Pluto

Pluto (symbol: Pluto symbol.svg) är en dvärgplanet av typen plutoid i de yttre delarna av solsystemet. Den upptäcktes av astronomen Clyde Tombaugh den 23 januari 1930.[1]

Ursprungligen antogs Pluto vara ungefär lika stor som jorden och den klassificerades som den nionde planeten från solen. I augusti 2006 blev Pluto omklassificerad till en dvärgplanet. Skälet till detta var insikten att Pluto bara är en av många liknande himlakroppar i Kuiperbältet. Den är också relativt liten. Enligt aktuella värden är Plutos volym bara 0,6 % och dess massa 0,2 % av jordens.

Pluto har en bana som skiljer sig märkbart från planeternas. Banan lutar 17 grader i förhållande till ekliptikan och är mer excentrisk. Pluto har ett större medelavstånd till solen än Neptunus, men befinner sig ibland innanför Neptunus bana, senast under perioden 1979 till 1999. Nästa gång sker detta år 2113.[3]

Som andra medlemmar av Kuiperbältet består Pluto primärt av bergarter och is. Pluto har fem kända månar. Den största, Charon, upptäcktes 1978.

New Horizons blev den 14 juli 2015 den första rymdsonden att passera nära Pluto.

Pluto Pluto symbol.svg
Nh-pluto-in-true-color 2x JPEG
Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.
Upptäckt[1]
UpptäckareClyde Tombaugh
UpptäcktsplatsFlagstaff
Upptäcktsdatum23 januari 1930
Beteckningar
MPC-beteckning134340 Pluto[1]
Uppkallad efterPluto
Omloppsbana[2]
Epok: 22 september 2006
Aphelium49,3 AU
7 380 000 000 km
Perihelium29,6 AU
4 430 000 000 km
Excentricitet0,248[3]
Siderisk omloppstid90 465 dygn (247,7 år)[3]
Medelomloppshastighet4,7 km/s[3]
Månar5[4]
Fysikaliska data
Ekvatorradie1 188.3±1,6 km
Massa1,303±0,003  × 1022 kg
Jorden × 0,00218
Medeldensitet1,860 ± 0,013 g/cm³[5]
Ytgravitation (ekvatorn)0,620 m/s2
0,063 g
Albedo0,52[6]
Skenbar magnitud15,1 (medel, max 13,65)[6]
Hitta fler artiklar om astronomi med
Astronomiportalen

Upptäckt

På 1840-talet använde sig Urbain Le Verrier av klassisk mekanik för att förutse banan för den då oupptäckta planeten Neptunus efter att ha analyserat perturbationer i Uranus bana.[L 1] Efter att Neptunus observerats började astronomer under sent 1800-tal spekulera kring om Uranus bana påverkades av en annan planet, bortom Neptunus.

År 1906 startade Percival Lowell, mannen som år 1894 grundlade Lowell Observatory i Flagstaff i Arizona, USA, ett omfattande projekt för att hitta en eventuell nionde planet. Han kallade denna planet för Planet X,[L 2] och år 1909 hade Lowell och William Henry Pickering föreslagit ett antal möjliga koordinater för en sådan planet.[L 3] Lowell fortsatte sökandet tillsammans med observatoriet ända fram till sin död år 1916, detta utan någon framgång. Utan Lowells kännedom hade observatoriet emellertid tagit svaga bilder av Pluto redan 19 mars 1915, men man kunde då inte upptäcka att det rörde sig om en ny planet.[L 3][L 4] Detta var dock inte det första fotografiet av Pluto. Det finns 16 kända fotografier av Pluto som togs innan dess upptäckt, varav det äldsta togs av Yerkesobservatoriet 20 augusti 1909.[L 5]

På grund av en tio år lång juridisk kamp mot Constance Lowell, Percivals änka, som bestred det testamente som gav observatoriet en andel av arvet, kunde inte letandet efter Planet X återupptas förrän 1929.[L 6] Direktören Vesto Slipher överlät då arbetet till Clyde Tombaugh, en 23-åring från Kansas som nyligen hade kommit till Lowellobservatoriet och som hade imponerat på Slipher med några av sina astronomiska skisser.[L 6]

Tombaughs uppgift var att systematiskt avbilda natthimlen med parvisa fotografier tagna med två veckors mellanrum. Han skulle därefter genomsöka varje bildpar och avgöra om några objekt hade förflyttat sig. Med hjälp av ett blinkmikroskop bytte han snabbt fram och tillbaka mellan bilderna för att skapa en illusion av rörelse för objekt som hade ändrat position eller utseende mellan fotografierna. Den 18 februari 1930, efter nästan ett års letande, upptäckte Tombaugh ett möjligt rörligt objekt på fotografier från 23 och 29 januari samma år. Ett fotografi av lägre kvalitet från 21 januari bekräftade rörelsen.[L 7] Efter att observatoriet hade erhållit ytterligare fotografier som bekräftade hypotesen telegraferades nyheten till Harvard College Observatory 13 mars 1930.[L 3]

Namn

Upptäckten av Pluto ledde till rubriker över hela världen. Lowellobservatoriet som hade ensamrätt till att namnge objektet mottog över 1 000 förslag från hela världen. Tombaugh förmådde Slipher till att föreslå ett namn på det nya objektet snabbt innan någon annan gjorde det.[7] Constance Lowell förslog namnet Zeus, och sedan Percival och till slut Constance. Dessa förslag sattes emellertid snabbt åsido.[8]

Namnet Pluto föreslogs av Venetia Burney, en elva år gammal skolflicka i Oxford, England.[9] Burney intresserade sig för såväl klassisk mytologi som astronomi, och hon ansåg att namnet som kom från underjordens gud, Pluton, var passande med tanke på objektets tillsynes mörka och kalla läge.[10] Hon föreslog namnet i ett samtal med sin morfar Falconer Madan, som var bibliotekarie vid Oxfords universitetets Bodleianska bibliotek. Morfadern tipsade professor Herbert Hall Turner som vidarebefordrade namnet till sina kollegor i USA.

Objektet namngavs officiellt den 24 mars 1930.[L 8][L 9] Varje medlem av Lowellobservatoriet fick möjlighet att rösta på tre olika namn: Minerva (ett namn som dock redan givits åt en asteroid), Kronos (som förlorat sin chans genom att vara föreslagen av den impopulära astronomen Thomas Jefferson Jackson See) och till sist Pluto. Pluto fick alla rösterna,[L 10] och 1 maj 1930 offentliggjordes namnet. [9] Inför offentliggörandet fick Venetia fem brittiska pund (motsvarande cirka 234 pund 2012) av sin morfar som belöning.[9]

Valet av namn var delvis inspirerat av det faktum att de första två bokstäverna i Pluto också var Percival Lowells initialer. Plutos astronomiska symbol (Pluto symbol) är ett monogram konstruerat av bokstäverna 'PL'.[11] Plutos astrologiska symbol liknar Neptunus (Neptune symbol), men har en cirkel istället för den mittersta gaffeltinden på treudden (Pluto's astrological symbol.svg).

Namnet blev snart omfamnat av en bredare kultur. År 1930 introducerade Walt Disney en vän till Musse Pigg som han kallade för Pluto, till synes uppkallad efter himlakroppen även om Disneyanimatören Ben Sharpsteen inte bekräftat varför namnet valdes.[12] År 1941 uppkallade Glenn T. Seaborg det nyligen upptäckta grundämnet plutonium efter Pluto, detta i linje med att namnge grundämnen efter nyupptäckta planeter. Han följde då efter uran som var uppkallat efter Uranus och neptunium som var uppkallat efter Neptunus.[13]

kinesiska, japanska och koreanska blev namnet översatt till undervärldens kungastjärna (冥王星),[14][15] Flera andra icke-europeiska språk använder sig av en translitteration av Pluto som namn på himlakroppen; några indiska språk använder en form för den hinduistiska Yama, väktaren till helvetet i den hinduistiska mytologin.[15][14]

Planet X-hypotesen överges

Clyde W. Tombaugh.jpeg
Clyde W. Tombaugh, upptäckaren av Pluto.
Uppskattningar av Plutos massa
År Massa Källa
1931 1 jordmassa Nicholson & Mayall[L 11][L 12][L 13]
1948 0,1 (1/10) jordmassor Kuiper[L 14]
1976 0,01 (1/100) jordmassor Cruikshank, Pilcher, & Morrison[L 15]
1978 0,002 (1/500) jordmassor Christy & Harrington[L 16]

Så snart planeten var funnen ledde den svaga ljusstyrkan och avsaknaden av en upplöst skiva till att astronomer började tvivla på att det kunde vara Lowells Planet X. Uppskattningarna av Plutos massa har under 1900-talet justerats nedåt.

Astronomer beräknade Plutos massa baserat på dess antagna påverkan på Neptunus och Uranus. År 1931 räknade man ned Plutos massa till att vara omkring jordens massa, men med nya beräkningar 1948 justerades massan ned till omkring Mars massa.[L 12][L 14] 1976 beräknade Dale Cruikshank, Carl Pilcher och David Morrison vid University of Hawaii Plutos albedo för första gången, och kom fram till att den passade för en sammansättning av metanis. Det betydde att Pluto måste vara exceptionellt ljusstark för sin storlek och därför inte kan vara mer än 1 % av Jordens massa.[L 15] Plutos albedo är 1,2 till 2,35 gånger större än jordens.[6]

År 1978 medförde upptäckten av Plutos måne Charon att det var möjligt att beräkna Plutos massa för första gången. Massan på cirka 0,2 % av jordens var alltför liten för att kunna leda till stora avvikelser i Uranus bana. Det efterföljande sökandet av en alternativ Planet X misslyckades.[L 17] Data från Voyager 2:s förbiflygning av Neptunus 1989 hade justerat ned dess massa med 0,5%. År 1992 använde sig E. Myles Standish av dessa data för att räkna om Neptunus påverkan på Uranus. Med de nya beräkningarna försvann avvikelsen, och därmed också behovet av en Planet X.[L 18] Idag är flertalet astronomer eniga om att Planet X, som Lowell definierade den, ej existerar. Lowell hade 1915 förutsett Planet X position i närheten av Plutos dåvarande position.[L 19] Ernest W. Brown kom strax efter Plutos upptäckt fram till att detta var en ren tillfällighet, en slutsats som gäller ända in i våra dagar.[L 18]

Fysiska egenskaper

PlutoColorMap HST2002-2003
Hubble-kartan av Plutos yta visar stora variationer i färg och albedo.
Pluto map
Karta över Plutos yta av NASA, ESA och Marc W. Buie.
Pluto-map-hs-2010-06-a-faces
Tre bilder av Pluto från olika vinklar.
Pluto Charon Moon Earth Comparison
En storleksjämförelse mellan jorden, jordens måne, Pluto och Plutos måne Charon.

