Otho

Marcus Salvius Otho, som kejsare Imperator Marcus Otho Caesar Augustus, född 28 april 32 i Ferentium, död 16 april 69 i Brixellum söder om Cremona (självmord), var romersk kejsare från 15 januari 69 till sin död.[1] Han var en av de tre revolutionskejsarna. Otho var kejsare under året med de fyra kejsarna. De tre övriga var Galba, Vitellius, och Vespasianus.

Otho var förtrogen med och umgängesvän till kejsar Nero. Otho gifte sig med Poppaea Sabina, som senare blev Neros älskarinna.[2] Otho sändes som ståthållare till Lusitanien, där han blev kvar i 10 år.

OthoDen
Otho avbildad på en denar.
Oth001
En byst som föreställer Otho.

Vägen till makten

När Galba gjorde uppror mot Nero fick han omedelbart stöd av Otho i Lusitanien som sedan förväntade sig att bli kejsare efter Galba. Men istället för att adoptera Otho adopterade Galba den relativt okände Lucius Calpurnius Piso Frugi Licinianus den 10 januari 69. Galba vägrade att betala praetorianerna den summa pengar som var brukligt vid kejsaradoptioner och reaktionen på adoptionen bland romarna och senaten var likgiltig.[3] Således blev det lätt för Otho att vinna praetorianernas stöd och ta makten. Den 15 januari smugglades han till praetorianlägret där soldaterna utropade honom till kejsare. Galba valde att möta rebellerna istället för att barrikadera sig inne i kejsarpalatset och vid Forum Romanum möttes han och Piso av ryttare utsända av Otho där de dödades varefter deras huvuden bars runt i Rom spetsade på pålar.[4]

Otho som kejsare

Senaten var redan från början misstänksam mot den nye kejsaren, både på grund av att Otho varit en nära vän till Nero och på det sätt han tagit makten. Otho var kraftfull som ledare. De flesta provinserna svor honom trohet och han lät rusta upp alla Nerostatyer i Rom. Othos största problem var att han hade svårigheter med att bygga en politisk maktbas och att rhenarméerna utropat en egen kejsare, Vitellius. Otho försökte i det längsta undvika inbördeskrig genom att ge Vitellius inflytande och erbjuda sig att gifta sig med hans dotter, men i mars 69 började Vitellius legioner förflytta sig mot Italien.[5]

Vitellius armé, som var dubbelt så stor som Othos (Otho väntade på förstärkningar från Donaulegionerna), började bygga en bro över Po vilket tvingade Otho att beordra sina trupper att möta dem trots sitt underläge. Den 14 april besegrades Othos styrkor i slaget vid Cremona. När nyheten om nederlaget nådde Otho stack han sig själv till döds i sitt sovrum.[6]

Referenser

Noter

  1. ^ Scarre, s. 59
  2. ^ Poppaea Sabina
  3. ^ Scarre, s. 59–60
  4. ^ Scarre, s. 60
  5. ^ Scarre, s. 60–61
  6. ^ Scarre, s. 61

Tryckta källor

  • Scarre, Christopher (1995) (på engelska). Chronicle of the Roman emperors: the reign-by-reign record of the rulers of Imperial Rome. London: Thames & Hudson. Libris länk. ISBN 0-500-05077-5
Företrädare:
Galba
Romersk kejsare
69
Efterträdare:
Vitellius
16 april

16 april är den 106:e dagen på året i den gregorianska kalendern (107:e under skottår). Det återstår 259 dagar av året.

58

58 (LVIII) var ett normalår som började en söndag i den julianska kalendern.

69

69 (LXIX) var ett normalår som började en söndag i den julianska kalendern.

Agrippina (Händel)

Agrippina (HWV 6) är en opera seria i tre akter av Georg Friedrich Händel med libretto av kardinalen Vincenzo Grimani. Den komponerades för karnevalen i Venedig 1710 och handlar om Agrippina d.y., moder till Nero. Librettot som anses vara ett av de bästa som Händel komponerade musik till är en "antiheroisk satirisk komedi", full av aktuella politiska anspelningar. Några uttolkare menar att den speglar rivaliteten mellan Grimani och påven Clemens XI.

