Protestantism

Ordet protestantism eller protestantisk kristendom används numera om ett antal, sinsemellan olika kristendomsriktningar; bland annat kyrkor, samfund och grupper som har sitt ursprung i några av de kristna reformrörelserna på 1500-talet, som avvisar den romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda rättmätiga kristna kyrkan, och som inte står i kommunion med de ortodoxa kyrkorna.[1] Ordet protestant tillkom vid riksdagen i Speier 1529 för att beteckna lutheranerna, men inte några andra teologiska riktningar.[2] Ordet protestantism är belagt i tyskan sedan sent 1500-tal (endast om lutheraner), i det engelska språket sedan 1640 med vag innebörd, i det svenska språket sedan 1680 omfattande alla reformationsrörelserna, inklusive både lutherska och reformerta, men ofta i inskränktare användning för evangelisk-luthersk troslära.[2] I vag mening kan ordet numera även användas om en rad sentida evangeliska inriktningar (inklusive evangelikala och baptistiska frikyrkor och andra lågkyrkliga väckelserörelser), mindre ofta om anglikaner, som vanligtvis inte använder detta ord som självbeteckning, och som ofta betraktar sin kyrka som en reformerad katolsk kyrka.[3][4][5][6][7]

Idag är ordet vanligare som självbeteckning bland reformerta kristna (eller inom de unierade kyrkorna som assimilerat reformerta och evangelisk-lutherska kyrkor, med reformert profil som följd) än bland evangelisk-lutherskt kristna. I inget av exempelvis Svenska kyrkans normerande dokument förekommer ordet protestantism som självbeteckning. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.

Protestantism
Interiör från Uppsala domkyrka med det högre mittskeppet till vänster och det lägre sidoskeppet till höger.
Interiör från Uppsala domkyrka med det högre mittskeppet till vänster och det lägre sidoskeppet till höger.
UrsprungCentraleuropa
Växte framsent 1510-tal och framåt
GrundareMartin Luther
Överhuvud idagej gemensamt överhuvud
Helig skriftBibeln
UtbredningCentraleuropa, Nordeuropa, Nordamerika

Definition och ursprung

År 1526 gav det tysk-romerska rikets parlament tillfälligt rätt till varje härskare inom riket att besluta om religionen för de underlydande enligt principen Cuius regio, eius religio (att konungens religion är landets religion).

1529 såg kejsaren Karl V över politiken igen och förkunnade att tills den katolska kyrkans position blev klargjord genom ytterligare ett kyrkomöte skulle alla nya religiösa rörelser inom riket förbjudas. Termen protestant användes ursprungligen om den grupp av teologer, furstar och rikets städer inom Tysk-romerska riket som vid riksdagen i Speier 1529 vittnade för (Pro Testare) vad de själva ansåg var den riktiga tolkningen av den katolska tron, och protesterade mot kejsarens beslut. Ordet kom ursprungligen endast att syfta på lutheranerna, men dessa föredrar att kallas för evangelisk-lutherska, och ordet "protestantisk" har endast sällan använts som officiell självbenämning av lutheranerna. Ordet Protestantismus är belagt i tyskan först vid 1500-talets slut, ordet protestantism i engelska 1640 och i svenska 1680.[2]

Försöket att försona kejsardömets många (formellt ännu katolska) statskyrkor vid riksdagen i Augsburg 1530 misslyckades. Lutheranerna framlade den Augsburgska bekännelsen som ett läromässigt enhetsdokument, men det avvisades av den påvliga sidan. Under de föregående och följande åren uppkom andra reformrörelser, som på skiftande punkter avvek från de sachsiska lutheranernas teologi och kyrkoordning. Detta ledde till konflikter mellan kyrkan i Sachsen och de andra reformrörelserna. Luther bröt med Erasmus över frågan om viljans frihet 1525, och Erasmus förblev trogen medlem av den romersk-katolska kyrkan under hela sitt liv. Samma år kritiserade Luther de så kallade anabaptisterna, som förkastade barndopet. Den reformerade kyrkan i Zürich präglades av Huldrych Zwingli, och en brytning med denna kom till stånd 1529, då de båda samfunden inte hade samma nattvardssyn. Kyrkan i Köln försökte 1543 implementera Erasmus vision, men hämtade hjälp av både Melanchthon och Strassbourg-teologen Martin Bucer.

