Konsonant

En konsonant, eller ett konsonantljud, är ett språkljud som bildas genom en markant förträngning eller total avspärrning av svalget och munhålan.[1] Ett annat ord för konsonant är medljud.

Klassificering

Det finns sex olika typer av konsonantljud: pulmonisk-egressiva (eller pulmoniska), som är de vanligaste och vars ljud bildas genom utandning; två varianter glottala: ingressiva och egressiva; samt velar-ingressiva, som oftast går under namnet klickljud. Alla utom de pulmonisk-egressiva går under samlingsnamnet icke-pulmoniska konsonanter.

De pulmonisk-egressiva konsonanterna klassificeras efter artikulationssätt (på vilket sätt de produceras), artikulationsställning samt närvaro eller frånvaro av stämton. Artikulationsställningen är en kombination av artikulationsställe (den plats förträngningen sker) och artikulator (den rörliga del som skapar förträngningen). När till exempel konsonanten [k] bildas närmar sig tungryggen (artikulator) den mjuka gommen (artikulationsställe) och bildar en artikulationsställning.[2]

Förhållandet mellan ljud och bokstav

Ordet konsonant används som benämning på de bokstäver i ett alfabet som betecknar konsonantljud. Bokstaven Y kan i flera andra språk, däribland engelska och franska, motsvara en konsonant, en palatal approximant motsvarande det svenska j-ljudet, och det är också mycket vanligt i olika transkriptionssystem, till exempel pinyin och i transkription av arabiska.

Tabeller i fonetisk skrift

Pulmonisk-egressiva konsonanter
labiala koronala dorsala radikala
bilab. lab.dent. dent. alve. postal. al.pal. retrof. palat. velara uvul. fary. epigl. glott.
nasaler m ɱ n ɳ ɲ ŋ ɴ
klusiler p b * * t d ʈ ɖ c ɟ k g q ɢ ʡ ʔ
frikativor ɸ β f v θ ð s z ʃ ʒ ɕ ʑ ʂ ʐ ç ʝ x ɣ χ ʁ ħ ʕ ʜ ʢ h ɦ
approx. β̞ ʋ ɹ ɻ j ɰ
tremul. ʙ r ʀ *
flappar ɾ ɽ
lat. frik. ɬ ɮ * * *
lat. appr. l ɭ ʎ ʟ
lat. flappar ɺ *
Not: * står för foner som ännu saknar officiella IPA-tecken.
Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.
Icke-pulmoniska konsonanter
bilab. dent. alve. postal. palat. velara uvul.
Klickljud  ʘ ǀ ǁ ǃ ǂ
Implosivor  ɓ ɗ ʄ ɠ ʛ
Ejektivor 

Källor

Noter

  1. ^ Engstrand, Olle (2007). Fonetik light s. 45
  2. ^ Engstrand, Olle (2007). Fonetik light s. 46

Litteratur

  • Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. ISBN 9789144043999

Se även

Alveolar konsonant

En alveolar fon uttalas genom att tungan förs samman med tandköttet, vid framtändernas fäste. I praktiken grupperas de icke-frikativa alveolara konsonanterna för det mesta med de dentala, de alveolopalatala och de postalveolara, då dessa låter nästan identiskt.

I svenskan finns sex alveolara konsonanter:

två klusiler: tonande [d], tonlös [t]

en nasal: [n]

en tremulant: [r]

en frikativa: tonlös [s]

en lateral approximant: [l]

Alveolopalatal konsonant

En alveolopalatal fon uttalas genom att tungryggen trycks mot tandvallen. I praktiken grupperas de icke-frikativa alveolopalatala konsonanterna för det mesta med de dentala, de alveolara och de postalveolara, då dessa grupper mycket sällan står i fonemisk kontrast med varandra.

I svenskan finns två alveolopalatala konsonanter:

en tonlös frikativa: tonlös [ɕ] (det svenska tje-ljudet i ord som tjock, kött eller kjol).

en tonande frikativa: (ett hårt ljudande svenskt ji-ljud i ord som jord, gärna, gjuten eller ljus).

Bilabial konsonant

En bilabial fon uttalas genom att läpparna förs samman.

I svenskan finns tre bilabiala konsonanter:

en nasal: [m], samt

två klusiler: tonande [b], tonlös [p].

Dental konsonant

En dental fon uttalas genom att tungan trycks mot överkäkens framtänder. I praktiken grupperas de icke-frikativa dentala konsonanterna för det mesta med de alveolara och de postalveolara, då dessa låter nästan identiskt.

De svenska dentala konsonanterna räknas normalt till alveolarerna.

Faryngal konsonant

En faryngal fon uttalas genom att tungan trycker mot svalget.

I rikssvenska finns inga faryngala fonem.

Glottal konsonant

En glottal fon är ett språkljud som bildas genom att stämläpparna (stämbanden) förs samman. Vokaler är av naturen glottalt producerade, men glottala konsonanter kan vara antingen tonande eller tonlösa. Glottala konsonanter kallas ibland för laryngaler efter artikulationsstället struphuvudet (larynx).

I svenskan finns två olika glottala konsonanter som är frikativor och varianter av h-ljudet:

tonande glottal frikativa: [ɦ]

tonlös glottal frikativa: [h]I det internationella fonetiska alfabetet finns dessutom glottal klusil: [ʔ]. Detta är ett stötljud som även kan kallas glottalt stopp eller på tyska knacklaut. Förutom i tyskan förekommer det bl.a. i danskan och nederländskan.

