Neptunus

Denna artikel handlar om planeten Neptunus. För andra betydelser, se Neptunus (olika betydelser).
Neptunus Astronomisk symbol för Neptunus.
Neptune Full
Neptunus sedd från Voyager 2
Upptäckt
UpptäckareUrbain Le Verrier
John Couch Adams
Johann Galle
Upptäcktsdatum23 september 1846[1]
Uppkallad efterNeptunus
Omloppsbana[2][3]
Epok: J2000
Aphelium4 553 946 490 km
30,44125206 AU
Perihelium4 452 940 833 km
29,76607095 AU
Halv storaxel4 503 443 661 km
30,10366151 AU
Excentricitet0,011214269
Siderisk omloppstid60 190[4] dygn
164,79 år
Synodisk omloppstid367,49 dygn[5]
Medelomloppshastighet5,43 km/s[5]
Medelanomali267,767281°
Inklination1,767975°
6,43° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod131,794310°
Periheliumargument265,646853°
Månar14
Fysikaliska data
Avplattning0,0171 ± 0,0013
Ekvatorradie24 764 ± 15 km[6][7]
3,883 gånger jordens
Polradie24 341 ± 30 km[6][7]
3,829 gånger jordens
Area7,6408 × 109 km²[4][7]
14,98 gånger jordens
Volym6,254 × 1013 km³[5][7]
57,74 gånger jordens
Massa1,0243×1026 kg[5]
17,147 gånger jordens
Medeldensitet1,638 g/cm³[5][7]
Ytgravitation (ekvatorn)11,15 m/s²[5][7]
1,14 g
Flykthastighet23,5 km/s[5][7]
Siderisk rotationsperiod0,6713 dygn[5]
16 h 6 min 36 s
Vinkelhastighet (ekvatorn)2,68 km/s
9 660 km/h
Axellutning28,32°[5]
Rektascension (nordpolen)19t 57m 20s[6]
Deklination (nordpolen)42,950°[6]
Albedo0,290 (bond)
0,41 (geom.)[5]
Yttemperatur
Medel: 72 K[5]  (55 K[5])
Skenbar magnitud8,0 till 7,78[5][8]
Atmosfär[5]
Skalhöjd19,7 ± 0,6 km
SammansättningGaser:

80±3,2% väte (H2)
19±3,2% helium(He)
1,5±0,5% metan(CH4)
~0,019% vätedeuterid (HD)
~0,00015% etan(C2H6)
Ispartiklar:
ammoniak(NH3)
vatten(H2O)

ammoniumvätesulfid (NH4SH)
Hitta fler artiklar om astronomi med
Astronomiportalen

Neptunus (symbol: ♆) är den åttonde planeten från solen. Neptunus är en så kallad gasjätte, och har fått sitt namn efter havsguden Neptunus i romersk mytologi. Den 24 augusti 2006, då Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus den yttersta planeten i solsystemet. Neptunus var dock den yttersta planeten i solsystemet även mellan åren 1979 och 1999, eftersom Pluto då låg närmare solen än Neptunus.

Neptunus är mycket lik Uranus, både i fråga om atmosfär och i fråga om kemisk sammansättning – båda består huvudsakligen av väte, helium och metan. Neptunus tar emot mindre än hälften så mycket solljus som Uranus, men den värme som härstammar från dess inre gör Neptunus något varmare än Uranus.[9]

Trots att Neptunus ligger längre bort från solen än vad Uranus gör har den en mycket livligare atmosfär. Den har vindar som kan komma upp i över 2 000 kilometer i timmen, vilket är den högsta vindhastigheten i solsystemet. Den mest bekanta egenskapen hos Neptunus torde ha varit den stora mörka fläcken. Den hade en diameter på cirka 16 000 kilometer och är numera borta.[10] Den påminde till form och läge om Jupiters stora röda fläck. Neptunus lutar 28 grader, nästan lika mycket som Jorden.[11]

Avståndet mellan Jorden och Neptunus är ca 4,4 miljarder kilometer och med bil i 110 kilometer i timmen skulle det ta ca 4 500 år att fara dit. Även med raket skulle det ta väldigt lång tid; med exempelvis 11 kilometer i sekunden skulle det ta 12-13 år.

Neptunus uppkomst

Neptunus och de övriga gasjättarna har sannolikt bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet och det finns olika teorier om uppkomsten. I likhet med alla de andra planeterna bildades Neptunus av rester från det gasmoln och det rymdstoft som gav upphov till solen.

Det finns sedan två olika huvudteorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft som sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora ansamlingar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev efterhand tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia. Ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Orsaken till att Neptunus är mindre än de inre gasjättarna kan vara att det fanns mindre materia i de yttre delarna av det nybildade solsystemet.[12]

Omloppsbana

Neptune Orbit
Neptunus omloppsbana markerad med rött.