Efter en tids inbördeskrig erkände kejsaren vid freden i Augsburg 1555 varje furstes rätt att själv avgöra huruvida kyrkan i vederbörandes furstendöme skulle följa romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen. Detta beslut ledde till en definitiv formell brytning mellan protestantiska trossamfund och den romersk-katolska kyrkan för tyskt vidkommande. De som vare sig accepterade romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen tilläts inte ha någon egen statskyrka, och tvingades därmed att antingen motvilligt konvertera till den lutherska bekännelsen eller flytta utomlands (exempelvis de nordamerikanska kolonierna). Reformer genomfördes i Genève av Jean Calvin, men de calvinska kyrkornas teologi kom att kättarförklaras av lutheranerna i Konkordieformeln 1577. Zwinglis och Calvins anhängare slöt sig samman under gemensamma bekännelsedokument under 1560-talet, men först vid Westfaliska freden 1648 erhöll de rätten att bli tyska statskyrkor, om några furstar så skulle vilja. Anabaptister var strängt förbjudna att fira gudstjänst i både lutherska och calvinska stater, och många av dem flydde, antingen till Nederländerna, som hade infört religionsfrihet 1648, eller till de nordamerikanska kolonierna.

Fredrik Vilhelm III av Preussen genomdrev 1817 en tvångsunion mellan lutherska och reformerta kyrkor, i syfte att endast en gemensam statskyrka skulle finnas i Preussen. Denna unionskyrka kan kallas för "protestantisk" i engelskspråkig litteratur, men kallas för "Evangelisch" i tyskspråkiga sammanhang. Försöket misslyckades. Istället för två kyrkor fanns plötsligt minst tre, därför att konfessionella lutheraner och reformerta, trots förföljelser från statsmaktens sida, bildade egna trossamfund. Att förena trossamfund som inte är överens om predestinationsläran, nattvardssyn och bildbruk i kyrkorummet visade sig vara svårt.

Med tiden har ordet protestantism kommit att användas om alla kyrkor som inte hör till den romersk-katolska kyrkan eller den östligt ortodoxa kyrkan. Med en sådan bred och töjbar definition skulle dock den assyriska kyrkan, de orientaliskt ortodoxa kyrkorna, valdenser, den reformerta kyrkan, den anglikanska kyrkan, baptisterna, anabaptisterna, kväkare, herrnhutism, metodism, gammalkatolska kyrkor, nyhussiter, sjundedagsadventister, pentekostalism, trosrörelsen, Plymouthbröderna, Nya kyrkan, Jehovas vittnen och mormonerna räknas till "protestanterna". Denna bredare definition gör begreppet oklart och svårt att använda, eftersom dessa kyrkor inte har någon gemensam gudsuppfattning, kristologi, människosyn, bibelsyn, kyrkosyn, dopsyn, nattvardssyn, syn på predestinationsläran, syn på det tredelade ämbetet eller spiritualitet.

Man skulle alternativt kunna utpeka tillkomst på 1500- och 1600-talet som ett kriterium, men då skulle detta exkludera assyrierna, orientalerna, valdenserna och kanske även herrnhutarna, som är en gren av hussiterna, och nyhussiterna. Det skulle också exkludera metodisterna och Nya Kyrkan (som är 1700-talsrörelser), mormonerna, plymouthbröderna, adventisterna, gammalkatolikerna, Svenska missionskyrkan och Jehovas Vittnen (som är 1800-talsrörelser), samt pentekostalerna och trosrörelsen (som är 1900-talsrörelser). Denna definition skulle ändå inte leda till någon begreppsmässig klarhet, därför att den läromässiga, organisationsmässiga och spiritualitetsmässiga skillnaden mellan anglikaner, baptister och kväkare är avsevärd. Vilka gemensamma drag skulle ordet "protestantisk" syfta på?

En av 1500-talets kyrkliga reformrörelser stannade kvar inom den Romersk-katolska kyrkan och förbjöd bland annat avlatshandeln vid det Tridentinska kyrkomötet 1545-1563. Att ha "reformerats" på 1500-talet är alltså inte ett kriterium i sig på vad som är protestantism.

Lutherdomen

Den humanistiska rörelsen under renässansen eftersträvade kyrkoreformer, men givetvis inte en splittring av den befintliga västkyrkan i många kristendomsriktningar. En av förgrundsgestalterna var Erasmus av Rotterdam, som inledningsvis kom att påverka både reformkatoliker och de sachsiska teologerna Martin Luther och Philipp Melanchthon. Till de gemensamma idealen hörde bibelöversättning till folkspråken, studier av kyrkofäderna på originalspråken, förbättrad prästutbildning och förbättrad lekmannaundervisning.

