Karbonat

Ett karbonat är ett salt av kolsyra.[1] Karbonater innehåller den negativa komplexa karbonatjonen, CO32– (en kol och tre syre). Karbonatjonen har vanligtvis plan trigonal geometri. Den konjugerade syran till den basiska karbonatjonen utgörs av vätekarbonatjonen HCO3.

Karbonatmineral utgör en stor grupp mineral. Ett av jordskorpans vanligaste mineral är kalciumkarbonat, CaCO3, kalk, vilken förekommer i många olika former, till exempel kalkspat eller kalcit samt marmor. Stora delar av jordens koldioxid finns bundet i bergarternas karbonater. En annan karbonat är natriumkarbonat,Na2CO3, och om man löser det i vatten blir det ett basiskt ämne.

Carbonat-Ion
Strukturformeln för en karbonatjon.
Carbonate-3D-balls
Molekylmodell av en karbonatjon.

Källhänvisningar

  1. ^ karbonat i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 28 januari 2015.
Aluminiumkarbonat

Aluminiumkarbonat, Al2(CO3)3, är ett salt av aluminium och karbonat. Det är ett vitt fast ämne.

Aluminiumkarbonat är ett instabilt ämne som vid kontakt med vatten lätt sönderfaller till aluminiumhydroxid (Al(OH)3) och koldioxid (CO2) enligt:

Al2(CO3)3 + 3 H2O → 2 Al(OH)3 + 3 CO2

Ankerit

Ankerit är ett mineral som hör till gruppen romboedriska karbonater (triklina kristallsystemet) med den kemiska sammansättningen Ca(Fe,Mg,Mn)(CO3)2 (kalcium, (järn, magnesium, mangan), karbonat), en sammansättningen som påminner om den hos dolomit fast magnesium ersatts av varierande mängder järn och mangan.

Normalt har ankerit sammansättningen Ca2MgFe(CO3)4. De kristallografiska och fysiska egenskaperna liknar dolomit och siderit. Vinkeln mellan perfekt roboedriska spaltytor är 73°48'; hårdheten 3,5–4; den relativa densiteten 2,9–3,1; och färgen vit, grå eller rödaktigt till gulaktigt brun.

Ankerit förekommer tillsammans med siderit i järnmalmsavlagringar och tillhör den serie siderit-dolomit-mineral som tidigare kallades brun-, pärl- och bitterspat.

Ankerit kan vara en produkt av direkt utfällning av grundvatten eller indirekt genom en hydrotermisk process. Ankerit kan också bildas genom metamorf omkristallisering av järnrika sedimentära bergarter. Ankerit förekommer ofta som gångmineral och associeras med guld och olika sulfidmineral i malmer.

Ankerit identifierades som ett eget mineral av Wilhelm von Haidinger 1825. Han namngav det efter den österrikiske mineralogen Matthias Joseph Anker (1771–1843).

Aurikalcit

Aurikalcit är ett karbonatmineral som förekommer som sekundärt mineral i koppar- och zinkmalmer. Aurikalcit har den kemiska sammansättningen (Zn,Cu)5(CO3)2(OH)6 (zinkkoppar-karbonat-hydroxid).

Aurikalcit är blekt grönt, grönblått eller himmelsblå med ett blekblågrönt streck och pärlglans. Hårdhet 1–2; hör till det monoklina kristallsystemet.

Namnet kommer förmodligen av grekiskans oreichalchos, "bergskoppar".

Aurikalcit bildas i koppar-zink-ådror tillsammans med azurit och malakit.

Basiskt kopparkarbonat

Basiskt kopparkarbonat finns som två kemiska föreningar av koppar- samt karbonat- och hydroxid-joner. De förekommer naturligt som mineralen malakit och azurit, och i blåa och gröna pigment som till exempel malakitgrönt. Basiskt kopparkarbonat har tidigare benämnts (enbart) kopparkarbonat vilket egentligen är en annan kopparförening.

Blyvitt

Blyvitt (Kremnitzervitt, kremservitt), C.I. Pigment White 1 (77597), är ett syntetiskt vitt pigment med mycket god täckförmåga.

Blyvitt är basiskt bly(II)karbonat, vars formel kan skrivas Pb3(CO3)2(OH)2. Ett tidigare skrivsätt var 2PbCO3 . Pb(OH)2.

Det har tidigare varit mycket vanligt i både konst- och byggnadsmåleri men har nu mycket begränsad användning på grund av sin stora giftighet.

