Planet

En planet är en himlakropp som rör sig i en omloppsbana runt en stjärna, har tillräckligt stor massa för att vara nästintill rund, och dominerar sin omgivning. Om massan är så stor att kärnfusion sker, så räknas himlakroppen dock som stjärna och inte planet. Definitionen av vad som ska räknas som planet har varierat under årens lopp, och bestämdes senast 2006. Namnet planet kommer från grekiskans πλανήτης, planētēs, och betyder vandrare eftersom man observerade att planeterna ständigt ändrar sina relativa positioner i förhållande till den övriga stjärnhimlen. Ett annat namn för planeter är därför vandringsstjärnor.

NASA-Apollo8-Dec24-Earthrise
En så kallad jorduppgång: planeten jorden stiger över månhorisonten.

Uppkomst och utveckling

Det är inte med säkerhet känt hur planeter skapas. Den förhärskande teorin är att planeter uppkommer i samband med att solen de kretsar runt bildas. En stjärna bildas, när jättelika instabila gas och stoftmoln genom sin egen gravitation drar sig samman, komprimeras och bildar en protostjärna. Allt material i det långsamt roterande gasmolnet komprimeras inte till en sol, utan mycket samlas i en protoplanetär skiva. Längre ut från centrum i det blivande solsystemet genomgår andra delar av gas och rymdstoft liknande ihopklumpningar, fast i mindre skala. De lokala koncentrationerna av materia komprimeras och bildar i sin tur protoplaneter.

Under tiden fortsätter sammandragningen av protostjärnan tills trycket och temperaturen ökar så mycket att kärnreaktioner (fusion) startas och stjärnan tänds. Solvinden som uppstått av den nytända stjärnan blåser bort det mesta av gasen från solsystemets inre delar. Resultatet blir att de inre planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars är små och steniga utan speciellt mycket gas eller vätska, medan de yttre Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus är stora gasplaneter. Där finns nämligen gasen kvar och kan kondensera till planeter.

Ett nyfött solsystem är väldigt instabilt och innehåller fortfarande en stor mängd materia. För de nyfödda planeterna väntar nu en period av våldsamt meteoritbombardemang från ovan. I vissa fall till och med så våldsamma händelser som sammanslagningar av protoplaneter.

Andra protoplaneter som undgår kollision kan fångas upp av större planeters gravitation och bli månar. Det finns en teori om att månen och jorden var inblandade i just en sådan händelse. De sammanstötte med varandra varvid jorden då tog en stor del av månens massa. Efter närkontakten gick månen in i bana runt jorden. Efterhand som forskarna får mer kunskap om planeter utanför vårt eget solsystem, kan denna teori om hur planeter skapas komma att revideras, ändras eller till och med avfärdas.

Fastslagen definition av planeter

Den 24 augusti 2006 offentliggjorde IAU sin nya definition av vad som är en planet och inte i vårt solsystem. Definitionen [1] säger att en planet i vårt solsystem är en himlakropp som:

  1. befinner sig i en omloppsbana runt solen,
  2. är nästan sfärisk (klotformad) på grund av sin egen gravitation
  3. dominerar sin omgivning.

En dvärgplanet uppfyller de två första, men inte det tredje kriteriet. Dessutom ställs kravet att en dvärgplanet inte får vara en satellit (se nedan). Alla övriga objekt i solsystemet förutom satelliter går under benämningen "mindre himlakroppar i solsystemet" ("small solar-system bodies").

Vad som definieras som en satellit säger denna planetdefinition ingenting om, men på IAU:s frågesida definieras en satellit som en himlakropp som har tillräckligt hög massa för att kallas planet men går i en omloppsbana runt en (annan) planet och det gemensamma masscentret för de båda ligger inuti planeten. Notera att denna definition enbart säger något om himlakropparna i vårt eget solsystem.

Planeterna i vårt eget solsystem

Solar planets
En översiktsbild över planeterna i vårt eget solsystem. Bilden illustrerar planeternas storleksmässiga proportioner, inte avståndsmässiga. Observera utsnittet av solskivan överst i bilden.

