Salomo

För andra betydelser, se Salomo (olika betydelser).
Salomo
Salomos dom, utförd av Peter Paul Rubens cirka år 1617.
Salomos dom, utförd av Peter Paul Rubens cirka år 1617.
Regeringstid cirka 970–930 f.Kr.
Företrädare David
Efterträdare Jerobeam (Israel)
Rehabeam (Juda)
Ätt Davids hus
Far David
Mor Batseba
Född cirka 990 f.Kr.
Död cirka 930 f.Kr.

Salomo (hebreiska שְׁלֹמֹה) var enligt Gamla Testamentet kung över Israel under 900-talet f.Kr. och regerade i 40 år. Han hade även tillnamnet Jedidjah (som betyder "Herrens älskade")[1] och var son till kung David och Batseba. Han är känd för sin vishet och för att vara den som fick genomföra sin fars planer på att bygga templet i Jerusalem. Salomo var den tredje och siste kungen över det enade israeliska riket.

Vid sidan av tempelbygget under sitt fjärde regeringsår är det framförallt den vise och förnuftige Salomo som han har gjort sig känd som. Därtill kommer berättelserna om hans kärleksintresse för kvinnor. Han var även känd utanför landets gränser, vilket berättelsen om besöket av drottningen av Saba från det avlägsna Sydarabien vittnar om.

Att Salomo var en verklig historisk person har ifrågasatts av forskarna eftersom det inte finns några skrifter eller arkeologiska fynd från den tiden som kan bekräfta hans existens.[2]

Bibelböcker som förknippas med Salomo

BibliotecaSalomonSaba
Salomo och drottningen av Saba, utförd av Pellegrino Tibaldi 1586.

Se även

Källor

  1. ^ Andra Samuelsboken 12:24, 25
  2. ^ Historiebloggen av Dick Harrison

Externa länkar

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Salomo.
Företrädare:
David
Kung i Israels rike
970 f.Kr.–930 f.Kr.
Efterträdare:
Jerobeam i Israels rike
Rehabeam i Juda rike
An-Naml

An-Naml (arabiska: سورة النمل ) ("Myrorna") är den tjugosjunde suran i Koranen med 93 verser (ayah).

Suran berättar historien om flera profeter, såsom Mose (Musa), Salomo (Sulayman) och Saleh, vilka alla predikade tawhid. Miraklen av Mose i Bibeln nämns också här. Surans namn kommer från myrorna, vars konversationer Salomo förstod.

Andra Krönikeboken

Andra Krönikeboken är en skrift i judendomens Ketuvim och kristendomens Gamla testamente. Den täcker tiden från Salomo till återkomsten från fångenskapen i Babylon. Skildringen ligger nära Första Kungabokens, men bilden av Salomo är mer idealiserad, och betoningen ligger delvis på prästerliga ting. Salomo är inte bara en vis kung, han är också en förebild i fromhet. Andra Krönikebokens senare del, kapitel 10-36, är en genomgång av folkets historia efter Salomo. Sydriket Juda står i fokus.

Drottningen av Saba

Drottningen av Saba är bland annat omnämnd i Bibeln, Koranen och i etiopiska nationaleposet Kebra Nagast.

Enligt berättelserna besökte hon kung Salomo i Jerusalem för att pröva hans ryktbara visdom och överlämna rika gåvor (Första Konungaboken 10, Andra Krönikeboken 9). De etiopiska konungarna med titeln negus negesti härstammar enligt traditionen i rakt nedstigande led från henne och kung Salomo.

Enligt den islamiska traditionen hette drottningen Bilqis och i de etiopiska berättelserna Makeda.

Ernst Raupach

Ernst Benjamin Salomo Raupach, född den 21 maj 1784 i Straupitz, nära Liegnitz i Schlesien, död den 18 mars 1852 i Berlin, var en tysk teaterförfattare. Han var gift med skådespelerskan och författarinnan Pauline Raupach.

