Stenåldern

Stenåldern är den period i människans historia som inleds med att man börjar tillverka verktyg. Stenåldern är också den första tidsepoken enligt Thomsens treperiodsystem för Gamla världens förhistoriska tid. Namnet kommer av att de flesta av periodens skärande verktyg är av sten. Människan använde sig förstås också av andra material, som till exempel trä, växtfibrer, skinn och ben. Dessa är dock relativt förgängliga och finns sällan bevarade från den tiden.

Stenåldern delas vanligen in i tre eller fyra delar:

Ibland räknar man även med en "kopparstenålder" innan bronsåldern slutligen tar vid:

En enklare uppdelning är jägarstenåldern (äldre stenåldern) för tiden då människan levde av jakt och fiske, och bondestenåldern (yngre stenåldern) för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning. För Skandinaviens del sammanfaller detta dock med uppdelningen mesolitikum kontra neolitikum, eftersom där nästan inte finns några paleolitiska lämningar. Det beror på istidernas inverkan på landskapet.

Dolmen2
En megalitgrav av typen dös från tidig neolitikum.

Paleolitikum

Chopper of Dmanisi
Handyxa av oldowantyp, Dmanisi i Georgien.

Paleolitikum betyder "äldre stenåldern" och är den första perioden i människans historia. Stenåldern börjar när den moderna människans förfäder (de så kallade hominiderna) börjar tillverka stenverktyg. Detta skedde för ca 2 300 000 år sedan och de äldsta kända spåren kommer från Olduvaiklyftan i Östafrika. Denna stenteknologi kallas Oldowan efter platsen där de första spåren påträffats.

Det är ej klarlagt exakt vilken art av förmänniskor som tillverkade de första stenverktygen. Homo habilis, den första arten i vårt eget släkte Homo, är en stark kandidat, men det kan inte uteslutas att även australopitheciner kunde göra enkla stenverktyg. Den mest kända australopithecinen är "Lucy", som dock levde långt tidigare. Lucy är ett fynd av en individ av arten Australopithecus afarensis som hittats vid utgrävningar i Hadar i Afar i Etiopien.

Den första människan som kom till Europa var av arten Homo erectus och förde med sig en stenålderskultur från Afrika. Denna kultur brukar benämnas acheuléenkulturen och redskapen är av samma typ som de som påträffas vid olduvai. Homo erectus uppkommer i Afrika någon gång mellan 1 600 000 och 1 000 000 år sedan. På Java har fynd gjorts som är ca 900 000 år gamla. Vid Ban Mae Tha i Thailand har man påträffat fynd som är ca 700 000 år gamla och det finns också gamla fynd från Zhoukoudian i Kina som är mellan 460 000 och 230 000 år.[1]

Även den senare neandertalmänniskan levde i en relativt välutvecklad stenålderskultur, denna kultur kallas Moustérienkulturen efter en fyndort i södra Frankrike, Le Moustier. Neanderthalarna uppkommer i Europa för ca 400 000 år sedan.[2] Element från moustérienkulturen delas med den moderna människan (Homo sapiens). Detta gäller framför allt den så kallade levalloistekniken som nyttjas både av neanderthalmänniskor och den moderna människan. Dock finns en hel del betydelsefulla skillnader mellan neanderthalmänniskans moustérienkultur och den moderna människans aurignacienkultur. Bland annat nyttjar neanderthalarna en skivteknik medan Homo sapiens har en fullt utvecklad spånteknologi vid denna tid.[3] De första människorna av arten Homo sapiens kallas ofta Cro magnonmänniskor efter en fyndort i Dordogne i Frankrike. Man tror att Cro Magnonmänniskan var den första som tillverkade riktiga, sydda kläder. Cro Magnon kom till Europa för ca 40 000 år sedan.[4]

Mesolitikum

Metkrok av ben från stenåldern, funnen i Skåne
Metkrok av ben från stenåldern, funnen i Skåne.

Det samhälle som uppkom efter paleolitikum benämns "mesolitikum" vilket betyder "mellanstenåldern". På platser där det inte funnits någon inlandsis (till exempel i Afrika) talar man ofta i stället om epipaleolitikum. I Afrika har också de stora däggdjuren levat kvar så att det inte var en sådan omställning. I Sverige har denna tid ofta kallats "äldre stenåldern", eftersom det inte bodde människor här under istiden.