Internationella Astronomiska Unionen (IAU) har nyligen etablerat en entydig definition av vad som ska räknas som planet och vad som inte ska göra det, vilket medförde att Pluto sedan 24 augusti 2006 i stället räknas som en dvärgplanet.[2]

Accepterade planeter enligt IAU

Internationella astronomiska unionen (IAU) listar åtta planeter i vårt solsystem (med dess astronomiska symbol inom parentes och eventuellt antal naturliga satelliter):

  1. Merkurius ()
  2. Venus ()
  3. Jorden (Tellus/Terra) (), en naturlig satellit, Månen (Luna)
  4. Mars (), med två naturliga satelliter, Phobos och Deimos
  5. Jupiter (), med 63 bekräftade naturliga satelliter
  6. Saturnus (), med 47 bekräftade naturliga satelliter
  7. Uranus (Astronomisk symbol för Uranus), med 27 bekräftade naturliga satelliter
  8. Neptunus (), med 13 bekräftade naturliga satelliter

Alla planeter i vårt solsystem är namngivna efter romerska gudar, utom Uranus som fått sitt namn efter den grekiske himmelsguden (dock i namnets latinska form), och jorden som inte räknades som en planet av de gamla astronomerna, utan snarare som universums mittpunkt - det vetenskapliga namnet på jorden; Tellus, är dock efter en latinsk jordgudinna (Tellus). Planeternas ursprungliga antal var sju; månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus, uppräknat efter Ptolemaios geocentriska världsbild. Efter hand som de astronomiska kunskaperna växte, plockades solen och månen bort som planeter, och de numera accepterade planeterna lades till.

Romarna trodde att de sju gudar som planeterna fått sina namn från, var de som turades om att övervaka det som hände i världen från sin position på himlavalvet. Turordningen lever kvar i namnen på veckodagarna än i våra dagar, framförallt i de romanska språken: söndag (solen), måndag (månen), franskans mardi (Mars), mercredi (Merkurius), jeudi (Jupiter), vendredi (Venus) och engelskans Saturday (Saturnus).

Planeternas namn är så gott som universella i västvärlden, medan språk som inte har sitt ursprung i Europa, använder sina egna namn. Grekland är ett undantag från resten av västvärlden, då de naturligtvis namngett planeterna efter motsvarigheterna till de romerska gudarna: Hermes (Merkurius), Afrodite (Venus), Gaia (jorden), Ares (Mars), Kronos (Saturnus) , Uranos (Uranus) och Poseidon (Neptunus) - dock heter inte Jupiter Zeus, som man skulle kunna tro, utan Dias.

Mindre himlakroppar i solsystemet

Dessa himlakroppar är för små/har för liten påverkan för att klassas som planeter:

Dvärgplaneter

En dvärgplanet är enligt Internationella astronomiska unionens (IAU) definition en himlakropp, som ligger i en bana kring solen, har en tillräckligt stor massa för att göras rund av sin egen gravitation, men som samtidigt inte har rensat undan alla planetesimaler kring sin egen omloppsbana och som inte är en måne.[3][4] En planet måste alltså ha tillräcklig massa för att övervinna stelkroppskrafterna och uppnå hydrostatisk jämvikt. Dvärgplaneter bör inte förväxlas med småplaneter.

Några kända dvärgplaneter i solsystemet:

Pluto räknas av vissa ännu som en stor planet [källa behövs]. Charon räknas ännu som en måne till Pluto. Vissa anser att Charon inte räknas som det, eftersom ingen av dem anses tydligt dominera det gravitationella fältet i förhållande till den andra; den tyngdpunkt som båda kretsar kring i sin banrörelse runt solen ligger nämligen i rymden mellan de båda objekten.

Småplaneter

En småplanet är en mindre himlakropp i bana runt solen men med betydligt mindre dimensioner än de vanliga planeterna. Någon bestämd gräns för vad som är en småplanet finns inte.

De flesta kända småplaneterna finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och kallas asteroider. Där finns till exempel Ceres, den första upptäckta småplaneten.