Raupach fick anställning som informator 1804 i Sankt Petersburg och 1817 blev han professor i världshistoria vid universitetet i staden. Han tvingades dock 1823 att begära avsked på grund av intriger, varefter han bosatte sig i Berlin där han regelbundet försåg hovteatern med alster. I politiken hyllade han absolutistiska åsikter. Han var under hela sin uppfostran en utpräglad förståndsmänniska, vilket visade sig i hans verk genom brist på fantasi och medkänsla.

I syfte att åstadkomma ettnationellt utbildningsmedel behandlade han (1825-1832) regentätten Hohenstaufens historia i en serie på 15 dramer, som tillkom genom en dialogisering av Friedrich von Raumers historieverk. Raupachs teori var att dramatikern inte fick förändra eller lägga till något till historien, vars innehåll han ansåg innehöll sanningen som inte fick förvanskas. Dramerna var, med några få undantag, enformiga, utan poetiska inslag och bred jambdeklamation.

Raupach använde även Cromwell och Mirabeau som hjältar i historiska dramer. Han skrev även skådespel, som syftade till en lösning av någon etisk eller social fråga, som till exempel Isidor und Olga (1825), samt en mängd lustspel, däribland Lasst die Todten ruhen (1825, Det levande spöket), den poetiska komedin Die Schule des Lebens (1835, Lifvets skola), Die Schleichhändler (1828, Smyghandlarna) och Der Zeitgeist (1830, Tidsandan).

Raupachs lustspel var säkert byggda och ganska roande, men vardagligt plumpa i språk och kvickheter. I styckets medelpunkt satte han gärna en kall satiriker, som höll ihop handlingen. I alla Raupachs pjäser var karaktärsteckningen i hög grad schematisk, men den led inte brist på teatralisk effekt. Han författade ett åttiotal verk. I nära två årtionden behärskade han Tysklands skådebanor, men glömdes därefter hastigt bort. Raupachs Dramatische Werke utgavs i tillsammans 20 band 1829-43.

Första Kungaboken

Första Kungaboken, i gamla översättningar Första Konungaboken, är en bok i judendomens Neviim ("profeterna") och kristendomens Gamla Testamente. Boken utgör första delen av det som tillsammans med Andra Kungaboken ursprungligen var en bok och som i stora stycken behandlar samma personer och händelser som Andra Krönikeboken.

Första Kungaboken behandlar tiden närmast efter kung Davids död. Efter strider om tronföljden blir Salomo kung, och under hans regeringstid byggs det första judiska templet i Jerusalem. Efter Salomos död utbryter inbördeskrig och det Israelitiska riket och folket splittras.

Första Kungaboken beskriver också profeten Elias liv och hans kamp mot avgudadyrkan.

Wikisource har originalverk relaterade till Första Kungaboken.

Haile Selassie

Haile Selassie I, även stavat Haile Sellassie I lyssna  (ge'ez: ኃይለ ሥላሴ, haylä səllasé), född Lij Tafari Makonnen 23 juli 1892 i Ejarsagoro i Etiopien, död 27 augusti 1975 i Addis Abeba, var mellan 1930 och 1974 Etiopiens kejsare (Negus negesti).

Jerusalems tempel

Jerusalems tempel eller Heliga templet (hebreiska: beit ha-mikdash, בית המקדש), även kallat Guds hus eller Herrens heliga boning, var ett tempel i Jerusalem som enligt Gamla Testamentet ursprungligen uppfördes av Salomo omkring 957 f.Kr. Enligt 1 Kungabokens kapitel 6 lades grunden i kung Salomos fjärde regeringsår, 480 år efter uttåget ur Egypten och bygget ska ha tagit 7 år. Templet har en mycket stor symbolisk betydelse inom judendomen, och är starkt kopplat till judendomens historia. Judendomens religiösa kultur koncentrerades kring templet, med religiösa ceremonier enligt Torah och de skriftlärdas och prästernas tolkning därav. I nutid återstår Västra muren av templet.

Johann Salomo Semler

Johann Salomo Semler, född 18 december 1725 i Saalfeld, Sachsen-Coburg-Saalfeld, död 14 mars 1791 i Halle, var en tysk kyrkohistoriker och exeget, som anses ha infört rationalismen till Tyskland samt den historisk-kritiska metoden till bibelvetenskapen.