Plutos avstånd från Jorden gör grundläggande undersökningar svåra att genomföra. Många detaljer omkring Pluto förblev okända tills att data från New Horizons samlats in och analyserats.[16]

Utseende och yta

På Plutos yta har det upptäckts berg, dalar och möjligen dyner.[17] Mätningar av New Horizons har visat att det finns betydligt mer is på Plutos yta än vad man trodde tidigare.[18] För 800-900 miljoner år sedan kan det ha funnits sjöar och floder av flytande kväve på Plutos yta.[19]

Plutos visuella skenbara magnitud är i snitt 15,1, och är som ljusast under perihelium på 13,65.[6] För att kunna se Pluto behöver man använda sig av ett teleskop, helst med en öppning på 30 cm (12 tum).[20] På grund av att vinkeldiametern endast är 0,11 bågsekunder ser planeten stjärnliknande ut.

De tidigaste kartorna över Pluto är från slutet av 1980-talet och var kartor över ljusstyrka skapade från närobservationer av förmörkelser från den största månen, Charon. Observationerna möjliggjordes av förändringar i Pluto-Charon-systemets totala ljusstyrka under förmörkelsernas förlopp. Till exempel ger en förmörkelse av en ljus fläck en större förändring i den totala ljusstyrkan än förmörkelsen av en mörk fläck. Databehandling av många sådana observationer kan användas till att skapa en ljusstyrkekarta. Denna metod kan också spåra och upptäcka förändringar i ljusstyrka över tid.[L 20][L 21]

De bästa kartorna före New Horizons förbiflygning 2015 producerades från bilder tagna med Hubble-teleskopet. Detta gav mer detaljerade kartor[21] där variationer på flera hundra kilometer inkluderat polarregioner och stora ljusa fläckar kunde avläsas.[22] De två kamerorna som användes ombord på Hubble-teleskopet är inte längre i drift. Nu finns nya kartor baserade på fotografier tagna av New Horizons.[5]

Tillsammans med Plutos ljuskurva och de periodiska variationerna i det infraröda spektrumet avslöjar dessa kartor att Plutos yta är anmärkningsvärt varierad med stora förändringar i såväl ljusstyrka som färg.[L 22] Pluto är en av de mest kontrastfyllda himlakropparna i solsystemet, med lika stor kontrast som Saturnus måne Japetus.[21] Färgen varierar mellan kolsvart, mörkorange och vit[23], och har en betydligt mindre röd färg än Mars, och en färg som påminner mycket mer om Jupiters måne Io och dess orangea ton.[L 23]

Plutos yta har förändrats mellan 1994 och 2002. Den nordliga polarregionen har blivit ljusare och den sydliga mörkare.[23] Plutos generella rödhet har också ökat betydligt mellan 2000 och 2002.[23] Dessa snabba förändringar kan antagligen relateras till den säsongsenliga kondensationen och sublimeringen av delar av atmosfären förstärkt av Plutos extrema axellutning och höga excentricitet.[23]

Spektroskopiska analyser av Plutos yta visar att den är sammansatt av mer än 98% kväveis med spår av metan och kolmonoxid.[L 24] Den sida av Pluto som är vänd emot Charon innehåller mer metanis medan den motsatta sidan innehåller mer kväveis och kolmonoxidis.

NASA har bjudit in allmänheten att föreslå namn på ytstrukturer på Pluto och Charon.[24]

Struktur

Pluto-cutaway
Plutos teoretiska struktur (2006)[L 25]
1. Fruset kväve[L 24]
2. Vattenis
3. Bergarter

Observationer gjorda av New Horizons visar att Pluto har en täthet på 1,86 g/cm³,[5] och antyder att den inre sammansättningen består av omkring 50-70 % bergarter och 30-50% is per massa. Sönderfall av radioaktiva ämnen i Plutos kärna kan ha frigjort tillräckligt mycket värme så att isen till slut skilts åt från bergarten och Plutos inre struktur differentierats. Bergmaterialen förväntas ha pressats ihop till en kompakt kärna som omges av en mantel av is. Kärnans diameter antas vara omkring 1700 km, eller cirka 70 % av Plutos diameter.[L 25]Det är möjligt att en sådan uppvärmning pågår än idag och att den skapar ett underjordiskt hav av flytande vatten omkring 100 - 180 km tjockt i gränsområdet mellan kärnan och manteln.[L 25][25]

Massa och storlek

Pluto, Earth size comparison
Plutos volym är cirka 0,6 % av jordens.

Plutos massa är 1,31 × 1022 kg, mindre än 0,24 % av jordens totala massa,[26] medan diametern är 2370 km.[27] Plutos atmosfär gör det svårt att fastslå storleken på den fasta massan.[L 26] Plutos albedo varierar mellan 0,49–0,66.

Upptäckten av Plutos måne Charon år 1978 möjliggjorde ett fastställande av massan till Pluto-Charon-systemet genom användande av Keplers tredje lag. Så fort Charons gravitationella effekt uppmättes kunde Plutos faktiska massa fastslås. Observationer av Pluto i ockultation med Charon gjorde det möjligt för forskare att mer exakt räkna ut diametern för Pluto. Uppfinningen av adaptiv optik gjorde det möjligt att avgöra formen mer exakt.[L 27]

Uppskattningar av Plutos diameter
År Diameter Källa
1993 2 390 km Millis, et al.[L 28] (utan dis)[28]
1993 2 360 km Millis, et al. (med dis)[28]
1994 2 328 km Young & Binzel[L 29]
2006 2 306 km Buie, et al.[L 30]
2007 2 322 km Young, Young, & Buie[L 26]
2011 1180 km Zalucha, et al.[29]
2014 1184 km Lellouch, et al.[30]
2015 1187 km New Horizons mätningar (från optiska data)[31]
2017 1188.3 km New Horizons mätningar (från radiodata)[32][33]

Bland de olika objekten i solsystemet är Pluto mycket mindre massiv än stenplaneterna. Med en massa som motsvarar mindre än 0,2  månmassor är Pluto även mindre än sju månar: Ganymedes, Titan, Callisto, Io, månen, Europa och Triton. Pluto har en mer än dubbelt så stor diameter och tusen gånger större massa än dvärgplaneten Ceres, det största objektet i asteroidbältet. Pluto är dock mindre än dvärgplaneten Eris, ett transneptunskt objekt som upptäcktes 2005. Med tanke på felmarginalerna i de olika mätningarna är det ovisst om det är Eris eller Pluto som har störst diameter[28], den fasta himlakroppen till såväl Pluto som Eris antas ha en diameter på cirka 2 330 km.[28] Fastställandet av Pluto storlek är mer komplicerat på grund av atmosfären, och möjligtvis på grund av dis bestående av kolväte.[28]

Atmosfär

Pluto är den enda dvärgplaneten man vet som har en atmosfär (2011).[34] Den mycket tunna atmosfären består mestadels av kväve.[35] En halv procent av atmosfären är metan.[35] Dessutom finns det kolmonoxid.[34] Trycket i Plutos atmosfär är ungefär en hundratusendedel av lufttrycket vid havsytan på jorden.[36] Storleken på atmosfären antas variera beroende på hur mycket värme Pluto tar emot från solen.[34]

Baserat på observationer med Very Large Telescope är delar av Plutos atmosfär upp till 40 grader varmare än dess yta.[35]

De senaste årtiondena har betydande variationer i Plutos atmosfär observerats. Enligt observationer från jordytan har trycket i atmosfären ökat betydligt från slutet av 1980-talet till början av 2010-talet. New Horizons mätte dock ett betydligt lägre tryck.[36]

New Horizons har fotograferat något som möjligen kan vara moln på Pluto.[37]

Baserat på datorsimuleringar är Plutos atmosfär varmare än vad man trodde och kan sträcka sig ända till Charon.[38]

Plutos månar

Pluto and its satellites (2005)
Bild av Pluto med tre av sina satelliter tagen med rymdteleskopet Hubble 2006.

Pluto har fem kända månar: Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx.[4] Den största av dem är Charon, med en diameter på ungefär 1200 km, hälften av Plutos.[39] Charons omloppstid är 6,39 dygn, samma som Plutos rotationstid.[3] Charon upptäcktes med ett teleskop på jorden, de övriga med rymdteleskopet Hubble.

Plutos månar har ljusare yta än många andra objekt i Kuiperbältet. Baserat på ljusstyrkan har deras ytor likadan sammansättning som Plutos.[40]

Baserat på rymdteleskopet Hubbles resultat roterar Nix och Hydra kaotiskt. Om man befann sig på deras yta vore det svårt att vara säker på varifrån och när solen stiger upp.[41]

Omlopp och rotation

Pluto Orbit
Plutos bana och ekliptikan.
Plutoorbit1.5sideview
Plutos bana – ur ekliptisk synvinkel. Denna 'sidovinkel' av Plutos bana (i rött) visar den stora inklinationen mot jordens ekliptiska bana.

Plutos omloppstid är 248 år, och banan har egenskaper som skiljer sig märkbart från planeterna som rör sig i närmast cirkulära banor runt solen, närmare det plan som kallas ekliptikan. I jämförelse har Plutos bana en mycket större lutning i förhållande till ekliptikan (över 17 grader) och är mycket excentrisk. Denna höga excentricitet betyder att en liten del av Plutos bana ligger närmare solen än Neptunus. Pluto-Charon-systemets gemensamma masscentrum var senast närmare solen än Neptunus mellan den 7 februari 1979 och den 11 februari 1999 och kom i perihelium den 5 september 1989.[42][lower-alpha 1] [44]

Över lång tid är Plutos bana faktiskt kaotisk. Datorsimuleringar kan användas för att förutspå positionen för flera miljoner år, såväl framåt som bakåt i tiden, men för intervaller längre än Ljapunovtiden på 10–20 miljoner år blir kalkylerna spekulativa. Plutos ringa storlek gör den lättpåverkad för omätbart små detaljer i solsystemet, faktorer som är vanskliga att förutse men som likväl kan förändra banan.[L 31][L 32] Miljoner år framåt i tiden kan Pluto lika gärna befinna sig i aphelium, i perihelium eller var som helst däremellan, detta utan något sätt för oss att kunna fastslå var. Det betyder inte att Plutos bana i sig är instabil, men att Plutos position i banan är omöjlig att fastslå så långt in i framtiden. Flera resonanser och andra dynamiska effekter håller Plutos bana stabil och trygg för planetkollisioner eller spridning.

