Mykenska kulturen

Mykensk kultur var en bronsålderskultur i Grekland, uppkallad efter den viktigaste arkeologiska fyndorten Mykene. Inom arkeologin kallas perioden även för senhelladisk tid. Kulturen varade under den sena bronsåldern cirka 1600–1050 f.Kr. med sitt kärnområde på halvön Peloponnesos. Kulturen spred sig senare över den egeiska övärlden.

Kulturperioder

Den mykenska kulturen räknas till bronsåldern under senhelladisk tid. Den senhelladiska tiden indelas av arkeologer i flera delperioder, förkortade SH I-III.

Senhelladisk I (förkortat: SH I): cirka 1600–1500 f.Kr.
Senhelladisk II (SH II): cirka 1500–1400 f.Kr.
Senhelladisk III A (SH IIIA): cirka 1400–1300 f.Kr.
Senhelladisk III B (SH IIIB): cirka 1300–1191 f.Kr.
Senhelladisk III C (SH IIIC): cirka 1190–1050 f.Kr.
Mycenaean stirrup vase Louvre AO19201
Mykensk keramik funnen i Ugarit, numera i Louvren, Paris.

Senhelladisk I framträdde omkring 1600 f.Kr. genom de rika schaktgravar som arkeologer gjort fynd av i Mykene och i andra delar av Grekland. Under denna period framträdde även den mykenska keramiken. Den var baserade på ljusa grundfärger med målade mörka figurer. Senare visade sig även kulturella influenser från den minoiska kulturenKreta.

Under Senhelladisk II byggdes de runda tholos-gravarna, vilka gradvis ersatte det äldre gravskicket i Mykene och på andra platser. Kreta erövrades även av mykenska greker under 1300-talet f.Kr. vilket markerade slutet för den minoiska kulturen. Det är vid denna tid som den mykenska kulturen börjar använda ett eget skriftspråk, Linear B. Skriften var en vidareutveckling ur den minoiska Linear A.

Senhelladisk III betraktas som höjdpunkten för den mykenska kulturen. Kulturkretsen omfattade då hela den egeiska övärlden och grekiska fastlandet, med handelskontakter över det östra Medelhavet till Främre Orienten och Egypten. Den mykenska civilisationen var troligen identisk med det mäktiga riket Ahhiyawa som omtalas i hettitiska källor. Fynd från ett skeppsvrak som återfanns i Uluburun utanför den turkiska sydkusten visade en last med bland annat cypriotisk koppar och egyptiska föremål, vilka troligen var på väg mot en mykensk hamn.

Under början av 1100-talet f.Kr. inträffade en katastrof för den mykenska kulturen. Många bosättningarna förstördes och orsaken till detta är oklar. I äldre forskning förklarades detta som ett erövringståg av doriska greker, men det kan numera uteslutas som förklaringsmodell. Vid samma tid gick även Hettiterriket under och Egypten drabbades av sjöfolkens anfall. Den mykenska kulturen återhämtade sig dock kortvarigt under Senhelladisk tid IIIC och vasmåleri, sjöfart och handel återupptogs. Omkring 1075 f.Kr.-1050 f.Kr. övergick senhelladisk tid i submykensk och därefter protogeometrisk tid, vilket även är inledningen till järnåldern och Greklands mörka århundraden.

Se även

Adolf Furtwängler

Adolf Furtwängler, född 30 juni 1853 i Freiburg im Breisgau, död 11 oktober 1907 i Athen, var en tysk konsthistoriker och arkeolog, far till Wilhelm Furtwängler.

Furtwängler var elev till Heinrich von Brunn och var, efter att 1878–1879 som stipendiat ha deltagit i utgrävningarna i Olympia, från 1880 verksam vid Berlins museer. År 1884 blev han extra ordinarie professor vid Berlins universitet, och 1894 professor vid universitetet samt chef för antiksamlingarna i München, där han samlade en mängd lärjungar. Också under sina sista år var han sysselsatt med utgrävningar i Grekland.

Särskilt på den grekiska keramikens och vasmåleriets område nedlade Furtwängler ett utomordentligt, grundläggande arbete, varom Mykenische Thongefaesse (1879) och Mykenische Vasen (1886, båda med Georg Loeschcke) vittnar, vidare den beskrivande förteckningen över vaserna i Berlins museer (1895) samt Griechische Vasenmalerei (1899, med Karl Reichhold).