Koronal konsonant

Koronaler (även framtungskonsonanter eller predorsaler) är konsonanter som uttalas genom att främre delen av tungan (tungspetsen och tungbladet) bildar kontakt med tänderna och/eller tandvallen. Huvudtyperna bland koronalerna är dentaler och alveolarer.

I svenskan dominerar de dentala koronalerna i [d], [t], [n], [l]. I engelskan är motsvarande konsonanter i typfallet alveolara. I vissa språk, till exempel hindi, är skillnaden mellan dentaler och retroflexer distinktiv.

Labial konsonant

Labiala konsonanter är samlingsnamnet för de konsonanter som artikuleras vid läpparna.

De artikuleras antingen bilabialt (med båda läpparna), linguolabialt (tungspetsen/tungbladet mot de övre tänderna) eller labiodentalt (underläppen mot de övre tänderna).

Exempel på labiala konsonanter i svenska är: [b], [f], [m], [p], [v].

Labiodental konsonant

Labiodentala konsonanter (ytterst av latin labium, ’läpp’ och dens, ’tand’) är en grupp av konsonanta språkljud som uttalas antingen genom att underläppen förs samman med överkäkens tänder, eller motsvarande för överläpp och underkäkens tänder.

I svenskan finns tre labiodentala konsonanter:

en assimilationsalstrad nasal: [ɱ] (variant av /m/- och /n/-fonemen före andra labiodentala konsonanter), samt

två frikativor kopplade till varsitt eget fonem: tonande [v] och tonlös [f].

Lateral

En lateral är inom fonetiken en konsonant som bildas genom att luften strömmar fram på båda sidor om tungan. Termen är besläktad med adjektivet lateral som är en anatomisk term för läge, ett läge bort från kroppens symmetriplan.

För olika typer av laterala konsonanter, se

Lateral approximant

Lateral frikativa

Laterala klickljud, finns bland annat i xhosa.

Nasal konsonant

Nasaler är samlingsnamnet på konsonanter som produceras genom att vägen till näshålan öppnas. Nasaler är av naturen nästan alltid tonande, men det finns språk där tonlösa nasaler såsom [m̥], [n̥] och [ŋ̊] etc. förekommer. Nasaler är relativt klangrika och kan därför ibland fungera som stavelsekärnor, bland annat i japanskan.

Palatal konsonant

En palatal fon uttalas genom att tungan trycks mot gommen.

I svenskan finns tre palatala konsonanter:

två frikativor: tonlös alveolo-palatal [ɕ] (tje-ljudet), tonande [ʝ] (variant av j-ljudet), samt

en approximant: [j] (variant av j-ljudet).

Postalveolar konsonant

En postalveolar fon uttalas genom att tungspetsen ligger nära tandvallen, det vill säga området mellan tandköttet och gommen. I praktiken grupperas de icke-frikativa postalveolara konsonanterna för det mesta med de dentala och de alveolara, då dessa låter nästan identiskt.

I svenskan finns en postalveolar konsonant:

en frikativ: tonlös [ʃ] (uttalsvariant av sje-ljudet).

Retroflex konsonant

En retroflex (även supradental eller postalveolar) är en konsonant som uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen. Retroflexa konsonanter finns i svenska, polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.

Tjockt l

En retroflex flapp eller ett tjockt l (kakuminalt l) är ett konsonant språkljud. Det tecknas i IPA som [ɽ] (ett r med en retroflex krok). Det skiljer sig från det vanliga svenska l-ljudet (som är dental koronal konsonant) såväl som från engelskans l (som är alveolar koronal konsonant).

Tonande konsonant

En konsonant fon är tonande om röstkällan är aktiv under uttalet, till exempel att stämbanden är spända. Detta ger konsonanten en grundton. Exempel är n, z, m. Exempel på tonlösa konsonanter är f och s.

Tonlös konsonant

En konsonant fon är tonlös om röstkällan är passiv under uttalet. Detta gör att fonen saknar grundton. Exempel är /k/, /p/, /t/, /f/, /s/ och /θ/.

Uvular konsonant

En uvular fon uttalas genom att tungan och gomspenen möts.

I svenskan finns regionalt två olika uvulara konsonanter:

en tremulant: [ʀ] (ett r, rullat bak i munnen)

en frikativa: [ʁ] (ett r, skorrat bak i munnen)

Velar konsonant

En velar fon uttalas genom att tungryggen trycks mot den mjuka gommen.

I svenskan finns tre velara konsonanter:

två klusiler: tonande [g], tonlös [k], samt

en nasal: [ŋ].Därtill finns ett uttal av sje-ljudet, vilket av IPA beskrivs som ”samtidigt postalveolar och velar”:

[ɧ].I andra språk förekommer även till exempel velara:

frikativor:

[x], tonlöshebreiska : מיכאל [mixel] (Michel)

[ɣ], tonandegrekiska : bokstaven γ

approximanter

[ɰ], spanska : paga [paɰa] (lön)

[ʟ], lateral

implosivor

[ɠ]

ejektivor

[kʼ]Velarisering markeras i IPA med hjälp av [ˠ].

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.