Under den senaste istiden (Weichselnedisningen) livnärde man sig framför allt på att jaga de stora tundralevande däggdjuren: mammut, jättehjort och ullhårig noshörning. När isen sedan drog sig tillbaka började de stora tundralevande däggdjuren dö ut, både på grund av att människan jagat dem i stor utsträckning, och på grund av de stora klimatförändringarna. När de stora djuren som man tidigare jagat försvann, inträdde troligtvis en kris i det paleolitiska samhället och man blev tvungna att lägga om sin livsföring. Istället börjar man under mesolitikum jaga småvilt och fågel. Denna förändrade livsstrategi medförde också att de materiella föremålen fick lov att förändras, och en rad nya innovationer inträder i redskapsinventariet. Till exempel fick de så kallade mikroliterna stort genomslag under mesolitikum.[5]

Neolitikum

Stridsyxekeramik
Neolitisk keramik från Skåne.

Neolitikum betyder den yngre stenåldern, och inleds i och med jordbrukets uppkomst i mellanöstern, i Levanten för cirka 10 000 år sedan.[6] Den äldsta kända staden i världen, Jeriko beräknas ha grundats under denna period. Den kultur som befolkade Jeriko är känd som natufienkulturen.[6]

Jordbruket spred sig därefter successivt över jorden. Av denna anledning kallas neolitikum ofta för bondestenåldern. Etableringen i Europa kan delas upp i ett flertal fristående faser med en ryckvis spridning. En av de mest omfattande skedde runt 5500 f.Kr. när stora delar av Centraleuropa anammades av den bandkeramiska kulturen. I Sverige och övriga delar av södra Skandinavien börjar neolitikum samtidigt ca 4000 f.Kr. vilket också är samtidigt med etableringen av jordbruk och boskapsskötsel på de brittiska öarna. I Sydamerika uppkom jordbruket (och i viss mån även metallhantering) oberoende av utvecklingen i Asien och Europa.

Förutom jordbrukets införande innebär också den neolitiska revolutionen att man börjar med att hålla djur i fångenskap. För södra Europa var spannmålsodlingen ofta det viktigaste, men i norra Europa var odlingen marginell och boskapsskötseln det viktigaste. Redan tidigare hade dock hunden domesticerats.

Ofta associeras också neolitikum med uppkomsten av keramik, detta är dock inte helt korrekt. Den tidigaste keramiken uppkom inom den så kallade Jōmonkulturen i Japan, som åtminstone inledningsvis var en mesolitisk kultur. Keramik användes därtill på olika platser innan jordbruket nådde dit, så till exempel inom den kamkeramiska kulturen i Finland och stora delar av norra Eurasien, där begreppet subneolitikum används, men också inom den mesolitiska Erteböllekulturen i Danmark och Skåne. Båda dessa kulturer hade dock en nära kontakt med jordbrukande kulturer varifrån nyheterna sannolikt kom.

En mycket känd fornlämning från neolitikum är Stonehenge, som utvecklades stegvis under bondestenåldern men där stenkretsen fick sitt nuvarande utseende först under äldre bronsåldern.

Kalkolitikum

Oetzi Memorial
Ötzis minnesmärke.

I vissa områden räknar man även med en kopparstenålder, eller kalkolitikum, mellan stenåldern och bronsåldern. Under denna tid tas de första stegen emot en egentlig metallhantering, med egen tillverkning av ett flertal olika föremålstyper samt eventuell export. Mest betydande var kalkolitikum i sydöstra Europa, där den börjar vid tiden före 4000 f.Kr., men delvis också i västra Europa under några sekler från och med att Klockbägarkulturen etablerades runt 2800 f.Kr. och innan bronsåldern började. Däremot kan inte tidsperioden beläggas i nordöstra Europa eller Skandinavien.

Den så kallade ismannen, Ötzi, härstammar från denna tid. Ötzi gav oss möjligheten att studera Europas stenåldersmänniskors villkor, eftersom mannen dog och begravdes under en glaciär, för att först på 1990-talet åter tina fram och återupptäckas. Mannens utrustning och kropp är utomordentligt välbevarade, från löv- och halmstoppningen i skorna till tatueringarna på kroppen. Tillsammans med fynden av samtida bebyggelse i närliggande trakter (italienska och österrikiska Tyrolen) ger dessa en mycket bra bild av stenåldern i Europa.