Under åren 1516-1517 kritiserade Luther quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin från sin professur vid universitetet i Wittenberg. I sina 95 teser mot avlat (skrivna på latin, men snart översatta och spridda) kritiserade han missbruk av avlatssystemet, men inte avlaten som sådan. Efter Leipzigdisputationen 1519 mellan Luther och dominikanteologen Johann Eck, då Luther hävdade att Skriften ensam skall vara normerande i trosfrågor, och att påven kan ta miste, utfärdade påven Leo X 1520 en bannbulla mot Luther, och krävde att Martin Luther återkallade 41 av sina 95 teser.

Det Tysk-romerska riket var under början av 1500-talet uppdelat i omkring 300 stater och städer, var och en med någon grad av självstyrelse under en statschef. Vid Fördraget i Worms, som var ett försök att ena alla det Tysk-romerska rikets stånd som fanns samlade i Worms inledde man mötet med anklagelser emot Luther. Mötet slutade med att Luther genom "påbudet i Worms", som proklamerades den 25 maj, förklarades laglös och all läsning och innehav av hans litteratur bannlystes. Luther kom dock under beskydd av kurfursten Fredrik den vise av Sachsen, som såg en chans att ställa kyrkan under den världsliga statsmakten. Denna drivkraft kom att samspela med teologiska skäl, när monarker i olika delar av nordvästeuropa gick reformbenägna teologer till mötes, och omvandlade tidigare kyrkoprovinser till reformerade statskyrkor. Många av det Tysk-romerska rikets norra monarkier lät därför omvandla sina regionala kyrkor efter den wittenbergska reformens mönster till ett antal evangelisk-lutherska kyrkor, men en fullständig brytning med heliga stolen hade ännu inte ägt rum.

De evangelisk-lutherska kyrkorna antog den Augsburgska bekännelsen 1530, i ett misslyckat försök att hindra splittring mellan den romersk-katolska kyrkan och kyrkan i Sachsen. Under 1550-, 1560- och 1570-talet pågick omfattande stridigheter mellan lutherska teologer i form av bland annat de majoristiska, synergistiska och flacianska striderna, men striderna bilades genom samlandet av den s.k. Konkordieboken.

Lutherdomens grundsatser

Sola fide, lat. ’Genom tron allena’, är grundsatsen i Martin Luthers lära. Den uppkom under den lutherska reformationen i Sachsen, tillsammans med fyra andra sloganliknande "sola" som bildar lutherdomens "fem sola":

  • Sola gratia ("genom nåden allena")
  • Sola fide ("genom tron allena")
  • Sola scriptura ("genom skriften allena")
  • Solus Christus ("allena Kristus")
  • Soli Deo gloria ("ära vare Gud allena")

Reformert kristna av kalvinsk konfession delar dessa grundsatser, men många av de trossamfund som i dagligt tal numera kallas för protestantiska delar inte i alla avseenden dessa grundsatser. De lutherska grundsatserna är därför inte ett kriterium på vad som är protestantiskt i vid mening. Ett exempel är metodismen som relativiserar Sola scriptura-principen genom att även betrakta Förnuft, Erfarenhet och Tradition som instrument inom teologin,[8] några andra är de arminianska trossamfunden och Sista dagars heliga-rörelsen som relativiserar Sola gratia-principen genom att betrakta saligheten som ett resultat av Guds nåd och människans gensvar (Synergism (teologi)).

Lutherdomen i Sverige

Reformkatolska ansatser inleddes vid Västerås riksdag år 1527 under kung Gustav Vasas tid som regent.

De svenska teologerna Olaus Petri, Laurentius Petri och Laurentius Andreae hade studerat i Tysk-romerska riket och där influerats av Philipp Melanchthons teologi, vilket i sin tur i hög grad påverkade reformationsförloppet i Sverige.

Den kanoniska rätten avskaffades vid ett kyrkomöte i Uppsala 1536[9] och ersattes med Den Svenska Kyrkoordningen vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572, men med bevarat biskopsämbete till skillnad från de lutherska kyrkorna i Tysk-romerska riket. Kalvinismen avvisades av ett kyrkomöte i Stockholm 1565, och den Augsburgska bekännelsen, en evangelisk-luthersk bekännelseskrift, antogs vid Uppsala möte 1593. Efter Avsättningskrigets mot Sigismund slut 1599, ratificerades Uppsala kyrkomöte slutligen under dåvarande hertig Karls försorg.

Reformerna i dåvarande hertigdömet Finland, tillhörande Sverige, genomfördes av Mikael Agricola.

Ordet "protestantisk" eller "protestantism" förekommer inte i något av Svenska kyrkans officiella dokument, vare sig förr eller i nutid. Svenska kyrkan definieras i nuvarande Lag om Svenska Kyrkan i stället som en evangelisk-luthersk folkkyrka.

