Kalifat

Kalifat (arabiska: خلافة, khilāfa) kallades de muslimska riken som styrdes av en kalif, det vill säga en ledare som gjorde anspråk på religiös såväl som politisk överhöghet som "ställföreträdare", den titel Abu Bakr tog när han efterträdde Muhammed som muslimernas andliga och världsliga ledare år 632.

Teoretiskt skulle kalifaten organiseras som konstitutionella teokratier där statsöverhuvudet, kalifen, skulle regera i enlighet med Medinakonstitutionen som utfärdades av Muhammed cirka år 622. Enligt traditionell sunnitisk islam skall folkvalda kalifer regera medan man inom shiaislam menar att ättlingar till profeten Muhammed, ärftliga imamer, skall spela den rollen.

I juni 2014 utropade terrorgruppen Isis (Islamiska staten i Irak och Syrien) ett kalifat i de områden som gruppen kontrollerade. Isis ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, utnämndes till statens ledare och kalif. Gruppen bytte samtidigt namn till Islamiska staten. Kalifatet upphörde att exisera 2019.

Kalifatet år 750 historisk karta
Historisk karta över kalifatets utbredning år 750 e.Kr.

Kronologi över kalifat och islamiska dynastier 632 - 1924

Muhammed 570-632

De fyra ortodoxa kaliferna, Rashidun (enligt sunnitisk islam) 632-661 Abu Bakr (632-634)
Umar ibn al-Khattab (634-644)
Uthman ibn Affan (644-656)
Ali ibn Abi Talib (656-661)
Syrien, Mesopotamien, Persien och Egypten erövras
Ummayyader 661-750 Det första kalifatet, huvudstad Damaskus
Kalif Muawiya ibn abi Sufyan (661-680)
Nordafrika, Spanien och Turkestan erövras
Abbasider 750- 1258 Huvudstad Bagdad (Samarra 836- 892)
Ummayyader i Spanien 756-1031 Kalifatet Cordoba
Samanider 819-1005 Turkestan och östra Iran, viktiga centra i Bukhara, senare huvudstad, Nishapur, Samarkand, al-Shash och Herat
Tulunider 868-905 Egypten, huvudstad Fustat
Buyider 932- 1062 Irak och Iran (dynasti från Svarta havstrakten)
kontroll över Bagdad till 1055
Ghaznavider 962- 1186 Norra Indien och Afghanistan, huvudstad Ghazna
Fatimider 909-1171 Egypten, huvudstad Kairo (först Mahdia)
kontroll över Nordafrika, Sicilien och Syrien
Seldjuker 10381256 Huvudstad Isfahan
Seldjuker i Anatolien 10771307 Huvudstad Konya
Almoravider och Almohader 10611269 Nordafrika och Spanien, residensstad Sevilla och Marrakech
Ayyubider 11741250 Egypten och Syrien, huvudstad Kairo. Jerusalem erövras av Saladin 1187
IlkhanerMongoler 12561336 Irak, Iran och Turkestan, huvudstad Tabriz, Maragha och Sultanijjah
Nasrider 12321492 Emiratet av Granada, huvudstad Granada (Spanien)
Mamluker 12501517 Egypten och Syrien, huvudstad Kairo
Osmaner 13001922 Mindre Asien, sydöstra Europa, södra Ryssland, Mellersta Östern, Egypten 15171805 och Nordafrika, huvudstad Bursa från 1326, Istanbul från 1453
Timurider 13701506 Turkestan och Iran, huvudstad Samarkand (senare Herat)
Safavider 15011736 Iran, huvudcentra Tabriz och Isfahan
Moguler 15261858 Indien och Afghanistan, huvudstad Agra, från 1628 Delhi
Qajarer 17791924 Iran, huvudstad Teheran

Källor

  • Eduard K. M. von Zambaur, Manuel de généalogie et de chronologie pour l'histoire de l'Islam, Hannover 1927
  • Clifford E. Bosworth, The Islamic dynasties, a chronological and genealogical handbook, Edinburgh 1980
Abbasidkalifatet

Abbasiderna (arabiska: الخلافة العباسية, al-‘abbāsīyūn) var en kalifdynasti i Bagdad som regerade mellan åren 762 och 1258. En fortsättning på dynastin baserad i mamlukernas huvudstad Kairo gjorde 1261–1517 fortsatt anspråk på andlig överhöghet men saknade världslig makt.År 750 tog abbasiderna makten från umayyaderna. Huvudstaden flyttades 762 från Damaskus till Bagdad, efter att Bagdad grundats samma år av kalifen Abu Jafar al-Mansur.Abbasidernas inflytande blev i realiteten obefintligt efter att en mongolisk här under Hülegü Khan belägrat och förstört Bagdad år 1258 varefter man lät slå ihjäl kalifen Al-Musta'sim. Abbasiderna flydde därefter till Egypten och fortsatte från 1261 besitta kalifvärdigheten ända till turkarnas fängslande av den siste kalifen Al-Mutawakkil III år 1517. Då tillföll titeln kalif den turkiske sultanen i Konstantinopel.

