Kammarherre

En kammarherre är en manlig medlem av ett hov med uppgift att tjänstgöra i en furstlig persons omedelbara närhet. I tjänst bär kammarherrar en nyckel som ämbetstecken, vilken symboliserar att de historiskt har haft tillträde till den furstliga personens privata rum.

18257 Kammerherrenøkkel
Norsk kammarherrenyckel.
Svenska civila uniformer 1
Svenska civiluniformer 1920. Den fjärde mannen från vänster bär dåtidens kammarherreuniform. Idag är byxorna svarta

Sverige

I Sverige ingår tio tjänstgörande kammarherrar och fyra tjänstgörande kabinettskammarherrar i ceremonistaten vid kung Carl XVI Gustafs hov.[1] De är inte anställda vid hovstaterna utan tjänstgör endast vid högtidliga tillfällen som statsbesök, audienser och officiella middagar. I tjänst bär kammarherrarna hovuniform med en nyckel på en serafimerblå rosett på ryggen.[2]

Enligt den tidigare rangrullan hade kabinettskammarherrar generalmajors rang och kammarherrar överstes rang. Den förnämste av konungens kammarherrar var tidigare överstekammarherren[3] med rang som fältmarskalk, en titel som infördes 1783 och avskaffades med utgången av 1969.[4] Den förnämste av drottningens kammarherrar var tidigare överkammarherren med rang som generallöjtnant. Titeln skapades 1842. Konungens kammarherrar och kammarjunkare bär hatt med vitt plymage medan Drottningens kammarherrar och kammarjunkare tidigare bar svart plymage.[källa behövs]

Kammarherrar och kabinettskammarherrar tjänstgör till ca 70 års ålder. De övergår därefter till de "icke tjänstgörande hovstaterna" och behåller då sin titel.

Tjänstgörande kabinettskammarherrar

Namn Titel Född Utnämnd Anmärkning
Stefan Forsberg musikdirektör och konserthuschef 1961 2009
Peter Gudmundson professor och f.d. rektor vid Kungliga Tekniska Högskolan 1955 2011
Lars Amréus riksantikvarie 1964 2018
Carl Folke professor 1955 2018

Källa:[5]

Tjänstgörande kammarherrar

Namn Titel Född Utnämnd Anmärkning
Magnus Olausson docent, avdelningschef vid Nationalmuseum 1956 2004
Per Ström teol. dr, akademiintendent vid Uppsala universitet 1958 2011
Henrik Klackenberg fil. dr, statsheraldiker 1954 2013
Wilhelm Stiernstedt friherre, civilekonom 1946 2014 Fr.o.m. 1/7 2014
Carl-Anders Helander agr. dr, akademisekreterare vid Kungl. Skogs- o. Lantbruksakademien 1952 2014 Fr.o.m. 1/7 2014
Jan Bruzelius f.d. verkställande direktör för IL Recycling 1946 2016
Mikael Horal leg. läkare vid Karolinska institutet 1958 2016
Mikael Brännvall verkställande direktör för Svensk scenkonst 1968 2016
Johan Cederlund fil. dr, museidirektör för Zornmuseet 1963 2016
Per Sandin fil. dr, vice ordenskansler vid Kungl. Maj:ts Orden 1962 2018

Källa:[5]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Hovkalender 2010. Riksmarskalksämbetet. sid. 7
  2. ^ ”Brölloper, Historik och traditioner, Ceremonielet”. kungahuset.se. http://www.royalcourt.se/brollopet/historikochtraditioner/ceremonielet.4.1a6f639212652d9b15a800010590.html. Läst 6 juni 2011.
  3. ^ ”Sveriges Statskalender 1881”. Projekt Runeberg. Kungliga vetenskapsakademin. sid. 7. http://runeberg.org/statskal/1881/0062.html. Läst 3 september 2011.
  4. ^ Sveriges hovförvaltning moderniseras”. Vestkusten. 8 januari 1970. http://cdnc.ucr.edu/cgi-bin/cdnc?a=d&d=VEST19700108.1.2. Läst 24 januari 2016.
  5. ^ [a b] Hovkalender 2016. Riksmarskalkämbetet. 2016. sid. 9
Bergsnämndeman

Bergsnämndeman var bisittare i bergstingsrätten, och utgjordes av åldermän.