Betydelsefullt för skulpturens historia blev hans verk Meisterwerke der griechischen Plastik (1893). Vidare märks det stora verket Die antiken Gemmen (3 band, 1900) samt från de sista årens utgrävningar Aegina (1906). Furtwängler förfäktade, liksom Carl Schuchhardt och andra tyskar, att den mykenska kulturen hade skapats av "ariska" erövrare från norr.

Albaniens historia

Albanien har uppstått från Balkanhalvöns förhistoria omkring år 3000 före Kristus med första källor från grekisk-romerska historieskrivare. Dagens Albaniens territorium har ingen motsvarighet till antikens territoriella indelningar. Dagens gränser motsvarar däremot delar av de antika romerska provinserna Dalmatia, Macedonia och Moesia Superior. De områden var under romersk kontroll fram tills slavernas intrång på 600-talet efter Kristus. Det förenades med Bulgariska riket på 800-talet.

Den albanska statens territoriella kärna skapades under medeltiden, det så kallade Furstendömet Arberien och en sicilianska besittning som kallades Kungadömet Arberien. Området var en del av det serbiska riket och sedan en del av det osmanska riket på 1500-talet. Det förblev under osmansk kontroll som en del av provinsen Rumelien fram tills 1912, då den första albanska staten grundades genom den albanska självständighetsförklaringen efter en kortlivad ockupation av Kungadömet Serbien. Skapandet av det albanska nationella medvetandet skedde tidigare, under 1800-talet, och var en del av ett större fenomen, nämligen nationalismens framväxt under den osmanska tiden.

En kortlivad monarki känd som Furstendömet Albanien (1914-1925) följdes av en kortvarigare stat, Albanska republiken (1925-1928). En annan monarki skapades, Kungariket Albanien (1928-39), som ersatte republiken. Landet fick uthärda en ockupation av Italien kort före andra världskriget. Efter axelmakternas kapitulation blev Albanien en kommuniststat, kallad Socialistiska folkrepubliken Albanien, under ledning av Enver Hoxha som dog 1985. Enver Hoxhas politiske arvinge Ramiz Alia hade uppsyn över upplösningen av den albanska kommuniststaten under den vidare kollapsen av Östblocket under det sena 1980-talet.

Den kommunistiska regimen kollapsade 1990 och det förra kommunistpartiet, Albaniens arbetarparti, förlorade i valet i mars 1992 mitt under ekonomins kollaps och politisk oro. Den instabila ekonomin ledde till en massiv flykt av albaner till mestadels Italien, Grekland, Schweiz, Tyskland och Nordamerika under 1990-talet. Krisen nådde sin kulmen under pyramidspelets kollaps 1997. Den ekonomiska och politiska förbättringen under de tidiga åren av 2000-talet möjliggjorde för Albanien att bli en fullvärdig medlem i NATO 2009. Landet har ansökt om medlemskap i Europeiska Unionen.

Apulien

Apulien (italienska: Puglia, latin: Apulia) är en italiensk region i södra Italien. Regionens huvudort är Bari. Regionen är 19 540 kvadratkilometer stor och har 4,06 miljoner invånare (2017).Regionen gränsar till Adriatiska havet i öst, Joniska havet i sydost och Otrantosundet och Tarantobukten. Apulien har även landgräns mot de italienska regionerna Molise i nord, Kampanien i väst och Basilicata i sydväst samt vattengräns mot Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Grekland och Montenegro.

Den grekiska antikens konst

Den grekiska antikens konst avser den konst som producerades i Grekland under antiken. Det är den tid då antikens konst för första gången satte sin fot i Europa. All europeisk konst under de följande 2000 åren har relaterat sig direkt eller indirekt till den grekiska.

Greker

Greker (Έλληνες) är en nation och en etnisk grupp som befolkat Grekland och området kring Egeiska havet i över 4000 år. Idag finns de främst på Balkan i sydöstra Europa (främst i Grekland), de grekiska öarna och på Cypern.

I Grekland finns det idag cirka 11 miljoner greker och utanför landet ytterligare cirka 7 miljoner, framförallt i USA och Australien.

Greklands historia

Greklands historia omfattar av tradition grekerna och de områden som stått under deras kontroll samt det territorium som idag utgör det moderna Grekland. Genom historien har grekernas inflytande varierat högt avsevärt och den grekiska historien omfattar följaktligen olika områden under olika epoker.