Kalvinism och reformerta kyrkor

Den Reformerta kyrkan är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser i Schweiz som leddes av Huldrych Zwingli på 1520-talet och Jean Calvin efter 1534.

Den reformerta protestantismen skiljer sig från lutherdomen i första hand på grund av Calvin. Calvins motsats mot Luther träder klarast fram i följande fem huvudpunkter:

  • Ställningen till Skriften; de reformerta tillämpar Bibelns bokstav på ett mera abstrakt och lagmässigt sätt än lutherdomen,
  • Predestinationen,
  • Sakramentslära och i sammanhang därmed
  • Kristologi samt slutligen
  • Kyrkobegreppet.

I den Reformerta Världsalliansen ingår kyrkor som inte delar Zwinglis och Calvins teologi, exempelvis Arminianerna, som bröt med calvinismen vid Dordrechtsynoden 1619. I Sverige står Svenska Missionskyrkan arminianerna nära, inte på grund av någon direkt påverkan, för de båda samfunden har helt skilda historiska bakgrunder. Däremot påverkade arminianismen John Wesley, grundaren av metodismen. Metodisten George Scott påverkade den tidiga nyevangelismen, som var Svenska Missionskyrkans uppkomstmiljö. Finns ett samband är det alltså indirekt genom flera mellanled.

Baptism

Baptister, är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen kan döpas. Till skillnad från lutherska kyrkor har baptistkyrkor inte biskopar.

Baptismen har sin bakgrund i de engelska separatisterna på 1600-talet.[10] Den första egentliga baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Nordamerika och senare till andra länder.

Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken i Halland, under ledning av den nydöpte F.O. Nilsson.

Andra huvudinriktningar

Om definitionen av "protestantism" är att inte stå i kommunion med den romersk-katolska kyrkan hör även följande kyrkofamiljer till protestanterna, men dessa kyrkor betraktar inte sig själva som protestantiska:

Diagram över protestantiska riktningar

Följande tidsdiagram visar protestantismens huvudsakliga förgreningar och rörelser. Antitrinitariska rörelser såsom Stone-Campbells reformationsrörelse har utelämnats i diagrammet.

Diagram som visar huvudsakliga grenar och rörelser inom protestantismen

Diagram som visar huvudsakliga grenar och rörelser inom protestantismen

Styrelsesätt

Se även

Referenser

  1. ^ protestantism i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 19 maj 2012. "Protestantism, benämning på kristendomstolkningar som direkt eller indirekt formats av 1500-talets reformation."
  2. ^ [a b c] Svenska Akademiens ordbok: Protestantism "Protestantism - Den kristendomsform som bekännes av den evangelisk-iutherska och den reformerta kyrkan, protestantisk troslära eller åskådning; ofta i inskränktare användning: (evangelisk-)luthersk troslära." "Protestant - ... ofta motsatt: katolik." Med källhänvisning till Brask, PS. Pufendorf, S, Inledning til historien. Övers. Sthm 1680.
  3. ^ McAdoo, H.R. The Unity of Anglicanism: Catholic and Reformed, Wilton, CT: Morehouse-Barlow, 1983, bland annat på s.34.
  4. ^ Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 412.
  5. ^ Hefling, C.C. & Shattuck C.L. The Oxford Guide to the Book of Common Prayer, s. 138, OUP 2006.
  6. ^ Fahlbusch, E. Encyclopedia of Christianity, vol. 4, s. 543, Eerdmans Publishing Company 2005
  7. ^ Mannion, G. Routledge Companion to the Christian Church, s. 207, Routledge 2008
  8. ^ Oden, T. John Wesley's Scriptural Christianity, Vol. 1, s. 55, Zondervan 1994
  9. ^ Jensen, Ola Wolfhechel. ””Antiqua serva”: Några brottstycken ur den tidiga minnesvårdens rättskultur”. https://www.raa.se/app/uploads/2016/11/Plakatets-f%C3%B6rhistoria.pdf. Läst 11 september 2017.
  10. ^ McBeth, Leon. “Baptist Beginnings.” Baptist History and Heritage Society: “Our best historical evidence says that Baptists came into existence in England in the early seventeenth century. They apparently emerged out of the Puritan-Separatist movement in the Church of England.” (Hämtad 2009-02-16)
Anglikan

En anglikan är en person som tillhör någon av Anglikanska kyrkogemenskapens medlemskyrkor, det vill säga kyrkor i gemenskap med Ärkebiskopen av Canterbury. Dessa kallas för anglikanska kyrkor, episkopalkyrkor (i synnerhet i Skottland och USA) eller heliga katolska kyrkor (i synnerhet i Japan och Kina).