För varje bergstingslag fanns tolv bergsnämndemän.

Camerlengo

Camerlengo (italienska ’kammarherre’) syftar på den kardinal som har fått uppdraget att vara Romersk-katolska kyrkans kammarherre.

Vid en påves bortgång eller abdikation tar camerlengon tillfälligt över Heliga Stolens administration.

Gustaf Johan Ehrensvärd

Gustaf Johan Ehrensvärd, född 20 februari 1746, död 24 februari 1783 i Berlin, var en svensk friherre, memoarförfattare, son till dåvarande artillerikaptenen, sedermera generalmajoren friherre Carl Ehrensvärd (1713–1770). Kusin till Carl August Ehrensvärd och helbror till Carl August Ehrensvärd och halvbror till Carl Fredrik Ehrensvärd.

Ehrensvärd var kammarherre hos Gustav III och Gustav III:s första teaterdirektör 1773–1776 vid den nystartade Kungliga Teatern. Han var sedan diplomat och minister i Haag och Berlin 1780–1783. Han invaldes som ledamot nr. 23 av Kungliga Musikaliska Akademien den 11 mars 1773 och var akademiens preses 1777. Han var även ledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Redan 1753 inskrevs han i arméns rullor och blev 1762 fänrik vid Arméns flotta, vars chef då var Augustin Ehrensvärd, hans farbror. 1767 anställdes han som kammarherre vid kronprins Gustavs nybildade hov och lämnade då den militära banan. 1770–1771 följde han med kronprinsen på dennes utländska resa och fortfor efter Gustavs tronbestigning att tjänstgöra såsom kammarherre till 1780. Med sin anställning vid hovet förenade Ehrensvärd 1773–1776 direktörsbefattningen vid Kungliga Teatern samt var efter 1777 kronofullmäktig i Generaltullarrendesocieteten. År 1780 blev Ehrensvärd envoyé i Holland och 1782 i Berlin.

Av sin samtid uppskattades Ehrensvärd för sin hederliga och oförvitliga karaktär, sina kunskaper och sin litterära begåvning. Av eftervärlden är han mest känd såsom en av sin tids yppersta memoarförfattare. Redan som tjugotreårig kammarherre hade han livliga förbindelser med samtidens litterära personer, bland andra Olof Bergklint och C.C. Gjörwell, till vars tidningar han under den strängaste anonymitet lämnade åtskilliga bidrag. Från sin resa med kronprinsen 1770 sände Ehrensvärd hem till Gjörwell och sin ungdomsvän greve Claes Julius Ekeblad livliga och underhållande (ännu otryckta) skildringar. I Paris knöt han förbindelse med de franska encyklopedisterna och en mängd andra ryktbara skriftställare. Ehrensvärd började "memoarer" om denna utländska resa, men hann inte längre än till resans förberedelser. Dessa anteckningar är de äldsta av hans hand, som blivit bevarade.

Därefter följer sammanhängande Journaler vid hovet: maj–oktober 1776 samt juli 1779–juni 1780, då författaren lämnade Sverige. Bevarade är dessutom Strödda anteckningar öfver högtidligheter vid hofvet vid hvarjehanda tillfällen 1778–1779 liksom en 1777 författad uppsats, Om svenska teaterns uppkomst, egentligen ämnad att innehålla en redogörelse för Ehrensvärds förvaltning, men som därjämte är ett verk av största vikt för svenska teaterns historia. Strödda brev, dels redan tryckta, dels ännu inte offentliggjorda, tjänar till att fullständiggöra detta värdefulla memoarverk. Ehrensvärds personlighet visar sig i yngre åren allvarlig, fallen för reflexioner i andan av tidens levnadsvishet och något känslofull i Rousseaus smak, men dessutom i besittning av ett vaket öga och ett skarpt förstånd. Sådan framträder han även i dagboksanteckningarna.