Stenåldern slutar

Stenåldern slutade i och med att bronsåldern började. Metallhantverket utvecklades ur det enkla kopparhantverket som förekom redan under slutet på stenåldern

Översikt

Ålder Period Verktyg Ekonomi Boplatser Samhälle Religion
Stenåldern Paleolitikum Redskap som handyxor, skrapor, spjut, harpuner och nålar används Jägare-samlare Mobil livsstil – grottor för rituellt bruk, men boende i hyddor, tält, ibland vid floder och sjöar Mindre grupper med jägare och samlare (gissningsvis 25–200 människor) De första bevisen för tro på ett liv efter detta kommer från mellanpaleolitikum eller senpaleolitikum, vilket visar sig i begravningsritualer och förfäderskult. Präster och tjänare vid helgedomar uppkommer under förhistorien.
Mesolitikum Redskap som mikroliter, pilbågar och pilar, fiskeredskap, båtar Stammar och band
Neolitikum Redskap som yxor, mejslar, hackor, plogar, skäror, keramik och dolkar Den neolitiska revolutionen – övergång till jordbruk med odling och boskap. Inslag av jakt, insamling, och fiske samt domesticering av djur. Bondgårdar Stamsamhällen och uppkomst av hövdingadömen i en del neolitiska samhällen, senast mot slutet av perioden, men möjligen långt tidigare

Föremål

Biface feuille de laurier
Bifacialt slagen lagerbladsspets från Solutréenkulturen.

Under stenåldern tillverkades stenverktygen primärt av kryptokristallina bergarter som flinta eller av mikrokristallina bergarter som kvarts och kvartsit, men också av täta vulkaniska bergarter som till exempel diabas. Även vulkaniskt glas, obsidian användes där det förekom.[7]

Den första stenteknologin benämns ofta Oldowan efter en fyndort i Afrika, där mycket enkla stenredskap, handyxor, har upphittats. De tillverkades från början genom att en eller ett fåtal avslag slogs bort från en kärna så att en kort egg formades. Ursprungligen slås endast avslag från den en sidan av kärnan (så kallad unifacial teknik). Ganska snart började dock förmänniskorna att slå avslag från kärnans bägge sidor (bifacial teknik) och eggen blev successivt allt längre tills den nådde runt kärnans hela omkrets. Handyxan användes förmodligen till många olika saker, allt från att stycka djur till att gräva upp rotknölar.[1] Efterhand började man använda även avslagen, till exempel som knivar, skrapor och pilspetsar. Den första avslagsteknologin kallas levalloisteknik.[3] Därefter utvecklades också en spånteknologi.

Spånen blev allt mindre och de så kallade mikrospånen uppkom under mesolitikum. Av mikrospånen tillverkas mikroliter, små vassa föremål som kan fästas in i ben- och hornföremål för att tillsammans skapa långa eggar, sårvidgare, mothak och spetsar i kompositverktyg. Detta gjorde att råmaterialet kunde utnyttjas maximalt.[8]

Sedermera gick människorna tillbaka till den bifaciala tekniken för att framställa yxor, dolkar, skäror och pilspetsar.

Flintdolkarna började allt mer efterlikna de bronsföremål som successivt blev vanligare och vanligare, men som ännu var långt ifrån allmän egendom. När tekniken nådde sin fulländning under slutet på neolitikum, framställdes mycket komplexa föremål som fiskstjärtsdolkar, dolkar som utgjorde ett statusföremål bland män. Dessa var eftertraktade långt ifrån de platser i Sydskandinavien där de främst tillverkades.[9]

På en del platser användes stenverktyg fortfarande på 1900-talet, men stenhantverket tappar avsevärt i betydelse i och med bronsåldern.