Grekerna är ett indoeuropeiskt folkslag och invandrade norrifrån[källa behövs] och spred sig därefter ut på öarna.

Detta skedde på 3000-talet f.Kr. och då den grekiska civilisationens inflytande var som störst behärskade de allting mellan Egypten och Indusdalen. Sedan dess har stora grekiska minoriteter existerat i denna region (till exempel i Turkiet, Italien, Libyen och Levanten) och många greker har idag emigrerat till länder som USA, Australien och Sverige. De flesta grekerna återfinns dock fortfarande i dagens demokratiska republik (självständig sedan 1821) och på Cypern (självständigt sedan 1960).

Den grekiska historien rymmer viktiga arkeologiska fynd från förhistorisk tid; den antika världens filosofiska och estetiska största bedrifter; den långa bysantinska historien; tiden mellan Konstantinopels fall och den moderna grekiska statens födelse då landet kontrollerades av venetianare och turkar; och det därpå följande frihetskriget följt av vägen till dagens demokratiska republik.

Se även: Tidsaxel över Greklands historia

Greklands mörka århundraden

Greklands mörka århundraden (omkring 1100–800 fKr) är ett begrepp som regelbundet har använts för att hänvisa till den period av Greklands historia från den förmodade Doriska invasionen och slutet av Mykenska kulturen omkring år 1100 f.Kr., till de första tecknen på de Grekiska stadsstaterna till 800-talet f.Kr.

Arkeologiska bevisen visar på ett utbrett sammanbrott av bronsålderns civilisation i östra Medelhavet världen i början av perioden, eftersom de stora palatsen och städerna i Mykene förstördes eller övergavs. Runt denna tid hade den Hettitiska civilisationen haft svåra problem och städer från Troja till Gaza hade förstörts. Efter kollapsen, tyder färre och mindre bosättningar på svält och avfolkning. I Grekland hade användandet av Linear B för att skriva det Grekiska språket upphört. Linear B var det skriftspråk som Mykenska byråkrater använde sig av. Dekorationen på Grekisk keramik efter omkring år 1100 f.Kr. saknar den figurativa utsmyckningen av mykenska föremål och är begränsad till enklare, allmänna geometriska stilar (1000-700 f.Kr.). Man har tidigare trott att all kontakt var förlorad mellan Grekiska fastlandet och utländska makter under denna period, vilket gav begränsat kulturellt framåtskridande och tillväxt. Men artefakter från utgrävningarna i Lefkandi på den Lelantinska slätten i Euboea visar att betydande kulturella och handelsförbindelser med öster, särskilt Levantiska kusten, utvecklades från omkring 900 f.Kr. och framåt. Bevis har framkommit om den nya närvaron av Grekisk kultur i sub-mykenska Cypern och den syriska kusten vid Al Mina.

Lertavla

En lertavla är en skiva av lera som i äldre tider användes som underlag för skrift.

Från det fjärde årtusendet före Kristi födelse användes lertavlor som skriftunderlag i Mesopotamien av sumerer, babylonier, assyrier och hittiter. Den skrift som användes var kilskrift och den anbringades på lertavlan med hjälp av en stylus medan lertavlan ännu var fuktig. Stylusen tillverkades ofta av vass. När lertavlan fyllts med skrift torkades tavlan i solen, vilket gjorde den hård men skör. Vissa lertavlor brändes för att bli mer beständiga. De lertavlor som inte brändes kunde återvinnas genom att lertavlan blöttes upp i vatten och skriften utplånades. Obrända lertavlor kunde också brännas av misstag vid eldsvåda.

Samlingar av lertavlor kan sägas ha utgjort de första arkiven och även grunden till de första biblioteken. Tiotusentals lertavlor och fragment av lertavlor har hittats i Mellanöstern.

De allra äldsta lertavlorna man känner till kan vara lertavlorna från Tărtăria, vilka anses härröra från Vinčakulturen och har kol-14-daterats till tiden före 4000 f.Kr., möjligen så långt tillbaka som 5500 f.Kr., men tolkningen av lertavlorna är omstridd.