Förhållande till Neptunus

TheKuiperBelt Orbits Pluto Polar
Plutos bana – sedd ovanifrån en av polerna. Denna 'synvinkel ovanifrån' visar hur Plutos bana (i rött) är mindre cirkulär än Neptunus (i blått), och hur Pluto ibland befinner sig närmare solen än Neptunus. De mörkare halvcirklarna på bägge banorna visar var de passerar under det ekliptiska planet.
TheKuiperBelt Orbits Pluto Neptune2
Banorna för Pluto (röd) och Neptunus (blå) sedda från en punkt cirka 10 grader över ekliptikan. Ljusare färger indikerar när banorna är över ekliptikan. Banornas storaxlar visas med räta linjer. Den gula linjen visar riktningen till vårdagjämningspunkten. Plutos och Neptunus positioner vid utvalda datum är indikerade med sfärer vilkas storlekar är omvänt proportionella mot deras inbördes avstånd. Avståndet var som minst 18,9 AU i juni 1896.

Trots att Plutos bana ser ut att kunna korsa Neptunus bana sett direkt ovanifrån ligger de två banorna i ett sådant förhållande att de aldrig kan kollidera eller ens komma nära varandra. Det finns flera anledningar till detta:

På den mest grundläggande nivån kan man undersöka de nuvarande banorna och se att de inte kan mötas. När Pluto är närmast solen, och därmed närmast Neptunus bana sett ovanifrån, är den också på högst höjd ovan Neptunus bana. Plutos bana passerar cirka 8 AE över Neptunus, och undgår därmed med råge en kollision.[L 33][L 34][45] Longituden för Plutos uppstigande nod, den punkt där banan korsar ekliptikan på väg mot den norra sidan, är idag skild från Neptunus uppstigande nod med över 21 grader.[46]

Detta är inte tillräckligt för att skydda Pluto. Perturbationer från andra planeter – framförallt från Neptunus – kan förändra Plutos bana, däribland banprecessionen som över miljontals år kan förändras så att en kollision blir möjlig. Andra mekanismer måste också vara verksamma. Den mest betydelsefulla av dessa är att Pluto ligger i 3:2-resonans med Neptunus, vilket innebär att för vart tredje varv som Neptunus tillryggalägger runt solen, har Pluto tillryggalagt två varv. De två himlakropparna återgår till sina ursprungliga positioner och cykeln återupptas med cirka 500 års mellanrum. Detta mönster är så utformat att i varje cykel är Neptunus över 50 grader bakom Pluto första gången Pluto närmar sig perihelium. Vid Plutos andra perihelium kommer Neptunus att ha fullgjort ytterligare ett och ett halvt varv, och kommer alltså då vara belägen motsvarande framför Pluto. Det minsta avståndet mellan Pluto och Neptunus är över 17 AE, och Pluto kommer faktiskt närmare Uranus än den kommer nära Neptunus.[45]

3:2-resonansen mellan de två himlakropparna är mycket stabil och har existerat i flera miljoner år.[47] Detta förhindrar att banorna ändrar sig i förhållande till varandra, och cykeln återupptas alltid enligt samma formel, så att de två himlakropparna aldrig kan passera nära varandra. Även om Plutos bana inte skulle nå en så hög inklination skulle de två himlakropparna aldrig kunna kollidera med varandra.[45]

Andra faktorer

Numeriska studier har visat att förhållandet mellan Plutos och Neptunus banor ej förändrats något nämnvärt under de senaste årmiljonerna.[L 33][L 35] Det är flera andra resonanser och interaktioner som styr detaljerna i de relativa rörelserna och som förbättrar Plutos stabilitet. Dessa härrör huvudsakligen från två andra mekanismer, i tillägg till 3:2-banresonansen:

För det första librerar Plutos periapsisargument, vinkeln mellan punkten där den korsar ekliptikan och punkten där den är närmast solen, cirka 90 grader.[L 35] Det betyder att när Pluto är som närmast solen är den samtidigt på högst höjd över solsystemets mittplan, vilket på så sätt förhindrar en kollision med Neptunus. Detta är en direkt konsekvens av Kozai-mekanismen,[L 33] som är kopplad till banans excentricitet i förhållande inklinationen till större perturberande himlakroppar, i detta fall Neptunus. I förhållande till Neptunus är amplituden av librationen 38 grader, och därför är vinkelseparationen för Plutos perihelium till Neptunus bana alltid större än 52 grader (90°-38°). Den närmaste av dylika vinkelseparationer uppstår vart 10 000:e år.[47]

För det andra är longituderna för de två himlakropparnas uppstigande noder, de punkter där de korsar ekliptikan, i nära resonans med ovannämnda libration. När de två longituderna är desamma, det vill säga när man kan dra en rät linje genom bägge noderna och solen, ligger Plutos perihelium[förklaring behövs] på exakt 90 grader. Pluto är alltså närmast solen samtidigt som den är som högst över Neptunus bana. Detta är känt som 1:1-superresonansen. Alla de jovianska planeterna, speciellt Jupiter, bidrar till denna resonans.[L 33][lower-alpha 2]

För att förstå librationen, föreställ dig en polär synvinkel där man ser ned på ekliptikan från en avlägsen utsiktspunkt där planeternas bana är moturs. Efter att ha passerat den uppåtgående noden ligger Pluto ovanför Neptunus bana samtidigt som den rör sig snabbare och närmar sig Neptunus bakifrån. De starka gravitationskrafterna mellan de två himlakropparna leder till att rörelsemängdsmoment överförs från Neptunus till Pluto. Detta förflyttar Pluto ut i en något vidare bana varvid den enligt Keplers tredje lag saktar in. Vartefter banan ändrar sig har detta en gradvis effekt på perihelium och longituden på Plutos omloppsbana, och även en viss men mindre påverkan på Neptunus. Efter ett flertal liknande upprepningar bromsas Pluto tillräckligt, samtidigt som Neptunus ökar farten tillräckligt för att åter börja närma sig Pluto på den andra sidan av banan, ungefär i den motsatta noden till där processen påbörjades. Processen reverseras då, och det är Pluto som förlorar rörelsemängdsmoment till Neptunus fram tills att Pluto erhållit tillräckligt med fart för att komma ikapp Neptunus vid den ursprungliga knutpunkten. Hela denna process tar cirka 20 000 år att fullbordas.[45][47]

Rotation

Plutos rotationsperiod, det vill säga dygnet på Pluto, motsvarar 6,39 dagar på jorden.[L 36] Precis som Uranus roterar Pluto på sidan av sitt banplan, och har en axellutning på 120 grader. Detta medför att säsongsvariationerna är extrema. Vid ett solstånd är en fjärdedel av planetens yta i kontinuerligt dagsljus medan en annan fjärdedel är i kontinuerligt mörker.[48] Att axellutningen är större än 90 grader betyder att Pluto rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning mot rörelsen runt solen.

Plutos ursprung

Outersolarsystem objectpositions labels comp
De gröna prickarna visar kända himlakroppar i Kuiperbältet i förhållande till de fyra stora gasjättarna.

Plutos ursprung och identitet hade länge varit en gåta för astronomer. En tidig hypotes var att Pluto var en tidigare måne till Neptunus som hade slagits ut från sin bana av den största nuvarande månen, Triton. Denna hypotes har kraftigt kritiserats eftersom Pluto aldrig kommer i närheten av Neptunus i sin bana.[49]

Plutos rätta placering i solsystemet började komma fram av sig själv först år 1992 då astronomer började att finna små objekt bestående av is utanför Neptunus som liknade Pluto, inte bara med liknande omloppsbana utan också i storlek och sammansättning. Dessa transneptunska objekten antas vara källan till många kortperiodiska kometer. Astronomer tror nu att Pluto är den största medlemmen av Kuiperbältet, en ungerfärligt stabil ring av objekt belägen mellan 30 och 50 AE från solen. Som andra himlakroppar i Kuiperbältet har Pluto liknande egenskaper som kometer; till exempel blåses Plutos yta gradvis ut i rymden av solvindar, precis som för kometer.[50] Ifall Pluto hade legat lika nära solen som jorden gör så hade den utvecklat en svans, precis som kometer gör.[51]

Även om Pluto än så länge är den största av alla himlakroppar i Kuiperbältet, är Neptunus måne Triton, som är något större än Pluto, liknande Pluto såväl geologiskt som atmosfäriskt, och antas vara en infångad himlakropp från Kuiperbältet.[52]Eris är också större än Pluto, men har inte ansetts vara medlem av Kuiperbältet. Istället har den ansetts vara en del av en annan typ av grupp med planeter. Ett stort antal kuiperhimlakroppar innehar, precis som Pluto, en 3:2-banresonans med Neptunus. Himlakroppar som dessa benämns plutoider, efter Pluto.[53]

Som andra medlemmar av Kuiperbältet antas Pluto vara en rest av planetesimaler, en del av den ursprungliga protoplanetära skivan runt solen som inte helt klarat av att växa samman till en fullvärdig planet. De flesta astronomerna är eniga om att Plutos position har sin grund i planetvandring orsakad av Neptunus under solsystemets uppkomst och utveckling. Vartefter Neptunus förflyttat sig, och närmat sig objekt i proto-Kuiperbältet, har den antingen fångat dem i bana runt sig själv, något som skett med bland annat månen Triton, låst objekt i banresonanser eller slagit ut dem i kaotiska banor. Objekt i den spridda skivan, en dynamiskt instabil region som överlappar Kuiperbältet, antas ha hamnat i sina nuvarande positioner på grund av Neptunus vandrande resonanser.[54]