Forskningshistorik

Redan under 1700-talet uppkom föreställningen att vissa stenföremål var mycket gamla. Många människor menade att föremålen var antedeiluvianska, de hade uppkommit före syndafloden. Företrädare för denna teoribildning var Charles Lyell och Jacques Bourcher de Perthes.[10]

Under 1800-talet delade den danske arkeologen Christian Jürgensen Thomsen in förhistorien i tre delar, efter att han noterat stilmässiga förändringar på föremål, vilket i sin tur gav möjlighet till seriation av artefakter. Detta visade enligt Thomsen att stenverktygen var äldre än bronsverktygen vilka i sin tur var äldre än järnföremålen. Detta arbete gjordes inför öppningsutställningen på museet Det Kgl. Museum for Nordiske Oldsager i Köpenhamn. Denna utställning ordnades efter Thomsens indelning (som numera kallas Treperiodsystemet), och vid denna utställning introducerades begreppet stenåldern.

År 1859 föreslog Jens Jacob Worsaae att stenåldern skulle delas in i en äldre och en yngre del[10]. År 1865 kom Lubbocks Pre-historic Times, as Illustrated by Ancient Remains, and the Manners and Customs of Modern Savages, där han myntade begreppet paleolitikum såväl som begreppet neolitikum. 1872 kompletterades denna uppdelning av arkeologen Westrop, med en mellanstenålder (mesolitikum), men det begreppet fick ingen riktig betydelse förrän på 1920 och 30-talen. Det är dock Vere Gordon Childe , som gjort det begreppet vedertaget i och med hans användande av det i den andra upplagan av sin bok ”The Dawn of Europe” från 1947.[11]

André Leroi-Gourhan
André Leroi-Gourhan.

Kända stenåldersarkeologer

Många arkeologer har intresserat sig för stenåldern. Bland de mest namnkunniga finns Vere Gordon Childe som studerade stenåldern från ett marxistiskt perspektiv. Gordon Childe grävde bland annat ut en neolitisk boplats vid Skara BraeOrkneyöarna och myntade flera viktiga arkeologiska begrepp, inte minst "den neolitiska revolutionen".

Andra arkeologer som har studerat stenåldern är André Leroi-Gourhan, Lewis Binford, liksom den svenske arkeologen Mats P. Malmer.

Källor

  1. ^ [a b] Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden, del 1. Natur & Kultur. Stockholm. s. 149.
  2. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden. Del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 150.
  3. ^ [a b] Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden, del 1. Natur & Kultur. Stockholm. s. 151.
  4. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden. Del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 157.
  5. ^ Uppslagsordet Mesolitikum, Nationalencyklopedins internettjänst, hämtat 22 februari 2008
  6. ^ [a b] Bra böckers lexikon, 1979, del 21, SJÖ-STOC. "Stenåldern"
  7. ^ Uppslagsordet Stenåldern – Material från Nationalencyklopedins internettjänst, hämtat 24 februari 2008.
  8. ^ Broadbent, N. i: Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden, del 1. Natur & Kultur. Stockholm. s. 398.
  9. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden, del 1. Natur & Kultur. Stockholm. s. 375.
  10. ^ [a b] Uppslagsordet Stenåldern, forskningshistorik, Nationalencyklopedins internettjänst, hämtat 22 februari 2008
  11. ^ Linder, F., 1997. Social differentiering i mesolitiska jägar-samlarsamhällen. CD-uppsats. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. Uppsala.
Föregicks av:
Treperiodsystemet
(Historia)
Efterföljdes av:
bronsåldern
Dolk

Dolk är ett kort, ofta(st) tvåeggat stickvapen, i allmänhet även med parerstång. Europeiska dolkar har oftast rak klinga medan asiatiska i allmänhet har böjd. Fästet är ofta symmetriskt. Tydlig definitionsskillnad mellan knivar och dolkar saknas. Dolkar har tillverkats av horn, ben eller flinta och senare av koppar, brons eller järn. Dolkar av flinta förekom allmänt under senare delen av yngre stenåldern.

Fångstgrop

Fångstgropar är den vanligaste typen av fornlämningar i Skandinaviens inland. De har använts för fångst av vildren, varg och älg samt, i mindre utsträckning även för räv och björn. De har använts från stenåldern och fram till 1800-talet.

Förhistorisk tid

"Forntiden" omdirigerar hit. Ej att förväxla med antiken eller arkaisk tid.

Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien. Historieskrivning om förhistorisk tid kallas förhistoria. Gränsen är flytande då det finns utländska historiska källor som belyser slutet av forntiden. Det arkeologiska källmaterialet är viktigt även för att utforska historisk tid. Förhistoriens sista del, där de skriftliga källor som finns är av så dålig kvalitet att de mest är att beteckna som senare tiders sagor, kallas protohistorisk tid.

Förhistorien omfattar tiden före och fram till den historiska tiden, och sträcker sig egentligen över många miljoner år. Dock är den senare förhistorien om några tusen eller tiotals tusen år tillbaka vad som vanligen avses. Tidpunkten för när den historiska anses ta vid varierar mellan olika områden och kulturer, på grund av skillnader i förekomst av skriftligt material. Vad gäller Egypten anses allmänt att förhistorien slutade omkring 3200 före kristus, medan den förhistoriska perioden i Nya Guinea sträcker sig fram till år 1900 efter kristus. Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid.

Glösa

Glösa är en liten by i Alsens distrikt (Alsens socken) i Krokoms kommun, Jämtlands län.

Glösa ligger vid länsväg 666, mellan Nälden och Alsen. Glösa är mest känt för sina hällristningar, och Glösaristningarna beskrevs första gången i skrift år 1685. Ristningarna föreställer omkring 45 älgar eller andra klövdjur samt även några nätfigurer. Man tror att ristningarna gjordes för ungefär 5000 år sedan. Många "Glösa-älgar" har linjer inslagna i kropparna. I vissa fall kan det tolkas som älgens inre organ.

I närheten av Glösa hällristningar finns en rekonstruktion av en stenåldershydda, Älghallen, med utställningar om hur stenåldersfolket färdades, Glöshallen, med en utställning om stenåldersfolkets animism, samt en tidslinje med akvareller kring signifikanta händelser som åskådliggör Glösas plats i historien. Hela området kallas numera friluftsmuseet Glösa Älgriket.

Heidelberg

Heidelberg är en stad i den nordvästra delen av tyska delstaten Baden-Württemberg belägen vid floden Neckars nedre lopp, cirka 22 kilometer från utflödet i Rhen och cirka 20 kilometer sydost om Mannheim. Staden har cirka 146 000 invånare och utgör tillsammans med Mannheim och Ludwigshafen am Rhein kärnområdet i Rhen-Neckar, ett storstadsområde med över 1,8 miljoner invånare.Området där staden är belägen har varit befolkat åtminstone sedan yngre stenåldern, men man har också hittat underkäken från en människa, som fått beteckningen Homo heidelbergensis och beräknas ha funnits där för ungefär 500 000 år sedan.

Kam

För andra betydelser, se Kam (olika betydelser)

Kam är ett hårredskap med så kallade "tänder" som dras genom håret och bearbetar tovor i håret. Kammar har funnits mycket länge. Sveriges äldsta kam har hittats i Näs på Gotland. Den är från yngre stenåldern och tillverkad i ben.

Under medeltiden utgjorde kammakarna ett eget skrå. De medeltida kammarna har ofta tänder åt båda hållen (dubbelkam). Under medeltiden förekommer ornerade liturgiska kammar för ceremoniändamål.

De så kallade luskammarna har tätare tänder.

Det finns olika sorters kammar. Vissa kammar är platta och andra har en mer fyrkanrig yta med 'handtag' för att kunna få bort tovor i tjockare eller längre hår.

Under empiren blev hårkammar som hårprydnad synnerligen vanliga. Under slutet av 1800-talet blev rundkammar för att hålla håret tillbakastruket. De stora damfrisyrerna under 1900-talets första gav upphov till lätt böjda sido- och nackkammar. Senare kom små prydnadskammar som hårprydnader på modet.

Katakombkulturen

Katakombkulturen, var en stenålderskultur i delar av dagens Ukraina och södra Ryssland, uppkallad efter sina katakombliknande gravar.

Knacksten

En knacksten eller en hammarsten är en sten som används för att slå avslag från en kärna i syfte att tillverka stenverktyg. Olika storlekar, material och vikter används beroende på vad som skall tillverkas, och i vilken kulturell kontext det görs.