Neptunus omloppstid är mycket lång eftersom planeten befinner sig så långt bort från solen, cirka trettio astronomiska enheter. Det tar planeten 165 år att fullfölja ett varv runt solen. Neptunus återvände den 11 juli 2011[13] till det ställe i sin omloppsbana den var då den upptäcktes 1846, och kommer att återvända dit nästa gång år 2176.[10]

Forskare har iakttagit att Neptunus omloppsbana avviker från den förväntade, och antagit att det beror på att banan påverkas av gravitationskraften från ett föremål utanför Neptunus bana. När man hittade Pluto antog man att det var den som störde Neptunus bana, men Pluto har för liten massa för att ha någon större inverkan på Neptunus. Man antog då att det var en stor planet utanför Plutos bana som påverkade banan. Nu tror man dock snarare att det är flera föremål som påverkar Neptunus bana, såsom Sedna.

Fysiska egenskaper

Neptunus är precis som Jupiter, Saturnus och Uranus en gasjätte. Den är något mindre än Uranus men väger mer, vilket gör den till den kompaktaste av gasplaneterna. Man tror att Neptunus har en kärna som består av kisel, järn och andra tunga grundämnen. Runt kärnan finns det en mantel av flytande metan, ammoniak och vatten. Beräkningar visar att kärnan har en temperatur på cirka 7 000 grader Celsius, det vill säga varmare än solens yta.

Inre struktur

Neptune-Int-sv
Neptunus inre struktur

Neptunus ser ut att nästan enbart bestå av ett ytligt lager bestående av väte, helium och ammoniak; djupare under molnen, ungefär 8 000 kilometer från planetens synliga yta, ligger manteln, bestående av is, ammoniak och metan.[14]

I detta lager ligger temperaturen fast på omkring åttio kelvin, trycket här ligger på ungefär en atmosfär. Det ser också ut som att manteln är Neptunus magnetfälts centrum. Under manteln finns ett tunt lager väte och helium, temperaturen i denna region är ungefär 250 kelvin, och det atmosfäriska trycket ligger på höga 200 000 atmosfärer.[14]

Planetens kärna har en diameter på ungefär 7 500 kilometer som är rik på järn och andra mineral. Kärnans temperatur ligger på omkring samma som solens fotosfär, alltså omkring 6 500–7 000 kelvin. Det finns teorier om att värmen kan komma ifrån radioaktiv nedbrytning i kärnan, andra tror att de är de olika metallerna som interagerar med varandra, likt det som händer i Saturnus. Trycket i kärnan ligger på omkring 6 miljoner atmosfärer.[14]

Atmosfär

Den neptuniska atmosfären är till färgen blå, men annars är det lite som skiljer den ifrån Uranus atmosfär. I höjd med ekvatorn är det möjligt att observera band och parallella band som korsar dem. Neptunus är mycket aktivare än Uranus. Bland annat upptäckte Voyager 2 under sin förbifärd den mörka fläcken, som hade en diameter på över 10 000 kilometer. Senare observationer gjorda av Rymdteleskopet Hubble visade att denna fläck hade försvunnit, så av detta fenomen drar man slutsatsen att Neptunus atmosfär är mycket dynamisk och förändringsbenägen.[15]

Sammansättning

Neptune clouds
Voyager 2 fotograferade för första gången molnskuggor på en annan planet.

Atmosfären består huvudsakligen av cirka åttio procent väte, arton procent helium och två procent metan. I likhet med Uranus är det metanet som ger planeten dess färg, genom att absorbera rött ljus. Den värme som Neptunus mottar från solen är inte tillräckligt för att driva dess vädersystem, så man tror att värmen kan komma från någon inre värmekälla, och detta skulle då utlösa storskaliga atmosfärsförändringar.[16]

Eftersom Voyager 2 fotograferade moln som kastade skuggor på en lägre molnnivå, lyckades forskare att visuellt mäta höjdskillnaderna mellan de övre och de undre molnnivåerna.[11] Neptunus atmosfär är en av de kallaste platserna i solsystemet och temperaturen i molntopparna kan vara så låg som sjuttio kelvin (-200 °C).