Hovmannen får väl filosofen och naturdyrkaren att hamna i skuggan, och den lätta umgängestonen i Gustav III:s hov förnekar sig icke i framställningen; men författaren visar sig dock mest såsom den allvarsamme betraktaren av det brokiga livet, från vilket han gärna håller sig på ett visst avstånd. Samtida personer och tilldragelser bedömer han i allmänhet med lugn och oväld. Ehrensvärds dagbok, förd dag för dag över tilldragelser vid hovet, gör inte, såsom Axel von Fersens memoarer, anspråk på att lämna en samtidens mera tillförlitligt än andra samtida anteckningar, det dagliga livet vid Gustav III:s hov, och den ger ett för historieforskaren ovärderligt galleri av bilder av den tidens framträdande personer.

Från början rojalist till sina åsikter och sympatier, blev Ehrensvärd med åren alltmer betänksam vid bedömandet av sin kungs åtgärder, och det var på grund av sin egen önskan att lämna hovet, som han 1780 avgick till Haag. Stycken av hans ministeriella depescher från Haag och Berlin finns tryckta som bilagor till hans memoarer. Utdrag av Ehrensvärds anteckningar har gjorts av Peter Wieselgren, i De la Gardieska arkivet, samt av Geijer, i Gustavianska papperen, varjämte andra utdrag finns tryckta som bilagor till Fersens Historiska skrifter. Först 1877–1878 utkom fullständigt Ehrensvärds Dagboksanteckningar, förda vid Gustav III:s hof, utgivna av Erik Wilhelm Montan.

Han blev 1776 riddare och 1782 kommendör av nordstjärneorden.

Hov (uppvaktning)

Ett hov är en furstlig persons uppvaktning och betjäning. Ursprungligen utgjorde en monarks hov hela statsmakten. Anställd personal vid ett hov kallas för en hovstat.Vanliga hovtitlar är hovmarskalk, hovdam och kammarherre.

Häradshövding

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.

Johan Eberhard von Schantz (kammarherre)

Johan Eberhard von Schantz, född den 9 juli 1687, död 18 oktober 1762 i Toresunds socken, var en svensk hovfunktionär.Johan Eberhard von Schantz var son till Christian von Schantz, som adlats 1693, och Adriana Fineman. Han utnämndes till ordinarie hovjunkare 1714 och till kammarherre 1720.

von Schantz gifte sig 1714 i Stockholm med grevinnan Eva Catharina Leijonstedt (1695–1762), dotter till riksrådet greve Anders Leijonstedt och dennes hustru friherrinnan Maria Catharina Thegner. Johan Eberhard von Schantz dog 18 oktober 1762 enligt kyrkoboken och begravdes i Toresunds kyrka. Hans kista flyttades 1765 och nedsattes den 7 mars i den Schantzka graven i Maria kyrka i Stockholm.

Kammarjunkare

Kammarjunkare var en hovtitel med rang efter kammarherre och över hovjunkare samt med meriterande ceremoniella göromål vid hovet. Titeln utdelades också utan krav på tjänstgöring.Ämbetet inrättades vid det svenska hovet år 1783 av kung Gustav III som tillsatte flera överstekammarjunkare och tjugofyra kammarjunkare. Enligt den gamla rangordningen hade överstekammarjunkaren generallöjtnants rang. Kammarjunkare hade majors rang och var därmed sedan 1800-talets slut den lägsta graden av egentliga hovmän. Enligt Sveriges statskalender fanns år 1878 42 kammarjunkare. Under kung Gustav V tio kammarjunkare 1905, sju 1950. Under kung Gustav VI Adolf fanns fem, mot slutet tre kammarjunkare. Både överstekammarjunkare och kammarjunkare avskaffades vid utgången av 1969.Kammarjunkare motsvarades i Kungliga Hovjägeristaten av jaktjunkare.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är i dag namnet på en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan och den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Motsvarande funktioner finns i de flesta andra kyrkor, även om de konkreta uppgifterna kan växla från land till land och från tid till tid.