Luton

Luton är en stad i England i Storbritannien. Centralortens folkmängd uppgick till 211 228 invånare vid folkräkningen 2011. Luton är sammanväxt med Dunstable och Houghton Regis i väster, och denna tätort hade 258 018 invånare 2011, på en yta av 50,71 km². Lutons enhetskommun (unitary authority) hade 203 201 invånare 2011, på en yta av 43,35 km².Luton ligger omkring 50 kilometer norr om London. Motorvägen M1 går förbi Luton. Staden grundades troligen under 500-talet, men det har funnits mänskliga bosättningar i området sedan äldre stenåldern. I Luton blev Sveriges damlandslag i fotboll den 27 maj 1984 europamästarinnor.

Neolitikum

Neolitikum, yngre stenåldern är en period i människans forntid. Begreppet bondestenålder som tar fasta på den vanligaste försörjningsformen är en förenkling då det finns neolitiska kulturer som inte vilar på jordbruk. Under den yngre stenåldern etablerades jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev mera bofast eftersom jordbruk kräver skötsel av åkrar och lagring av mat kräver större bofasthet. Redan under senare mesolitikum i Norden fanns större relativt fast bebodda basboplatser ofta vid kusten och åmynningar. Befolkningen i ett jordbrukssamhälle ökar snabbt och den tillgängliga energin i matproduktionen ökar kraftigt, men det krävs ökade arbetsinsatser med markberedning, skörd och matberedning främst att mala och tröska skörden. Den ökade arbetsinsatsen gynnar en befolkningsökning åtminstone till dess att lämpliga jordar som är tillgängliga har tagits i anspråk. Jordbrukets introduktion i Norden har varit omstridd. Neolitiseringen eller införandet av jordbruk har diskuterats under lång tid och fortfarande återstår många frågor. På 1930-talet såg man det som naturligt att det var invandrande jordbrukare som introducerade försörjningsformen. I Danmark fördes på 50-talet en stor debatt mellan CJ Becker och kvartärgeologen J Troels Smith om jordbruksintroduktionen i Danmark. Troels Smith hävdade att Erteböllekulturen var en jordbrukskultur se "Ertebøllekultur - bondekultur " I Sverige ägde en samtidig debatt rum mellan Axel Bagge och kvartärgeologen Sten Florin angående den av Florin upptäckta Vråkulturen i Sörmland. Florins tidiga kvartärgeologiska dateringar av Vråkulturen bestriddes av Axel Bagge. Idag vet vi att de sydsvenska dateringarna på 1950-talet av tidiga neolitiska fynd var fel och att Florins sörmländska var bättre men moderna C-14 dateringar har löst problemet. De tidigaste neolitiska fynden i södra Skandinavien är samtida med de sörmländska och vi har inget underlag för att hävda en intern jordbruksutveckling i Sörmland före övriga Skandinavien.

Nordens förhistoria

Nordens förhistoria är förhistorisk tid i det som idag är Danmark, Norge, Island och Sverige, från istidens slut till det fullständiga kristnandet av dessa länder. Finlands förhistoria brukar inte räknas in. Enligt treperiodssystemet brukar den delas in i stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Slutet på järnåldern är känd som vikingatiden.

Paleolitikum

Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern (latiniserad ordbildning av grek. παλαιός palaios ’gammal’ och λιθικός lithikós ’som rör stenar’) inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 f.Kr., den senaste istidens slut. Paleolitikum är den första av stenålderns underavdelningar och delas i sin tur in i tidig-, mellan- och senpaleolitikum. Därefter följer (beroende på vilken region det gäller och hur utvecklingen ser ut):

Neolitikum (yngre stenåldern, bondestenåldern) följer direkt på paleolitikum i Västasien, där man uppfinner jordbruket cirka 10000 f.Kr.

Mesolitikum (mellanstenåldern) följer paleolitikum i norra Europa, och innebär en förändrad livsföring jämfört med den tidigare istiden, dock inte så att man börjar med jordbruk.

Epipaleolitikum (grekiska "epi" betyder "på") följer paleolitikum i trakter där man varken börjar med jordbruk eller upplever förändrade livsvillkor i och med istidens slut. Dit hör stora delar av Afrika.