Exempel på småplaneter:

Asteroider

Artikel: Lista över asteroider

Asteroid kallas de småplaneter som kretsar kring solen, mellan Mars och Jupiters banor. Mellan 1801 och 1807 upptäcktes de fyra första asteroiderna, Ceres, Pallas, Juno och Vesta. Antalet asteroider i solsystemet med en diameter över 1 km uppskattas för närvarande till någonstans mellan 1,1 till 1,9 miljoner.[1] När asteroiderna först upptäcktes antog astronomerna att det var byggnadsmaterial till en planet som inte kunde samlas på grund av Jupiters gravitationsfält. Numera vet man att nästan alla asteroider är kollisionsfragment. Endast ett fåtal relativt stora finns kvar sedan de bildades ur planetesimalerna.

Typer av planeter

Exoplanet Discovery Methods Bar
Antal planeter utanför solsystemet som upptäcks varje år ökar.

Planeter kan delas in i olika typer utifrån sina fysikaliska egenskaper och sammansättning, bland annat av dess planetariska kärna.

Kolplaneter

En kolplanet, också kallad diamantplanet, är en teoretisk typ av stenplanet föreslagen av Marc Kuchner med inre lager av diamant som kan vara flera kilometer tjockt. De diamantrika planeterna kan formas av små partiklar i protoplanetariska diskar som hittas runt många stjärnor om de är rika på kol och har lite syre. Denna typ av planet skulle ha utvecklat sig annorlunda än jorden, Mars och Venus, de så kallade silikatplaneterna som till största delen är uppbyggda av kisel och syre.

Stenplaneter

Stenplaneter (eller jordlika planeter) kallas de planeter som har en fast yta i form av en skorpa av sten. Dessa är de inre, eller jordlika, planeterna Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Uppbyggnaden hos de jordlika planeterna antas vara liknande, nämligen med en fast skorpa, en mantel av flytande materia och längst in en kärna av flytande metall. Hos Venus, Jorden och Mars är även atmosfären en viktig beståndsdel. Dessa planeter uppvisar således även väderfenomen.

Karaktäristiskt för dessa planeter är att dess yta är ärrad av kratrar från meteoritnedslag. På Jorden har dock vattnets och vindens verkningar eroderat ut det mesta av dessa spår. Särskilt Venus och Jorden har en aktiv geologi där vulkanutbrott och jordbävningar ständigt förändrar planetens yta.

Gasjättar

En gasjätte eller gasplanet är en planet som inte huvudsakligen består av sten eller något annat fast material. Gasjättar har en kärna bestående av metall eller sten, men vanligaste gasen i atmosfären är helium och väte. Till skillnad från en stenplanet har gasjättarna ingen väldefinierad yta, utan atmosfären blir allt tunnare ju längre ifrån kärnan.

Gasjättarna i vårt solsystem är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Dessa fyra gasjättar brukar man dela in i två underkategorier, isjättar och de traditionella gasjättarna. Isjättarna består huvudsakligen av is, sten och gas, medan de traditionella gasjättarna består till större delen av väte och helium.

Exoplanet

Exoplanet kallas de planeter som finns i andra solsystem än vårt eget. Utanför vårt solsystem upptäcks varje år ett antal exoplaneter av astronomer. Det finns en mångfald kända planetsystem (utöver vårt eget) innehållande en eller flera planeter. Den första exoplaneten upptäcktes den 6 oktober 1995 och var en planet av Jupiters storlek runt stjärnan 51 Pegasi, i stjärnbilden Pegasus.

Fri planet

Det engelska uttrycket rogue planet innefattar de planeter som inte kretsar kring någon värdstjärna. Simuleringar av planetformation har visat att fria planeter är vanligare än planeter bundna i stjärn-planetsystem.

Planetringar

Fyra av planeterna i vårt solsystem har planetariska ringar av is, sten eller sand. Dessa är:

Källor

  1. ^ iau2006.org
  2. ^ iau.org
  3. ^ ”IAU 2006 General Assembly: Result of the IAU Resolution votes”. Internationella astronomiska unionen. 2006. Arkiverad från originalet den 3 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070103145836/http://www.iau.org/iau0603.414.0.html. Läst 11 september 2009.
  4. ^ ”Dwarf Planets”. NASA. Arkiverad från originalet den 4 juli 2012. https://www.webcitation.org/68ugdVVc7?url=http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Dwarf. Läst 11 september 2009.

