Moustérienkulturen

Moustérienkulturen är en mellanpaleolitisk stenålderskultur som uppburits av neandertalmänniskor. Kulturgruppen är uppkallad efter fyndorten Le Moustier i Frankrike. Kulturgruppen kan dateras till omkring 100000 - 38000 f.Kr.

Le Moustier sup
Den kända grottan i Le Moustier i Dordogne som givit kulturguppen sitt namn
Paleolitikum

Kronologi

Stenteknologi
Redigera

Utbredning och verktyg

Moustérienkulturen är mer eller mindre utbredd över stora delar av Europa, Främre Orienten och Nordafrika. Karaktäristisk för Moustérienkulturen är den så kallade levalloistekniken för framställning av stenverktyg. Man finner många varianter hos de moustérienindustrier som når från atlantkusten till området norr om Svarta havet och Asiens inre. I Västeuropa fortsatte till exempel handkilarna, oftast små och triangulära eller hjärtformade, att spela en framträdande roll, medan de längre söderut i hög grad förlorade i betydelse. I en stor del av detta område, från Sydfrankrike och Italien till Centraleuropa, Krim, Don-Donetsområdet och den västkaukasiska kustzonen, ersattes handkilens försvinnande eller tillbakagång med en rik mångfald av skivredskap, som vid det laget bl.a. omfattade borr och långa smala skivor med brant retusch. Fr.a. i områdets östra del, från Grekland till Sydryssland, rymmer redskapslådan också spetsar med fleck tillhuggning av endera sidan och antingen bladformade eller subtriangulära med konkav bas.

Det verkar som om själva idén att koncentrera sig på verktyg som kan slås fram med ett enda slag ur väl förarbetade kärnor skulle ha utvecklats i norra delen av den äldre paleolitiska världen och fr.a. ha varit utmärkande för den mellanpaleolitiska levalloiso-moustérienkulturprovinsen, men själva metoderna spreds vida omkring.[1]

Jakt

Neanderthalmänniskans vana att bosätta sig i grottor har gett oss tämligen goda upplysningar om deras viktigaste bytesdjur, deras sätt att använda ben och besläktade material och deras sätt att behandla sina döda. De tycks på intet vis ha varit mer avancerade som jägare än sina närmaste föregångare. Där levalloiso-moustériennivåer överlagrar nivåer från tidig paleolitikum finns det inget som tyder på att de yngre kulturerna jagade fler djurarter än de äldre. Inte heller finner man några vittnesbörd om särskilt förbättrade jaktmetoder; tydligen fortsatte man att förlita sig på sådana gamla välbeprövade hjälpmedel som träspjut, stenkulor och troligen också primitiva fallgropar, och specialiserade projektilspetsar lyser med sin frånvaro. Därtill använde man sig nästan inte alls av ben och närstående material, råvaror som de senare stenåldersjägarnas bearbetade till en hel mångfald av olika spjut-, harpun-, och pilspetsar, till metkrokar och spetsade fiskepinnar, till massor av olika redskap och personliga prydnader av alla de slag. Diverse benbitar, däribland finger- och tåben, användes som städ vid flintbearbetningen, men det finns ingenting som tyder på att man bearbetade ben eller horn för att få bestämda verktyg eller vapen av något slag.[2]

Ingen konst

En annan och kanske än mer betydelsefull begränsning är frånvaron av varje antydan om ett utvecklat estetiskt sinne.[2] Människan under mellersta paleolitikum kunde tillverka en begränsad serie redskap på ett häpnadsväckande arbetsbesparande sätt, och den formens fulländning och standardiseringsgrad som hon uppnådde, ofta över mycket stora områden och trots stora variationer i kvaliteten hos de råvaror hon använde, vittnar om en bestämd avsikt och en utpräglad stilkänsla. Men så vitt vi vet utövade hon ingen konst.[2] Man har till exempel inte funnit några som helst sniderier eller ristningar i hela mångfalden av ben och horn från moustérienkulturens och med den besläktade fyndorter. Och inte heller har man påträffat ens en enda genomborrad tand, som skulle kunna antyda att hon gjorde sig personliga prydnader.[2]

Referenser

Noter

  1. ^ Clark 1969, s. 55
  2. ^ [a b c d] Clark 1969, s. 56

Litteratur

Abbevillienkulturen

Abbevillienkulturen är ett allt mindre använt namn på den äldsta kända paleolitiska kulturen i Europa. Kulturen är uppkallad efter fyndorten Abbeville i Somme-dalen i nordvästra Frankrike och är en europeisk benämning på vad som är en mer geografiskt spridd företeelse, med de äldsta fynden i Östafrika (oldowankulturen). Kulturen existerar omkring 550.000-240.000 f Kr och redskapsinventariet består av grovt tillslagna handkilar och redskap av avslag.