Sedan 1800-talet finns det även ett antal kyrkor som har brutit sig ur den anglikanska kyrkogemenskapen som kallar sig för anglikaner, så kallade continuing churches.

Arminianism

Arminianism är en av den nederländske reformerte teologen Jacobus Arminius (1560–1609) utformad trosriktning, som stod i opposition till Calvins lära om ett förutbestämt öde för varje människa som antingen innebar frälsning eller förtappelse (läran om den dubbla predestinationen).

Istället ansåg Arminius att läran om människans fria vilja går att kombinera med tron på att Gud är allsmäktig och allvetande, och betonade de tecken av kärlek som Gud står för. Han ville mildra Calvins stränga predestinationslära, som han ansåg bygga på Guds godtycke. Gud fördömer endast dem som är obotfärdiga eller inte tror på Kristi försoningsoffer för våra synder.

Arminianismen blev en relativt inflytelserik rörelse i Europa och inspirerade till en ökad humanistisk kulturströmning. Som religiös inriktning, i form av egna separata trossamfund, är den idag relativt liten, men då den influerade engelska kyrkan (officiellt från och med 1628), John Wesley, metodismens grundare och reformerta väckelserörelser i USA vid 1800-talets mitt, lever dess läroståndpunkt vidare i anglikanska kyrkogemenskapen, metodismen samt bland många evangelikala samfund i USA.

Chicago-manifestet om Bibelns ofelbarhet

Chicago-manifestet om Bibelns ofelbarhet (Chicago Statement on Biblical Inerrancy) formulerades i oktober 1978 av fler än 200 evangelikala ledare vid en konferens som sponsorerades av International Council on Biblical Inerrancy, och hölls i Chicago. Manifestet utformades för att försvara uppfattningen att Bibeln är ofelbar mot bakgrund av vad man uppfattade som en trend mot en liberal bibelsyn. Undertecknarna kom från en mängd olika evangelikala kristna samfund, däribland Carl F.H. Henry, J. I. Packer, Francis Schaeffer, Norman L. Geisler, Robert Preus, John Wenham och R. C. Sproul.

Ledande anhängare av Bibelns ofelbarhet betraktar Chicago-manifestet som ett grundligt uttalande om vad de menar med "ofelbarhet". Manifestet går in på olika detaljer i artiklar formulerade parvis som "VI BEJAKAR ... och VI FÖRNEKAR ..." Begreppet ofelbarhet gäller endast grundtexten i de ursprungliga manuskripten (som inte längre existerar, men kan härledas på basis av bevarade kopior), inte kopiorna eller översättningarna. Vidare syftar ofelbarhet i manifestet inte på en blint bokstavlig tolkning, utan ger utrymme för bildligt, poetiskt och fenomenologiskt språk, så länge det var författarens avsikt att presentera en text bildligt eller symboliskt.

De trettionio artiklarna

De trettionio artiklarna är den trosbekännelse som antogs av Engelska kyrkan efter separationen från romersk-katolska kyrkan och reformationen i England.

Artiklarna är inte tänkta att beskriva hela den kristna tron och är medvetet öppna för olika tolkningsmöjligheter. De påbörjades under Henrik VIII som en beskrivning av kyrkan med De tio artiklarna år 1536, följda av De sex artiklarna 1539. Under Edvard VI:s regering skrevs 1552 De fyrtiotvå artiklarna under ledning av ärkebiskop Thomas Cranmer. Artiklarna reviderades under Elisabet I och blev först 38, men byggdes sedan ut till 39 stycken och antogs av de engelska provinskyrkomötena 1562 samt stadfästes 1571 av parlamentet. Karl I utfärdade 1628 en kunglig deklaration, som i försiktiga ordalag avvisar den dubbla predestinationsläran, och som utgör ett förord till de trettionio artiklarna. År 1673 gjordes tillägg i artiklarna som berör hur man skall ställa sig i vissa frågor av mer civilrättslig natur.

Den allmänna bönboken har läromässigt en starkare ställning i Anglikanska kyrkogemenskapen än vad artiklarna har. För utvecklingen av en karaktäristisk anglikansk teologi har den varit mycket betydelsefull. Artiklarnas kyrkorättsliga ställning varierar kraftigt mellan dagens anglikanska kyrkor. Några medlemskyrkor, exempelvis den Skotska episkopalkyrkan, använder inte artiklarna alls. I andra kyrkor, bland dem den engelska, fungerar artiklarna snarast som vittnesbörd om den teologi som formade den engelska kyrkan under en tidigare utvecklingsfas. Ett fåtal kyrkor samt evangelikala grupperingar i andra medlemskyrkor tillmäter dem däremot en större och bindande vikt.