Se även

Externa länkar

Animal Planet

Animal Planet är en amerikansk TV-kanal som lanserades 1 oktober 1996, och ägs av Discovery Channel. Kanalen visar dokumentärer och reportage om djur. Från och med 1 september 2007, finns en HDTV-version av kanalen med namnet Animal Planet HD som sänder enligt samma tablå som standardkanalen.

Asteroidbältet

Asteroidbältet, numera även kallat huvudasteroidbältet eller huvudbältet, för att skilja det från Kuiperbältet vars existens upptäcktes 1992, är det asteroidbälte som ligger i en ring runt solen och som befinner sig mellan planeterna Mars och Jupiter. År 2001 var 60 000 asteroider med relativt väl bestämda banor kända.

De fyra största asteroiderna heter Ceres, Pallas, Juno och Vesta. Dessa upptäcktes mellan 1801 och 1807, och räknades fram till cirka 1855 som planeter innan man i stället började kalla dem småplaneter. Ceres räknas sedan den 24 augusti 2006 som en dvärgplanet.

Deklination (astronomi)

Deklination (latin declinatio, av declinare, "böja"), betecknas: δ är en av två vinkelkoordinater för lägesbestämning av ett himmelsobjekt (stjärna, planet, satellit osv.) på himmelssfären i det ekvatoriella koordinatsystemet. Den andra koordinaten är rektascension.

Deklinationen mäts i rät vinkel mot himmelsekvatorn och anges med 0° till 90° norr om och 0° till -90° söder om himmelsekvatorn.

Deklination används för lägesbestämning på himmelssfären analogt med hur latitud används för jordytan. Deklination anges vanligtvis i grader (°), bågminuter (') och bågsekunder (").

Exoplanet

En extrasolär planet, eller exoplanet, är en planet som befinner sig utanför vårt eget solsystem. De första upptäckterna gjordes under 1990-talet. 1 juli 2019 fanns det registrerat 4 096 planeter i 3 053 solsystem. Den stora majoriteten upptäcks genom flera olika indirekta metoder i stället för att observeras direkt, och de flesta är också massiva jätteplaneter i storleksklass som Jupiter, men vars sammansättning mera liknar de jordlika planeterna av sten och metall.

Extrasolära planeter blev ämne för vetenskaplig undersökning under 1850-talet. Astronomer trodde i och för sig allmänt att de existerade, men det var inte känt hur vanliga eller hur lika de var planeterna i vårt solsystem. De första bekräftade upptäckterna gjordes under 1990-talet. Under 2000-talet upptäcktes flera hundra exoplaneter. I dagsläget uppskattar man att minst 10 % av de solliknande stjärnorna har planeter, men den verkliga siffran kan vara mycket högre. Upptäckten av exoplaneter aktualiserar ytterligare frågan huruvida någon av dessa kan upprätthålla utomjordiskt liv.I början av 2010 såg Gliese 581 d, den fjärde planeten till den röda dvärgen Gliese 581 (ungefär 20 ljusår från jorden), ut att vara det bästa exemplet på en stenig exoplanet som kretsar nära den beboeliga zonen runt sin stjärna. Om man använder strikta termer, så är den utanför Guldlocks zon, men det kan förhålla sig så att växthuseffekten ökar dess yttertemperatur så pass att den kan hysa flytande vatten. Ett exempel på en exoplanet är den nyupptäckta planeten Kepler-452b.

Jupiter

Jupiter (symbol: ♃) är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas sammanlagda massa. Planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast kärna. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter. Fastän namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider (till exempel Δίας/Dias på grekiska).

Kuiperbältet

Kuiperbältet eller Edgeworth-Kuiperbältet är ett bälte av en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen, som är beläget bortom Neptunus bana och 20 astronomiska enheter utåt. Det har uppskattats att det finns åtminstone 70 000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte, men mestadels består det av mindre asteroider.

Dvärgplaneten Pluto, upptäckt 1930, ingår i Kuiperbältet. År 2005 upptäckte man dvärgplaneten Eris, och då man inledningsvis trodde att denna var större än Pluto uppstod en debatt om vad definitionen av en planet är. Som ett resultat av detta omklassificerade IAU Pluto från planet till dvärgplanet i augusti 2006.Moderna datorsimuleringar visar att Jupiter kan ha varit med och bildat Kuiperbältet.

