Kreta

Kreta (grekiska: Κρήτη) är en grekisk ö i Medelhavet. Kreta är en av Greklands tretton regioner. Regionen uppdelas i de fyra prefekturerna Chania, Heraklion, Lasithi och Rethymno. En person från Kreta kallas kretensare.

Europe location Crete
Kreta i Europa
GreeceCrete
Lägeskarta.

Historia

Stenålder och bronsålder

De första människorna som kom till Kreta var troligen från Mindre Asien eller Afrika. De kom på 6000-talet f.Kr. och levde ett stenåldersliv och tämjde djur[1]. Mellan 3000 och 2500 f.Kr. kom nya immigranter från Mindre Asien och de stora civilisationerna där. Kulturen på Kreta under bronsåldern cirka 2600-1100 f.Kr. kallas minoisk.

Den minoiska civilisationen

Från 1900 f.Kr. byggdes de stora palatsen vid Knossos, Faistos och Malia. Runt 1700 f.Kr. utvecklades en skrift som nu kallas linear A. Denna har aldrig blivit dechiffrerad. Vid 1700 f.Kr. förstördes palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes upp igen, denna gång ännu större och mer arkitektoniskt utvecklade. Även städerna och byarna återuppbyggdes och handeln blomstrade.

Ungefär 1450 f.Kr. förstördes även de nya palatsen, och man är inte helt säker på orsaken. Tidigare har man trott att ett stort vulkanutbrott på ön Santorini skulle ha förstört byggnaderna på Kreta, men en annan teori hävdar att mykenerna förstörde den minoiska civilisationen. Mykenerna hade från denna tid total kontroll över Kreta som tillsammans med den egeiska övärlden ingick i den mykenska kultursfären. De återuppbyggde Knossos och några mindre palats, texter skrivna på mykenska med Linear B har hittats i Knossos och Chania.[1]

Vid 1100 f.Kr. överföll dorerna från Balkan Kreta och tog kontroll över ön, vilket innebar det definitiva slutet för den minoiska civilisationen. Med dorerna kom järnåldern, eftersom de hade med sig verktyg och vapen i järn.

Trots det visar Kreta en starkare kontinuitet med bronsåldern än det grekiska fastlandet. Under 700-talet f. Kr. inleds ett orientaliskt inflytande inom det kretensiska vasmåleriet. Från 600-talet märks ett tydligt inflytande från Egypten i skulpturen. Det kretensiska samhället visade stora likheter med det i Sparta.[2]

Romarriket och det bysantinska riket

Vid 100-talet f.Kr. hade romarna erövrat det mesta av Grekland och 69 f.Kr. invaderade de Kreta, men det tog tre år innan ön var helt besegrad. Kreta kom att tillhöra den romerska provinsen Cyrenaika, dit även Egypten och andra delar av Nordafrika hörde. Huvudstaden i denna provins blev den kretensiska staden Gortyn. Ruinerna av denna stad finns strax väster om den nutida staden Agii Dheka. Romarna byggde vägar och akvedukter och flera hundra fredliga och välmående år följde. År 59 kom aposteln Paulus och förde med sig kristendomen. År 395 delades det romerska riket och Kreta hamnade i det östromerska riket som styrdes från Konstantinopel (nuvarande Istanbul).

824 erövrades Kreta av arabiska pirater. Då hade det romerska riket fallit samman och läget var kaotiskt runt hela Medelhavet. Araberna byggde bland annat en borg på en plats som hette Heraclium. Där ligger idag staden Heraklion. 921 erövrade det bysantinska riket (som styrdes från Konstantinopel) Kreta och ett visst välstånd återkom. 1204 angreps Konstantinopel av det fjärde korståget och det bysantinska riket föll. Kreta såldes för en mindre summa till Venedig. Venetianarna styrde ön med hård hand. Skatterna var höga och man exploaterade skogen och jordbruket. Befolkningen gjorde uppror minst tio gånger.

Det osmanska riket

1645 erövrade det osmanska riket Kreta från Venedig. Staden Heraklion gjorde dock motstånd och var belägrad i 21 år innan man gav upp. Under de kommande 200 åren styrde turkarna ön och även nu beskattade man folket hårt. Man tvingade också människor att omvända sig till islam, fast den större delen förblev kristna. Befolkningen gjorde många uppror, första gången 1770. 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och 1832 blev Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna stat, utan styrdes av Egypten innan ön återlämnades till turkarna.

Självständigheten och den tyska ockupationen

1898 blev slutligen Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913.