Lagman

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island.

I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. På Färöarna är løgmaður titeln för regeringschefen allt sedan 1947 då öarna erhållit självstyre. I Danmark har titeln lagman aldrig använts för officiella ämbeten.

Lista över ledamöter av Sveriges riksdags första kammare 1879

Ledamöter av Sveriges riksdags första kammare 1879.

Yrkestiteln anger ledamöternas huvudsakliga sysselsättning. Riksdagsarbetet var vid den här tiden inget heltidsjobb.

Mikael IV

Mikael IV Paflagoniern (grekiska: Μιχαήλ Δ΄ Παφλαγών), född 1010, död 1041, var bysantinsk kejsare 1034-1041. Han kallades under Romanos III till Konstantinopel av sin bror hovchefen, eunucken Johannes och lyckades vinna den beryktade kejsarinnan Zoës gunst; hon lät förgifta sin man Romanos III, gifte sig med sin unge kammarherre och upphöjde honom på tronen. Mikael, som var sjuklig och led av epilepsi, lät sin bror Johannes styra, vilket han gjorde med framgång. Krigsväsendet och finanserna reformerades. Edessa, den fasta gränsfästningen i Syrien, undsattes. Mikaels fältherre Georgios Maniakes lyckades nästan helt och hållet befria Sicilien från saracenerna, men besegrades av normanderna i södra Italien (1041). Serberna försökte fåfängt göra uppror; bulgarer och slaver slogs tillbaka genom ett lysande fälttåg, som den svage kejsaren själv kort före sin död ledde.

Rådhusrätt

Rådhusrätt eller rådstuvurätt, även rådsturätt, kallades i Sverige och Finland tidigare underrätten i allmänna mål i städer till skillnad från underrätten på landet, häradsrätterna i varje domsaga.Fram till 1800-talet var denna institution andra instans i städerna, medan den så kallade kämnärsrätten var första instans.

Rådman

Rådman är titeln för en ordinarie domare i en underrätt (tingsrätt eller förvaltningsrätt) i Sveriges domstolsväsen.

Sockenman

Sockenman är en äldre benämning på en person som har rösträtt på sockenstämman. Under äldre tid var det fullvärdigt besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade tillträde till sockenstämman, det vill säga de som betalade årliga räntan. På 1800-talet ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman.

Begreppet försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar.

Stadsnotarie

En stadsnotarie var tidigare i Sverige en vid åtskilliga rådhusrätter anställd lagfaren tjänsteman.

Stadsnotarierna tillsattes av vederbörande magistrat, och deras åligganden var bestämda genom den i vederbörlig ordning tillkomna, för rådhusrätten i staden gällande arbetsordningen. Det i Rättegångsbalkens första kapitels fjärde paragraf givna stadgandet, att i rådhusrätt ”ega stadens borgmästare och rådmän döma”, ansågs inte utgöra hinder för, att stadsnotarie tjänstgjorde som domare i rätten.

Treschow

Treschow är en dansk släkt som idag finns representerad i Danmark (adlig samt ofrälse), Sverige (adlig gren) och Norge (ofrälse gren). Den äldste kände stamfadern är Niels Hansen (d. 1593) som var en av de rikaste handelsmännen i Næstved på Själland. Namnet Treschow har bildats från namnet Træskomager (treschou), träskomakare, som länge använts av familjens medlemmar.