Medelanomali

Medelanomali, betecknas: M, vinkeln sett från solen mellan perihelium och en fiktiv planet med jämn rörelse som har samma fokus och omloppstid som den verkliga planeten, mätt i planetens rörelseriktning. Den fiktiva och den verkliga planetens position sammanfaller i perihelium och aphelium.

Medelanomalin är noll då planeten passerar sitt perihelium, och därefter ökar medelanomalin med tiden med exakt 360 grader för varje omloppsperiod.

Medelanomalin kan även användas för en satellits rörelse runt jorden, eller för en godtycklig himlakropps rörelse runt en annan betydligt större centralkropp.

Minor Planet Center

The Minor Planet Center (MPC) är ett center ansvarigt för namngivningen av mindre himlakroppar i Solsystemet, som småplaneter, kometer (tillsammans med Central Bureau for Astronomical Telegrams, CBAT) och månar (också tillsammans med CBAT). Minor Planet Center arbetar vid Smithsonian Astrophysical Laboratory och är en del av den Internationella astronomiska unionen, med statligt bidrag från NASA.

Out of the Silent Planet

Denna artikel handlar om Iron Maidens verk. För romanen med samma titel av C. S. Lewis, se Utflykt från tyst planet.Out of the Silent Planet är en låt och singel av det engelska heavy metal-bandet Iron Maiden. Den släpptes som andra singel från albumet Brave New World den 23 oktober 2000. Singeln släpptes både i vanlig version och som "limited editon", alltså att singeln bara gavs ut i ett visst antal. Limited edition-versionen har samma innehåll som den vanliga singeln, till samlarnas och fansens förtret, omslaget är dock rätt annorlunda, en bild av Mark Wilkinson. På bilden syns Eddie som ser ut som en ambassadör som håller en presskonferens. Med fanns även en poster med omslaget i större format och en svart-vit bild av bandet på baksidan.

Låten byggs upp på typiskt "Iron Maiden-vis", med en lugn början som plötsligt övergår till en kraftfull låt. Låten är inspirerad av science fiction-filmen Forbidden Planet från 1956. Låten handlar om den värld vi lever i och flera delar av den, till exempel all hungersnöd, krig och våld vi ser på nyheterna varje dag. En annan om klimatförändringarna som kommer i takt med att ozonhålet förstoras. Dubbeltrampet påminner om det i låten Dream Of Mirrors och är nästan "galloperande".

C.S. Lewis som skrivit böckerna om världen Narnia har även skrivit en bok med titeln Out of the Silent Planet (sv. Utflykt från tyst planet), vilken är en klar referens till låtiteln, även om sången främst anses vara inspirerad av filmen Forbidden Planet.

B-sidan bestod av två live-låtar, Aces High och Wasted Years, båda inspelade under The EdHuntour. Med fanns även videon till Out of the Silent Planet. Den består av bilder från Brave New World Tour.

Perihelium

Perihelium är den punkt där en himlakropp som rör sig runt en sol (helios) befinner sig närmast solen. Motsatsen heter aphelium. Solsystemets himlakroppar såsom planeter, asteroider och kometer samt till exempel rymdsonder i elliptisk bana når sitt perihelium en gång per varv i sitt omlopp kring solen. Kometer med parabolisk eller hyperbolisk bana har sitt perihelium vid ett enda tillfälle och återkommer aldrig mer till solens närhet. Vid perihelium når himlakroppen sin högsta hastighet kring solen.

Perigeum är den punkt i en omloppsbana som befinner sig närmast jorden (på grekiska geos). Motsatsen heter apogeum. Dessa termer används främst för månen och konstgjorda satelliter.