De första fynden från kulturen gjordes under ett vägbygge nära Abbeville av en fransk tulltjänsteman vid namn Boucher de Perthes. Han publicerade sina fynd 1836. Namnet "Abbevillienkulturen" användes första gången av Louis Laurent Gabriel de Mortillet (1821-1898), som var professor i förhistorisk antropologi i Paris, då han 1882 publicerade "Le Prehistorique, antiquité de l'homme", som berörde fynden från Abbeville.

Abbevillienkulturen belades stratigrafiskt på 45-metersterrassen vid Abbeville, kunde datera till Günz-Mindel-interglacialen och var ett förstadium till acheuléenkulturen.Familjen Leakey upptäckte liknande, men äldre, verktyg vid Olduvaiklyftan, och sedan dess har Oldowan ersatt begreppet Abbevillienkulturen överallt utom i Europa (även om begreppet är på väg bort även där).

Mortillet, som namngav kulturen menade att de kulturer han diskuterade, abbevillienkulturen och acheuléenkulturen utgjorde en kronologisk sekvens och han menade att man inom abbevillienkulturen använt kärnverktyg medan man inom acheuléenkulturen använt avslag. Senare forskning har dock visat att man tidigt inom oldowantraditionen använt både och, varför man ofta numer anser att abbevillienkulturen är en fas inom acheuléenkulturen.

Acheuléenkulturen

Acheuléenkulturen är en tidig paleolitisk kultur som uppkallades efter fyndplatsen Saint-Acheul vid Amiens i nordvästra Frankrike. Andra kända platser från Acheuléenkulturen finner man bl a i Afrika och i Asien.

Huvuddelen av redskapsinventariet består av grovt huggna handkilar i olika utvecklingsstadier, av vilka de senare karakteriseras av en elegant ytbehandling som troligen åstadkommits med hjälp av en tryckstock av ben eller trä. Inom acheuléenkulturen utvecklas levalloistekniken som anses karakterisera den senare Moustérienkulturen.

Under slutet av perioden förekom små skivredskap, dvs. redskap av sten som har en avspaltad skiva som utgångsmaterial. Den mest välbekanta fyndplatsen med acheulenkultur torde vara Olduvai i Afrika där man funnit acheuléenföremål som är mer än 1 miljon år gamla. I Europa dateras acheuléenkulturen huvudsakligen till omkring 400.000-180.000 f Kr.

Ahrensburgkulturen

Ahrensburgkulturen (11000–8000 f.Kr.) är en renjägarkultur som utbredde sig i norra Tyskland, Nederländerna, Belgien och västra Polen. Den befolkade förmodligen också Skåne och Västsverige. Kulturen kan eventuellt ha härstammat från brommekulturen eller hamburgkulturen. Namnet kommer från staden Ahrensburg som ligger direkt i anslutning och nordöst om Hamburg.

Atérienkulturen

Atérienkulturen (även ateriankulturen) är en mellanpaleolitisk stenålderskultur från området runt Atlasbergen och norra Sahara. Kulturen är döpt efter Bir el Ater.

Kulturen uppbars förmodligen av den moderna människan (Homo sapiens), om än i en tidig form, vilket visas av skelettfynd från Marocko.

Brommekulturen

Brommekulturen, 12000–9000 f.Kr., var en renjägarkultur i nuvarande Danmark. Sveriges äldsta kända permanenta invånare tillskrivs brommekulturen. En bosättning i Segebro i närheten av Malmö och vid Schleswig i Nordtyskland har bestämts till 13 000 år gammal (radiokolmetoden). Djurlivet i områdena består nu också av älg, järv, vildhäst och bäver. Kulturhistoriskt är den knuten till hamburgkulturen.

På de fynd som gjorts från Brommekulturen har man utfört pollenanlyser. Resultatet visade att man kunde datera dem till den s.k. Allerödtiden, det vill säga 9700–9000 f.Kr. Möjligen fortsätter kulturgruppen sin existens in i yngre Dryastiden.

Brommekulturen bildar en egen kulturgrupp som urskiljer sig helt från den äldre Hamburgkulturen och den yngre Ahrensburgkulturen.

I Brommekulturens redskapformer återfinns bl a flintredskap framställda av avlånga avslag och spån.

Man kan spåra tre redskapsformer inom Brommekulturen a) stiklar, b) skrapor och c) tångespetsar.