Vindarna

Neptunus atmosfär har solsystemets starkaste vindar, med styrkor på minst 2 100 kilometer i timmen.[17] Vindarna på Neptunus har även andra egenskaper jämfört med andra planeter. Forskarna har mycket svårt att bestämma vart vindarna blåser i närheten av de mörka fläckarna. Att det blåser kraftigt på hela planeten är visserligen inte så märkligt, men att vindarna blåser åt väster är desto egendomligare. På Jupiter, Saturnus och Uranus blåser det åt öster, men på Neptunus rör sig vindarna mot planetens rotation. Vid närmare observationer av planeten drogs slutsatsen att vindarnas höga hastigheter kunde bero på avsaknaden av värme. I en varm atmosfär bildas mycket turbulens som kan hjälpa till att bromsa vindarna. Detta faktum anser forskarna kan förklara Neptunus höga vindhastigheter.[18]

Stora mörka fläcken

Den 27 augusti 1989 anlände rymdsonden Voyager 2 till Neptunus, den enda sond som varit där. Voyager 2 upptäckte en mörk fläck på planetens södra hemisfär tillsammans med en mindre mörk fläck och ett oregelbundet vitt moln, kallat scooter. Den stora fläcken är ungefär hälften så stor som Jupiters röda fläck. Den består, som på Jupiter, av enorma orkaner. Man har konstaterat att det blåser 600 meter i sekunden vid den mörka fläcken. År 1994 riktades Rymdteleskopet Hubble mot Neptunus, och man upptäckte att den mörka fläcken man observerat fem år tidigare hade försvunnit. Man hittade dock en ny mörk fläck på planetens norra hemisfär. Det betyder att Neptunus atmosfär förändras snabbt.[11]

Neptune seasons
Ökandet av albedon och antalet molnformationer observerade på Neptunus södra hemisfär av Hubble mellan åren 1996-2002.

Årstidsväxlingar

Om man jämför de observationer som genomfördes mellan 1996 och 2002 har man kunnat hitta en liten diskret ökning av planetens totala albedo, kring fem–tio procent. Detta fenomen kan förklaras av en stor ökningen av reflektivitet i några av de tunna banden, där albedo har fördubblats. Detta kan troligtvis vara kopplade med årstidsväxlingarna.[15]

Årtidsväxlingarna på Neptunus tar ungefär 165 gånger så långt tid som de på jorden, och den maximala variationen av solljus är mer än 900 gånger så stor som jordens. En enkel modell baserad på årstidsålderna visar att ökningen och minskningen hänger ihop med att albedon ökar. Neptunus når sin maximala ljushet ungefär femton år efter varje sommarsolstånd, vilket betyder att nästa maximala värde kommer att inträffa någon gång runt 2025.[15]

Magnetfält

Neptunus har ett magnetfält som liknar Uranus i dess magnetosfär. Liksom för Uranus lutar magnetfältet starkt mot rotationsaxeln (41°). Man antar därför numera att den extrema riktningen av dessa magnetfält beror på flöden i planeternas inre och inte på Uranus stora axellutning, vilket man tidigare antog.

Neptunus ringar

PIA02224-browse
Neptunus ringar, sedda ifrån Voyager 2

Neptunus har, som de andra gasjättarna, ringar. Jordbaserade observationer visade endast ringarna som bågar, medan Voyager 2 visade hela och slutna ringar. Ringarna är mycket mörka och består troligen av stendamm. En av de totalt sex ringarna visade sig ha en egendomlig vriden struktur.

Bevis för att ringarna var inkompletta kom först i mitten av 1980-talet, då stjärnockultationer emellanåt visade en extra blinkning just innan eller efter det att planeten ockulerade stjärnan. Bilder tagna 1989 av Voyager 2 bevisade detta, i och med att man fann ett ringsystem med flera svaga ringar. Den yttersta ringen, Adamringen, innehåller tre permanenta ekrar, som sedermera har fått namnen Liberté, Egalité, och Fraternité (Frihet, Jämlikhet och Broderskap). Existensen av ekrarna har varit svår att förklara eftersom de enligt mekanikens lagar ganska snabbt borde upplösas till en homogen ring. Man antar att det är gravitationskraften från Galatea, en måne som ligger precis vid ringarna, som upprätthåller ekerstrukturen.

Flera andra ringar upptäcktes av Voyagers kamera. Till den tunna Adamringen som ligger 63 000 kilometer från Neptunus centrum, kommer Leverrierringen och den tunnare Galleringen som ligger 53 000 kilometer respektive 42 000 kilometer från planetens centrum. En ljussvagare utbuktning utåt från Leverrierringen har fått namnet Lassellringen. Den ligger i de yttre delarna av Aragoringen vid 57 000 kilometer.[19]

Jordbaserade observationer som genomfördes 2002 och 2003 visar att Neptunus ringar inte alls är så stabila som man tidigare trott. I synnerhet gäller detta Libertéringen som kanske kommer att försvinna inom en så kort tidsrymd som ett decennium. De nya observationerna ifrågasätter mycket av tidigare slutsatser av ringarnas strukturmekanismer och livscykler. De mekanismer som upplöser ringarna är just nu uppenbarligen mycket starkare än de som skapar dem.[20]

Neptunus månar

Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton.

