Krönikeböckerna

Krönikeböckerna i Gamla Testamentet består av Första Krönikeboken och Andra Krönikeboken. Texten delades upp i två i och med Septuaginta, den första översättningen till grekiska runt 200 f. Kr. Tidigare lästes böckerna som en enda löpande text.

Andra Kungaboken

Andra Kungaboken, i gamla översättningar Andra Konungaboken, är en bok i judendomens Neviim ("profeterna") och kristendomens Gamla Testamente. Boken utgör andra delen av det som tillsammans med Första Kungaboken i den hebreiska Bibeln endast kallas "Kungarna" (Melakim). I Septuaginta och således i de flesta kristna biblar har den dock av praktiska skäl kommit att delas upp i två.

Innehållsmässigt delar den mycket med Andra Krönikeboken. Kungaböckerna räknas dock till de så kallade 'profeterna' (neviim) i den hebreiska bibelninelningen medan Krönikeböckerna räknas till de så kallade 'skrifterna' (ketuvim): kanoniskt har de med andra ord olika status i judisk tradition trots likheten av innehåll vilket troligtvis beror på traditionen att profeten Jeremia är upphovsmannen till Kungaböckerna (Talmud, traktat Baba Batra 15a).

Det är också tydligt att man i äldre grekiska dokument inte skiljer tydligt mellan Samuelsböckerna och Kungaböckerna utan kallar dem alla fyra (eller två beroende på indelning) för 'basileiai' ([böcker om] riken, kungadömen). Även Samuelsböckerna räknas i judisk kanon till 'profeterna'.

I kristen kanon räknas krönikerböckerna in bland de historiska böckerna och följer Septuagintas tvådelning där Andra Kungaboken alltså utgör en egen bok.

Andra Kungaboken beskriver Israels historia under "det delade rikets tid", det vill säga från tiden efter kung Salomos död till Nordrikets fall år 722 f.Kr. och Sydrikets fall år 587 f.Kr. Boken består förutom av politisk-religiös historieskrivning med fokus på det delade rikets kungar och strider också av profetberättelser om framför allt profeten Elisha. Här återfinns också kända berättelser som profeten Elias himmelsfärd (2 Kung 2) och överbefälhavaren Naman som botas från spetälska (2 Kung 5).

Bibelns tillkomst

Bibelns tillkomst finns det olika frågeställningar om. En historisk fråga rör dess berättelsers faktiska underlag och traderingen till nedskriven text. En fråga rör författarskap och själva textens tillkomstprocess. Detta behandlas inom den teologiska grenen isagogik, inledningsvetenskap. En tredje fråga rör samlandet av en för de troende auktoritativ textmassa, bibelns kanonisering.

Alla dessa frågeställningar rymmer möjligheter för teologer och andra forskare, samt för varje intresserad människa, att också se argument för eller emot gudomlig inspiration av texterna.

Bibeln består av flera enskilda böcker. Dessa böcker har nedtecknats under en tidsrymd på kanske över 1000 år och därtill sammanställts för bruk i gudstjänst och till vägledning för läran. Denna artikel sammanfattar några av de mer kända teorierna om nedtecknandet av böckerna.

Biblia Hebraica Stuttgartensia

Biblia Hebraica Stuttgartensia (BHS) är den tryckta utgåvan av den hebreiska texten till Gamla Testamentet, som blev färdig 1977. Den ersatte då den tidigare Biblia Hebraica, ed 3 (BH3) från 1937, som dittills varit standardtexten för vetenskapligt arbete med den hebreiska texten. Sedan 2004 pågår utgivningen av ytterligare en utgåva av den hebreiska texten med förbättrade möjligheter till informationer om textmässiga varianter m m. Denna nya utgåva kallas Biblia Hebaica Quinta (BHQ). Namnet anger att det är den femte trycka utgåvan sedan Rudolf Kittel 1906 publicerade första utgåvan av Biblia Hebraica (BK). Han grundande sin utgåva på en 1525 tryckt text. En stor förändring skedde i och med den tredje editionen av Biblia Hebraica (BK3). Fr o m den upplagan av Biblia Hebraica användes nu som grundtext den hittills äldsta kända handskriften med hela Gamla Testamentet, Codex Leningradensis från år 1008. De olika utgåvorna av Biblia Hebraica är grunden för allt vetenskapligt arbetet med att försöka fastställa innebörden av texten. Den är även grunden för de flesta som arbetar med att översätta Gamla Testamentet till moderna språk.

Ernst Bertheau

Ernst Bertheau, född den 23 november 1812 i Hamburg, död den 17 maj 1883 i Göttingen, var en tysk orientalist och exeget, bror till Carl Bertheau den äldre, farbror till Carl Bertheau den yngre.

Bertheau blev 1839 privatdocent i Göttingen, 1842 extra ordinarie, 1843 ordinarie professor i filosofiska fakulteten. Han författade: Die sieben Gruppen mosaischer Gesetze (Göttingen 1840) och Zur Geschichte der Israeliten (samma plats 1842), dessutom kommentarer till Domarboken och Rut (Leipzig 1845, 2:a upplagan 1883), Ordspråksboken (samma plats 1847, 2:a upplagan utgiven av Nowack), Krönikeböckerna (samma plats 1854, 2:a upplagan 1873), Esra, Nehemja och Ester (samma plats 1862, 2:a upplagan 1887). Han ombesörjde även en utgåva av den syriska grammatiken av Bar-Hebräus med översättning och kommentar (Göttingen 1843).