A: Av stiklar förekommer det både kant- och mittstiklar.

B: Skraporna är antingen gjorda av långa spån – s.k. spånskrapor – eller korta tillverkade av oregelmässiga avslag. Samtliga skrapor har en regelmässig, utbuktad egg.

C: Tångespetsarna är tillverkade av spetsiga spån. Storleken kan variera allt från små till grova spetsar.

Förutom dessa huvudverktyg har man också funnit enkla borrar.

En strängare köldperiod pressade människorna söderut igen, och Sverige blev ånyo en öde plats, tills ahrensburgkulturen dyker upp.

Brommekulturen har sitt namn efter byn Bromme på sydvästra Själland, strax norr om Sorø, där Erik Westerby 1944 efter systematiska rekognoseringar påträffade en stenåldersboplats, som 1945–1946 utgrävdes av danska Nationalmuseet. Den ansågs då tillhöra den numera avförda Lyngbykulturen.

Châtelperronienkulturen

Châtelperronienkulturen är den paleolitiska kultur som inleder den franska sekvensen. Den dateras till 35000–29000 f.Kr. Den har sitt namn efter fyndorten Châtelperron.

Clacton (stenteknologi)

Clactonteknologi är en tidig stenteknologi som främst är känd från Europa, och namnet kommer från Clacton-on-Sea i Essex. En datering av djurben gjord med urandatering visat att föremålen härrör från början av mellanpaleolitikum, för ca 245 000 år sedan. Man har påträffat fynd Clactontraditionen som underlagrar lämningar från Acheuléenkulturens mellersta skede.Clactonteknologin är en tidig avslagsteknologi och man framställer alltså avslag av flinta som sedan retuscherades till skrapor eller knivar, därefter användes kärnan som handyxa. En viss typ av konkav skrapa är typisk för Clactontraditionen.Slitspårsanalyser har visat att verktyg från Clactontraditionen har använts till att skära kött, hudar, ben, trä och dessutom andra, inte träartade, växter

Dabbankulturen

Dabbankulturen är en arkeologisk kultur från yngre paleolitikum som överlagrade den medelpaleolitiska moustérienkulturen i den stora Haua Fteah-grottan i Cyrenaica. Dabbankulturen markerar början av yngre paleolitikum i området.

De äldsta manifestationerna av den yngre paleolitiska kulturen är visserligen samtliga mycket enkla, men skiljer sig från varandra i detaljer. Hos dabbankulturen finner man redan i inledningsfasen ett slags speciella avfasade spån som avslutas med sneda, stickellika slag. I Levanten liknar den inledande kulturen inom den yngre paleolitiska serien, emirien, i många avseenden dabbankulturen, medan de därpå följande antelien, atliten och kebarien samtliga var speciella för området.

Damjili-grottan

Damjili-grottan (Azerbajdzjanska: Damcılı mağarası) är en grotta i Kaukasusbergen nära byn Daş Salahlı i Qazach-distriktet, Azerbajdzjan. I denna grotta har redskap från äldre stenålder samt neolitikum hittats.

Federmesserkulturen

Federmesserkulturen, 12000-11400 f.Kr., en stenålderskultur i norra Europa. Kulturhistoriskt härstammar den helt eller delvis från hamburgkulturen, och är släkt med brommekulturen. Namnet, som betyder pennkniv, kommer från pilspetarnas former. Då datering med C14-metoden är tämligen inexakt, finns viss osäkerhet vad gäller kulturell tillhörighet för en del lokaler. Frågan är om så väl Hamburg- som Federmesserkulturen använde pil och båge samt kastarm, eller om de var specialiserade.

Ett fynd från Federmesserkulturen gjordes 2001 i form av ett urgröpt renben, som troligen används som kastarm (kasthjälpmedel så att projektilen får större hastighet).

Gorham's Cave

Gorham's Cave är en naturlig grotta i sydöstra delen av Gibraltarklippan i kalksten i Gibraltar.

Grottan är en av de sista bosättningarna i Europa av neanderthalare som är kända. Den låg då den var bosatt ungefär fem kilometer från Medelhavet, men ligger numera bara några meter från stranden.

Gorham's Cave har gett namn åt Grottkomplexet Gorham's Cave, vilket består av fyra separata grottor och som i maj 2012 föreslagits att bli världsarv enligt Unescos klassificering. De tre andra grottorna är Vanguard Cave, Hyaena Cave och Bennett's Cave.Grottan är namngiven efter den brittiska kaptenen A. Gorham, vilken upptäckte grottan 1907. Grottans existens föll sedan i glömska under lång tid.