Konferensrådet och amtmannen i Roskilde Michael Treschow (1741—1816) adlades i oktober 1812 och blev stamfader för en av två danska adliga ätter Treschow. Han valde en vapenbild med tre fågelhuvuden (kajor) på vapenskölden, tydligt inspirerad av den tyska ätten von Tresckows (Treskav) vapen som i sin sköld visar tre andhuvuden. Det finns inga belägg för något samband mellan de danska släkterna Treschow och den uradliga tyska ätten von Tresckow.

Den andra adliga ätten Treschow härstammar från kammarherre Frederik Wilhelm Rosenkilde Treschow till Brahesborg (1811—69) som tillades adelsrättigheter 1867. Han var adopterad styvson till geheimekonferensråd Willum Frederik Treschow och fick tillåtelse att föra ovannämnda vapen.

Michael Treschows ättlingar i tredje led bröderna Peder O. Treschow (1843-1881) och Michael A. Treschow (1848-1919) flyttade till Sverige 1873 respektive 1874. Den förstnämnde blev kammarherre och införskaffade Tidö slott 1873. Han dog emellertid tidigt varför hans änka Johanna Gripenstedt sålde Tidö och istället köpte det mer lättskötta Målhammar. Målhammar var i familjen Treschows ägo fram till 2011 då det såldes. Michael A. Treschow köpte Sannarp i Halland 1872 som hans son Niels 1907 kompletterade med det närbeliggna Hjuleberg. Båda gårdarna är fortfarande i familjen Treschows ägo. Familjen äger även gårdar i Skåne (Karsholm), Danmark (Torbenfeldt) och Norge (Fritzöehus).

Flera av släktens medlemmar har spelat en betydande roll inom svensk näringsliv bland annat skogsbolagen Kramfors, Atlas Copco och Electrolux.

Villa Bergabo

Villa Bergabo (även Bergabo) är en villa på Södra Djurgården i Stockholm. Villan är belägen vid Sollidsbacken 8, norr om Djurgårdsvägen.

Villa Bergabo byggdes 1906 av kammarherre O. G. von Heidenstam och hans hustru efter arkitekt Ragnar Östbergs ritningar. Byggnaden reser sig på en sockel av natursten med två våningar och ett mansardtak. Mot söder och Djurgårdsvägen dominerar dels en stor mittbyggnad med rundad altan, dels ett utanpåliggande, inglasat trapphus som följer byggnadens södra och västra fasad. Två stora kopparklädda takkupor släpper in dagsljuset till mansardvåningen, fönstren är småspröjsade. Villans fasader är slätputsade och avfärgade i en roströd kulör. Tomten är på 700 m². Direkt i anslutning väster om huset finns en Ferdinand Boberg-ritad villa, Villa Bergsgården, som uppfördes samtidigt som Bergabo. Det östra grannhuset är Djurgårdsskolan från 1878.

Von der Lancken

von der Lancken är en gammal pommersk adelsätt som från 1200-talets slut var bosatt på Rügen där den ägde stora gods och innehade både civila och militära tjänster. Därifrån spred sig ätten till Mecklenburg, Holstein, Ost- och Västpreussen. Ätten introducerades 1806 på svenska Riddarhuset för Pommern och Rügen i Greifswald. Ätten som aldrig varit bofast i Sverige fortlever bland annat i Tyskland och Sydafrika.

Av ättens många förgreningar stammar den i Sverige bosatta ointroducerade grenen från Rickman von der Lancken (död 1644-1647). En avkomling i fjärde led till denne var den svenske kammarherren Christian Friedrich von der Lancken (1737-1784). Dennes son Ehrenfried von der Lancken (1778-1837) överflyttade 1785 till Sverige. Han hade egendomar i Skåne och Småland och var svensk kammarherre, överstelöjtnant och kommendant i Ystad. Han efterlämnande sonen, överstelöjtnanten Gustaf Ferdinand von der Lancken, vilkens efterlevande idag fortlever i Sverige.

I maj 2016 uppgavs att 36 personer med efternamnet von der Lancken var bosatta i Sverige.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.