Elektrolyt

I kemin är en elektrolyt (av grekiska elektron och ly'sis, "lösning") en substans innehållande fritt rörliga joner som gör ämnet elektriskt ledande. Den vanligaste elektrolyten är en jonlösning, men smälta elektrolyter samt fasta elektrolyter är även de möjliga.

Vanligtvis är elektrolyter lösningar av syror, baser eller salter. Vidare kan vissa gaser verka som elektrolyter vid höga temperaturer eller lågt tryck. Elektrolytlösningar kan också åstadkommas när biopolymerer (såsom DNA, polypeptider) löses upp, liksom syntetiska polymerer som poly(styren)sulfonat (även kallade polyelektrolyter), vilka innehåller laddade funktionella grupper.

Elektrolytlösningar bildas vanligtvis när ett salt placeras i ett lösningsmedel såsom vatten, emedan de olika jonerna dissocierar beroende på de termodynamiska interaktionerna mellan lösningsmedel och löst substans, under en process kallad solvatisering[källa behövs]. Som exempel kan nämnas vanligt bordssalt, som vid upplösning i vatten genomgår följande reaktion: NaCl(s) → Na+(aq) + Cl−(aq).

Det är också möjligt för substanser att reagera med vatten och bilda joner, såsom koldioxid löser sig i vatten och ger en lösning innehållande hydronium- karbonat- och vätekarbonatjoner.

Smälta salter kan agera som elektrolyter. Till exempel leder smält natriumklorid elektricitet.

En löst elektrolyt kan beskrivas som koncentrerad, ifall den har en hög halt av joner, eller utspädd, ifall den har en låg halt. Om en stor andel av elektrolyten dissocierar till fria joner, är elektrolyten stark; medan om en låg andel dissocierar är elektrolyten svag. Egenskaperna hos elektrolyter kan användas inom elektrolysen för att utvinna beståndsdelar som lösningen innehåller.

Termen elektrolyt infördes av Michael Faraday och betecknade ursprungligen resultatet av en sammansatt kropps sönderdelning under en elektrisk ström, det vill säga en elektrolys. Svante Arrhenius lade 1887 fram sin elektrolytiska dissociationsteori, enligt vilken sönderdelningen (dissociationen) inte sker när strömmen slås på, utan redan när en jonförening löses i en vätska.

Elektrolyter med joner har stor betydelse för korrosionens hastighet. Surt regnvatten och havsvatten fungerar bra som elektrolyter.

Gråvacka

Gråvacka är fältspathaltiga, sandstensliknande sedimentära bergarter av mörk färg och av hög geologisk ålder. De är för det mesta sammankittade och bindemedlet är ofta mörkfärgat. Ibland består det av karbonat eller står lerskiffrarna mycket nära, men det kan också vara sammansatt av en mängd mikroskopiska, olikartade mineralpartiklar. Bergarten innehåller minst 15 % lerig matris samt kvarts, fältspat och stor mängd lättvittrade mörka mineral.

Ibland har bergarten en skiffrig karaktär och kallas då gråvackeskiffer. Dessa med gråvacka besläktade bergarter med grå eller rödaktig färg, vilka i stor utsträckning förekommer i Skandinaviens sydligare fjällområden, såsom Härjedalen, Jämtland (föllingegråvacka), Österdalen och trakten kring Lillehammer i Norge, kallas sparagmit.

Kalciumsackarat

Kalciumsackarat, eller sockerkalk, tillverkas genom behandling av kalkmjölk med rörsocker och därpå följande indunstning av den frånfiltrerade lösningen till sirapskonsistens. Denna stryks ut på plattor och torkas vid svag värme. Då bildas färglösa lamellkristaller eller ett vitt pulver, som är lättlösligt i vatten men olösligt i alkohol.

Genom inledning av kolsyra eller tillsats av ammoniumoxalat till vattenlösningen fälls kalken ut som karbonat resp oxalat.

Kalciumvätekarbonat

Kalciumvätekarbonat (Ca(HCO3)2), även kallad kalciumbikarbonat, är inte en igenkänd fast förening, utan existerar bara i vattenlösningar som innehåller bara jonerna kalcium (Ca2+), upplöst koldioxid (CO2), bikarbonat (HCO3–), och karbonat (CO32–). Den relativa koncentrationen av dessa kolhaltiga sorter beror på pH. Bikarbonat dominerar inom intervallet 6,36-10,25 i sötvatten.