Inre månarna

Larissa
Två vyer av Larissa, den näst största av de inre månarna

Neptunus har sex inre månar, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus.[11] Alla dessa månar är små i jämförelse med Triton. Det är troligast att dessa inre månar inte formades tillsammans med Neptunus. De blev istället skapade från det utkastade material från en stor kollision mellan Triton och någon annan stor himlakropp. Den bana som Triton infångades i skulle ha varit mycket excentrisk. Detta orsakade stora störningar i de inre månarnas omloppsbanorna, vilket gjorde att månarna började kollidera med varandra och bli buckliga. Först när Tritons bana blev cirkulär kunde de månar vi idag kan se från jorden skapas.[21]

Triton

Triton är den enda stora måne som kretsar kring Neptunus samt är den sjunde av Neptunus satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes.[10] Man kan bara se ett fåtal kratrar, vilket bevisar att ytan är relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täckt av fruset kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av nedfrysnings- och upptiningscykler. De intressantaste och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, rymdstoft, eller metanföreningar underifrån ytan.[22]

Triton går i en spiralbana runt Neptunus och kommer allt närmare för varje rotation. Man tror att den i framtiden kommer att slitas sönder av gravitationstrycket från Neptunus och bilda nya, mindre månar eller ringar liknande de runt Saturnus.

Yttre månarna

Under åren 2002 och 2003 upptäcktes fem nya små månar, med en uppskattad diameter på 30–60 kilometer, med hjälp av jordbaserade teleskop. Dessa månar är oregelbundet formade och har en mycket excentrisk bana som lutar mycket mot Neptunus ekvator; dessa månar kretsar också i retrograd riktning. Deras medelavstånd från Neptunus ligger mellan 15 miljoner och 48 miljoner kilometer, alltså utanför Nereids omloppsbana.[23]

Simuleringsförsök visar att det vid en av dessa månar, Hippocamp, finns en överhängande risk för kollision med Nereid under dess livslängd i detta system.[24] Alla dessa månar ser ut att vara gråfärgade.[25]

Upptäckt och utforskande

Voyager 2 Neptune and Triton
Voyager 2 lämnar Neptunus

Den förste att observera Neptunus var Galileo Galilei, som såg planeten vid två olika tillfällen i sin hemmagjorda kikare. Dock misstog han båda gångerna planeten för en stjärna. Redan innan man hade hittat Neptunus visste man att den fanns där, eftersom planeten Uranus omloppsbana runt solen inte följde de keplerska lagarna. Många vetenskapsmän ansåg därför att det fanns ytterligare en planet som påverkar Uranus med sin gravitation. På det viset beräknade två matematiker (John Couch Adams och Urbain Leverrier) positionen för den okända planeten. Under några månader studerade de kända planeternas banor för att få fram den nya planetens position. Med beräkningen som hjälp hittade Johann Gottfried Galle 1846 planeten Neptunus.

Triton, Neptunus största måne, upptäcktes av William Lassell med hjälp av en 600 millimeters reflektor, endast 17 dagar efter att Neptunus upptäckts.[10]

Innan Voyager

Jordbaserade observationer av Neptunus innan Voyager 2:s färd var svåra på grund av det stora avståndet till jorden och solen. Planetens atmosfär och dess månar har endast en ljusstyrka på 0,1 procent av jorden även under bra förhållanden. Man kunde dock se detaljer i Neptunus atmosfär som var större än en tiondel av Neptunus diameter. Astronomerna koncentrerade sig istället på att fastställa Neptunus diameter, massa, densitet och banparametrar samt att söka efter månar.[26]

Spektroskopiska observationer från jorden avslöjade närvaron av väte och metan i planetens atmosfär. I likhet med de andra gasjättarna, fann man även helium. Infraröda och visuella observationer avslöjade att Neptunus hade en inre värmekälla.[26]

Voyager 2

Den enda rymdsond som passerat Neptunus är Voyager 2. Den passerade förbi planeten den 27 augusti 1989. Eftersom detta var den sista stora planeten Voyager skulle passera så valde man att göra en förbiflygning av Triton, likt den förbiflygning Voyager 1 gjorde vid Saturnus och dess måne Titan. Under förbifarten upptäcktes sex nya månar och ett ringsystem. Den ena av dessa månar, Proteus, är den näst tyngsta av Neptunus månar. Trots det är dess vikt bara en procent av Tritons.[27]