Den 21 maj 1941 började den tyska invasionen av Kreta. Efter en vecka hade tyskarna vunnit och ockuperade ön fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner, vilka tyskarna hämnade genom att bränna ner hela byar. Efter andra världskriget återhämtade sig Kreta ganska snabbt tack vare sitt jordbruk och, från 1960-talet, även turismen. Idag finns det minnesmärken och museer över hela ön. På Kretas norra kust går båtturer för beskådning av nedskjutna krigsflygplan.

Geografi

Crete Nasa
Kreta från rymden (Nasa)
Crete topo
Kretas topografi

Kreta är 260 km lång och 60 km bred och därmed störst av de grekiska öarna. Ön är Medelhavets femte största ö och har en yta på 8 261 km². Kreta ligger längs 35:e breddgraden, vilket är i jämnhöjd med bland annat norra delarna av Marocko, Algeriet och Tunisien. Cirka 50 km söder om Kreta ligger den lilla ön Gavdos som är världsdelen Europas sydligaste plats.

Det finns fyra stora bergskedjor på Kreta: Lefka Ori (Vita bergen), Psiloritisbergen (Idabergen), Lasithibergen och Sitiabergen. Kretas högsta berg finns i Psiloritisbergen; berget Ida eller Psiloritisberget, som är 2456 m högt. Det finns många högplatåer i bergskedjorna, där jorden är bördig och odlingsklimatet gynnsamt. Där odlas bland annat oliver, vindruvor och apelsiner.

Kretas längsta flod, Geropotamus, är 45 km lång. Den längsta bergsklyftan är Samaria-ravinen i Lefka Ori. Den är 17 km lång och faller 1200 m. Det finns bara en insjö på ön, sjön Kournas.

Kretas största stad är Heraklion, som är Greklands femte största stad. Strax söder om Heraklion ligger det minoiska palatset Knossos. Kreta har ett stort antal turistorter, framförallt Chania med dess omnejd samt Rethymnon. Mindre turistorter är Agia Pelagia, Agios Nikolaos och Hersonnisos som några exempel.

Djurliv

Då Medelhavet skapades genom att Atlanten bröt igenom vid Gibraltar sund för omkring 4 miljoner år sedan, skapades en egen artpopulation bland de djur som rättat sig på ön. Till exempel dvärgflodhästsarten Hippopotamus creutzburgi, dvärgelefanten Elephas creuzburgi och ett flertal arter små hjortar av släktet Candiacervus. Dessa större däggdjur utrotades vid människornas ankomst till ön. Ett antal smågnagare, endemiska för Kreta, utvecklades också. Dessa har också utrotats om än i långsammare takt. Endast ett litet däggdjur, näbbmusen Crocidura zimmermanni lever kvar i de inre delarna av ön. Stenmården inplanterades på ön under förhistorisk tid, troligen för att bekämpa gnagare. Agrimigeten Capra hirus cretica är en vildget på ön, som stammar från tidiga domesticerade fårarter, som förvildats på Kreta.[3]

Se även

Referenser

  1. ^ [a b] Kreta-en personlig reseguide av Finn Ståhl, 1993
  2. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Kreta)
  3. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 58-62

Vidare läsning

Svenska

  • Chadwick, J., Mykenes röst. Tolkningen av Linear B, Stockholm, Aldus/Bonniers 1961.
  • Palmer, L.R., Knossos och Mykene. Vad lertavlorna berättar, Stockholm, Wahlström & Widstrand 1963. Båda böckerna är lättlästa och intressanta fynd för den som lyckas finna dem.
  • Winbladh, M-L., Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá (Minoans and Mycenaeans in west Crete. The Greek-Swedish Excavations at Chaniá), Stockholm 2000.
  • Winbladh, M-L., Kreta. Myter och mat i Minoernas värld, Natur & Kultur 2004.