Flera arkeologiska utgrävningar har gjorts i grottan, vilka visat fynd i fyra lager. Det översta lagret visar att grottan varit bebodd mellan 700-talet till 200-talet före Kristus av fenicier. Nivå nummer två har givit fynd från neolitisk tid och nivå nummer tre artefakter med ursprung i Magdalénien- och Solutréenkulturerna. Den understa nivån har givit fynd från Moustérienkulturen.

Hamburgkulturen

Hamburgkulturen är en senpaleolitisk renjägarkultur som existerade mellan 15000–12000 f.Kr. i norra Tyskland och södra Danmark. Fynd från Jels på Jylland förknippas med hamburgkulturen. Spår från Finjasjön i Mölleröd i norra Skåne anses vara jaktexpeditioner och inte permanenta bosättningar. Kulturen har fått sitt namn från att fynd gjorts under 1930-talet av amatörarkeologen Alfred Rust i Hamburgs stadsdel Meiendorf, Stellmoor, som är en del av staden Ahrensburg, Borneck och Poggenwisch. De två sista är beteckningar för mindre områden i själva Ahrensburg respektive Stellmoor.

Boplatserna är säsongsboplatser, det vill säga jaktboplatser där befolkningen jagade uteslutande ren, vildhäst, hare, räv och fågel.

Bosättningarna har legat i nära anslutning till inlandsisens rand och jägarbefolkningen har haft ett bistert klimat att leva i, vilket liknar mycket de boplatserna som beboddes av eskimåer på Grönland i slutet av 1800-talet.

Kulturen härstammar troligen från en rad andra grupper som trängt in i Europa under tusentals år. Geografiskt sett är de närmare Magdalénienkulturen, men det finns fynd som knyter an från ryska jägarkulturer.

Typiskt fyndföremål är Kerbspitzen (Hamburgpilspetsar).

Hamburgkulturen har möjligen samband med brommekulturen och ahrensburgkulturen som spred sig in i Sverige.

Magdalénienkulturen

Magdalénienkulturen (uppkallad efter grottan La Madeleine i Dordogne i sydvästra Frankrike, bara några kilometer norr om Cro-Magnon) är det sista stadiet av de paleolitiska kulturerna i västra och centrala Europa. Den förekom främst mellan cirka 20000–15000 f.Kr., men varade på vissa platser fram till omkring 8300 f.Kr. Många av grottmålningarna i Frankrike och Spanien har tillskrivits Magdalénienkulturen. Grottkonsten (cirka 120 fyndorter) nådde en höjdpunkt bl.a. i Altamira och Lascaux. Mindre konstföremål framställdes av ben, horn, elfenben och sten (ristningar och skulpturer). Vid slutet av magdalénien utslocknar konsten.

Magdalénienepoken, tiden mellan ca 15000 och 10000 f.Kr., markerar slutet på istidens livsform. Denna epok är teknologiskt sett den rikaste och märkligaste man känner från jägarfolkens stenålder. Detta gäller inte minst om vi jämför med delivs mycket yngre fångskulturer. De uppfinningar som gjordes under eller omedelbart före den aktuella tidrymden, och som vi nu får överväldigande vittnesmål om, var både talrika och epokgörande. Några av dem bidrog till att revolutionera fångstmetoderna och därmed skapa betingelser för folkökning. I första han bör fyra sådana redskapstyper nämnas.

Kastträ som fungerade som en förlängd arm och kraftigt ökade den distans man kunde kasta spjutet.

Harpunen som gjordes av ben med hullingar

Ljustret i dess olika former

PilbågenMed denna utrustning blev det möjligt att utnyttja tillgångarna i floder och sjöar på ett helt annat sätt, och pilbågen bidrog starkt till att ändra jakttekniken, så att det blev lättare att överleva. Det tillkom också andra, kanske mindre påtagliga framsteg, till exempel utvecklades synålen genom att sylen fick ett öga.

Arvet från magdalénienepoken kan vi ana i eskimåernas kastträ, harpun och ljuster i vårt eget århundrade.

Oldowan

Oldowan (förr även olduwan och oldawan) är beteckningen på den äldsta kända stenverktygstraditionen använd av förhistoriska hominider under tidigpaleolitikum. Namnet kommer efter den östafrikanska fyndorten Olduvai där några av de äldsta fynden gjorts. Efter en tidigare funnen, men yngre, europeisk (fransk) fyndort kallades traditionen tidigare vanligen Abbevillienkulturen men det rör sig (det äldre namnet till trots) inte om en kultur i en sammanhängande mening utan om en liknande teknik använd av många kulturer. Dessa kallas även pebble-cultures för att när man slog itu rullstenar så erhöll man huggstensredskap (chopping tools) och grova skrapor.