En datamodell från 2004 av Alessandro Morbidelli vid Observatoire de la Côte d'Azur i Nice antyder att Neptunus vandring in i Kuiperbältet kan ha utlösts av en 1:2-resonans mellan Jupiter och Saturnus, som skapade en gravitationsstöt som tryckt ut både Uranus och Neptunus till högre banor och fått dem att byta plats. Detta ledde till att Neptunus avstånd till solen fördubblades. Det resulterande utstötandet av objekt från proto-Kuiperbältet kan också förklara det sena tunga bombardemanget som skedde 600 miljoner år efter solsystemets skapande, och ursprunget till Jupiters trojanska asteroider.[L 37]

Det är möjligt att Pluto hade en mer cirkulär bana, cirka 33 AE från solen, innan Neptunus vandring fångade den i en resonans.[L 38] Nice-modellen kräver att det var cirka tusen himlakroppar med en storlek som Pluto i den ursprungliga skivan av planeter. Dessa kan ha inkluderat himlakroppar såsom Triton och Eris.[L 37]

Utforskning

New Horizons Jan19 06
New Horizons, uppskjuten 19 januari 2006

Det är en betydande utmaning att nå Pluto med en rymdfarkost. Avståndet från jorden gör att det behövs hög fart för att nå fram dit inom rimlig tid. Samtidigt gör Plutos lilla massa att den inte kan fånga in en sond som närmar sig med hög hastighet. Voyager 1 kunde ha besökt Pluto, men man valde istället att sända den mot Saturnus måne Titan, något som ledde till en bana som ej kunde genomföra en förbiflygning av Pluto. Voyager 2 hade aldrig någon passande bana för att nå Pluto.[55] Inga seriösa försök att utforska Pluto gjordes förrän under 1990-talet. I augusti 1992 ringde forskaren Robert Staehle vid JPL till upptäckaren av Pluto, Clyde Tombaugh, och bad om tillåtelse för att besöka hans planet. Jag sade att han var välkommen dit, berättade Tombaugh senare, även om han måste ut på en lång och kall resa.[56] Trots att man fortfarande endast var i det inledande stadium år 2000, avbröt NASA Pluto Kuiper Express-uppdraget på grund av ökade kostnader och förseningar av sonden.[57]

First Pluto sighting from New Horizons
Den första bilden av Pluto tagen av New Horizons

Efter en intern politisk kamp fick ett förändrat uppdrag till Pluto, kallat New Horizons, stöd från USA:s regering år 2003.[58] New Horizons sköts lyckat upp 19 januari 2006. Ledaren för uppdraget, Alan Stern bekräftade att aska efter Clyde Tombaugh som dött 1997 hade placerats i rymdsonden.[59] New Horizons som flög förbi Pluto i juli 2015, var den första sond som skickats för att utforska Pluto direkt. Redan i ett test sent i september 2006 tog sonden sitt första fotografi av Pluto.[60] Bilderna som togs på ett avstånd på cirka 4,2 miljarder km bekräftade sondens förmåga att kunna följa objekt på långt avstånd, vilket är kritiskt för manövrering mot Pluto och andra objekt i Kuiperbältet. Tidigt år 2007 utnyttjade sonden en gravitationsslunga från Jupiter.

New Horizons nådde sitt närmaste avstånd till Pluto 14 juli 2015 efter en 3 462 dagar lång resa över solsystemet. Vetenskapliga undersökningar påbörjades fem månader innan dess närmsta inflygning. Observationerna genomfördes med hjälp av fjärranalys. Det vetenskapliga målet med New Horizons är att beskriva den globala geologin och morfologin på Pluto och dess måne Charon, kartlägga ytan och dess sammansättning, och analysera Plutos atmosfär.

Klassificering

Dvärgplanet

Pluto räknades tidigare som en planet, men definierades som en dvärgplanet 2006.[61] Degraderingen till dvärgplanet har orsakat mycket debatt, särskilt i USA.

Efter upptäckten att Pluto var ett av flera objekt i Kuiperbältet var den officiella statusen som planet kontroversiell. Frågan ställdes huruvida Pluto skulle fortsätta betraktas som en egen planet eller som en del av de omkringliggande gruppen av objekt.

Flera direktörer vid museer och planetarier skapade tidvis kontroverser genom att ta bort Pluto från planetmodeller över solsystemet. Då Hayden Planetarium återöppnade efter en renovering år 2000 var det med en modell med endast åtta planeter. Denna strid skapade rubriker på den tiden.[62]

År 2002 upptäcktes himlakroppen 50000 Quaoar, och det antogs att himlakroppen har en diameter på omkring 1280 km, omkring hälften av vad Pluto har.[L 39] År 2004 placerade en av upptäcktsmännen bakom 90377 Sedna en övre gräns på 1800 km på diametern, något närmare Plutos diameter på 2320 km[L 40], även om Sednas diameter nedjusterades till mindre än 1600 km år 2007.[L 41] Precis som Ceres, Pallas, Juno och Vesta till slut förlorade sin planetstatus efter upptäckten av många andra asteroider argumenterades det att Pluto skulle omklassificeras till en ny kategori.

29 juli 2005 offentliggjordes upptäckten av ett nytt transneptunskt objekt, som gavs namnet Eris. Den nyupptäckta himlakroppen har en större massa än Pluto, dock med en mindre volym.[28] Detta var det största objekt som upptäckts i solsystemet sedan upptäckten av Triton år 1846, och vid tidpunkten kallade upptäckarna och pressen det upptäckta objektet för den tionde planeten, även om det då ej fanns någon officiell definition av vad en planet var.[63] Andra personer i astronomiska kretsar betraktade upptäckten av Eris som det starkaste argumentet för att omklassificera Pluto till en småplanet.[L 42]

IAUs klassificering 2006

Debatten kulminerade 2006 efter en resolution från IAU där en officiell definition av begreppet planet tillkom. Enligt denna resolution finns det tre viktiga förutsättningar för att ett objekt skall kunna betraktas som en planet:

Pluto klarade inte att uppfylla det tredje kravet sedan massan endast utgör 0,07 % av den totala massan av alla objekt i banan. Som jämförelse utgör jordens massa 1,7 miljoner gånger den resterande massan i sin bana.[L 42][65] IAU beslutade vidare att Pluto skulle klassificeras in den nya kategorin dvärgplanet, och att den skulle fungera som en prototyp för kategorin plutoid av transneptunska objekt.[66]

Den 13 september 2006 inkluderade IAU Pluto, Eris och Eridian-månen Dysnomia i småplanetskatalogen. Dessa fick då de officiella småplanetsbeteckningarna (134340) Pluto, (136199) Eris och (136199) Eris I Dysnomia.[L 43] Om Pluto hade blivit tilldelad ett småplanetsnamn vid upptäckten skulle numret ha varit ungefär 1 164 snarare än 134 340.

Det har varit visst motstånd inom den astronomiska miljön mot denna omklassificering.[67][68]

Alan Stern, projektledare vid NASAs New Horizons-uppdrag till Pluto säger att definitionen stinker på tekniska grunder.[69] Stern påstår att med dessa villkor skall också jorden, Mars, Jupiter och Neptunus exkluderas då de alla delar omloppsbana med asteroider.[70] Hans andra påstående är att mindre än fem procent röstade för det, och därför är inte avgörandet representativt för det astronomiska samfundet.[70]

Marc W. Buie vid Lowell-observatoriet är också en av motståndarna mot denna definition, och har också gett uttryck för sin åsikt på sin hemsida.[71]Andra har dock uttryckt sitt stöd till IAU. Michael E. Brown, astronomen som upptäckte Eris uttalade sig: genom hela denna cirkusliknande procedur snubblade man på något sätt fram till det rätta svaret. Det tog lång tid men vetenskapen korrigerar sig själv till slut, även när starka känslor är inblandade.[72]

Forskare på bägge sidor av debatten var samlade på The Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory 14 - 16 augusti 2008 för en konferens som inkluderade samtal om den nuvarande IAU-definitionen av en planet.[L 44] Med titeln The Great Planet Debate[73] publicerade konferensen en postkonferenspressmeddelande om att forskarna ej kunnat enats om definitionen av en planet.[74] 11 juni 2008, lite före konferensen meddelande IAU i ett pressmeddelande att begreppet Plutoid härefter skall användas för att beskriva Pluto och andra plutoliknande objekt som har en större halv storaxel än Neptunus och tillräcklig massa för att anta en sfärisk form.[66][L 45][L 46]

Reaktioner

Mottagandet av IAU:s beslut var blandat. Medan vissa accepterade omklassificeringen försökte andra att ändra beslutet genom upprop på internet där de uppmanade IAU till att omvärdera beslutet.

En resolution inskickad av några medlemmar vid California State Assembly fördömde lättsamt IAU för vetenskapligt kätteri, bland andra förbrytelser.[75]Representanthuset i USA:s delstat New Mexico antog en resolution till Plutos upptäckare Clyde Tombaugh ära, som länge hade varit bosatt i delstaten, som deklarerade att Pluto alltid kommer att betraktas som en planet när den var på himlen över New Mexico, och att 13 mars 2007 var Pluto Planet Day.[L 47][76] Senaten i Illinois antog en liknande resolution 2009 baserad på att Tombaugh föddes i Illinois. Resolutionen hävdade att Pluto orättfärdigt nedgraderats till 'dvärg'planet av IAU.[77]

Några medlemmar av det offentliga har också avvisat ändringen, både refererande till oenighet om problemet inom det vetenskapliga miljön eller av sentimentala anledningar, och hävdar att de alltid har känt till Pluto som en planet och att de kommer att fortsätta att se Pluto som en planet oavsett IAU:s beslut.[78]

Galleri

Bilder

Pluto och Charon sedd från New Horizons (högsta upplösning; färg; 14 juli 2015)
Pluto och Charon sedd från New Horizons
(högsta upplösning; färg; 14 juli 2015)
 
Pluto fotograferad av New Horizons (9 juli 2015)
Pluto fotograferad av New Horizons
(9 juli 2015)
 
Pluto fotograferad av New Horizons (11 juli 2015)
Pluto fotograferad av New Horizons
(11 juli 2015)
 
Pluto fotograferad av New Horizons (11 juli 2015)
Pluto fotograferad av New Horizons
(11 juli 2015)
 
Pluto fotograferad av New Horizons (12 juli 2015)
Pluto fotograferad av New Horizons
(12 juli 2015)
 
Pluto fotograferad av New Horizons (13 juli 2015)
Pluto fotograferad av New Horizons
(13 juli 2015)
 
Bild på Pluto tagen av New Horizons (färg; 11 juli 2015)
Bild på Pluto tagen av New Horizons
(färg; 11 juli 2015)
 
Bild på Pluto tagen av New Horizons (färg; 13 juli 2015)
Bild på Pluto tagen av New Horizons
(färg; 13 juli 2015)
 

Filmer

(00:30; släppt 18 september 2015)
(00:50; släppt 5 december 2015)
Närbilder av den sida som mötte New Horizon när sonden flög förbi Pluto. (Inget ljud - 1080p 60fps)

Noter och referenser

Noter

  1. ^ Upptäckten av Charon år 1978 gjorde det möjligt för astronomer att mer noggrant beräkna massan till det plutonska systemet. Det innebar dock ej de två himlakropparnas separata massa, som fram till upptäckten av Plutos yttre månar sent år 2005 endast kunde estimeras. Detta genom att Pluto kom i perihelium 1989.[43] Pluto-Charons gemensamma gravitationscentrum kom in i perihelium 5 september 1989, och själva Pluto kom i perihelium 8 september 1989.
  2. ^ Jovianska är adjektivformen för Jupiter.