Första Krönikeboken

Första Krönikeboken är en skrift i judendomens Ketuvim och kristendomens Gamla testamente. I Gamla Testamentet finns två krönikeböcker, benämnda Första och Andra Krönikeboken. Texten delades upp i två i och med Septuaginta, den första översättningen till grekiska runt 200 f. Kr. Inom judendomen läses första och andra krönikeboken som en text.

Krönikeböckerna är en sammanhållen skildring av gamla testamentets historia från Adam till återkomsten från den babyloniska fångenskapen. Författaren är anonym och för oss okänd, men enligt en gammal judisk tradition skulle det vara Esra som står bakom texten. Även om den åsikten har sina anhängare än idag är det inget som någon lyckats bevisa det, men oavsett vem författaren är han/hon både en duktig historiker och teolog. Krönikeböckerna är ett historiskt och teologiskt verk, som handlar om det israeliska folkets historia, men även Guds historia och verksamhet bland folket och i historien. Första krönikeboken spänner från Adam till och med kung David, där Andra Krönikeboken tar vid och behandlar tiden fram till återkomsten efter den babyloniska fångenskapen. Vad gäller böckernas teologi är 1 Krön 28:9 ett centralt avsnitt, där kung David uppmanar sina åhörare att söka Gud, att följa Guds bud och att tjäna Gud villigt och helhjärtat. Författaren utgår i sin teologi från tron på den så kallade vedergällningsprincipen, som säger att det kommer att gå väl för den som följer Guds bud.

Gamla Testamentets kanon

Gamla Testamentets kanon (ordet kanon uttalas kánon) är en förteckning över de skrifter som ingår i Hebreiska Bibeln/Gamla Testamentet och som är norm för tro och liv inom respektive tradition.

Gamla testamentet

Gamla testamentet eller Gamla Testamentet, ofta förkortat GT, är den första delen av den kristna kyrkans bibel ("ka'non"). Gamla testamentet består av flera separata skrifter, olika många i olika kristna traditioner. De skrifter som enligt protestantisk tradition ingår i GT är helig skrift inom både judendomen och kristendomen. Skrifternas ordningsföljd är inte densamma inom kristendomen och judendomen.

Inom den romersk-katolska kyrkan och inom den Östliga kyrkan räknar man till kanon en del skrifter från grekiska handskrifter som inte ingår i den Hebreiska bibeln Tanakh eller GT enligt protestantisk tradition. Se artikeln Gamla testamentets kanon för en detaljerad beskrivning.

När beteckningen Gamla testamentet används i nutida uppslagsverk och i vetenskapliga sammanhang är det inte någon nedvärdering av den judiska religionen som något förlegat, gammalt i negativ bemärkelse eller som bara ett förstadium till kristendomen. I den här artikeln används termen Gamla testamentet på traditionellt sätt för att inte förvirra med andra termer när det finns ett vedertaget begrepp för det som artikeln handlar om.

Iddo

Iddo (hebreiska: עדו eller עידו) var en biblisk profet som verkar ha levt under kung Salomos regeringstid (omkring 950 f.Kr. - 930 f.Kr.) samt under den tid då dennes arvingar, Rehabeam och Aviam (Abiam), regerade i Juda. Trots att lite är känt om honom och han bara framträder i Krönikeböckerna verkar Iddo ha varit ganska produktiv under sin levnadstid och skrivit profetior om den rivaliserande konungen Jerobeam av Israel (se 2 Krön. 9:29). Han nedtecknade också Rehabeams historia från början till slut i en krönika med släkttavlor (se 2 Krön. 12:15) samt en tilläggsskrift om Abiams historia (se 2 Krön. 13:22).. Vissa, bland annat Rashi, identifierar honom med gudsmannen som "på Herrens befallning kommit till Betel från Juda" i Första Kungaboken 13:1.

Iddo - även om det är oklart om det handlar om samma person - nämns även som ledare på en plats som hette Kasifja i Esra 8:17. I denna vers ber Esra att Iddo och hans ämbetsbröder och tempeltjänarna i Kasifja att sända tjänare till Templet. I Nehemja nämns en präst och levit vid namn Iddo. Profeten Sakarja kallas "son till Berekja, son till Iddo" (se Sak. 1:1)..

Manasses bön

Manasses bön är en judisk eller möjligen en kristen skrift vars ålder är svårbestämd men troligen tillkommen vid tiden kring vår tideräknings början. Den räknas i protestantisk tradition som en apokryfisk bok och finns i Tillägg till Gamla Testamentet. I romersk-katolska kanonen förekommer den inte. Boken innehåller en 15 verser lång bön som tillskrivs Manasse, kung i Juda rike på 600-talet f Kr.

Profeterna

Profeterna är en del av judendomens Tanakh och kristendomens Gamla Testamente.

Tredje Esra

Tredje Esra är en skrift, skriven på grekiska, från det första århundradet f.Kr. och som av vissa ortodoxa kyrkor räknas som en del av Gamla Testamentets kanon.

Böcker i Gamla testamentet
Böcker i Tanakh

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.