Engelska

  • Davaras, C., Guide to Cretan Antiquities, Park Ridge, Noyes P. 1976.
  • Evans, A., The Palace of Minos at Knossos, fyra volymer, London 1921–1936.
  • Fitton, J. L., Minoans, London, British Museum press 2002. Ingår i serien Peoples of the past.
  • Higgins, R., The Archaeology of Minoan Crete, London, Thames & Hudson 1973.
  • Higgins, R., Minoan and Mycenaean Art, London, Thames & Hudson 2001.
  • Hood, S., The Minoans. Crete in the bronze age, London, Thames & Hudson, 1971.
  • Macdonald, C. & Driessen, J., ”The drainage system of the domestic quarter in the palace at Knossos”, British School of Archaeology 83, 1988.
  • MacGillivray, J.A., ”Return to the Labyrinth: A clew to the Function of the Minoan palaces”, Athena Review, Vol.3, No.3, 2003.
  • Manning, S., A test of time: the volcano of Thera and the chronology and history of the Aegean and east Mediterranean in the mid second millennium BC, Oxford, Oxbow Books 1999.
  • Schallin, A.-L., ”Islands under influence. The Cyclades in the late bronze age and the nature of Mycenaean presence”, Studies in Mediterranean Archaeology 111, Jonsered, Paul Åströms Förlag 1993.
  • Thompson, G., 1978, Studies in ancient Greek society. The prehistoric Aegean, London, Lawrence & Wishart 1978.
  • Warren, P., The Aegean civilizations. From ancient Crete to Mycenae, Oxford, Phaidon 1989, 2:a uppl.
  • Warren, P., ”Minoan Crete and ecstatic religion”, Sanctuaries and cults in the Aegean bronze age. Proceedings of the first international symposium at the Swedish Institute in Athens, 12–13 May, 1980, (Hägg, R. och Marinatos, N. red.), Stockholm 1981.
  • Vasilakis, A., Minoan Crete: From myth to history, Athens, Adam Editions 1999. Oerhört bra och prisvärd bok om Kretas kultur. Finns i de flesta affärer, även s.k. supermarkets.
  • Vasilakis, A., Heraklion Archaeological Museum, Athens, Adam Editions 2000. En mycket vacker och prisvärd bok, men saknar information om de utställda föremålen.

Knossos

  • Brown, A., Arthur Evans and the palace of Minos, Oxford, Ashmolean Museum 1994. Mycket intressant fotobok om utgrävningarna i Knossos kring förra sekelskiftet. Finns i Arkeologiska museet i Iraklion.
  • Castleden, R., The Knossos labyrinth, London & N.Y., Routledge 1990.
  • Castleden, R., Knossos. Temple of the Goddess, Athens, Efstathiadis Group S.A., 1997.
  • Farnoux, A., Knossos. Unearthing a legend, N.Y., Thames & Hudson, 1996. En arkeologisk fullträff. I denna lilla bok finns allt, inklusive ett rikt bildmaterial.
  • MacGillivray, J. A., Minotaur: Sir Arthur Evans and the archaeology of the Minoan myth, N.Y., Hill & Wang 2000. Mycket omstridd bok om Evans och hans komplexa person.
  • Hallager, E., ”The Mycenaean Palace at Knossos”, Medelhavsmuseet, Memoir 1, Stockholm 1977. En ännu aktuell genomgång av material som visar att mykenarna bodde i Knossos och på Kreta. Skriven av FD Erik Hallager, utgrävningsledare i Chaniá.

Konst

  • Kontorli-Papadopoulou, L., Aegaean frescoes of religious character, Studies in Mediterranean Archaeology 117, Göteborg, Paul Åströms Förlag 1996.
  • Preziosi, D. & Hitchcock, L., Aegean Art and Architecture, Oxford 1999.
  • Säflund, Gösta, Etrusker. Vad menade ni egentligen? Etruskiskt bildspråk – symbol och mening, Studies in Mediterranean Archaeology-Pocket book 74, Partille, Paul Åströms förlag 1989.
  • Wängberg-Eriksson, K., Josef Frank. Livsträd i krigens skugga, Lund 1994.