Anteros otho

Anteros otho är en fjärilsart som beskrevs av John Obadiah Westwood 1851. Anteros otho ingår i släktet Anteros och familjen Riodinidae. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Galba

Servius Sulpicius Galba, blev kejsare som Servius Galba Imperator Caesar Augustus, född 24 december 3 f.Kr. i närheten av Terracina, död 15 januari 69 e.Kr. (mördad) i Rom, var romersk kejsare från den 9 juni 68 e.Kr. till sin död. Han var en av revolutionskejsarna. Suetonius, Plutarchos och Tacitus har skrivit Galba-biografier.

Galba var kejsare under året med de fyra kejsarna (fyrkejsaråret). De övriga tre var Vitellius, Otho och Vespasianus.

Louis Otho Williams

Louis Otho Williams, född den 16 december 1908 i Jackson, Wyoming, död den 6 januari 1991, var en amerikansk botaniker som var specialiserad på bladmossor och fröväxter.Williams erhöll sin Bachelor of Arts och Master of Arts vid University of Wyoming samt filosofie doktor vid Washington University in St. Louis. Han började att arbeta som redaktör på American Orchid Society Bulletin och under kriget inom den brasilianska gummiindustrin. Under större delen av 1950-talet var han bosatt i Honduras och grundade tidningen Ceiba där. 1960 återvände han till USA och arbetade för Field Museum of Natural History.

Auktorsnamnet L.O.Williams kan användas för Louis Otho Williams i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.

Nero

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus den 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom, dödsdagen är något osäker, var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 fram till sin död. Nero kom att adopteras av kejsar Claudius för att bli tronarvinge. Han tillträdde, efter Claudius död, tronen som Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus den 13 oktober 54 och hans styre varade i tretton år och åtta månader.

Nero härskade från 54 till 68. Hans första tid vid makten, en period under vilken han stod under inflytande av rådgivare som filosofen Seneca, präglades av politisk stabilitet och välstånd. Han fokuserade i stor utsträckning på diplomati och handel, och på att öka imperiets kulturella kapital genom att uppföra teatrar och gynna idrottstävlingar. Nero påbörjade också många kostsamma projekt, däribland byggandet av en kanal och ett palats, vilka dock förblev ofullbordade. Dessa projekt tärde hårt på statens ekonomi och ökade skattebördan på provinserna.

Under Neros tid som kejsare förde Rom ett framgångsrikt krig mot Partherriket (58–63) där så småningom en fred framförhandlades. Vid ungefär samma tid kvästes den brittiska revolten (60–61). Även kväsandet av en annan revolt, som är bekant som det judiska kriget (66–70), inleddes under hans styre.

Nero skilde sig år 62 från sin fru (och styvsyster) Claudia Octavia och gifte om sig med Poppaea Sabina. Med henne fick han dottern Claudia Neronis eller Claudia Augusta, som troligen föddes i början av år 63, möjligen 21 januari, och var Neros enda barn efter vad som är känt. Hon dog dock endast fyra månader gammal.År 64 brann Rom. Enligt historikern Tacitus kom ett rykte i svang att branden hade startats på order av Nero. För att undgå anklagelserna lät Nero lägga skulden för brandens uppkomst på Roms kristna, vilka därför kom att utsättas för förföljelser. Det har emellertid aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, överhuvudtaget var anlagd.

Nero störtades i en militärkupp år 68. Inför hotet att avrättas tog han den 9 juni 68 sitt liv. Han var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68–69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser. Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann", samt som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre – Tacitus, Suetonius och Dio Cassius. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero. Vissa källor, däribland några av de ovan nämnda, beskriver honom dock som en kejsare som var populär i de breda folklagren, särskilt i öst. Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet genom att de anses vara partiska.

Ophiothamnus otho

Ophiothamnus otho är en ormstjärneart som beskrevs av A.H. Clark 1949. Ophiothamnus otho ingår i släktet Ophiothamnus och familjen knotterormstjärnor. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Otho (djur)

Otho är ett släkte av skalbaggar som beskrevs av Lacordaire 1857. Otho ingår i familjen halvknäppare.Släktet innehåller bara arten Otho sphondyloides.