Eftersom detta var den sista planeten som Voyager 2 skulle passera, så tog man risken att flyga närmare än någon av de andra tre planeterna den passerat, på 5 000 kilometers avstånd ovanför planetens nordpol. Några timmar senare passerade den Triton på 40 000 kilometers avstånd, vilket gjorde att man kunde ta högupplösta bilder av månens varierande yta och göra precisa mätningar av dess radie och yttemperatur.[27]

Efter Voyager

I mitten av 1990-talet kunde rymdteleskopet Hubble ta bilder och annan data av Neptunus. Det infraröda rymdteleskopet Spitzer Space Telescope lyckades också fotografera Neptunus med mycket högre upplösning än det varit möjligt från jorden. [26]

Framtid

Neptune Orbiter var en föreslagen rymdsond från NASA, vars uppdrag var att utforska Neptunus. Den skulle skjutits upp 2016 och resan till Neptunus skulle ta mellan åtta och tolv år. Dess huvuduppdrag skulle varit att studera Neptunus atmosfär och väder, dess ringsystem och dess månar, speciellt Triton.[28]

Källor

  1. ^ Hamilton, Calvin J. (4 augusti 2001). ”Neptune”. Views of the Solar System. http://www.solarviews.com/eng/neptune.htm. Läst 13 augusti 2007.
  2. ^ Yeomans, Donald K. (13 juli 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007.
  3. ^ Avser neptunussystemets tyngdcentrum
  4. ^ [a b] Munsell, K.; Smith, H.; Harvey, S. (13 november 2007). ”Neptune: Facts & Figures”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Neptune&Display=Facts. Läst 14 augusti 2007.
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Williams, David R. (1 september 2004). ”Neptune Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/neptunefact.html. Läst 14 augusti 2007.
  6. ^ [a b c d] P. Kenneth, Seidelmann (18 augusti 2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy (Springer Netherlands) "90": ss. 155–180. doi:10.1007/s10569-007-9072-y. ISSN (Print) 0923-2958 (Print). http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 7 mars 2008.
  7. ^ [a b c d e f g] Avser nivån vid 1 bar
  8. ^ Espenak, Fred (20 juli 2005). ”Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995–2006”. NASA. Arkiverad från originalet den 5 december 2012. https://archive.is/20121205061717/http://eclipse.gsfc.nasa.gov/TYPE/TYPE.html. Läst 1 mars 2008.
  9. ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-9110153/Neptune. Läst 8 december, 2006.
  10. ^ [a b c d] Peter Grego (2005). Solar System Observer's Guide. Philip's. sid. 156. ISBN 0-540-08827-7
  11. ^ [a b c d] ”Solar System Exploration – Neptune”. NASA. Arkiverad från originalet den 3 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080303045911/http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Neptune&Display=OverviewLong. Läst 6 december, 2006.
  12. ^ Giles Sparrow, Uranus, Neptunus och Pluto , s.36, Hong Kong, Cassell Illustrated 2003, ISBN 91-27-61314-3
  13. ^ http://azureworld.blogspot.com/2011/07/neptune-completes-first-orbit-since.html
  14. ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Interior structure and composition”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54300/Neptune. Läst 11 december, 2006.
  15. ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:The atmosphere”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54299/Neptune. Läst 14 december, 2006.
  16. ^ Martin Rees (2005). Universum – Illustrerat Uppslagsverk. Dorling Kindersley Limited. sid. 201. ISBN 91-7166-035-6
  17. ^ Suomi, V. E.; Limaye, S. S.; Johnson, D. R. (1991). ”High Winds of Neptune: A possible mechanism”. Science 251 (4996): sid. 929–932. doi:10.1126/science.251.4996.929. PMID 17847386. Bibcode1991Sci...251..929S.
  18. ^ ”Rymdportalen.com – Neptunus”. http://www.rymdportalen.com/?page=astronomi/neptunus. Läst 6 december 2006.
  19. ^ Gazetteer of Planetary Nomenclature Ring and Ring Gap Nomenclature (8 december 2004). USGS - Astrogeology Research Program.
  20. ^ Neptune's rings are fading away (March 26, 2005). New Scientist.
  21. ^ D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051.
  22. ^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113.
  23. ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006.
  24. ^ M.Holman, JJ Kavelaars, B.Gladman, T.Grav, W.Fraser, D.Milisavljevic, P.Nicholson, J.Burns, V.Carruba, J-M.Petit, P.Rousselot, O.Mousis, B.Marsden, R.Jacobson Discovery of five irregular moons of Neptune, Nature, 430 (2004), pp. 865-867. Final preprint(pdf)
  25. ^ T.Grav, M.Holman and W.Fraser Photometry of Irregular Satellites of Uranus and Neptune, The Astrophysical Journal, 613 (2004), pp.L77–L80. Preprint
  26. ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Later observations from Earth”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-251785/Neptune. Läst 12 januari, 2007.
  27. ^ [a b] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Spacecraft exploration”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-251786/Neptune. Läst 13 januari, 2007.
  28. ^ ”Reaching Toward Neptune: Two Ways to Explore an Ice Giant”. Space.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2004. https://web.archive.org/web/20041216022250/http://www.space.com/businesstechnology/technology/neptune_orbiter_techwed_041215.html. Läst 8 december, 2006. (2008)