Myt och religion

  • Burkert, W., Greek religion, Massachusetts 1985.
  • Gesell, G.C., Town, Palace and House Cult in Minoan Crete. Studies in Mediterranean Archaeology 67, Göteborg 1985.
  • Gesell, C.G., ”The place of the Goddess in Minoan society”, Minoan society. Proceedings of the Cambridge Colloquium 1981, Krzyszkowska O.H. och Nixon L. (red.), Bristol 1983.
  • Kazantzakis, N., Report to Greco, Oxford, Cassirer 1961.
  • MacGillivray, J. A., ”Labyrinths and bull-leapers”, American Journal of Archeology, Nov./Dec. 2000.
  • Marinatos, N. & Hägg, R., ”Anthropomorphic cult images in Minoan Crete?”, Minoan Society. Proceedings of the Cambridge Colloquium 1981 (Krzyszkowska, O. H. och Nixon, L. red.) Bristol 1983.
  • Marinatos, N., Art and religion in Thera. Reconstructing of bronze age society, Athens 1984.
  • Nilsson P:n, M., The Minoan-Mycenaean religion and its survival in Greek religion, 2:a uppl., Gleerup, Lund 1950.
  • Renfrew, C., ”Questions of Minoan and Mycenean cult”, Sanctuaries and cults in the Aegean bronze age. Proceedings of the first international symposium at the Swedish Institute in Athens, 12–13 May, 1980, Hägg, R. och Marinatos, N. (red.), Stockholm 1981.
  • Rutkowski, B., The cult places of the Aegean, New Haven och London, Yale Univ. Press 1986.
  • Warren, P., ”Minoan Religion as Ritual Action”, Studies in Mediterranean Archaeology-Pocket book 72, Partille, Paul Åströms förlag 1988.
  • Xanthoudides, S., ”The kernos in the Greek Orthodox church”, British School of Archaeology XII, 1905–06.
  • Åström, P. (red.), Journal of Prehistoric Religion, vol.1 och 14, Göteborg 1987 och Jonsered 2000, Paul Åströms Förlag.

Externa länkar

Chania

Chania (även Hania; grekiska: Χανιά; IPA: /xaˈɲa/; venetianska: Canea, osmanska: خانيه Hanya) är en stad och kommun på den grekiska ön Kreta, tillika öns näst största stad och huvudorten i regiondelen med samma namn. Staden ligger på Kretas norra kust, omkring 70 km från Rethymno och 145 km från Heraklion, och hade cirka 53 910 invånare (2011). Kommunen hade 108 642 invånare (2011).Chania var Venedigs huvudort på ön innan den osmanska erövringen. Den gamla staden som utgör en stor del av Chanias centrum är känt som en av de vackraste platserna på hela Kreta, med ett gytter av gamla hus runt en klar hamnbassäng och med det venetianska fyrtornet från 1600-talet som mest kända symbol.

Stadens huvudnäringar är turism och jordbruk men staden är administrativt centrum och här finns Kretas tekniska högskola.

Chania (perifereiakí enótita)

Chania är en regiondel (perifereiakí enótita), till 2010 en prefektur, på Kreta i Grekland. Huvudort är Chania. Bland de största städerna i regiondelen Chania finns Sfakia, Kissamos och Paleohora. Här finns också en nationalpark, kring Samariaravinen.

E65

E65 eller Europaväg 65 är en europaväg som börjar i Malmö i Sverige och slutar i Chania på Kreta i Grekland.

Vägen går från Malmö till Ystad och därifrån via färjeförbindelse till Świnoujście i Polen. Vägen fortsätter vidare genom Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Kroatien och fortsätter via Bosnien och Hercegovina, Montenegro Serbien och Kosovo innan den går vidare till Nordmakedonien och slutligen Grekland. E65 möter E6, E20 och E22 i Malmö där den har anslutningar till Öresundsbron. Den är 3 950 km lång, varav 58 km i Sverige, 492 km i Polen, 474 i Tjeckien och Slovakien, 256 i Ungern, 886 i Kroatien och Bosnien och Hercegovina. 730 i Montenegro, Serbien, Kosovo och Nordmakedonien samt 745+40 km i Grekland.

E75

E75 eller Europaväg 75 är en europaväg som börjar i Vardø i Norge och slutar i Sitia på Kreta i Grekland. Den är 4 340 kilometer lång exklusive färjor och passerar Norge-Finland-(havsavbrott)-Polen-Slovakien-Ungern-Serbien-Nordmakedonien-Grekland.

Heraklion

Heraklion (grekiska: Ηράκλειο) är den fjärde största staden i Grekland och den största staden på den grekiska ön Kreta.

Efter språkreformen 1976 är det officiella grekiska namnet Ηράκλειο, transkriberat Iraklio. Heraklion är den äldre, högspråkliga formen, på grekiska `Ηράκλειον, som oftast efter uttalet skrevs Iraklion. Det äldre italienska namnet var Candia.

Formellt är Heraklion en kommun (démos). Den är huvudstad både för distriktet (den regionala enheten) Heraklion och för hela förvaltningsregionen (perifería) Kreta. Staden är belägen på öns norra kust, 4 kilometer från platsen för det gamla Knossos. Befolkningen i staden har ökat från 137 711 personer (2001) till 151 324 (2011).

Kissamos

Kissamos är en kommun och hamnstad på ön Kreta i Grekland. Befolkningen uppgick till 7463 personer 2001.