John Wesley baserade metodismens bekännelseskrift, De sexton artiklarna (1784), på De trettionio artiklarna.

Evangelisk

Evangelisk betecknar kristna kyrkor och rörelser som betonar evangeliet, det vill säga Jesu "glada budskap", i synnerhet Nya testamentets försoningslära. Begreppet används ofta som självbeteckning av protestantiska samfund i Norden, såväl folkkyrkor som samtliga frikyrkor, bland annat i uttrycket evangelisk-lutherska kyrkor, vilket bland annat Svenska kyrkan kallar sig. Evangelisk är också ett uttryck för att man bygger sin lära på evangeliet i dess vidsträcktare mening, det vill säga Bibeln i sin helhet, till skillnad från den romersk-katolska kyrkan som i högre grad också erkänner traditionen som normerande.

Ordet är särskilt vanligt på tyskspråkigt håll, där betydelsen vanligen innefattar reformerta (jämför Evangelische Kirche in Deutschland), och i Norden där den lutherska såväl som frikyrkliga kopplingen varit mer framträdande. Dock används det här också av kyrkor och rörelser som har svag förankring i luthersk teologi, till exempel Evangeliska Frikyrkan. Av en del anses det vara att föredra framför det möjligen mera kontroversiella "protestantisk".

På senare tid har ordet evangelikal (med samma betydelse som engelskans evangelical) etablerat sig i bland annat det svenska språket. Evangeliska Frikyrkan (EFK) och nätverket Svenska Evangeliska Alliansen bekänner sig till evangelikalismen. Evangelikal beskriver en frikyrklig radikal Jesuscentrerad väckelseteologi med fokus på personlig omvändelse, bibeltrogenhet och helgelselära som inte erkänner Luthers skrifter som normerande, och i ändå mindre grad än Lutherdomen erkänner kyrkofäderna och traditionen som normbärande. Uttrycket särskiljer denna teologi - såsom del av en betydande strömning i framför allt den anglosaxiska världen - från mer konfessionellt betonad lutherdom respektive reformert teologi, liksom från nyevangelisk teologi, folkkyrkoteologi och liberalteologi.

Frikyrka

En frikyrka är i ordets ursprungliga betydelse ett kristet trossamfund där medlemskapet bygger på frivillighet. Termen används som motsats till statskyrka. Ordet används vanligen även som motsats till folkkyrka, vilket kan förklara att exempelvis de ortodoxa kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan inte brukar kallas frikyrkor i protestantiska länder. Det förklarar också att Svenska kyrkan inte betraktas som frikyrka, trots att den förlorade status som statskyrka år 2000, och dess juridiska ställning idag i många avseenden är jämförbar med frikyrkor.

Frikyrkorna är framvuxna ur väckelserörelser och är demokratiska folkrörelser som kännetecknas av lågkyrkliga inslag, med betoning på personlig omvändelse och lekmannaengagemang. I många frikyrkor är församlingarna självstyrande och oberoende (kongregationalism), eventuellt i samverkan inom en distriktsorganisation och en samfundsorganisation, medan folkkyrkornas församlingar är underställda en biskop och ett stift (episkopalism). Frikyrkor har likheter med, men skall inte sammanblandas med, inomkyrkliga lågkyrkliga missionsföreningar och väckelserörelser.

I en ännu snävare betydelse åsyftar ordet "frikyrklig" ibland den karismatiska och evangelikala teologiska tradition som är vanligt förekommande i frikyrkor. I denna mening faller även bland annat lutherska nyevangeliska frikyrkor bort.[källa behövs]

Hugenotter

Hugenotter (franska huguenot) var de franska kalvinister som levde på 1500- och 1600-talen, det vill säga under och efter de franska religionskrigen. Hugenotterna förföljdes av den franska staten/kronan och katolska kyrkan. Efter upphävandet 1685 av ediktet i Nantes, som gett dem viss religionsfrihet, lämnade mer än 300 000 hugenotter landet. Ett hundratal kom under 1600-talet till Sverige. Hugenotterna i Frankrike fick full religionsfrihet först i och med franska revolutionen 1789.

Husiter

Husiter kallades efter Jan Hus (uttalas: "Jann Hos") anhängarna av den böhmiska reformationen på 1400-talet.