Född som son till en fattig präst, växte han upp i en pietistisk omgivning, vilket satte djupa spår som aldrig skulle utplånas. Under sitt sjuttonde år blev han inskriven vid universitetet i Halle där han blev lärjunge och sedermera anställd hos den ortodoxe och wolffianske Baumgarten. 1749 antog han ett erbjudande om att bli redaktör med en professors namn, för Coburgs officiella Gazette. Redan 1751 erbjöds han en tjänst som professor i filologi och historia i Altdorf, och 1752 blev han professor i teologi i Halle.

Efter Baumgartens bortgång 1757 blev Semler teologiska fakultetens överhuvud, och den hätska oppositionen som följde av hans författarskap fick hans berömmelse att öka. Populariteten höll i sig till 1779. Detta år gav han ut Beantwortung der Fragmente eines Ungenannten, en kommentar till Wolfenbüttelfragmenten och till Karl Friedrich Bahrdts trosbekännelse; handlingen uppfattades av de mer extrema rationalisterna som att Semler gjorde avkall från sin egen rationalism.

Men även Preussens regering, som tog ställning för Bahrdt, gjorde sitt missnöje klart, och hans popularitet avtog alltmera. När Semler avled i Halle 1791 var han missbelåten med sitt liv och sin gärning, och hade återvänt till den ortodoxa lutherdomen. Om detta hade skett av inre övertygelse eller av taktiska skäl är svårt att bedöma.

Semlers berömmelse vilar på hans bidrag till teologin, där han införde den historisk-kritiska metoden i bibelvetenskapen. Han var ingen stor tänkare eller teolog, men kämpade idogt för att skilja mellan religion och teologi, samt mellan temporala och geografiska uttryck för religion och permanenta element i religionshistorien.

Hans starka sida var som kritiker. Han var den förste att förneka Gamla Testamentets och Nya Testamentets likvärdighet, att samtliga delar i Bibeln har samma auktoritet genom kanon, att uppgifterna i Bibeln är sanna och tillkomna under inspiration, eller att Bibeln ska tolkas med beaktande av människans frälsning. Han företrädde också ackommodationsteorin.

Fastän han hade föregångare, var Semler även en av de första som gjorde mer djupgående studier av förhållandet mellan judisk och icke-judisk tradition i urförsamlingen och den tidigaste kristendomen. Hans metod var textkritisk, och han ifrågasatte att Paulus var författare till Hebreerbrevet, att Petrus var författare till sitt första brev, och ville avlägsna Uppenbarelseboken från kanon. Ett bidrag till textkritiken var att inordna texterna i grupper.

Friedrich Tholuck har räknat Semlers skrifter till 171 stycken, däribland en självbiografi, Semler's Lebensbeschreibung, von ihm selbst abgefasst (1781–82). Ingen av dessa läses numera för deras egen skull.

Johann Schweigger

Johann Salomo Christoph Schweigger, född 8 april 1779 i Erlangen, död 6 september 1857 i Halle an der Saale, var en tysk fysiker och kemist; son till Friedrich Christian Lorenz Schweigger, bror till August Friedrich Schweigger och far till Karl Ernst Theodor Schweigger.

Schweigger blev 1802 professor vid gymnasiet i Bayreuth och 1811 vid Polytechnikum i Nürnberg samt utnämndes 1817 till professor i fysik och kemi vid universitetet i Erlangen och kallades 1819 för samma befattning till Halle an der Saale.

Schweigger vann rykte genom forskning på elektricitetens och galvanismens områden. Bland uppfinningar av honom märks främst den efter honom uppkallade elektromagnetiska multiplikatorn (sedermera kallad galvanometer, 1821). År 1812 uppställde han den elektrokemiska teorin, att alla kroppars minsta delar är kristallformade och att dessa "mikrokristaller" har lika många elektriska poler som hörn.

Karl Salomo Zachariae von Lingenthal

Karl Salomo Zachariae von Lingenthal, född 14 september 1769 i Meissen, död 27 mars 1843 i Heidelberg, var en tysk jurist. Han var far till Karl Eduard Zachariae von Lingenthal.