Kreta i olympiska sommarspelen 1906

Kreta deltog i olympiska sommarspelen 1906. Kretas trupp bestod av 8 idrottare, alla var män. Detta var de enda olympiska spel där Kreta deltog. Spelen 1906 anordnades i samband med firandet av 10-årsjubileet av de moderna olympiska spelen och räknas inte med i den olympiska statistiken.

Kretahavet

Kretahavet (grekiska: Κρητικό Πέλαγος, Kritiko Pelagos) är ett hav söder om Egeiska havet, norr om ön Kreta, och söder om Kykladerna. Havet sträcker sig också från Kythera österut till Dodekanisos i Karpathos och Kasos. Det gränsar i väster till Joniska havet, liksom resten av Medelhavet. Färjelinjer till och från Pireus, samt de södra öarna i Egeiska havet och Dodekanisos, körs i detta område.

Lasithi

Lasithi (grekiska: Λασίθι) är en grekisk regiondel (perifereiakí enótita), till 2010 en prefektur. Det tillhör regionen Kreta. Huvudort är Agios Nikolaos.

Andra större orter är Ierapetra, Sitia och Neapoli. Andra besöksmål är Lasithi-slätten, Vai, Myrtos och Zakros.

Minoisk konst

Med minoisk konst avses den konst som producerades på Kreta under den grekiska bronsåldern 3600–1050 f.Kr..

Den minoiska konsten är känd för sin vackra keramik, sina fresker, landskapsmålningar och sina sniderier.

Minoiska kulturen

Den minoiska kulturen utvecklades under bronsåldern på Kreta i det nuvarande Grekland. Folket (minoerna) hade ett språk och skriftspråk olikt sina grannar och skapade en särpräglad civilisation. Namnet minoer kommer från Minos, som enligt grekisk mytologi var kung över Kreta under forntiden.

Minotauros

Minotauros (latin: Minotaurus, engelska: Minotaur) var ett monster i grekisk mytologi, till hälften människa, till hälften tjur. Minotauros höll till på Kreta i en labyrint ritad av uppfinnaren Daidalos på uppdrag av kung Minos. Till sist kom hjälten Theseus att döda Minotauros.

Minotauros (Minō’tauros) betyder på grekiska Minos tjur. På Kreta var tjuren känd som Asterion, vilket även var Minos fosterfars namn.

Nomós Irakleíou

Nomós Irakleíou är en prefektur i Grekland. Den ligger i regionen Kreta, i den sydöstra delen av landet, 300 km söder om huvudstaden Aten. Antalet invånare är 302 846.I övrigt finns följande i Nomós Irakleíou:

Bukter:

Órmos Keratókampos (en vik)Insjöar:

Skoutaris river (en lagun)Öar:

Koufonísi (en ö)

Nisí Día (en ö)

Nisída Paximádi (en ö)

Nisída Petalídi (en ö)Kullar:

Falkonia (en kulle)

Kolympoi (en kulle)

Psathas (en kulle)Halvöar:

Ákra Líthino (en udde)

Ákra Mátala (en udde)

Ákra Stavrós (en udde)

Cape Peristergionas (en udde)Dalar:

Arvis Gorge (en ravin)Berg:

Kerato (ett berg)

Vigla (ett berg)Klimatet i området är tempererat. Årsmedeltemperaturen i trakten är 18 °C. Den varmaste månaden är juli, då medeltemperaturen är 28 °C, och den kallaste är januari, med 10 °C. Genomsnittlig årsnederbörd är 615 millimeter. Den regnigaste månaden är december, med i genomsnitt 141 mm nederbörd, och den torraste är juli, med 2 mm nederbörd.

Nomós Rethýmnis

Nomós Rethýmnis (engelska: Rethymno) är en prefektur i Grekland. Den ligger i regionen Kreta, i den sydöstra delen av landet, 300 km söder om huvudstaden Aten. Antalet invånare är 86 532. Arean är 1 496 kvadratkilometer.

Terrängen i Nomós Rethýmnis är kuperad norrut, men söderut är den bergig.I övrigt finns följande i Nomós Rethýmnis:

Chondrós Kávos (en udde)

Lianós Kávos (en udde)

Órmos Panórmou (en vik)

Órmos Pláka (en vik)Klimatet i området är tempererat. Årsmedeltemperaturen i trakten är 18 °C. Den varmaste månaden är juli, då medeltemperaturen är 30 °C, och den kallaste är februari, med 8 °C. Genomsnittlig årsnederbörd är 705 millimeter. Den regnigaste månaden är december, med i genomsnitt 160 mm nederbörd, och den torraste är juli, med 1 mm nederbörd.