Brytningen med romerska kyrkan var i Böhmen sedan lång tid förberedd. Då Böhmens furstar blev vasaller under tyska kronan, kom även dess kyrka i beroende av den tyska, som där länge förgäves sökte införa romersk ritual i stället för det förut begagnade slaviska kyrkospråket. Först på 1100-talet lyckades den romerska kyrkan, med bistånd av de delvis förtyskade landsfurstarna, att överallt undertrycka det slaviska kyrkospråket och införa den latinska mässan. Men folkets motstånd var inte brutet. Tjeckerna hyste stor kärlek för sitt modersmål och sina nationella minnen, och de hade en viss benägenhet för religiös mysticism. Därav kom sig den snabba spridning som av kyrkan som kätterska ansedda läror vann i Böhmen, framför allt valdensernas. Nya idéers spridning främjades i Böhmen genom en tidigt uppblomstrande vetenskaplig odling och en tidigt begynnande litteratur på landsspråket. Då i början av 1400-talet John Wycliffes läror vann insteg vid universitetet i Prag och snart därefter Jan Hus och Hieronymus av Prag började sprida dem bland folket, var alltså jordmånen väl beredd för en genomgripande religiös rörelse, och det låg i sakens natur att denna rörelse tillika skulle bli nationell. Dessa mäns reformatoriska uppträdande och ännu mera deras martyrskap bragte endast till utbrott den länge förberedda religiösa revolutionen.

Högkyrklighet

Högkyrkligheten inom reformatoriska trossamfund är en religiös riktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Högkyrkligheten kan sägas vara motsatsen till lågkyrklighet i synen på kyrkan och ämbetet, därför att Guds verksamhet och handlande genom nådemedlen, inte individernas omvändelseupplevelser, betraktas som grunden för kyrkans existens.

Gudstjänstens genomtänkta utförande och skönhet är viktig inom högkyrkligheten. Man strävar vidare efter att återupptäcka kyrkans katolicitet i betydelsen hennes världsvidhet och gemensamma arv. Kloster och ordensliv kan ha en stark ställning, liksom så kallade tertiärordnar.

Katekes

En katekes (av klassisk grekiska: κατηχισμός "undervisning") är en summering av doktriner, traditionellt en lärobok för undervisning i kristen tro. Den blev vanlig framför allt efter reformationen.

Den första fullt bevarade katekesen man känner till idag skrevs av Thomas av Aquino på 1200-talet. Denna var invecklad och användes nästan bara internt i katolska kyrkan av till exempel munkar och präster.

I och med reformationen, när man ville göra kristendomen mer tillgänglig, författade Martin Luther en "stor" och en "liten" katekes, vars enkla form av frågor och svar blev stilbildande inom lutherdom och protestantism. Den lilla katekesen var så grundläggande att den skulle läras utantill. 1563 utgav den Reformerta kyrkan sin så kallade Heidelberg-katekes. Den romersk-katolska kyrkan följde efter med Catechismus Romanus 1566 och Petrus Canisius stora och lilla katekes.

I nutiden har kateketisk litteratur ofta en mera resonerande framställning. En "världskatekes" för hela den katolska kyrkan publicerades 1995.

Kväkare

Kväkare är en beteckning på medlemmarna i den kristna rörelsen Vännernas samfund, vilken har sitt ursprung bland engelska dissenters i mitten av 1600-talet, och rörelsen grundades av George Fox som under och efter det engelska inbördeskriget (1642–1651) predikade budskapet om att "söka det gudomliga inom sig ”det inre ljuset”.

Nyevangelism

Nyevangelism, en är en beteckning för en gren av den protestantiska kristenheten, uppkommen i Norrland i början av 1800-talet. Benämningen har varit i bruk sedan 1850-talet.De är oftast kongregationalistiska i sitt styrelsesätt och bär lågkyrkliga drag där det personliga ställningstagandet är viktigt.

Rörelsens främste representant var Carl Olof Rosenius, som i motsats till upplysningstidens moralism och pietismen och schartauanismens betonande av subjektiva betingelser för frälsningen lade nyevangelismen vikt vid det genom Kristus fullbordade försoningsverket. Här innebar nyevangelismen en återgång till Luthers grundsatser. Ibland drevs dock tankarna längre, så att inte bara försoningen utan även rättfärdighetsgörelsen ansågs ha ägt rum med Kristi död. Mot denna evangelieförkunnelse kom Paul Petter Waldenströms nya försoningslära som en reaktion. Termen nyevangelism kom trots detta att användas även inom Svenska Missionskyrkan.

Papism

Papism är en protestantisk, gammaldags benämning på romersk katolicism. Termen användes under reformationen i England som en benämning på de som höll fast vid påvens överhöghet över kyrkan. Enligt SAOB skrev Olaus Petri om papister i Sverige 1528. Ordet kommer ursprungligen från latinets papa, vilket betyder just påve. Ett adjektiv som ofta nämns parallellt med papist "påvisk".