Allt vatten i kontakt med atmosfären absorberar koldioxid, och då de vattnen kommer i kontakt med berg och sediment upptar de metalljoner, oftast kalcium och magnesium, så de flesta naturliga vatten som kommer från strömmar, sjöar och speciellt brunnar, kan anses vara utspädda med dessa bikarbonater. Dessa hårda vatten tenderar forma karbonatbitar i rör och värmepannor och de reagerar med tvål för att skapa ett oönskat skum.

Försök att skapa föreningar såsom kalciumvätekarbonat genom att avdunsta dess lösning tills det är torrt bildar alltid fast karbonat istället: Ca(HCO3)2(aq) → CO2(g) + H2O(l) + CaCO3(s). Väldigt få fasta bikarbonater andra än de från alkalimetaller och ammoniumjoner vet man finns.

Den ovanstående reaktionen är väldigt viktig vid bildandet av stalaktiter, stalagmiter och andra droppstenar i grottor, och i bildandet av själva grottan likaså. Då vatten som innehåller koldioxid passerar genom kalksten eller andra kalciumkarbonatinnehållande mineraler, löser det upp delar av kalciumkarbonatet och det blir då rikare på bikarbonat. När grundvattnet entrar grottan släpps överskottskoldioxiden från bikarbonatslösningen ut, vilket orsakar mycket mindre löslig kalciumkarbonat att göra av med.

Kolsyra

Kolsyra (latinskt namn: Acidum carbonicum), divätekarbonat (engelska: Dihydrogen Carbonate), H2CO3, är en kemisk förening som uppkommer när koldioxid löser sig i vatten. Kolsyra är en mycket svag syra (pKa = 6,35) som inte kan koncentreras, eftersom koldioxid avges när vattenhalten blir för låg. Kolsyrans salter kallas karbonater.

Bland annat i livsmedelssammanhang och i vardagligt tal kallar man ofta gasen koldioxid för kolsyra, se koldioxid.

Kopparkarbonat

Kopparkarbonat Cu(II)CO3 är en grå kemisk förening av koppar- och karbonat-joner som kan framställas vid hög temperatur och högt koldioxidtryck. Föreningen kan inte framställas genom att blanda en kopparsaltlösning med alkalikarbonat eftersom då fälls gröna till blå basiska kopparkabonat ut. Ändå har beteckningen kopparkarbonat använts som kortform för basiskt kopparkarbonat som är andra föreningar. Envärt koppar bildar föreningen Cu(I)2CO3 som är gul och har densiteten 4,4 g/cm3.

Malm

För efternamnet, se Malm (efternamn)

Malm är något av de mineral, bergarter eller andra beståndsdelar av berggrunden (eller lösa jordlager) som kan användas för utvinning av metaller eller andra värdefulla ämnen. Endast de mineral eller bergarter som innehåller ett värdefullt ämne i tillräckligt hög koncentration och i lämplig form för ekonomiskt lönsam utvinning kallas malmer.

Malm kan brytas under jord i gruvor, i dagbrott eller vaskas fram.

Liksom alla mineral delas malmerna in efter sin kemiska sammansättning. Malmer betecknas ofta efter den metall eller det ämne som kan utvinnas ur dem. Mineralerna magnetit och hematit är exempel på järnmalm, som används för utvinning av järn.

Markandning

Markandning betecknar avgivande av koldioxid från marken till atmosfären per tidsenhet från en bestämd markyta. Den kan användas som ett mått på de i marken levande organismernas aktivitet.

Markens bakterier och svampar bryter ned dess organiska beståndsdelar genom andning och jäsning, varvid bland annat bildas koldioxid, som genom diffusion avges till luften. Styrkan av markandningen beror på aktiviteten hos mikroorganismerna och regleras närmast av tillgången på organiska ämnen, temperatur och genomluftning. Markandning kan åstadkomma väsentliga höjningar av koldioxidhalten i de nedersta luftlagren, särskilt under slutna, vindskyddande växtplatser, vilket gynnar koldioxidassimilationen i dessa.

Särskilt stark markandning erhålles i kompost, som är näringsrik och har ett intensivt bakterieliv, varigenom i praktiken höjningen av koldioxidhalten medverkar till ökad avkastning av kulturväxter i drivbänkar och växthus.

Marker med högt pH kan ställa till med problem. Där marken bildats av kalkhaltig berggrund (t.ex. på Gotland eller Öland) finns det karbonat som vid vittring också avger koldioxid. När man mäter markandningen av sådana marker så utgör den summan av karbonatvittring och nedbrytning.