Litteraturhänvisningar

  1. ^ Croswell (1997), s. 43
  2. ^ Tombaugh (1946), s. 73–80
  3. ^ [a b c] Hoyt (1976), s. 551–564
  4. ^ Littman (1990), s. 70
  5. ^ Buchwald (2000), s. 335
  6. ^ [a b] Croswell (1997), s. 50
  7. ^ Croswell (1997), s. 52
  8. ^ The Times (1930), s. 15
  9. ^ The New York Times (1930), s. 1
  10. ^ Croswell (1997), s. 54–55
  11. ^ Royal Astronomical Society (1931), s. 380–385
  12. ^ [a b] Nicholson (1930), s. 350
  13. ^ Nicholson (1931), s. 1
  14. ^ [a b] Kuiper (1950), s. 133–137
  15. ^ [a b] Croswell (1997), s. 57
  16. ^ Christy (1978), s. 1 005–1 008
  17. ^ Seidelmann (1988), s. 55–68
  18. ^ [a b] Standish (1993), s. 200–206
  19. ^ Standage (2000), s. 168
  20. ^ Young (2000), s. 1 083
  21. ^ Buie (1992), s. 221–227
  22. ^ Buie (2010), s. 1 117–1 127
  23. ^ Buie (2010), s. 1 128–1 143
  24. ^ [a b] Owen (1993), s. 745–748
  25. ^ [a b c] Hussmann (2006), s. 258–273
  26. ^ [a b] Young (2007), s. 541
  27. ^ Close (2000), s. 787–795
  28. ^ Mills (1993), s. 282
  29. ^ Young (1994), s. 219–224
  30. ^ Buie (2006), s. 290
  31. ^ Sussman (1988), s. 433–437
  32. ^ Wisdom (1991), s. 1 528–1 538
  33. ^ [a b c d] Wan (2001), s. 1 155–1 162
  34. ^ Hunter (2004), s. 501
  35. ^ [a b] Williams (1971), s. 167
  36. ^ Faure (2007), s. 401–408
  37. ^ [a b] Levison (2007), s. 258
  38. ^ Malhorta (1995), s. 420
  39. ^ Brown (2004), s. 2 413–2 417
  40. ^ Grundy (2005), s. 184
  41. ^ Stansberry (2007), s. 161
  42. ^ [a b] Soter (2007), s. 2 513
  43. ^ Green (2006)
  44. ^ Minkel (2008)
  45. ^ Discover (2009), s. 76
  46. ^ Science (2008), s. 7
  47. ^ Holden (2007), s. 1 643