Otho sphondyloides

Otho sphondyloides är en skalbaggsart som först beskrevs av Ernst Friedrich Germar 1818. Otho sphondyloides ingår i släktet Otho, och familjen halvknäppare. Arten har ej påträffats i Sverige.

Poppaea Sabina

Poppaea Sabina, född mellan 30 och 32 e.Kr., död 65 e.Kr., var en romersk kejsarinna.Hon var gift med Otho (senare en av "revolutionskejsarna"), blev under äktenskapet älskarinna åt kejsar Nero, och efter att denne skilt sig från Octavia år 62 blev hon hans hustru.

Hon dog då hon var gravid, enligt flera klassiska författare till följd av att Nero hade sparkat henne i magen.

Operan L'incoronazione di Poppea av Claudio Monteverdi är inspirerad av hennes liv.

Praetorianprefekt

Pretorianprefekten (latin: Praefectus praetorio, pluralis praefecti praetorio) var ursprungligen befälhavaren för den romerska kejsarens livgarde. Titeln kvarstod efter det att Konstantin avskaffade pretoriangardet 314, men senantikens pretorianprefekter (som fortsatte att tillsättas fram till Herakleios regeringstid i början av 600-talet) var höga ämbetsmän i rikets förvaltning.

Pretoriangardet styrdes av en eller två, ibland till och med tre, pretorianprefekter som kejsaren valde ut bland riddarna (equites). Alexander Severus öppnade ämbetet även för senatorer. Samtidigt blev det kutym att riddare som utsågs även fick en plats i senaten. Ända fram till Konstantins tid handplockades pretorianprefekterna bland krigsveteraner, i allmänhet män som gjort en lång karriär i den militära hierarkin. Med tiden tycks ämbetets jurisdiktion ha utökats till att omfatta alla trupper i Italien förutom de soldater (cohortes urbanae) som leddes av stadsprefekten (praetor urbanus).

I egenskap av väpnad styrka i kejsarens omedelbara närhet blev pretoriangardet en maktfaktor att räkna med och deras prefekter tillhörde de mäktigaste männen i det romerska riket. Kejsarna misslyckades ofta att kontrollera pretorianerna som ofta låg bakom statskupper och starkt bidrog till den stundtals snabba rotationen på kejsartronen. På detta sätt bidrog de tidvis till att destabilisera den romerska staten. Med sina reformer omkring 300 kringskar Diocletianus kraftigt pretorianprefekternas inflytande.

Senantikens pretorianprefekter hade administrativa uppgifter och fungerade även som domare. I en förordning 331 fastställde Konstantin att pretorianprefektens dom inte kunde överklagas och en liknande civilrättslig jurisdiktion infördes någon gång före Severus. Under Konstantin förlorade pretorianprefekten helt sin roll som militär ledare, en roll som istället övertogs av magister militum. Juridisk kunskap var därför en viktig kvalifikation för ämbetet som redan under Marcus Aurelius och Commodus, men i ännu högre grad från och med Severus, innehades av de främsta romerska juristerna, som till exempel Papinianus, Ulpianus, Paullus och Johannes Kappadokiern.

Revolutionskejsarna

De romerska kejsarna Galba, Otho och Vitellius kallas revolutionskejsarna. De härskade var och en för en kort tid under fyrkejsaråret.

Efter kejsar Neros självmord i juni 68 och det politiskt-ekonomiska kaos som rådde i romarriket, låg fältet öppet för lycksökare till kejsartronen. I Rom rådde dock en maktkonflikt mellan senaten (republikansk) och hären (kejsartrogna), och en framgångsrik kandidat måste således bli accepterad av bägge maktgrupperna. Ämbetsmannen Galba förlitade sig på senatens stöd och försökte på grund av statens ekonomi agera för besparingar, vilket gjorde honom impopulär i hären, särskilt bland trupperna i Germania Superior. Hans konkurrent Otho lyckades då få praetoriangardet på sin sida och Galba mördades i januari 69.