Natron

Natron eller soda är en naturligt förekommande blandning av, huvudsakligen, natriumkarbonat-dekahydrat (Na2CO3·10H2O) och natriumvätekarbonat (NaHCO3), men även med inslag av andra salter.

Natron/soda är en utfällning som bildas vid evaporation i sjöar rika på natriumkarbonat, så kallade sodasjöar eller natronsjöar. Sjöar rikare på klorid än karbonat kallas vanligen bara saltsjöar och där utfälls såklart huvudsakligen natriumklorid (koksalt).På svenska användes också förledet natron- för att ange ett samband med grundämnet natrium, exempelvis "natronlut" ([vattenlöst] natriumhydroxid, NaOH) eller "natronsalpeter" (natriumnitrat, NaNO3).Soda används även som beteckning för natriumkarbonat för exempelvis hushållsändamål. Dekahydratet kallas då "kristallsoda", medan vattenfritt karbonat stundom kallas för "kalcinerad soda". Beteckningen "kaustik soda" för natriumhydroxid kommer av att man "kausticerade" soda (natriumkarbonat) genom tillsats av "bränd kalk" (kalciumoxid, CaO) till en karbonatlösning, varvid kalciumkarbonat (kalk, CaCO3) fälls ut och vattenlöst natriumhydroxid återstår.

Natronsjön

Natronsjön (engelska: Lake Natron) är en salt och sodasjö i regionen Arusha i norra Tanzania. Sjön är belägen nära den kenyanska gränsen och ligger i Gregoryriften, som är en östlig förlängning av den östafrikanska riften. Sjön ligger inom Natronsjöns bäcken, ett Ramsarområde som består av våtmarker av internationell betydelse.Sjöns främsta tillflöde är floden Södra Ewaso Ng'iro, som har sin källa i centrala Kenya. Ett annat tillflöde till sjön är också heta, mineralrika källor. Natronsjön är ganska grund, den är mindre än tre meter djup, och varierar i bredd beroende på vattennivån. Sjön är maximalt 57 kilometer lång och 22 kilometer bred. Det omgivande området får en oregelbunden säsongsnederbörd, främst mellan december och maj på totalt 800 mm per år. Sjöns temperatur är ofta över 40 °C.

Höga nivåer av avdunstning har lämnat efter sig natron (natriumkarbonatdekahydrat) och trona (natriumsesquikarbonatdihydrat). Alkaliteten i sjön kan nå ett pH-värde som är större än 12. Den omgivande berggrunden består av alkaliska, natriumdominerade trakytlavor som fastställdes under den pleistocena epoken. Lavorna har betydande mängder av karbonat, men mycket låga halter av kalcium och magnesium. Detta har gjort det möjligt för sjön att koncentrera sig till en frätande alkalisk saltsjö.

Oxalat

Oxalat eller etandioat är salter och estrar av oxalsyra. Oxalatjonen är en komplex jon och består av två kolatomer och fyra syreatomer. Jonen har laddningen −2.

Sabinait

Sabinait är ett mycket ovanligt karbonatmineral. Det kristalliserar i det monoklina kristallsystemet med sammansättningen Na4Zr2Ti[O|CO3]4. Kemiskt sett är det alltså ett natrium-zirkonium-titan-karbonat.

Sabinait är färglöst och genomskinligt och bildar små pseudohexagoala kristaller. Den yttre formen är tavelartad eller som kompakta eller pulverformiga kalklika beläggningar.

Skapolit

Skapolit är en benämning på isomorfa tetragonala tektosilikatmineral med en kemisk sammansättning vanligtvis mellan ändleden marialit Na4Al3Si9O24Cl och mejonit Ca4Al6Si6O24CO3 men kan även innefatta ändledet silvialit (Ca,Na)4Al6Si6O24(SO4,CO3). Namnet skapolit används när det exakta förhållandet mellan natrium och kalcium samt mellan klorid, karbonat och sulfat inte är känt. Skapolit är en fast lösning mellan de tre ändleden. Övergången dem emellan är kontinuerlig. Skapolit har gett namn åt skapolitgruppen som omfattar de ovannämnda tre ändledsmineralen. Parallellt med skapolit har namnet wernerit tidigare använts omväxlande som gruppnamn eller varietetsnamn för skapolit men är sedan 1997 förkastad av CNMMN (Commission on New Minerals and Mineral Names).

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.