Övriga referenser

  1. ^ [a b c] ”Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (130001)-(135000)”. http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/NumberedMPs130001.html. Läst 14 maj 2009.
  2. ^ NASA JPL Small-Body Database Browser on Pluto Läst 14 maj 2009
  3. ^ [a b c d e] Moore, Patrick (1991). Atlas över universum. Lademann. sid. 156
  4. ^ [a b] H. A. Weaver et al (2016). ”The Small Satellites of Pluto as Observed by New Horizons” (på engelska). Science 351. doi:10.1126/science.aae0030. https://arxiv.org/abs/1604.05366. Läst 4 mars 2017.
  5. ^ [a b c] S. A. Stern et al (2015). ”The Pluto system: Initial results from its exploration by New Horizons” (på engelska). Science 350. doi:10.1126/science.aad1815. https://arxiv.org/abs/1510.07704. Läst 4 mars 2017.
  6. ^ [a b c d] Williams, David R. (24 juli 2015). ”Pluto Fact Sheet”. Pluto Fact Sheet. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/plutofact.html. Läst 6 augusti 2015.
  7. ^ Rao, Joe (11 mars 2005). ”Finding Pluto: Tough Task, Even 75 Years Later”. Finding Pluto: Tough Task, Even 75 Years Later. Space.com. http://www.space.com/spacewatch/050311_pluto_guide.html. Läst 8 september 2006.
  8. ^ Mager, Brad. ”The Search Continues”. Pluto: The Discovery of Planet X. http://www.discoveryofpluto.com/pluto05.html. Läst 29 november 2011.
  9. ^ [a b c] Rincon, Paul (13 januari 2006). ”The girl who named a planet”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/4596246.stm. Läst 12 april 2007.
  10. ^ Per Svensson (2 augusti 2015). ”Vi hör hemma i dödsriket”. Sydsvenskan. http://www.sydsvenskan.se/2015-08-02/vi-hor-hemma-i-dodsriket. Läst 27 oktober 2016.
  11. ^ ”NASA's Solar System Exploration: Multimedia: Gallery: Pluto's Symbol”. NASA's Solar System Exploration: Multimedia: Gallery: Pluto's Symbol. NASA. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061001015053/http://sse.jpl.nasa.gov/multimedia/display.cfm?IM_ID=263. Läst 29 november 2011.
  12. ^ Heinrichs, Allison M. (2006). ”Dwarfed by comparison”. Pittsburgh Tribune-Review. Arkiverad från originalet den 14 november 2007. https://web.archive.org/web/20071114081539/http://www.pittsburghlive.com/x/pittsburghtrib/news/cityregion/s_467650.html. Läst 26 mars 2007.
  13. ^ Clark, David L.; Hobart, David E. (2000). ”Reflections on the Legacy of a Legend”. Reflections on the Legacy of a Legend. https://fas.org/sgp/othergov/doe/lanl/pubs/00818011.pdf. Läst 29 november 2011.
  14. ^ [a b] ”Planetary Linguistics”. Planetary Linguistics. Arkiverad från originalet den 17 december 2007. https://web.archive.org/web/20071217070734/http://seds.lpl.arizona.edu/nineplanets/nineplanets/days.html. Läst 12 juni 2007.
  15. ^ [a b] 'Bathrobe' (20 augusti 2011). ”Uranus, Neptune, and Pluto in Chinese, Japanese, and Vietnamese”. cjvlang.com. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2011. https://www.webcitation.org/615UJQCyH?url=http://www.cjvlang.com/Dow/UrNepPl.html. Läst 29 december 2016.
  16. ^ Melin, Erik; Kudo, Per (15). ”Historiska bilder på Pluto och dess månar”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21122864.ab. Läst 29 december 2016.
  17. ^ Tutkijat hämmästelevät Plutosta löytyneitä dyynejä, Ursa, 11 september 2015
  18. ^ Vesijäätä on valtavilla alueilla Pluton pinnalla, Ursa, 31 januari 2016
  19. ^ Pluton pinnalla ehkä lainehti typpijärviä ja virtasi jokia, Ursa, 25 mars 2016
  20. ^ ”This month Pluto's apparent magnitude is m=14.1. Could we see it with an 11" reflector of focal length 3400 mm?”. This month Pluto's apparent magnitude is m=14.1. Could we see it with an 11" reflector of focal length 3400 mm?. Singapore Science Centre. 2002. Arkiverad från originalet den 11 november 2005. https://web.archive.org/web/20051111151435/http://www.science.edu.sg/ssc/detailed.jsp?artid=1950&type=6&root=6&parent=6&cat=66. Läst 29 november 2011.
  21. ^ [a b] Buie, Marc W.. ”Pluto map information”. Pluto map information. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629005310/http://www.boulder.swri.edu/~buie/pluto/hrcmap.html. Läst 10 februari 2010.
  22. ^ Buie, Marc W.. ”How the Pluto maps were made”. How the Pluto maps were made. Arkiverad från originalet den 9 februari 2010. https://web.archive.org/web/20100209202908/http://www.boulder.swri.edu/~buie/pluto/mapstory.html. Läst 10 februari 2010.
  23. ^ [a b c d] Villard, Ray; Buie, Marc W. (4 februari 2010). ”New Hubble Maps of Pluto Show Surface Changes”. New Hubble Maps of Pluto Show Surface Changes. News Release Number: STScI-2010-06. http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/2010/06/full/. Läst 10 februari 2010.
  24. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 23 april 2016. https://web.archive.org/web/20160423054711/http://www.ourpluto.org/. Läst 9 april 2015.
  25. ^ ”The Inside Story”. pluto.jhuapl.edu – NASA New Horizons mission site. Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. 2007. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2011. https://www.webcitation.org/615UPDBDD?url=http://www.pluto.jhuapl.edu/science/everything_pluto/9_insideStory.html. Läst 15 februari 2014.
  26. ^ Davies, John (2001). ”Beyond Pluto (extract)”. Royal Observatory, Edinburgh. Arkiverad från originalet den 15 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110715233608/http://assets.cambridge.org/052180/0196/excerpt/0521800196_excerpt.pdf. Läst 26 mars 2007.
  27. ^ http://www.nasa.gov/feature/how-big-is-pluto-new-horizons-settles-decades-long-debate
  28. ^ [a b c d e f] Brown, Michael E. (22 november 2010). ”How big is Pluto, anyway?”. Mike Brown's Planets. http://www.mikebrownsplanets.com/2010/11/how-big-is-pluto-anyway.html. Läst 9 juni 2015. (Franck Marchis on 8 november 2010)
  29. ^ Zalucha, Angela M.; Gulbis, Amanda A. S.; Zhu, Xun; Strobel, Darrell F.; Elliot, James L. (2011). ”An analysis of Pluto occultation light curves using an atmospheric radiative-conductive model”. Icarus 211 (1): sid. 804–818. doi:10.1016/j.icarus.2010.08.018. Bibcode2011Icar..211..804Z.
  30. ^ Lellouch, Emmanuel; de Bergh, Catherine; Sicardy, Bruno; Forget, François; Vangvichith, Mélanie; Käufl, Hans U. (January 15, 2015). ”Exploring the spatial, temporal, and vertical distribution of methane in Pluto's atmosphere”. Icarus 246: sid. 268–278. doi:10.1016/j.icarus.2014.03.027. Bibcode2015Icar..246..268L.
  31. ^ NASA's New Horizons Team Reveals New Scientific Findings on Pluto. NASA. Scenens tidpunkt: 52:30. https://www.youtube.com/watch?v=dWr29KIs2Ns. ”We had an uncertainty that ranged over maybe 70 kilometers, we've collapsed that to plus and minus two, and it's centered around 1186”
  32. ^ Stern, S. A.; Grundy, W.; McKinnon, W. B.; Weaver, H. A.; Young, L. A. (2017). ”The Pluto System After New Horizons”. Annual Review of Astronomy and Astrophysics 2018: sid. 357–392. doi:10.1146/annurev-astro-081817-051935.
  33. ^ Nimmo, Francis (2017). ”Mean radius and shape of Pluto and Charon from New Horizons images”. Icarus 287: sid. 12–29. doi:10.1016/j.icarus.2016.06.027. Bibcode2017Icar..287...12N. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103516303529.
  34. ^ [a b c] Pluton kaasukehä yllätti laajuudellaan ja koostumuksellaan, Ursa, 21 april 2011
  35. ^ [a b c] Pluton ilmakehä on pintaa lämpimämpi, Ursa, 4 mars 2009
  36. ^ [a b] Pluton "peruskallio" paljastuu, kun metaanijää katoaa, Ursa, 13 mars 2016
  37. ^ Plutossa on ensimmäistä kertaa nähty pilviä, Ursa, 9 mars 2016
  38. ^ Plutolla ja Kharonilla on ehkä yhteinen kaasukehä, Ursa, 9 juni 2014
  39. ^ Pluton kuusta julkaistiin huipputarkka kuva – "Näyttää kuin Kharonin koko kuori olisi halkaistu auki", Ursa, 2 oktober 2015
  40. ^ https://www.avaruus.fi/uutiset/aurinkokunnan-pienkappaleet/valtava-tormays-synnytti-pluton-viisi-kuuta.html, Ursa, 19 mars 2016
  41. ^ Auringonnousut ovat arvaamattomia Pluton kuiden pinnalla, Ursa, 7 juni 2015
  42. ^ ”Horizon Online Ephemeris System for Pluto Barycenter” (på engelska). JPL Horizons On-Line Ephemeris System @ Solar System Dynamics Group. Arkiverad från originalet den 10 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110510023958/https://ssd.jpl.nasa.gov/horizons.cgi?find_body=1&body_group=mb&sstr=9. Läst 16 januari 2011.
  43. ^ ”HORIZONS Web-Interface” (på engelska). JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/horizons.cgi?find_body=1&body_group=mb&sstr=901. Läst 9 augusti 2012.
  44. ^ ”Pluto to become most distant planet”. Pluto to become most distant planet. JPL/NASA. 28 januari 1999. http://www.jpl.nasa.gov/releases/99/pluto990209.html. Läst 16 januari 2011.
  45. ^ [a b c d] Malhotra, Renu (1997). ”Pluto's Orbit”. Pluto's Orbit. http://www.nineplanets.org/plutodyn.html. Läst 26 mars 2007.
  46. ^ Williams, David R. (17 november 2010). ”Planetary Fact Sheet – Metric”. Planetary Fact Sheet – Metric. NASA Goddard Space Flight Center. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2011. https://www.webcitation.org/615UV8aio?url=http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet. Läst 29 november 2011.
  47. ^ [a b c] Alfvén, Hannes; Arrhenius, Gustaf (1976). ”SP-345 Evolution of the Solar System”. SP-345 Evolution of the Solar System. http://history.nasa.gov/SP-345/ch8.htm. Läst 28 mars 2007.
  48. ^ Schombert, Jim; University of Oregon Astronomy 121 Lecture notes, Pluto Orientation diagram
  49. ^ Stern, S. Alan; Tholen, David J. (1997). Pluto and Charon. University of Arizona Press. Sid. 623. ISBN 978-0-8165-1840-1. https://books.google.com/books?id=VcY7iYJwJZoC&pg=PA623.
  50. ^ ”Colossal Cousin to a Comet?”. pluto.jhuapl.edu – NASA New Horizons mission site. Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. Arkiverad från originalet den 13 november 2014. https://web.archive.org/web/20141113225441/http://pluto.jhuapl.edu/science/everything_pluto/8_cousin.php. Läst 15 februari 2014.
  51. ^ Tyson, Neil deGrasse (1999). ”Pluto Is Not a Planet”. The Planetary Society. Arkiverad från originalet den 27 september 2011. https://web.archive.org/web/20110927042714/http://www.planetary.org/explore/topics/topten/tyson_pluto_is_not.html. Läst 30 november 2011.
  52. ^ ”Neptune's Moon Triton”. The Planetary Society. Arkiverad från originalet den 10 december 2011. https://web.archive.org/web/20111210143839/http://www.planetary.org/explore/topics/neptune/triton.html. Läst 30 november 2011.
  53. ^ Jewitt, David C. (2004). ”The Plutinos”. University of Hawaii. Arkiverad från originalet den 19 april 2007. https://web.archive.org/web/20070419234021/http://www.ifa.hawaii.edu/~jewitt/kb/plutino.html. Läst 26 mars 2007.
  54. ^ Hahn, Joseph M. (2005). ”Neptune's Migration into a Stirred–Up Kuiper Belt: A Detailed Comparison of Simulations to Observations”. Neptune's Migration into a Stirred–Up Kuiper Belt: A Detailed Comparison of Simulations to Observations. Saint Mary's University. http://gemelli.colorado.edu/~hahnjm/pubs/migrate.pdf. Läst 5 mars 2008.
  55. ^ ”Voyager Frequently Asked Questions” (på engelska). Jet Propulsion Laboratory. 14. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721050617/http://voyager.jpl.nasa.gov/faq.html. Läst 7 augusti 2012.
  56. ^ Sobel, Dava (1993). ”The last world” (på engelska). Discover. Arkiverad från originalet den 15 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110615053849/http://discovermagazine.com/1993/may/thelastworld215. Läst 5 augusti 2012.
  57. ^ Williams (2005). ”Pluto Kuiper Express”. NASA Goddard Space Flight Center. Arkiverad från originalet den 28 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110628200401/http://nssdc.gsfc.nasa.gov/nmc/spacecraftDisplay.do?id=PLUTOKE. Läst 6 augusti 2012.
  58. ^ Britt, Robert Roy (2003). ”Pluto Mission a Go! Initial Funding Secured” (på engelska). space.com. Arkiverad från originalet den 24 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080724041728/http://www.space.com/scienceastronomy/pluto_horizons_030225.html. Läst 7 augusti 2012.
  59. ^ ”Happy 100th Birthday, Clyde Tombaugh” (på engelska). Southwest Research Institute. 2006. Arkiverad från [=http://www.jhuapl.edu/newscenter/pressreleases/2006/060203.asp originalet] den 15 april 2007. https://web.archive.org/web/20070415145738/http://www.jhuapl.edu/newscenter/pressreleases/2006/060203.asp. Läst 7 augusti 2007.
  60. ^ ”New Horizons, Not Quite to Jupiter, Makes First Pluto Sighting”. pluto.jhuapl.edu – NASA New Horizons mission site. Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. 28 november 2006. Arkiverad från originalet den 9 mars 2011. https://www.webcitation.org/5x3ryrA7R?url=http://pluto.jhuapl.edu/news_center/news/112806.php. Läst 29 november 2011.
  61. ^ Plutosta julkaistiin kautta aikojen tarkimmat kuvat, Ursa, 5 februari 2010
  62. ^ Tyson, Neil deGrasse (2 februari 2001). ”Astronomer Responds to Pluto-Not-a-Planet Claim”. Astronomer Responds to Pluto-Not-a-Planet Claim. Space.com. http://www.space.com/1925-astronomer-responds-pluto-planet-claim.html. Läst 30 november 2011.
  63. ^ ”NASA-Funded Scientists Discover Tenth Planet”. NASA press releases. 29 juli 2005. http://www.nasa.gov/home/hqnews/2005/jul/HQ_05209_10th_Planet.html. Läst 22 febriari 2007.
  64. ^ ”IAU 2006 General Assembly: Resolutions 5 and 6”. IAU. 24 augusti 2006. http://www.iau.org/static/resolutions/Resolution_GA26-5-6.pdf.
  65. ^ [a b] ”IAU 2006 General Assembly: Result of the IAU Resolution votes”. IAU 2006 General Assembly: Result of the IAU Resolution votes. International Astronomical Union (News Release – IAU0603). 24 augusti 2006. http://www.iau.org/news/pressreleases/detail/iau0603/. Läst 15 juni 2008.
  66. ^ [a b] ”Plutoid chosen as name for Solar System objects like Pluto”. Plutoid chosen as name for Solar System objects like Pluto. Paris: International Astronomical Union (News Release – IAU0804). 11 juni 2008. http://www.iau.org/news/pressreleases/detail/iau0804/. Läst 1 december 2011.
  67. ^ Britt, Robert Roy (24 augusti 2006). ”Pluto Demoted: No Longer a Planet in Highly Controversial Definition”. Space.com. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2011. https://www.webcitation.org/615UmlUZa?url=http://space.com/scienceastronomy/060824_planet_definition.html. Läst 8 september 2006.
  68. ^ Britt, Robert Roy (21 november 2006). ”Why Planets Will Never Be Defined”. Space.com. http://www.space.com/scienceastronomy/061121_exoplanet_definition.html. Läst 1 december 2006.
  69. ^ Britt, Robert Roy (24 augusti 2006). ”Scientists decide Pluto's no longer a planet”. MSNBC. http://www.nbcnews.com/id/14489259/ns/technology_and_science-space/t/scientists-decide-plutos-no-longer-planet/#.XDeBj2l7nIU. Läst 8 september 2006.
  70. ^ [a b] Shiga, David (25 augusti 2006). ”New planet definition sparks furore”. NewScientist.com. http://www.newscientist.com/article/dn9846-new-planet-definition-sparks-furore.html. Läst 8 september 2006.
  71. ^ Buie, Marc W. (september 2006). ”My response to 2006 IAU Resolutions 5a and 6a” (på engelska). Southwest Research Institute. Arkiverad från originalet den 3 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070603104622/http://www.lowell.edu/users/buie/pluto/iauresponse.html. Läst 9 augusti 2012.
  72. ^ Overbye, Dennis (24). ”Pluto Is Demoted to 'Dwarf Planet'” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 11 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100311033015/http://www.nytimes.com/2006/08/24/science/space/25pluto.html. Läst 9 augusti 2012.
  73. ^ ”The Great Planet Debate: Science as Process. A Scientific Conference and Educator Workshop”. gpd.jhuapl.edu. Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. 27 juni 2008. http://gpd.jhuapl.edu/. Läst 1 december 2011.
  74. ^ "Scientists Debate Planet Definition and Agree to Disagree", Planetary Science Institute press release of September 19, 2008, PSI.edu
  75. ^ DeVore, Edna (7 september 2006). ”Planetary Politics: Protecting Pluto”. Space.com. http://www.space.com/2855-planetary-politics-protecting-pluto.html. Läst 1 december 2011.
  76. ^ Gutierrez, Joni Marie (2007). ”A joint memorial. Declaring Pluto a planet and declaring March 13, 2007, 'Pluto planet day' at the legislature”. A joint memorial. Declaring Pluto a planet and declaring March 13, 2007, 'Pluto planet day' at the legislature. Legislature of New Mexico. http://www.nmlegis.gov/Sessions/07%20Regular/memorials/house/HJM054.html. Läst 5 september 2009.
  77. ^ ”Illinois General Assembly: Bill Status of SR0046, 96th General Assembly”. ilga.gov. Illinois General Assembly. http://www.ilga.gov/legislation/BillStatus.asp?DocNum=46&GAID=10&DocTypeID=SR&LegId=40752&SessionID=76&GA=96. Läst 16 mars 2011.
  78. ^ Pluto's still the same Pluto”. Independent Newspapers. Associated Press. 21 oktober 2006. http://www.iol.co.za/index.php?set_id=1&click_id=31&art_id=qw1161415265563B221. Läst 29 november 2011. ”Mickey Mouse has a cute dog.”