Se även

Externa länkar

Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har en ordboksartikel om neptunus.
Banresonanta objekt i Kuiperbältet

Med banresonanta objekt menas här objekt som har medelrörelseresonans med Neptunus omloppsbana. Pluto gör till exempel två varv runt solen på samma tid som Neptunus gör tre. Detta får till följd att Pluto och Neptunus aldrig är i närheten av varandra, trots att deras omloppsbanor korsar varandra. På detta sätt har Pluto och andra objekt stabila omloppsbanor över lång tid.

Centaur (asteroider)

Centaur är en klass av isiga planetoider namngiven efter den mytiska rasen kentaur. Centaurer roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus. Den första centauren som upptäcktes var 2060 Chiron år 1977. Den största som är känd är 10199 Chariklo som upptäcktes 1997.

Ingen centaur har blivit fotograferad på nära håll, men det finns bevis som pekar på att Saturnus måne Phoebe, som fotograferades av Cassini år 2004, kan vara en infångad centaur.

Med hjälp av Hubbleteleskopet har forskarna kunnat lista ut vissa egenskaper hos 8405 Asbolus yta.

Cubewano

En cubewano är ett astronomiskt objekt i Kuiperbältet som kretsar kring solen utanför Neptunus i en bana som har halva storaxeln i storleksordning 40–50 astronomiska enheter och inte är under påverkan av någon av storplaneternas gravitation.

Till skillnad från Pluto korsar de inte Neptunus bana. De kallas även klassiska kuiperbältsobjekt. Det märkliga namnet härstammar från det första transneptunska objektet (TNO) som upptäckts utöver Pluto och Charon, 15760 Albion (1992 QB1). Objekt som upptäcktes senare kallades ”QB1-o’s” eller ”cubewanos”.

Brett Gladman har i en studie valt att definiera de klassiska kupierbältsobjekten som de objekt som inte uppvisar banresonans med Neptunus och som inte likt SDO tydligt påverkas av Neptunus gravitation. Avgränsningen emot detached objects lägger Gladman vid att begränsa excentriciteten till högst 0,24. Gladman föreslår även en indelning i inre kuiperbältet (a < 39,4), yttre (a > 48,4) och i huvudbältet däremellan. Gladman ser dock inget större praktiskt värde i en sådan uppdelning av kuiperbältsobjekten.Några kända cubewanor:

Makemake den största kända cubewanon och en av de största transneptunska objekten.

50000 Quaoar och 20000 Varuna, som vardera var det största transneptunska objektet när de upptäcktes.

2002 TX300, 2002 AW197, 2002 UX25

19521 Chaos

53311 Deucalion

58534 Logos

Kvarteret Neptunus, Östermalm

Kvarteret Neptunus är ett kvarter på Östermalm i Stockholm. I kvarteret finns bland andra en bostadsfastighet Neptunus 26 byggd 1935-1936 och en kontorsfastighet Neptunus 31 byggd 1953-1957.

Kvarteret Neptunus större

Neptunus större (inklusive det äldre kvarteret Neptunus mindre) är ett kvarter i Gamla stan i Stockholm, mellan Västerlånggatan, Storkyrkobrinken, Högvaktsterrassen och Mynttorget. Kvarteret genomskärs delvis av Prästgatans nordligaste del.

Fastigheten "Neptunus större 14" består av byggnaderna mot Västerlånggatan och Mynttorget, och är byggnadsminnesmärkt. Likaså "Neptunus större 12-13" med bland andra byggnaderna Beijerska huset och Oxenstiernska palatset.

M/S Neptunus

Neptunus är en av Trafikverket Färjerederiets färjor. Den går på Gullmarsleden, mellan Finnsbo och Skår i Bohuslän.

Neptunus är tillsammans med systerfartyget Saturnus och Tellus (fartyg) störst av färjorna i Trafikverkets flotta.

Neptunus (mytologi)

Neptunus var en havsgud i romersk mytologi. Han var mindre mäktig än Poseidon, hans motsvarighet i den grekiska mytologin. Neptunus gestaltades som en skäggig man med krona och treudd, hans särskilda attribut.