Den Germanien-stationerade hären accepterade dock inte Otho, utan utsåg sin egen kandidat Vitellius. I Rom var den politiska situationen ytterst instabil på grund av misstänksamhet mellan senaten och praetoriangardet, medan Otho agerade för en snabb attack mot Vitellius trupper som närmade sig staden. Genom en serie olyckliga omständigheter, och eventuellt förräderi, besegrades Otho vid Betriacum (nuvarande Cividale mellan Verona och Cremona) och begick inom kort självmord i april 69.

Vitellius var ståthållare i Germania Inferior och utnyttjade oron i Rom för att ta kejsarmakten för egen räkning. När detta fullbordats, inleddes hårda utrensningar och ett styre präglat av godtycke och inkompetens, vilket medförde att han efter åtta månader fick både senaten och hären emot sig. Hären i Moesien (Bulgarien), Pannonien (Österrike och Ungern), Judeen och Syrien avföll då och utsåg Vespasianus till kejsare. Hären under Vespasianus besegrade efter hand Vitellius styrkor, intog Rom, och Vitellius infångades, torterades och mördades i december 69.

Suetonius

Suetonius (Gaius Suetonius Tranquillus), född 69, död efter 122, var en romersk författare som tillhörde samhällsklassen equites och var samtida med kejsar Hadrianus (76–138), för vilken han en tid tjänstgjorde som chef för den kejserliga korrespondensen. Suetonius är känd för verket De vita Caesarum. Övriga verk finns endast i fragment eller är förlorade.

De vita Caesarum är en biografi över Julius Caesar och det romerska rikets första elva kejsare: Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius, Nero, Galba, Otho, Vitellius, Vespasianus, Titus och Domitianus.

En av Suetonius texter, Divus Claudius (Claudius liv), sägs ibland bekräfta Jesu existens. Se vidare Chrestus.

Vespasianus

Vespasianus, eg. Titus Flavius Vespasianus, blev kejsare som Imperator Caesar Vespasianus Augustus, född 17 november 9 e.Kr. i Falcrinae, död 23 juni 79 e.Kr., utropad till romersk kejsare den 1 juli 69. Far till Titus, Domitianus och Flavia Domitilla d.y. Gift med Flavia Domitilla d.ä., och sambo med Antonia Caenis, både före giftermålet och efter hustruns död.

Vespasianus var den förste romerske kejsaren, som inte tillhörde aristokratin. Hans farfar hade varit skatteindrivare, hans far var tullindrivare i Mindre Asien och senare bankir i Schweiz.

Vespasianus var den siste kejsaren under det så kallade fyrkejsaråret. De tre övriga var revolutionskejsarna Galba, Otho, och Vitellius.

Vitellius

Vitellius, eg. Aulus Vitellius, blev kejsare som Aulus Vitellius Germanicus Imperator Augustus, född 24 september 15 e.Kr., död 22 december 69 på Forum Romanum i Rom (mördad), var romersk kejsare från 16 april 69 till sin död åtta månader senare.Vitellius var kejsare under året med de fyra kejsarna. De tre övriga var Galba, Otho, och Vespasianus. Han var en av revolutionskejsarna.

Wallengrenia otho

Wallengrenia otho är en fjärilsart som beskrevs av John Abbot och Smith 1797. Wallengrenia otho ingår i släktet Wallengrenia och familjen tjockhuvuden. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Williams (auktor)

Williams kan som auktorsförkortning betyda:

James David Williams

Austin Beatty Williams

Becky L. Williams

Benjamin Samuel Williams

Cameron B. Williams

Carroll Milton Williams

Daniel F. Williams

Douglas J. Williams

Ernest Edward Williams

Ernest H. Williams, Jr

Frederic Newton Williams

Ion James Muirhead Williams

John Beaumont Williams

James D. Williams

John George Williams

Judith L. Williams

Jeffrey T. Williams

Kenneth L. Williams

Llewelyn Williams

Louis Otho Williams

Lucy Bunkley Williams

Marvin C. Williams

Norris Hagan Williams

R. Anthony D. Williams

Robert Orchard Williams

Robert Statham Williams

Roswell Carter Williams, Jr.

Stephen L. Williams

Suzanne T. Williams

Thomas Albert Williams

Romerska kejsare
Romerska rikets flagga.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.