Paleolitikum

Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern (latiniserad ordbildning av grek. παλαιός palaios ’gammal’ och λιθικός lithikós ’som rör stenar’) inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 f.Kr., den senaste istidens slut. Paleolitikum är den första av stenålderns underavdelningar och delas i sin tur in i tidig-, mellan- och senpaleolitikum. Därefter följer (beroende på vilken region det gäller och hur utvecklingen ser ut):

Neolitikum (yngre stenåldern, bondestenåldern) följer direkt på paleolitikum i Västasien, där man uppfinner jordbruket cirka 10000 f.Kr.

Mesolitikum (mellanstenåldern) följer paleolitikum i norra Europa, och innebär en förändrad livsföring jämfört med den tidigare istiden, dock inte så att man börjar med jordbruk.

Epipaleolitikum (grekiska "epi" betyder "på") följer paleolitikum i trakter där man varken börjar med jordbruk eller upplever förändrade livsvillkor i och med istidens slut. Dit hör stora delar av Afrika.

Peyzac-le-Moustier

Peyzac-le-Moustier är en kommun i departementet Dordogne i regionen Nouvelle-Aquitaine i sydvästra Frankrike. Kommunen ligger i kantonen Montignac som tillhör arrondissementet Sarlat-la-Canéda. År 2009 hade Peyzac-le-Moustier 161 invånare.Peyzac-le-Moustier är främst känd för de paleolitiska boplatser som påträffats här, en äldre. utgrävd med början på 1860-talet har namngett Moustérienkulturen, en yngre utgrävd med början 1908 härrör från Magdalénienkulturen.

Solutréenkulturen

Solutréenkulturen kan dateras till omkring 21000 - 16000 f.Kr. Kulturgruppen är uppkallad efter en fyndplats i sydvästra Frankrike, La Solutré. En perfekt ytretuschering på s.k. lagerbladspetsar är ett typiskt kännetecken. De tidigaste kända bennålarna ingår i solutréenmaterialet.

Solutréentraditionen överlagrade gravettienkulturen. Den var i sina första stadier begränsad till sydvästra Frankrike, men spred sig så småningom till olika delar av Iberiska halvön. I Frankrike gör den ur alla synpunkter intryck av att vara en inhemsk utveckling. Bland annat tycks grottkonsten ha fortsatt utan avbrott från gravettien genom solutréen och nått sin höjdpunkt under den övertagande magdalénienkulturen, och därtill tycks de lagerbladsspetsar med flathuggning på bara ena sidan, som ofta betraktas som något av en symbol för solutréen, av allt att döma ha utvecklats ur de spetsar med grund tillhuggning på endast ena sidan som dök upp under äldre solutréen. Lagerbladsspetsar, som näppeligen kan förknippas direkt med dessa från mellersta solutréen, förekom i den ungerska szeletienkulturen och i flera av de sydryska kulturerna från yngre paleolitikum. I båda fallen tycks de stamma från mellanpaleolitiska traditioner inom flintbearbetningen.

Solutréens sista stadium kännetecknades i östra Spanien av något som förefaller som hulling- eller tångeförsedda pilspetsar och i Frankrike av små spån med retuscherad rygg och nålar med ögon av typer som också påträffas under första fasen av nästa period, magdalénien.

Stenverktyg

Stenverktyg är generellt sett vilket verktyg som helst som är tillverkat av sten. Även om det än i dag finns kulturer som är beroende av stenverktyg, så är de flesta stenverktyg förknippade med arkeologiska kulturer som inte längre existerar. Förenklat sett kan man säga, att i förmetallsamhällen så är slagna stenverktyg helt dominerande, då de är lätta att tillverka, råmaterialet är oftast lättillgängligt och de är enkla att transportera och vässa.

Studiet av stenverktyg kallas ofta litisk analys av arkeologer. Stenverktyg kan vara tillverkade genom att avslag slås från en stenkärna eller genom att bulta eller slipa sten till önskad form. Den som tillverkar stenverktyg benämns stensmed.

De äldsta kända stenverktygen kommer från Oldowan-kulturen och är 2,6 miljoner år gamla. De kan ha tillverkats antingen av Australopithecus garhi eller Homo habilis. Därefter genomgår stenverktygen en utveckling genom flera kulturella faser - se faktarutan - och blir mer och mer raffinerade.

Även schimpanser använder enkla stenverktyg för att knäcka nötter, och kan läras att tillverka stenverktyg med vass egg.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.