Almohader

Almohader (spanska. almohades, av arabiska الموحدون al-Muwahhidun,, "monoteisterna", "de som håller fast vid [Guds] enhet"), muslimsk sekt och dynasti från nordvästra Afrika och Spanien. Dynastins stiftare var berbern Muhammed ibn Tumart, vilken mot slutet av 1000-talet bekämpade almoraviderna, vars stränga ortodoxi inte syntes honom tillräckligt renlärig. Sedan han vunnit talrika anhängare, uppträdde han som imam och mahdi samt gjorde sig till härskare över flera under almoraviderna lydande stamområden.

Efter sin pilgrimsfärd till Mecka och en tid som elev hos olika lärda män, återvände ibn Tumart till Marocko tjugoåtta år gammal. Där började han predika och agitera mot moraliskt förfall och blev till slut portad från flera städer. Han flydde till sina hemtrakter i Atlasbergen och förmodligen hade hans inflytande inte överlevt honom om han inte där hade träffat på Abd al-Mumin som visade sig vara en enastående politiker och general. När ibn Tumart avled i det kloster han själv grundat 1128 efter ett svårt nederlag mot almoraviderna, hemlighöll al-Mumin hans död till dess hans hunnit stärka sin egen position. 1130 tillträdde al-Mumin slutligen som kalif och 1149 antog han också titeln emir. Fram till sin död 1163 la han under sig almoravidernas besittningar i Nordafrika och Spanien.

Under hans son Abu-Jakub Jusuf (-1184) och sonson Jakub al-Mansur (-1198) växte almohaderväldets makt och inflytande inte bara genom krigsframgångar i Spanien, där al-Mansur vann en lysande seger över Alfons VIII av Kastilien vid Alarcos (1195), utan även genom en uppblomstring av vetenskap och konst trots almohadernas stränga renlärighet. Den aristotelisk-nyplatonska filosofin, som genom Avicenna blomstrade i Orienten, bragtes här av Averroës, Ibn Tofeil, Maimonides med flera i den form, i vilken den sedermera övergick till Frankrikes och Italiens skolastiker. Det var också Abu-Jakub, som började byggandet av den berömda minareten i Sevilla, Giralda. Under denna tid verkade också mystikern al-Arabi. al-Mansur blev dock mot slutet av sin levnad mer fanatisk.

Almohadernas huvudstad låg i Marrakech men flyttades 1170 för en kortare tid till Sevilla. Överlag betraktade de alla erövrade områden utanför dagens Marocko som provinser.

Under El-mansurs son, den grymme Muhammed (1198-1213), inträdde redan förfallet. Alfons VIII bröt för alltid almohadernas makt i Spanien genom det blodiga slaget vid Navas de Tolosa (1212), efter vilket Muhammed skyndsamt flydde till Afrika. Några av el-Mansurs släktingar höll sig ännu någon tid som mer eller mindre självständiga ståthållare i olika delar av landet, men genom ett fördrag med Ferdinand III av Kastilien uppgav den siste av dessa, el-Mamun, alla sina besittningar (1248) och flydde till Marocko.

Under de återstående sex eller sju kaliferna sönderföll även i Afrika det almohadiska väldet genom inre stridigheter och uppror, och 1275 störtades de sista medlemmarna av el-Mansurs ätt av den i Marocko nyuppkomna merinidiska dynastin (av beduinstammen Beni Merin).

Almoravider

Almoravider (spanska: almorávides, av arabiska: al-murabitin, marabuter), var berber och en dynasti i nordvästra Afrika och södra Spanien. Sekten stiftades omkring 1040 av Abdallah ibn-Jasin (död 1058), som med svärdet utbredde islam i en fanatisk form bland berberna mellan Algeriet och Senegal. Hans verk fortsattes av hans härförare Abu-bekr (död 1087) och dennes kusin Jusuf ibn-Tasjfin ("emir" 1061-1106), som grundlade staden Marocko (nuvarande Marrakech i Marocko) (1062); men den egentliga ledaren var Zainab al-Nafzawiyya, Abu-bekrs och sedan Jusufs hustru, vilken betydligt utvidgade sektens makt.

Kallad till hjälp av den abbadidiske kalifen el-Mutamid i Sevilla mot Alfons VI av Kastilien, övergick Jusuf till Spanien och slog denne (1086) i den blodiga striden vid Zallaca (nära Badajoz). Fastän han högtidligt lovat att låta de många muslimska kaliferna och emirerna i Spanien behålla sina besittningar och för egen del fordrat blott kuststräckan Algeciras, vände han sig vid en ny anmodan om hjälp (1090) i främsta rummet mot dessa sina trosförvanter samt erövrade efter hand Granada, Malaga, Córdoba och Sevilla (1091), Badajoz (1094) och slutligen även Zaragoza (1110), varmed hela det muslimska Spanien fallit i almoravidernas händer. Det var under dessa strider som almoraviderna tillfogade Spaniens nationalhjälte, den samvetslöse äventyraren El Cid, det kännbara nederlag, som vållade hans död.