Litteratur

Artiklar

Böcker

  • Croswell, Ken (1997). Planet Quest: The Epic Discovery of Alien Solar Systems. New York: The Free Press. ISBN 978-0-684-83252-4
  • Littman, Mark (1990). Planets Beyond: Discovering the Outer Solar System. Wiley. ISBN 0-471-51053-X
  • Standage, Tom (2000). The Neptune File. Penguin. ISBN 0-8027-1363-7

Externa länkar

Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har en ordboksartikel om pluto.
Banresonanta objekt i Kuiperbältet

Med banresonanta objekt menas här objekt som har medelrörelseresonans med Neptunus omloppsbana. Pluto gör till exempel två varv runt solen på samma tid som Neptunus gör tre. Detta får till följd att Pluto och Neptunus aldrig är i närheten av varandra, trots att deras omloppsbanor korsar varandra. På detta sätt har Pluto och andra objekt stabila omloppsbanor över lång tid.

Clyde Tombaugh

Clyde Tombaugh, född 4 februari 1906 i Streator, Illinois, död 17 januari 1997 i Las Cruces, New Mexico, var en amerikansk astronom.

Under arbetet vid Lowellobservatoriet i Flagstaff, Arizona upptäckte han dvärgplaneten Pluto den 18 februari 1930, som namngavs efter förslag av Venetia Burney från Storbritannien.Tombaugh var även en aktiv unitär-universalist, UFO- och jordnära objekt-spanare.

Enligt Minor Planet Center upptäckte Tombaugh totalt 15 asteroider under sitt sökande efter Pluto och åren av uppföljning, efter en annan kandidat till den postulerade Planet X.

Cubewano

En cubewano är ett astronomiskt objekt i Kuiperbältet som kretsar kring solen utanför Neptunus i en bana som har halva storaxeln i storleksordning 40–50 astronomiska enheter och inte är under påverkan av någon av storplaneternas gravitation.

Till skillnad från Pluto korsar de inte Neptunus bana. De kallas även klassiska kuiperbältsobjekt. Det märkliga namnet härstammar från det första transneptunska objektet (TNO) som upptäckts utöver Pluto och Charon, 15760 Albion (1992 QB1). Objekt som upptäcktes senare kallades ”QB1-o’s” eller ”cubewanos”.

Brett Gladman har i en studie valt att definiera de klassiska kupierbältsobjekten som de objekt som inte uppvisar banresonans med Neptunus och som inte likt SDO tydligt påverkas av Neptunus gravitation. Avgränsningen emot detached objects lägger Gladman vid att begränsa excentriciteten till högst 0,24. Gladman föreslår även en indelning i inre kuiperbältet (a < 39,4), yttre (a > 48,4) och i huvudbältet däremellan. Gladman ser dock inget större praktiskt värde i en sådan uppdelning av kuiperbältsobjekten.Några kända cubewanor:

Makemake den största kända cubewanon och en av de största transneptunska objekten.

50000 Quaoar och 20000 Varuna, som vardera var det största transneptunska objektet när de upptäcktes.

2002 TX300, 2002 AW197, 2002 UX25

19521 Chaos

53311 Deucalion

58534 Logos

Dvärgplanet

En dvärgplanet är enligt Internationella astronomiska unionens (IAU) definition en himlakropp, som ligger i en bana kring solen, har en tillräckligt stor massa för att göras rund av sin egen gravitation, men som samtidigt inte har rensat undan alla planetesimaler kring sin egen omloppsbana och som inte är en måne. En planet måste alltså ha tillräcklig massa för att övervinna stelkroppskrafterna och uppnå hydrostatisk jämvikt. Dvärgplaneter ska inte förväxlas med småplaneter.

Begreppet dvärgplanet infördes 2006 som en del av den tredelade kategoriseringen av himlakroppar med en bana runt solen. Orsaken till omkategoriseringen var upptäckten av ett flertal transneptunska objekt som konkurrerade med Pluto i storlek och slutligen upptäckten av Eris, som man inledningsvis till och med trodde var större. Detta innebar att en dvärgplanet blev ett mellanting mellan en konventionell planet och småplaneter som till exempel asteroider. Den officiella definitionen som antogs av IAU 2006 har både hyllats och kritiserats och är än i dag ifrågasatt av vissa forskare.

IAU erkänner för närvarande fem dvärgplaneter: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris. Emellertid har endast Pluto och Ceres observerats tillräckligt noggrant för att påvisa att de stämmer in på definitionen. Eris har accepterats som dvärgplanet eftersom den är större än Pluto, men detta gjorde att Plutos massa blev brytpunkten för transneptunska dvärgplaneter (plutoider). Därefter beslutade IAU att ej namngivna transneptunska objekt med en absolut magnitud mindre än +1 (och därigenom en teoretisk minsta diameter på 839 km) ska namnges under antagande att de är dvärgplaneter. Vid tidpunkten fanns endast två kända sådana objekt, Makemake och Haumea. Dessa namngavs och förklarades sedan som dvärgplaneter.

Den amerikanske astronomen Michael E. Brown spekulerar i att ytterligare minst 40 kända objekt i solsystemet kan vara dvärgplaneter, och uppskattar att upp till 200 dvärgplaneter kan upptäckas då hela regionen känd som Kuiperbältet utforskas och att antalet rentav kan vara så stort som 2 000 om objekt utanför Kuiperbältet tas med i beräkningarna. Hur himlakroppar med liknande attribut i andra solsystem ska benämnas är ännu inte bestämt, men om de var påvisbara skulle de inte betraktas som planeter.

Eris (dvärgplanet)

Eris är en dvärgplanet i Kuiperbältet upptäckt 5 januari 2005 av Chad Trujillo, David L Rabinowitz och Michael E. Brown med hjälp av foton tagna 21 oktober 2003. Eris har den största massan av dvärgplaneterna, 27 procent större massa än Pluto. Pluto har dock större volym.Då Eris upptäcktes trodde man att den var större än Pluto, vilket väckte uppmärksamhet. Alla tidigare upptäckta objekt i Kuiperbältet hade varit mindre än Pluto, och inledningsvis kallade NASA därför Eris för solsystemets tionde planet. Den fick först vid upptäckten det provisoriska namnet 2003 UB313, och det helt inofficiella smeknamnet Xena, för att till sist få sin officiella beteckning 136199 Eris.

Eris har en liten måne, Dysnomia, och tillsammans är de de mest avlägsna kända objekten i solsystemet. Oorts kometmoln finns dock utanför.

HIM

HIM var en finländsk rockgrupp bildad 1991 av sångaren och före detta basisten Ville Valo, gitarristen Mikko "Linde" Lindström samt basisten Mikko "Migé Amour" Paananen. Bandet har givit ut sju studioalbum och sålt mer än 4,5 miljoner album världen över. Gruppnamnet är en förkortning av det ursprungliga namnet His Infernal Majesty. Tidigare var de även kända under namnet "HER" eller "HIM and HER" i samband med den amerikanska lanseringen.

Himlakropp

En himlakropp är ett naturligt föremål i rymden, såsom en stjärna, en planet (till exempel jorden), en måne, en asteroid, eller en komet.

Ett astronomiskt objekt kan vara en enskild himlakropp, eller en grupp eller struktur av himlakroppar, bland annat en stjärnhop, nebulosa, galax eller galaxhop. Även en grupp av himlakroppar som är skenbart närliggande på stjärnhimlen, som en stjärnbild, en asterism eller en optisk dubbelstjärna, kan räknas som ett astronomiskt objekt.