Perihelielängd är vinkelavståndet från en planet- eller kometbanas perihelium till den uppstigande noden

Periheliumargument

Periheliumargumentet är ett banelement inom celest mekanik och betecknar vinkeln i en kretsbanas plan mellan himlakroppens uppstigande nod () från centralkroppens tyngdpunkt mot punkten för dess perihelium (masscentrum). Den mäts i rörelseriktningen och betecknas ω).Vid beräkningar av omloppsbanor runt solen mäts vinkeln mot perihelium (nylatin, av peri- och grekiska hēʹlios ’solen’). Vid mätning mot andra stjärnor sker mätningen på motsvarande sätt mot periastron (av astron, ’stjärna’). Vid mätning mot vår egen planet kallas punkten perigeum (av periʹgeios ’ ’jorden ’). På ett motsvarande sätt kallas vinkeln ω vid dessa banberäkningar periastronargument respektive perigeumargument.

Det överordnade begreppet, oavsett mot vilket objekt banan beräknas heter periapsisargument.

Pluto

Pluto (symbol: ) är en dvärgplanet av typen plutoid i de yttre delarna av solsystemet. Den upptäcktes av astronomen Clyde Tombaugh den 23 januari 1930.Ursprungligen antogs Pluto vara ungefär lika stor som jorden och den klassificerades som den nionde planeten från solen. I augusti 2006 blev Pluto omklassificerad till en dvärgplanet. Skälet till detta var insikten att Pluto bara är en av många liknande himlakroppar i Kuiperbältet. Den är också relativt liten. Enligt aktuella värden är Plutos volym bara 0,6 % och dess massa 0,2 % av jordens.

Pluto har en bana som skiljer sig märkbart från planeternas. Banan lutar 17 grader i förhållande till ekliptikan och är mer excentrisk. Pluto har ett större medelavstånd till solen än Neptunus, men befinner sig ibland innanför Neptunus bana, senast under perioden 1979 till 1999. Nästa gång sker detta år 2113.Som andra medlemmar av Kuiperbältet består Pluto primärt av bergarter och is. Pluto har fem kända månar. Den största, Charon, upptäcktes 1978.

New Horizons blev den 14 juli 2015 den första rymdsonden att passera nära Pluto.

Rektascension

Rektascension (från latinets Ascensio recta), förkortat RA och med symbolen α, är en av två vinkelkoordinater för lägesbestämning av ett himmelsobjekt (stjärna, planet, satellit osv.) på himmelssfären i det ekvatoriella koordinatsystemet. Den andra koordinaten är deklination. RA räknas från vårdagjämningspunkten mot öster utefter himmelsekvatorn.

Siderisk omloppstid

Siderisk omloppstid är den tid det tar för en himlakropp att gå ett varv runt en central kropp, exempelvis för en planet att gå runt solen eller en satellit att göra ett varv runt en planet, sett i förhållande till stjärnornas positioner (som tänks markera fasta positioner i rymden). Den sideriska omloppstiden kan anses vara himlakroppens verkliga omloppstid.

Omloppstiden i förhållande till solen, sett från jorden, kallas synodisk omloppstid. Den skiljer sig från den sideriska omloppstiden därför att även jordens banrörelse runt solen är inblandad.

Skattkammarplaneten

Skattkammarplaneten (engelska: Treasure Planet) är en animerad film från Walt Disney Pictures som hade biopremiär i USA den 27 november 2002.

Småplanet

En småplanet eller planetoid (Small Solar System Body (SSSB)) är en mindre himlakropp i bana runt solen men med betydligt mindre dimensioner än de vanliga planeterna. Någon bestämd gräns för vad som är en småplanet finns inte.

De flesta kända småplaneterna finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och kallas asteroider. Där finns till exempel Ceres, den första upptäckta småplaneten; numera räknas den dock som en dvärgplanet.

Trojanska asteroider kallas småplaneter som färdas i lagrangepunkterna, ungefär 60 grader före eller efter, i samma omloppsbana som en större planet. Man har upptäckt en handfull sådana i omloppsbanorna till Mars och Neptunus. Ett exemplar, 2010 TK7 har hittills hittats i jordens omloppsbana. I Venus och Merkurius omloppsbanor har man inte hittat några. Man har inte heller hittat några i Saturnus eller Uranus omloppsbanor, men i dessa fall skulle en sådan omloppsbana inte vara stabil över längre tidsperiodier.