I den Mykenska kulturen har man inte hittat några belägg för att skrift har använts i något annat syfte än för beräkningar. Det finns fynd av lertavlor som har fungerat som etiketter och som har avtryck av korgflätning på baksidan. Andra lertavlor visar årliga summeringar, vilket antyder att man har använt sofistikerade räknesystem. I denna kultur brändes aldrig lertavlorna avsiktligt eftersom leran återanvändes när lertavlans innehåll blivit inaktuellt. Det finns emellertid fynd av lertavlor som blivit brända av misstag vid eldsvådor. Övriga fynd är sköra soltorkade lertavlor och vissa forskare undersöker möjligheterna att konservera dem genom att utsätta dem för en nutida bränning.

Linear B

Linear B är det skriftspråk som användes av den mykenska kulturen och i det egeiska området 1400 f.Kr.–1200 f.Kr.

Sam Wide

Samuel (Sam) Karl Anders Wide, född 17 oktober 1861 i Stora Tuna, Kopparbergs län, död 13 februari 1918 i Uppsala, var en svensk arkeolog, religionshistoriker och universitetslärare.

Han var son till prosten i Sundborn, C. F. Pettersson, vars namn han utbytte mot Wide. Wide blev student i Uppsala 1879, filosofie doktor samt docent i grekiska språket och litteraturen där 1888, efterhand också professor i klassiska språk 1895 i Lund och 1899 i Uppsala samt utnämndes utan föregående ansökan till förste innehavare av den nyinrättade professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia där 1909.

Wide företog många studie- och forskningsresor till den klassiska kulturens länder och ledde även ett par utgrävningar i Grekland, den ena tillsammans med Lennart Kjellberg på ön Kalaureia, den andra av en förhistorisk gravplats vid Afidnes i norra Attika. På sina speciella forskningsområden, den äldre grekiska vaskunskapen samt de grekiska kulternas och grekiska religionens historia, gjorde Wide självständiga insatser av bestående värde. Redan med sin doktors- och docentavhandling, De sacris Troezeniorum, Hermionensium, Epidauriorum (1888) lämnade han med geografisk utgångspunkt ett värdefullt bidrag till de grekiska kulternas historia.

Med större metodisk säkerhet och självständigare grepp på ämnet upptog han i Lakonische Kulte (Leipzig, 1893) en liknande undersökning. Samma område tillhör även uppsatsen "Inschrift der Iobakchen" (i Mittheilungen des deutschen archäologischen Instituts. Athenische Abtheilung, 1894), en längre inskrift, som lämnar en intressant inblick i de religiösa förhållandena i Aten under 200-talet e.Kr. I en rad uppsatser i in- och utländska tidskrifter lämnade Wide dessutom viktiga bidrag till lösningen av religionshistoriska problem. Bland dessa uppsatser kan särskilt nämnas "Mykenìsche Götterbilder und Idole" (i ovannämnda Mittheilungen, 1901), "Chtonische und himmlische Götter" (i Archiv für Religionswissenschaft, 1907), "Grabspende und Totenschlange" (ibid., 1909), "Folkskrock och primitiv religion" (i Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, 1898), "Fågeln med sprängörten" (i Fataburen, 1910). I samlingen Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning (III, 1908) lämnade Wide en serie karakteristiska prov på forngrekiskt religiöst liv och tänkesätt liksom på sin egen högst betydande översättningskonst. I Alfred Gercke och Eduard Nordens handbok Einleitung in die Altertumswissenschaft II (1910; 2:a upplagan 1912) behandlade Wide den grekiska och romerska religionen och lät såväl den primitiva folktron som det mera kultiverade fromhetslivet komma till sin rätt.