Neptunus var sannolikt vattnets eller fuktighetens gud överhuvudtaget. Hans fest, Neptunalia firades i juli, årets hetaste månad, antagligen till skydd mot torka. Neptunus gemål var gudinnan Salacia.Planeten Neptunus har namngivits efter guden.

Neptunus naturliga satelliter

Neptunus har 14 bekräftade månar (2013). Den mest massiva är Triton, som upptäcktes av William Lassell 17 dagar efter att Neptunus hittats. Triton är den enda av Neptunus månar som är massiv nog för att gravitationen skall trycka ihop den till en sfärisk form.

Neptunus ringar

Neptunus har ett svagt ringsystem bestående av flera distinkta ringar, och de ovanliga ringbågarna som finns i den delen av Adams-ringen. Partiklarna i ringarna är ovanligt mörka och innehåller en stor del mikroskopiskt damm.

Bevis på att ringarna fanns där hittade man först i mitten av 1980-talet, då stjärnockulationer visade att ljuset "blinkade" till precis innan och efter Neptunus ockulerat stjärnan. Bilder från Voyager 2 1989 förklarade saken, då man hittade ett ringsystem bestående av flera små svaga ringar.

Den yttersta ringen Adams, innehåller tre ringar nu namngivna Liberté, Egalité, och Fraternité (Frihet, Jämlikhet och Broderskap). Existensen av bågarna är mycket svårt att förstå eftersom rörelselagarna förutspå att ringarna spridas ut till en jämn ring under en väldigt kort tidsperiod. Den gravitationella effekten från Galatea, månen precis innanför ringen, tror man nu har orsakat ringarna.

Neptunus trojaner

Neptunus trojaner är de mindre himlakroppar som kretsar runt Solen i samma omloppsbana som Neptunus gör.

Totalt nio neptunska trojaner har upptäckts fram till 2012. Studier tyder på att Neptunus kan ha betydligt fler trojaner än Jupiter, kanske så mycket som 20 gånger fler.

Poseidon

Poseidon är havets, källornas, flodernas och jordbävningarnas gud i grekisk mytologi. Poseidons attribut är treudden och delfinen och han skapade den första hästen. Han motsvaras hos romarna av Neptunus.

Scattered disc

Scattered disc är en avlägsen del av solsystemet som består av mindre isplaneter kända som scattered disc-objekt (SDO). Dessa objekt är en del av Kuiperbältet och de mer övergripande transneptunska objekten. Omloppsbanan är oftare mer excentrisk, har oftare en brantare banlutning. Dessa objekt utgör inte något tunt bälte runt solsystemet, utan beskriver snarare en torus.De har sannolikt längre tillbaka blivit påverkade av Neptunus gravitation och slungats ut i mer utsträckta omloppsbanor. Då dessa objekt fortfarande har sin perihelium nära Neptunus omloppsbana riskerar dessa objekt att på längre sikt skickas ut i ännu mer utsträckta banor eller skickas in i solsystemet för att fångas in som satelliter likt Neptunus måne Triton, få en bana bland gasjättarna likt centaur-asteroiderna eller bli kortperiodiska kometer. 65489 Ceto är ett exempel på ett objekt som idag har en status mellan centaur och SDO då den har sin perihelium vid 18 astronomiska enheter innanför Uranus och sin aphelium vid 187 astronomiska enheter, mycket långt ut i Kuiperbältet.

Brett Gladman beskriver att Scattered disc som begrepp skapades för att beskriva objekt med hög excentricitet och med en perihelium nära Neptunus. Gladman menar att det typiska för ett scattered disc-objekt är att omloppsbanan förändras när man beräknar omloppsbanans förändring över längre tid, såsom 10 miljoner år, även om det är vanligt att omloppbanan är stabil under kortare tidsperioder, såsom ända upp till 4,5 miljoner år. Under sin studie hittade Gladman flera objekt som tidigare blivit klassificerade som SDO, som han istället kunde visa var banresonanta med Neptunus.

Småplanet

En småplanet eller planetoid (Small Solar System Body (SSSB)) är en mindre himlakropp i bana runt solen men med betydligt mindre dimensioner än de vanliga planeterna. Någon bestämd gräns för vad som är en småplanet finns inte.

De flesta kända småplaneterna finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och kallas asteroider. Där finns till exempel Ceres, den första upptäckta småplaneten; numera räknas den dock som en dvärgplanet.

Trojanska asteroider kallas småplaneter som färdas i lagrangepunkterna, ungefär 60 grader före eller efter, i samma omloppsbana som en större planet. Man har upptäckt en handfull sådana i omloppsbanorna till Mars och Neptunus. Ett exemplar, 2010 TK7 har hittills hittats i jordens omloppsbana. I Venus och Merkurius omloppsbanor har man inte hittat några. Man har inte heller hittat några i Saturnus eller Uranus omloppsbanor, men i dessa fall skulle en sådan omloppsbana inte vara stabil över längre tidsperiodier.