Himlakropparnas rörelse beskrivs genom celest mekanik.

Astronomiska objekt som föreslagits existera beskrives som hypotetiska. Några hypotetiska himlakroppar som aldrig har påvisats är planeten Vulkan och venusmånen Neith.

Vissa himlakroppar, såsom Pluto och Ceres har visat sig ha helt annan natur än man förväntade sig, och trodde kort efter upptäckten.

Kuiperbältet

Kuiperbältet eller Edgeworth-Kuiperbältet är ett bälte av en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen, som är beläget bortom Neptunus bana och 20 astronomiska enheter utåt. Det har uppskattats att det finns åtminstone 70 000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte, men mestadels består det av mindre asteroider.

Dvärgplaneten Pluto, upptäckt 1930, ingår i Kuiperbältet. År 2005 upptäckte man dvärgplaneten Eris, och då man inledningsvis trodde att denna var större än Pluto uppstod en debatt om vad definitionen av en planet är. Som ett resultat av detta omklassificerade IAU Pluto från planet till dvärgplanet i augusti 2006.Moderna datorsimuleringar visar att Jupiter kan ha varit med och bildat Kuiperbältet.

Kvarteret Pluto

Kvarteret Pluto är ett kvarter på sydöstra sidan av Gamla stan i Stockholm. Kvarteret begränsas av Norra Bankogränd i norr, Skeppsbron i öster, Södra Bankogränd i söder och Järntorget i väster. Kvarteret består av en enda fastighet: Pluto 1. Enda byggnad i kvarteret är Södra Bankohuset som uppfördes i tre etapper mellan 1675 och 1737 för Riksbanken.

Lista över Disneys kortfilmer

Detta är en förteckning över samtliga tecknade kortfilmer som producerats av Walt Disney Productions och dess efterföljare Walt Disney Pictures. Dock finns inte reklamfilmer och informationsfilmer med, och enbart filmer som producerats för biovisning är inkluderade – inte TV-produktioner. Till exempel har delar av de tecknade TV-serierna Bonkers, Timon och Pumbaa och Musses verkstad gått upp på biograferna – se dessa artiklar för mer information. På senare år har Disney även börjat producera korta filmer direkt för DVD-utgåvorna av deras långfilmer – dessa kortfilmer har lagts till sist i artikeln.

Filmerna är listade efter filmserie. Notera att så gott som samtliga figurer som fått sina egna filmserier även medverkar i andra kortfilmer; sålunda är listan under till exempel "Humphrey-filmer" inte en komplett filmografi över björnen Humphrey – filmografier finns istället i respektive karaktärs huvudartikel.

De svenska titlar som anges är i allt väsentligt de svenska premiärtitlarna, i enlighet med Svenska Filminstitutets uppgifter i Svensk Filmdatabas. Då det inte finns några officiella översättningar av kortfilmerna på samma sätt som det finns av de tecknade långfilmerna, har flertalet filmer nedan även haft andra titlar vid visning i TV, och på videokassetter och DVD.

M/S Pluto

M/S Pluto är en av Färjerederiets vägfärjor som trafikerar Gräsöleden, sträckan Öregrund–Gräsö i Roslagen, Uppland samt Ekeröleden mellan Slagsta och Ekerö.

Måne

En måne, naturlig satellit eller drabant är en himlakropp som kretsar kring en planet eller en asteroid i ett solsystem. Ordet i bestämd form – månen – avser planeten jordens måne. Det finns inte i något fall belagt att någon måne har egna månar. De flesta stora månar i solsystemet är bundna i synkron rotation med en och samma sida vänd mot planeten. Ett exempel på en måne som inte beter sig på detta vis, är Hyperion som kaotiskt roterar kring Saturnus.

En asteroidmåne är en måne som kretsar kring en asteroid.

En måne kan ha bildats samtidigt som moderplaneten eller senare infångats av planetens gravitationskraft. I vårt eget solsystem känner vi i nuläget till 173 månar runt sex av de åtta planeterna:

Jorden – månen

Mars – Phobos och Deimos

Jupiter – Ganymedes (som är solsystemets största måne), Io, Europa, Callisto och 59 andra kända månar

Saturnus – Titan (den enda månen i solsystemet som har en tät atmosfär), Rhea, Enceladus, Dione, Tethys, Hyperion, Japetus och 55 andra kända månar

Uranus – Titania, Oberon, Ariel, Umbriel, Miranda och 22 andra kända månar

Neptunus – Triton och 12 andra kända månarRunt dvärgplaneten Pluto känner man till fem månar, Charon, Nix, Hydra, S/2011 P 1 (P4) och S/2012 (134340) 1 (P5). Charon och Pluto kallas ibland för dubbel-dvärgplanet, Charon visar alltid samma sida mot Pluto och Pluto visar alltid samma sida mot Charon

Även asteroider har månar. Sonden Galileo tog 1993 de första bilderna på Dactyl som är en måne till asteroiden 243 Ida. Astronomerna känner till ett 80-tal månar som kretsar kring asteroider.

New Horizons

New Horizons är en obemannad rymdsond som NASA sänt iväg mot Pluto, dess månar och andra himlakroppar i Kuiperbältet. Rymdsonden skickades iväg för att fotografera och studera objekten. Resan startade med hjälp av en Atlas V-bärraket, den 19 januari 2006 från Cape Canaveral Air Force Station, Florida i USA och passerade Pluto den 14 juli 2015.Sonden konstruerades, byggdes och styrs av Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland i USA.

Framme vid Pluto fungerade sonden planenligt. Resan fortsatte sedan mot objektet 2014 MU69 i Kuiperbältet som passerades den 1 januari 2019. Därmed blev New Horizons den av människan byggda farkost som besökt en himlakropp längst ut i solsystemet (6490 miljoner km från solen). Det förutvarande rekordet sattes rymdsonden själv 2015, då den flög förbi Pluto.

Pluto (seriefigur)

Pluto är en seriefigur. Han är en hund och bor vanligen hos Musse Pigg, även om han ibland också verkar tillhöra Kalle Anka, Mimmi Pigg eller Långben (som för övrigt själv också är en hund, men med betydligt mer människolikt beteende). Pluto är gul-orange till färgen med svart nos och svans och bär ett rött eller ett grönt halsband. Han har oftast problem och ofta en kort stubin.

Figuren Pluto hade sin premiär som namnlös hund i filmen The Chain Gang 1930. Från början var Pluto Mimmis hund och då hette han Rover. Lite senare fick han namn efter den då nyupptäckta planeten Pluto (som senare har omdefinierats till dvärgplanet).

I vissa filmer som Pluto's Quin Puplets från 1937 har han ett antal valpar och är gift med en mindre hund som även syns i flera andra filmer. I Kalle Anka tidningen nr 25 1964 får vi reda på att på planeten Pluto finns det intelligent liv. Alla liknar naturligtvis Pluto.

En av Plutos fiender är den unga katten Figaro (från filmen Pinocchio) som bor hemma hos Mimmi Pigg

Pluton (mytologi)

Pluton (grekiska: Πλούτων, av ploutos, "rikedom"; latin Pluto) är gud över underjorden och dödsriket inom den romerska mytologin. Han kan ses som en variant av Hades, och till skillnad från denne var han föremål för kult i flera delar av Grekland. Romarna identifierade honom med sin Dis Pater ("gud fadern" eller "den rike fadern").

Plutos naturliga satelliter

Dvärgplaneten Plutos fem kända månar är Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx. Den fjärde månen upptäcktes av Rymdteleskopet Hubble den 20 juli 2011 och den femte i juni/juli 2012. Samtliga namn anknyter till Plutos roll som härskare över underjorden i den grekiska och romerska mytologin. Räknat efter avståndet från Pluto är månarnas ordning Charon, Styx, Nix, Kerberos och Hydra.

Rymdkolonisering

Rymdkolonisering är en tänkt process som inte har ägt rum någonstans. Processen skulle innebära att människor bosätter sig på andra himlakroppar än jorden.

Solsystem

Ett solsystem eller planetsystem är en eller flera stjärnor (solar) med en eller flera planeter och andra mindre kroppar (såsom asteroider, meteoroider, kometer och månar kring planeter) som kretsar kring denna eller dessa.

Under senare år har man i jordens närhet upptäckt ett hundratal stjärnor som utför rörelser som enklast förklaras av att stjärnan har en eller flera större planeter i sin närhet. Fram till den 10 april 2013 har 699 planeter utanför vårt solsystem, så kallade exoplaneter, identifierats.

Det förmodas att de allra flesta stjärnor i Vintergatan och i övriga galaxer omges av planeter. Man har dock hittills gjort antagandet att det är svårare för jordlika planeter att bildas i stjärnsystem som består av mer än en stjärna. Man tror också att eventuella planeter i sådana system troligen har så oregelbundna banor att klimatet blir för instabilt för avancerade livsformer.

Vårt solsystem kallas i dagligt tal för solsystemet, bestående av de jordlika planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars samt jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, därjämte otaliga andra mindre objekt, främst i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, i Kuiperbältet utanför Neptunus och i Oorts kometmoln vid gränsen mot den interstellära rymden. Pluto, det först upptäckta objektet i Kuiperbältet, har tidigare också räknats som planet, men efter upptäckten av flera Kuiperobjekt i ungefär samma storlek bestämdes det år 2006 att Pluto skulle klassas som en dvärgplanet.

Startracks

Startracks är ett svenskt skivbolag med säte i Stockholm. Skivbolaget startades av Fredrik Holmgren 1993 under namnet Startrec, men bytte senare namn på grund av svårigheter med PRV. Skivbolaget har fokus på rock och indiepop. Skivbolagets distribution sköts sedan 2007 av Bonnier Amigo; tidigare sköttes den av V2 Records innan dessa blev uppköpta av Universal Music.

Under en tid existerade även dotterbolaget Background Beat, på vilket man gav ut skivor mellan 2001 och 2004. Bland de artister givits ut där finns Starmarket, Leiah och Safari on Pluto.

Pluto
Nh-pluto-in-true-color 2x JPEG-edit-frame
Solsystemet

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.