OFI Kreta

Omilos Filathlon Irakleiou (grekiska: Όμιλος Φιλάθλων Ηρακλείου) eller OFI Kreta är en grekisk fotbollssklubb som bildades 1925. OFI kommer från staden Heraklion.

OFI vann den grekiska cupen säsongen 1986-1987.

Rethymno

Rethymno eller Rethymnon (grekiska Ρέθυμνο) är en stad på ön Kreta med runt 50 000 invånare, huvudstad i prefekturen med samma namn.

Rethymno är ett populärt turistmål; staden är känd för sin vackra venetianska hamn från 1600-talet, fortet fortezza samt bevarad uråldrig byggnadsarkitektur. I staden finns också ett universitet.

Slaget om Kreta

Slaget om Kreta (tyska: Luftlandeschlacht um Kreta; grekiska: Μάχη της Κρήτης) var ett slag under andra världskriget på den grekiska ön Kreta. Det började på morgonen den 20 maj 1941 då Nazityskland inledde en luftburen invasion på Kreta under kodnamnet Unternehmen Merkur ("Operation Mercurius"). Grekiska och allierade styrkor, tillsammans med kretensiska civila, försvarade ön.

Talos

Talos eller Talus var en jätte i brons som Zeus gett till sin älskarinna Europa efter att han fört bort henne och lämnat henne på Kreta. Jätten var skapad av Hefaistos och cykloperna. Enligt en annan version sades Talos vara en av bronsålderns sista män, den enda som överlevt de mindre gudarnas styre. Europa tog med honom till Kreta och han stannade på ön, och vaktade den.

Båda versionerna fortsätter med att Talos levde på Kreta, och cirklade runt öns strand tre gånger dagligen, medan han vaktade den. Han kastade sten på alla skepp som närmade sig. Det var sagt att Talos värmt upp sig själv till den grad att han var glödhet, och drog in främlingar i sin famn så fort de landade på ön. Talos hade en ådra som gick från hans axel till hans fotled, som var bunden och stängd av enbart en bronsspik.

Skeppet Argo, som Jason, Herkules och argonauterna seglade med, närmade sig Kreta efter att ha fått tag i det gyllene skinnet. I rollen som väktare över ön höll Talos skeppet på avstånd genom att kasta stenar mot det. Det var Medea, en trollkunnig kvinna som färdades med argonauterna, som till slut dödade jätten. Antingen så drev Medea Talos till vansinne med droger, och lurade honom att hon skulle göra honom odödlig om hon fick dra ut spiken, eller så blev han dödad av Poeas pil. Poea var en vän till Herkules och en av argonauterna.

Enligt andra källor så hypnotiserade Medea jätten av brons bort från skeppet, och drev honom till vansinne så han själv drog ut sin spik och dog. När spiken väl var utdragen, antingen om det var Medea som gjorde det eller om det var Talos själv, så rann allt ichor ut. (Ichor är något som bara odödliga har, eftersom det är giftigt för dödliga. Ichor är en slags gul-grön galla som finns i ambrosia och nektar, som är gudarnas mat och dryck. Det gör dem odödliga.) Talos, bronsjätten, dog och Argo kunde säkert sätta kurs mot Kretas strand där de lämnade skeppet säkert.

Theseus

Theseus är en av den grekiska mytologins ädlaste hjältegestalter. Han var son till kung Aigeus och Aethra/Aithra (som var dotter till kung Pittheus i Troizen) samt gift med Hippolyte/Antiope och senare med Faidra, samt far till Hippolytos.

Theseus uppfostrades hos kung Pittheus. När han vuxit upp begav han sig till Aten och sökte upp sin far. Under färden upplevde han talrika äventyr. Hans mest kända bragd därefter var att döda odjuret Minotauros på Kreta med hjälp av Ariadne, kung Minos dotter, vars kärlek han vunnit. Efter återkomsten till Aten övertog han regeringen efter sin far, som misströstande om sonens återkomst hade berövat sig livet.

Theseus dödades försåtligt på ön Skyros av kung Lykomedes. Han har hyllats som grundläggare av Atens statsskick.

Den antika grekiska trandansen Geranos som infördes i Aten av Theseus efterliknar Minotauruslabyrintens vindlingar.

Grekland
Flag of Greece.svg

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.