Zachariae blev 1794 privatdocent i Wittenberg samt utnämndes 1798 till extra ordinarie professor och 1802 till ordinarie professor i juridik där. År 1807 antog han en professur vid Heidelbergs universitet. År 1842 upphöjdes han i ärftligt adelsstånd med namnet von Lingenthal. Han var en tid ledamot av Badens lantdag. Zachariaes anseende som jurist sträckte sig vida utom Tyskland, och hans mening i tvistiga rättsfrågor inhämtades flera gånger både i Tyskland, England och Frankrike.

Hans skrifter behandlar nästan varje gren av jurisprudensen; de är rättsfilosofiska, rättshistoriska och praktiska, behandlar romersk, kanonisk, tysk och fransk rätt. Hans Vierzig Bücher vom Staate (1820–1832; andra upplagan, sju band, 1839–1843), skattades av både honom själv och hans beundrare som hans främsta verk och jämfördes Montesquieus "L'Esprit des lois",

Kung David

David är en av de viktigaste gestalterna i Israels historia enligt Bibeln. Han var Israels andre kung. Av många betraktas David som en föregångare till Messias. I Nya Testamentet i Bibeln anges Jesus tillhöra Davids ätt och beskrivs på många sätt som hans arvtagare, lejonet av Juda stam och Davids rotskott. Hans liv dateras till 1040 - 970 f.Kr. och hans regeringstid över Juda var 1010-970 f.Kr.

Det finns inga skriftliga källor oberoende av Bibeln som med säkerhet nämner David.

År 1993 hittades Tel Dan-fragmentet, som är en steninskription med bland annat den arameiska bokstavssekvensen "bytdwd." Detta kan tolkas på flera sätt men bland annat som "Davids hus". Även meshastelen som hittades i slutet på 1800-talet i Jordanien anses av vissa forskare omtala David. David är ofta avbildad som en tapper krigare, en poet och musiker som skrivit en stor del av de psalmer som ingår i Psaltaren. Inom islam anses David (som i Koranen kallas Daud) vara en profet.

Predikaren

Predikaren är en skrift i judendomens Ketuvim och kristendomens Gamla testamente. Till resonemang och ton skiljer sig Predikaren mycket från de andra böckerna i Bibeln.

Predikaren är "kung över Israel i Jerusalem", och son av David. Endast en av Davids söner härskade över Israel ifrån Jerusalem, Salomo, då riket delades i tiostammarsriket Israel och tvåstammarsriket Juda efter hans död.

Predikaren har en pessimistisk och fatalismisk grundton, människans strävan efter livets goda leder till fåfänga och tomhet. Profetens råd är att frukta Gud och hålla hans bud. Predikaren utger sig för att vara ett verk av Israels kung Salomo men är rimligen långt yngre, troligen från 200-talet f.Kr. eller 300-talet f.Kr.

Saba (sura)

Sabā' (arabiska: سورة سبأ) ("Saba") är den trettiofjärde suran i Koranen med 54 verser (ayah). Den berättar legenden om drottningen av Saba och om kung Salomo.

Salomo (miniserie)

Salomo är en amerikansk film från 1997.

Salomo ben Jehuda ibn Gabirol

Salomon ben Jehudah ibn Gabirol född omkring 1020 i Malaga, död omkring 1057 i Valencia, var en judisk författare och poet.

På hebreiska diktade Gabriol världslig kärleks- och reflexionslyrik samt religiösa hymner, som fortfarande ingår i de judiska högtidernas liturgi. Han dikter utgavs av Chajim Nachman Bialik 1924.

Under pseudonymen Avicebron skrev Gabriol på arabiska Mekor chaijm ("Livets källa"), en nyplatonsk traktat om materia och form, som i latinsk översättning omkring 1150 blev av stor betydelse för skolastiken, accepterad av franciskanerna, bekämpad av dominikanerna.

Salomo och drottningen av Saba

Kung Salomo och drottningen av Saba är en amerikansk film från 1959 i regi av King Vidor.

Salomó (kommun)

Salomó är en kommun i Spanien. Den ligger i provinsen Província de Tarragona och regionen Katalonien, i den östra delen av landet, 400 km öster om huvudstaden Madrid. Antalet invånare är 540. Arean är 12,2 kvadratkilometer. Salomó gränsar till Montferri, Bonastre, Vespella de Gaià och Vilabella.