Benämningen används emellanåt i svenska medier, men den brukas särskilt flitigt i antikatolska kretsar till exempel på Nordirland och i USA. Termen kan även användas inom katolska kretsar, och även där har den en negativ innebörd. Det betyder då en irrationell tilltro till påven, och speciellt som person. När det används i svenska språket inom katolska kretsar sker det dock vanligtvis i skämtsam ton, många kan ironiskt kalla sig papister även i mötet med icke-katoliker.

Begreppet är inte längre vanligt i seriöst menade texter, men används ibland i folkmun.

Se även papalism.

Schmalkaldiska förbundet

Schmalkaldiska förbundet som bildades 1531 i Schmalkalden utgjordes av tyska evangeliska furstar och städer till protestantismens försvar mot Tysk-romerska riket och dess kejsare Karl V. Initiativtagare var Johan den ståndaktige av Sachsen och Filip den ädelmodige. I december 1535 öppnades förbundet upp för fler varpå tyska städer och Anhalt, Württemberg, Pommern gick med. Förbundet stöddes även av Frans I av Frankrike, efter att Süleyman I lovat hjälpa honom - men han övergav det efter påtryckningar från katoliker. 1538 gick Danmark med. Förbundet blev anfallna efter att Kejsaren fått fred på andra fronter i vad som blev Schmalkaldiska kriget.

Schmalkaldiska förbundet upplöstes efter nederlaget i slaget vid Mühlberg.

Sola scriptura

Sola scriptura (latin ablativ "genom skriften allena"), ibland kallad reformationens formalprincip, är ett teologiskt begrepp som innebär att Bibeln som Guds skrivna ord är självautenticierande, tydligt förståelig för den rationelle läsaren; sin egen uttolkare ("Skriften uttolkar Skriften"), och tillräcklig i sig själv för att utgöra den enda källan till den kristna doktrinen. Sola scriptura kräver alltså att ingen doktrin som inte står att finna direkt (eller logiskt) i Skriften skall godkännas eller erkännas. Den lätt nedsättande termen heretisk användes vanligen av protestanter för att fördöma läror och institutioner som tydligt ansågs avvika från Skriften.

Genom att läsa Bibeln menar anhängare av doktrinen, att människor kan förstå kristendomen och Gud eftersom Guds rena ord finns i skriften, och bli frälsta.

Synoden i Dordrecht

Synoden i Dordrecht var ett kyrkomöte inom den Nederländska reformerta kyrkan, som avhölls i staden Dordrecht den 13 november 1618 till den 9 maj 1619.

Synoden fastslog en strängt kalvinsk kyrkolära, rörande bland annat predestinationen. I de tre enhetsformulären tog man avstånd från arminianismen. Som konsekvens av detta sparkades 300 predikanter från sitt ämbete och statsmannen Oldenbarnevelt avrättades.

Utrakvism

Utrakvism (av latin utraque ’bådadera’) företräddes av en falang inom husitrörelsen, som kämpade för att lekmännen skulle få ta del av nattvarden under båda gestalterna, d.v.s. både bröd och vin.

Västlig kristendom

Västlig kristendom eller västkyrkan är ett kyrkohistoriskt begrepp som syftar på dels den utbredning av kristendomen vars tradition går tillbaka på det västromerska riket och påven, dels den kultursfär som hör samman, varvid katolicism, anglikanism och protestantism då räknas som uttryck.

Tillhörande västlig kristendom räknas då de länder och områden som under medeltiden i religiöst hänseende präglats av katolska kyrkan, varur protestantiska samfund uppstod som ett resultat av reformationen. Alltså till exempel Norden, Storbritannien, Nederländerna och nordliga delar av Tyskland.

Geografiskt går gränsen enligt ovanstående synsätt mot östkyrkan, som i stort är detsamma som ortodox kristendom, och dess kultursfär i princip genom Finland och Baltikum, öster om Polen och Slovakien, genom Ungern, öster om Kroatien och genom Bosnien-Hercegovina och öster om Italien och ned genom Libyen.

Westfaliska freden

Westfaliska freden (tyska: Westfälischer Friede) kallas den fred som slöts den 14 oktober 1648 och som avslutade det trettioåriga kriget och Nederländska frihetskriget. Namnet kommer från det faktum att fredsunderhandlingarna fördes i städerna Osnabrück och Münster, vilka vid denna tid båda hörde till Westfaliska kretsen av tysk-romerska riket.

Kristendom
Rosa Mystica

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.