Den stora gruppen av trojanska asteroider, de så kallade Trojanerna, färdas i Jupiters bana. Svärmen framför Jupiter (Achillesgruppen) är nästan dubbelt så stor som den bakom (Patroklosgruppen).

Småplaneter har på senare tid upptäckts i Kuiperbältet utanför Neptunus. Här finns Quaoar och Sedna.

Sedan augusti 2006, då en internationell astronomkonferens beslöt om saken, räknas Pluto som en dvärgplanet. Detta är en nyinrättad kategori som är en del av kategorin småplanet. Även Ceres, Eris, Haumea och Makemake räknas som dvärgplaneter.

Solsystem

Ett solsystem eller planetsystem är en eller flera stjärnor (solar) med en eller flera planeter och andra mindre kroppar (såsom asteroider, meteoroider, kometer och månar kring planeter) som kretsar kring denna eller dessa.

Under senare år har man i jordens närhet upptäckt ett hundratal stjärnor som utför rörelser som enklast förklaras av att stjärnan har en eller flera större planeter i sin närhet. Fram till den 10 april 2013 har 699 planeter utanför vårt solsystem, så kallade exoplaneter, identifierats.

Det förmodas att de allra flesta stjärnor i Vintergatan och i övriga galaxer omges av planeter. Man har dock hittills gjort antagandet att det är svårare för jordlika planeter att bildas i stjärnsystem som består av mer än en stjärna. Man tror också att eventuella planeter i sådana system troligen har så oregelbundna banor att klimatet blir för instabilt för avancerade livsformer.

Vårt solsystem kallas i dagligt tal för solsystemet, bestående av de jordlika planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars samt jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, därjämte otaliga andra mindre objekt, främst i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, i Kuiperbältet utanför Neptunus och i Oorts kometmoln vid gränsen mot den interstellära rymden. Pluto, det först upptäckta objektet i Kuiperbältet, har tidigare också räknats som planet, men efter upptäckten av flera Kuiperobjekt i ungefär samma storlek bestämdes det år 2006 att Pluto skulle klassas som en dvärgplanet.

Transneptunskt objekt

Ett transneptunskt objekt (TNO) är en himlakropp i solsystemet, som kretsar kring solen på ett större medelavstånd från den än planeten Neptunus. Kuiperbältet, Scattered disc, Extended Scattered disc och Oorts kometmoln är namn på fyra divisioner inom detta område av rymden.

Det första transneptunska objektet som upptäcktes var planeten (numera dvärgplaneten) Pluto år 1930. Då kände man inte till något annat objekt bortom Neptunus. Det tog sedan över 60 år innan man upptäckte nästa TNO (förutom upptäckten av Plutos måne Charon, som inträffade tidigare). Sedan 1992 har över tusen objekt, med olika storlek och ytkompensation, upptäckts.

Trojansk asteroid

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna L4 och L5. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904, denna trojan tillhörde Jupiter. Per 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars, 7 trojaner till Neptunus, 2945 trojaner i Jupiters L4 och 1734 trojaner i Jupiters L5. Den största är Jupiters trojan 624 Hektor som mäter 370 x 195 km.

Jupiters trojanska asteroider var de första som upptäcktes, och de kallas vanligtvis Trojanerna.

Voyager 2

Voyager 2 är en obemannad rymdsond inom Voyagerprogrammet som skickades upp i rymden av Nasa 20 augusti 1977, med en Titan 3E Centaur. Farkosten har samma konstruktion som Voyager 1. Båda farkosterna sändes ut för att undersöka planeter i solsystemet och sände tillbaka bilder och mätdata som helt har förändrat synen på jordens grannplaneter.

På grund av ett uppskjutningsfel med Voyager 1 glömde man bort att sända en kod till Voyager 2 vilket gjorde att huvudantennen inte fungerade. Man bytte då till reservantennen men det visade sig vara ett inbyggt fel i reservantennen vilket resulterade i ett mycket litet informationsband. För att lösa problemet fick Nasas ingenjörer ställa in mottagarna mycket precist för att få rätt frekvensomfång.

Efter att ha passerat Jupiter och Saturnus samt några av deras större månar blev Voyager 2 den första farkosten som passerat över Uranus och Neptunus. Detta var möjligt tack vare att planeterna låg placerade på ett mycket gynnsamt sätt, något som återkommer vart 175:e år.

Neptunus
Neptune
Neptunus månar
Neptunus trojaner
Solsystemet

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.