Den stora gruppen av trojanska asteroider, de så kallade Trojanerna, färdas i Jupiters bana. Svärmen framför Jupiter (Achillesgruppen) är nästan dubbelt så stor som den bakom (Patroklosgruppen).

Småplaneter har på senare tid upptäckts i Kuiperbältet utanför Neptunus. Här finns Quaoar och Sedna.

Sedan augusti 2006, då en internationell astronomkonferens beslöt om saken, räknas Pluto som en dvärgplanet. Detta är en nyinrättad kategori som är en del av kategorin småplanet. Även Ceres, Eris, Haumea och Makemake räknas som dvärgplaneter.

Solsystemet

Solsystemet är det vardagliga namnet på vårt planetsystem där bland annat solen, jorden och månen ingår. Det består av solen och de himlakroppar som den binder till sig genom sin gravitation och har sitt ursprung i en gravitationell kollaps av ett gigantiskt gas- och stoftmoln för 4,5 miljarder år sedan.

Runt solen kretsar en rad objekt i en nästan rund skiva i ekliptikan. Med undantag från solen finns merparten av solsystemets massa i de åtta planeterna, vars omloppsbanor är nästan cirkulära. De fyra mindre inre planeterna är Merkurius, Venus, jorden och Mars, vilka kallas stenplaneterna och som mest består av sten och metall. De fyra yttre planeterna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus som kallas gasjättarna och som mestadels består av väte och helium och är mycket tyngre och större än stenplaneterna.

Det finns två områden med mindre kroppar: asteroidbältet, som ligger mellan Mars och Jupiter, består av mindre kroppar som har vissa likheter med stenplaneterna då de till största delen består av sten och metall; Kuiperbältet, som ligger bortom Neptunus omloppsbana, består huvudsakligen av fruset vatten, ammoniak och metan. Inom dessa bälten finns det fem speciella objekt: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris som betecknas dvärgplaneter, då de anses vara tillräckligt stora för ha blivit runda som en konsekvens av sin egen gravitation. På ett avstånd av 0,8–1,6 ljusår från solen antar man att det finns vad man kallar Oorts kometmoln som tros vara ursprunget till de långperiodiska kometerna.

I solsystemet finns det grupper av mindre kroppar såsom kometer, centaurer och damokloider, interplanetärt stoft som färdas mellan dessa områden, medan solvinden, ett flöde av plasma från solen, skapar en bubbla i det interplanetära mediet som kallas heliosfären. Detta sträcker sig ut till mitten av det område som kallas scattered disc, ett område i anslutning till Kuiperbältet.

Sex av planeterna och fyra av dvärgplaneterna har naturliga satelliter eller månar i omloppsbana. Var och en av de fyra yttre planeterna har en planetarisk ring av damm och andra partiklar.

T-Centralen

T-Centralen är den största och mest trafikerade stationen inom Stockholms tunnelbana. Den ligger i stadsdelen Norrmalm i Stockholms innerstad, i direkt anslutning till Stockholms centralstation och pendeltågsstationen Stockholm City. T-Centralen är även namnet på ändhållplatsen för Spårväg City.

Den första tiden bar stationen namnet Centralen, men redan den 27 januari 1958 kompletterades namnet med ett "T" (för Tunnelbana) för att undvika sammanblandning med centralstationen.

T-Centralen är den enda av Stockholms tunnelbanestationer där alla tunnelbanelinjer möts. En vanlig dag har stationen 168 400 påstigande resenärer på tågen. Antal resenärer som antingen stiger på, stiger av eller byter (den normala definitionen av antal resenärer på en station, flygplats med mera) är mer än 300 000. De kan genom ett system av gångtunnlar ta sig till och från bland annat Stockholms central och Cityterminalen för att byta färdmedel.

Trojansk asteroid

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna L4 och L5. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904, denna trojan tillhörde Jupiter. Per 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars, 7 trojaner till Neptunus, 2945 trojaner i Jupiters L4 och 1734 trojaner i Jupiters L5. Den största är Jupiters trojan 624 Hektor som mäter 370 x 195 km.

Jupiters trojanska asteroider var de första som upptäcktes, och de kallas vanligtvis Trojanerna.

Solsystemet
Universum

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.