för redskap och vapen. I andra delar av världen, inklusive större delen av Afrika söder om Sahara, har utvecklingen tagit andra vägar, och andra klassificeringssystem används.

Holkyxa

Holkyxa eller hålcelt är en typ av yxa som var den vanligaste typen av arbetsyxa under bronsåldern (1700 f.Kr.-500 f.Kr.). Yxan hade ett kilformigt yxhuvud utan skafthål, där skaftet fästes bak i huvudet i en så kallad "holk".

Under bronsåldern började stenyxorna, som under stenåldern tillverkades i till exempel flinta eller diabas, att trängas undan av yxor med huvuden tillverkade av koppar och brons. Till att börja med var dessa ofta rena avbildningar av stenyxor och det förekom även att bronsyxor kopierades i sten.

Man gjorde gjutning i brons i formar av yxhuvuden, och en yxmodell kunde därför kopieras och massproduceras. Genom att yxan gjordes ihålig, och skaftet istället stacks in i bladet, erhölls en funktionsduglig arbetsyxa med minimal materialåtgång. De äldre holkyxorna var ganska långa, men de kom efter hand att ersättas med mindre typer, där en utsvängd egg kompenserade den mindre storleken.

Holkyxan kännetecknas av den vanligen trattformiga uttagningen för det vinkelböjda skaftet. Holkyxan började under slutet av bronsåldern även tillverkas av järn, och förekommer under äldre järnåldern (500 f.Kr.-300 f.Kr.) jämsides med skafthålsyxan. Under järnåldern efterbildades först de gamla yxtyperna, till exempel holkyxan, i järn, men det nya materialets möjligheter gjorde att utseendet på yxorna gradvis förändrades. De skafthålslösa yxorna försvann och ersättas av yxor med hål för skaftet. När yxan under stenåldern försågs med skaft utvecklades flera olika typer av yxor som kan delas in i två huvudgrupper: skafthålslösa yxor och skafthålsyxor. De skafthålslösa yxorna saknade, som namnet anger, skafthål och var i allmänhet bruksföremål tillverkade av flinta, grönsten eller skiffer, exempelvis kärnyxor.

Avsatsyxa är en annan typ av bronsyxa som förekom under en kort period under äldre bronsålder (1500 f.Kr.-1000 f.Kr.). Karakteristiskt för yxtypen är den avtunnade nacken vilken ska fästas i ett delat träskaft. Eggen är ofta utsvängd och sidokanterna kan vara ornerade med spiral- eller vinkelmönster. Avsatsyxan skaftades i ett nackhöjt träskaft, där änden klövs i två delar och surrades fast med skinnremsor. Samtidigt utvecklades holkyxan (celt) som blev dominerande under hela bronsåldern.

Svenskar

Svenskar är personer av svensk nationalitet. Svenskar kan även vara personer som, till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband, betraktar sig som svenskar.Sveriges majoritetsbefolkning har traditionellt kategoriserats som skandinaver med germanskt ursprung, men har under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande även från andra folk. Sveriges majoritetsbefolkning beskrivs ibland i engelskspråkig litteratur som en etnicitet eller folkgrupp, en beteckning som kan vara kontroversiell, och i äldre litteratur som ett folk med tre konstituerande folkstammar: svear, götar och gutar.

Sverige under järnåldern

Järnåldern i Sverige delas in i fem delar:

Förromersk järnålder, år 550 f.Kr. – 1 e.Kr.

Romersk järnålder, år 1 e.Kr. – 375

Folkvandringstiden, år 375–550

Vendeltiden, år 550–700

Vikingatiden, år 700–1050Äldre järnåldern omfattar perioden år 550 f.Kr. – 375 e.Kr. Yngre järnåldern omfattar perioden år 375 – 1050 e.Kr.

Sveriges historia

Sveriges historia är beskrivningen av Sverige i det förflutna, och av det som innan statsbildningen på medeltiden skulle komma att bli Sverige. Det område som idag utgör södra Sverige var sannolikt bebott i de perioder under senaste istiden när landisen inte täckte hela området. Historiska kronologier inleds dock vanligen med bosättningen av Skandinavien när isen drog sig tillbaka för gott, vilket tog sin början för omkring 13 000 år sedan. Landet bosattes först söderifrån via vad som idag är Danmark, och för 10 000 år sedan norr ifrån. Inflyttning skedde sedan från flera väderstreck, och hela dagens Sverige var befolkat några tusental år senare. En stor förändring inträffade när den jordbrukande trattbägarkulturen inflyttade med början för cirka 6 200 år sedan, liksom med bronsålderns och järnålderns inträde.

Namnen Svearike (Swēorice) och svitjod ("sveafolket") förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet), och förmodas ursprungligen ha använts som benämning på en statsbildning av okänd storlek med centrum i Gamla Uppsala, styrd av svear (folkgrupp troligen första gången omnämnd i skrift av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. som "svioner").

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.