Terrängen i Salomó är platt.Medelhavsklimat råder i trakten. Årsmedeltemperaturen i trakten är 18 °C. Den varmaste månaden är juli, då medeltemperaturen är 28 °C, och den kallaste är januari, med 8 °C. Genomsnittlig årsnederbörd är 641 millimeter. Den regnigaste månaden är november, med i genomsnitt 114 mm nederbörd, och den torraste är juli, med 26 mm nederbörd.

Takht-e Soleyman

Ej att förväxlas med Takht-e-Sulaiman i Pakistan och Sulaymanbergen i Kirgizistan.Takht-e Soleyman, (persiska: تخت سليمان, Salomos tron) är det moderna namnet på platsen Shiz or Adur Gushnasp, ordagrant "Krigarnas eld"). Adur Gushnasp är den viktigaste helgedomen för zoroastriska och sasanidiska imperiet. Den 3 juli 2003 blev helgedomen, som ligger nära den moderna staden Takab i Västazarbaijan, Iran, ett världsarv.

Det befästa området ligger bland odlingsfält i en dal cirka 400 km väster om Teheran. Platsen omfattar lämningar av en zoroastrisk helgedom delvis återuppbyggd under Ilkhanidiska perioden, såväl som ett tempel från sasanidisk tid, som var helgat till Anahita (på modern persiska kallad Nahid). Likt många andra platser i Iran, som Firuzabad, anses utformningen av eldtemplet, palatset och allmänna planen ha influerat utvecklingen av islamisk arkitektur[källa behövs].

Folkliga legender säger att kung Salomo brukade fängsla monster innanför den 100 meter djupa kratern i det närliggande Zendan-e Soleyman ("Salomos fängelse"). En annan krater innanför befästningarna är fyllt med källvatten; Salomo sägs ha skapat en flödande damm som än idag finns kvar. I vilket fall tillhör Salomo semitiska legender och därför anses sägnen och namnet (Salomos tron) ha blivit till efter den islamiska erövringen av Persien. Ett armeniskt manuskript från 300-talet, som relaterar till Jesus och Zarathustra, och ett antal historiker från den islamiska perioden, nämner denna damm. Grunderna till eldtemplet omkring dammen hör till denna legend.

Arkeologiska utgrävningar har avslöjat spår att området använts på 500-talet f.Kr. under den akemenidiska perioden, såväl som spår av senare partiska bosättningar i citadellet. Mynt från de sasanidiska kungarnas regeringstid, har också hittats. Enligt legenden, reste varje potentiell sasanidisk härskare hit för att ödmjuka sig själv vid det helgade eldaltaret innan de tillträdde tronen.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Tempelberget

Tempelberget är en upphöjd plats i Jerusalems gamla stad. Tempelberget är en helig plats för judendomen, islam och kristendomen. Trots namnet är tempelberget ett av gamla stans lägst belägna delar och omges av högre kullar runt den gamla stadsdelen. I judisk tradition går man dock alltid upp till tempelberget, aldrig ned.

Mitt på berget finns en klippa som sägs vara den plats där Abraham enligt Första Moseboken nästan offrade Isak, en plats som då kallades Moria berg. På samma plats skall Muhammed enligt islamisk tradition ha börjat sin himmelsfärd. Över den klippan är Klippdomen byggd, och en liten bit därifrån ligger Al-Aqsamoskén.

På tempelberget byggde kung Salomo det första templet på niohundratalet f.Kr. och som förstördes av babylonierna 586 f.Kr.. På femhundratalet f.Kr. uppfördes det andra templet med stöd av perserkungen Kyros II (Bibelns Kóresh). Detta tempel förstördes av romarna år 70 e.Kr. Av det andra templet återstår bara den Västra muren som i kristen tradition kallas för Klagomuren.

På tempelbergets östra sida ligger den förseglade Gyllene porten som är den äldsta av de nuvarande portarna i gamla Jerusalems stadsmur.

Personer i Gamla testamentet

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.