Stenverktyg

Stenverktyg är generellt sett vilket verktyg som helst som är tillverkat av sten. Även om det än i dag finns kulturer som är beroende av stenverktyg, så är de flesta stenverktyg förknippade med arkeologiska kulturer som inte längre existerar. Förenklat sett kan man säga, att i förmetallsamhällen så är slagna stenverktyg helt dominerande, då de är lätta att tillverka, råmaterialet är oftast lättillgängligt och de är enkla att transportera och vässa.

Studiet av stenverktyg kallas ofta litisk analys av arkeologer. Stenverktyg kan vara tillverkade genom att avslag slås från en stenkärna eller genom att bulta eller slipa sten till önskad form. Den som tillverkar stenverktyg benämns stensmed.

De äldsta kända stenverktygen kommer från Oldowan-kulturen och är 2,6 miljoner år gamla. De kan ha tillverkats antingen av Australopithecus garhi eller Homo habilis. Därefter genomgår stenverktygen en utveckling genom flera kulturella faser - se faktarutan - och blir mer och mer raffinerade.

Även schimpanser använder enkla stenverktyg för att knäcka nötter, och kan läras att tillverka stenverktyg med vass egg.

Stenyxa

En stenyxa är en yxa tillverkad under stenåldern av till exempel flinta eller diabas. Det finns olika typer av yxor, och de flesta typer förekommer under en speciell period eller en viss kultur, men en del typer är vanliga under längre tidsspann och flera kulturer.

Stickel

En stickel är ett verktyg med en vass spets som används för att rista eller gravera in mönster i ett hårt material. En stickel hyvlar av material, med handkraft, från ytan som bearbetas.

Under yngre stenåldern tillverkades sticklar av flinta med smal, tvär egg och användes som mejsel eller kniv vid tillverkning och ristning av ben- och hornföremål. Sticklar förekom under större delen av den nordiska stenåldern, ända från yngre paleolitikum, vilket innebär att de är bland vårt lands äldsta typ av redskap. Sticklarna fick dock lite olika utseende under åren som gick. De såg heller inte helt likadana ut. Vanligast i Sverige är de s.k. kantsticklarna, vilka har stickeleggen i redskapets ena hörn, samt mittsticklarna, vilka har eggen i mitten, tillverkad genom två slag. Även skivsticklar, mikrosticklar, spånsticklar och liknande förekom. De var nästan alltid tillverkade av flinta, några gånger av kvarts.

Sveriges förhistoria

Sveriges förhistoria brukar räknas från tiden då de första bosättarna kom till Sverige efter istidens slut tills medeltiden inleddes med kristnande och införandet av stenarkitektur.

Södermanland

Södermanland, även kallat Sörmland, är ett landskap i östra Svealand. Namnet betyder Södermännens land, vilket var det folk som bodde söder om Mälaren. Landskapets yta är 8 388 kvadratkilometer och antalet invånare drygt 1,3 miljoner.

Landskapet Södermanland gränsar i söder till Östergötland, i väster till Närke, i nordväst till Västmanland, i nordost till Uppland och i ost och sydost till Östersjön.

Tidsperiod

En tidsperiod (eller ett tidsintervall) är ett avstånd mellan två punkter (händelser) i tiden. Det är en benämning för längre tidsenheter som är naturligt avgränsade från varandra. Tidsperioder mäts typiskt med klockor och kalendrar.

Begreppet tidsperiod används också ofta om epoker, till exempel stenåldern, vikingatiden, industrialismen och 1970-talet.

Weichsel (geologi)

Weichsel var den senaste av de fyra stora nedisningarna (istiderna) i norra Europa under Pleistocen. Den varade i cirka 100 000 år, nådde sin största utbredning för 20 000–18 000 år sedan och det mesta av isen smälte bort under de följande 10 000 åren. Namnet kommer från det tyskspråkiga namnet, Weichsel, på den flod, Wisła, i Polen dit glaciärens maximala utbredning nådde. Andra delar av samma nedisning går under benämningen Wisconsin (i Nordamerika), Würm (i Alperna) och Devensian (Brittiska öarna). Nedisningen under Weichsel-istiden sträckte sig vid maximum ända ner till norra Tyskland och täckte hela Skandinavien utom de västra delarna av Jylland som var förbundna med Brittiska öarna via Doggerland (nuvarande Nordsjön torrlagd).

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.