Utgrävningen vid Afidnes 1894 förde in Wide på det arkeologiska forskningsfältet. I "Aphidna in Nordattika" (i ovannämnda Mittheilungen, band 21, 1896) påvisade han tillvaron på den grekiska halvön av en inhemsk bronsålderskultur, samtida med den mykenska kulturen, men oberörd av densamma. I samma uppsats framlade och motiverade Wide även en väsentligt avvikande uppfattning från de vid denna tid allmännast omfattade åsikterna om den geometriska stilen såsom en konststil medförd av dorerna vid deras invandring i Grekland. Enligt Wides mening skulle de geometriska vasernas målade dekoration vara att betrakta som en naturlig utveckling av en "bondstil", som bland det underkuvade folket var förhärskande under hela den mykenska perioden, och som efter den främmande mykenska feodala herrekulturens undergång åter kommit upp på ytan. På grund av studier av atenska nationalmuseets samling av geometriska vaser uppvisade han i "Geometrische Vasen aus Griechenland" (i Tyska arkeologiska institutets Jahrbuch, band 14 och 15, 1899, 1900) denna viktiga vasgrupps lokala differentiering och gav den första systematiska klassificeringen av densamma. I "Nachleben mykenischer Ornamente" (i ovannämnda Mittheilungen, band 22, 1897) fäster han uppmärksamheten på en rad mykenska ornament, som med ringa modifikationer övertagits av den geometriska dekorationsstilen på öarna i Egeiska havet, såsom Rhodos och framför allt Kreta. I samma uppsats menade han även att mykenska ornament förekommer på föremål tillhörande Hallstattkulturen, en företeelse vars förklaring han sökte i handelsförbindelser som Donaufloden förmedlade. I "Gräberfunde aus Salamis" (i ovannämnda Mittheilungen, band 35, 1910) framhöll han att gruppen av där beskrivna lerkärl representerar ett förstadium till den geometriska eller s.k. Dipylonstilens vasklass och gav den därför namnet den protogeometriska. I uppsatsen "Die ältesten Dipylonvasen in Attica" (i Opuscula archeologica O. Montelio dicata, 1913) sökte han uppvisa sammanhanget mellan Dipylonstilens äldsta skede och de yngsta utlöparna av de mykenska vasstilarna.

Wide erhöll 1889 Svenska akademiens mindre pris för en studie över Euripides samt var ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala (1900) och Vitterhetsakademien (1915).

Smycke

Smycken är dekorationer som bärs för att utsmycka sig, såsom broscher, fingerringar, halsband, örhängen, armringar och armband. Smycken kan bäras direkt på kroppen eller på kläder. Ädelmetaller och ädelstenar förekommer traditionellt i smycken, men även andra bestående material, dock inte förgängliga prydnader som exempelvis levande blommor. Det är en av de äldsta artefakter som arkeologer kan hitta – det äldsta smycke man känner till är 100 000-åriga pärlor tillverkade av nätsnäcka. Smyckesformer varierar mellan kulturer men är mycket långlivade; de i de europeiska kulturerna vanligaste smyckena som nämns ovan har funnits sedan forntiden, medan andra smycken för näsan eller ankeln som förekommer traditionellt i andra kulturer är mindre vanliga. Historiskt sett har Asien haft mest påverkan på smyckesdesign och stil.

Smycken kan tillverkas av en rad olika material. Ädelstenar, halvädelstenar och liknande material som bärnsten och korall, ädelmetaller, pärlor och snäckor används ofta, och emalj har varit viktigt. I de flesta kulturer uppfattas smycken som statussymboler på grund av materialets värde, smyckets hantverk och för smyckets eventuella betydelseladdade symbolik. Nära nog alla kroppsdelar finns smycken till, från hårsmycken till tåringar och till och med könsorganen. Hur man smyckar sig skiljer sig mellan könen, mellan barn och äldre och mellan kulturer, men genomgående har vuxna kvinnor världen över alltid varit de som smyckat sig mest; i det moderna Europa är mängden smycken som vuxna män bär förhållandevis blygsam också jämfört med män i andra kulturer och i andra historiska tider. Smycken som i västvärlden främst burits av män av tradition är signetringar, manschettknappar och slipsklämma.

Sverige under bronsåldern

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons. Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.

Wessexkulturen

Wessexkulturen var en rik bronsålderskultur (ca 2.000-1.400 f.Kr.) i landskapet Wessex i England.

Man antar att Wessexkulturen har behärskat distributionen av koppar och guld från Irland. Man känner inga boplatser men tusentals gravhögar varibland ett hundratal rika hövdingagravar, till exempel Bush Barrow, med föremål av guld och bärnsten liksom koppardolkar med träskaft prydda med små guldstift och från Uneticekulturen importerade bronsföremål. Korgformade guldörhängen och blå fajanspärlor är kanske importerade från Egypten men de kan även vara en biprodukt i samband med Wessexkulturens egen kopparframställning. Wessexkulturens människor anses ha genomfört resandet av de 30 monoliterna vid Stonehenge. Wessexkulturen härskade under tiden då stora delar av Stonehenge-monumentet byggdes om.

Wessexkulturen har tidigare kopplats samman med mykensk kultur men började sin blomstring före denna. Kulturen har sannolikt haft handelsutbyte med mykenska kulturen.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.