Men redan under Jusufs söner Ali (död 1143) och Tasjfin (död 1145) började det almoravidiska väldet sönderfalla, Alfons I av Aragonien erövrade Zaragoza (1118), i Afrika slöt sig den ena provinsen efter den andra till den nya sekten almohaderna, och vid underrättelsen om detta reste sig flerstädes morerna i Spanien mot almoravidernas förtryck. Snart övergick den almohadiske kalifen Abd el-Mumins trupper Gibraltar sund och intog Jerez och Cadiz (1145) samt Sevilla (1147). Samtidigt erövrade Alfons VII av Kastilien provinsen Almeria, vilken han dock sedan måste uppge till Abd el-Mumin (1154), och samma år föll almoravidernas sista fäste, Granada, i almohadernas våld.

Fatimider

Fatimiderna (arabiska: الفاطميون, al-Fāṭimiyyūn) var den regerande dynastin i det fatimidiska imperiet eller fatimidiska kalifatet, som styrde Nordafrika från 909 till 1171. Namnet fatimider härleds från profeten Muhammeds dotter Fatima Zahra.

Fatimiderna tillhörde den shiitiska grenen av islam och till en sekt som kallades ismailiter. Deras rike var det enda av kalifaten som hade shiaislam som statsreligion.

Hizb ut-Tahrir

Hizb ut-Tahrir al-Islami, även känt som Det islamiska befrielsepartiet, är en fundamentalistisk panislamisk rörelse med förgreningar över stora delar av världen som grundades 1953 i Jerusalem av palestiniern Taqi ad Din al Nabhani. Rörelsen arbetar för en världsomspännande islamisk stat, ett kalifat efter mönster från Muhammeds tid som manar till kamp mot världsliga och icke-islamiska regimer. Rörelsen hävdar själv att den för kampen med fredliga medel och förnekar kontakt med andra islamiska grupperingar. Hizb ut-Tahrir är omstritt och förbjudet i många länder i Mellanöstern och Centralasien.Hizb ut-Tahrir är en radikal sunnimuslimsk rörelse. Ryssland har listat den som en förbjuden terroristorganisation och Tyskland har förklarat organisationen som olaglig på grund av antisemitism och antiisraelisk propaganda. Rörelsen har som klart uttalat mål att avskaffa demokratin och istället införa ett islamistiskt shariastyrt samhälle.

Islamiska staten

Islamiska staten (förkortat IS; arabiska: al-Dawla al-Islamiyya) är en terrororganisation och tidigare icke-erkänd statsbildning som mellan 2014 och 2019 verkade främst inom Iraks och Syriens territorier. Statsbildningen och grupperna bakom denna gick tidigare under skiftande namn, men sedan juni 2014 har endast Islamiska staten använts. Den utropade då ett världsomfattande kalifat med anspråk på religiös och politisk makt över alla muslimer.

Hösten 2014 beräknade CIA att Islamiska staten hade 31 000 stridande i Irak och Syrien. Under de följande åren nedkämpades denna styrka gradvis och var helt övervunnen i början av 2019.

Islamiska staten representerar en extrem salafistjihadistisk och wahhabistisk tolkning av sunni-islam. Den betecknar anhängare av andra religioner och andra riktningar inom islam som otrogna eller avfällingar och rättfärdigar användningen av våld mot dessa. Detta har lett till militära attacker på civila, tortyr, avrättningar av män och bortrövanden och avrättningar av kvinnor. FN:s barnrättskommitté har fördömt deras systematiska torterande och dödande av barn. Bland de etniska och religiösa grupper som utsatts för övergrepp finns assyrier/syrianer, druser, kristna, kurder, mandeer, shabaker, shiamuslimer, turkmener och yazidier. Även traditionella sunnimuslimer, inklusive utövare av sufism, som motsatt sig IS härjningar har drabbats av vedergällningsattacker. I Irak märker ISIS dörrar till kristnas bostäder med ett 'N' (för 'nasarin', en lokal term för kristna) och förseglar dörrarna, samt hotar med avrättning om personerna inte omvänder sig och betalar skatt till ISIS.Islamiska statens snabba tillväxt anses vara en följd av dess ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, av finansiering från Saudiarabien samt välbärgade donatorer från diverse Gulfstater, framgångsrik rekrytering på sociala medier (även från Västeuropa och USA) samt av samarbete med andra sunnitiska grupper under syriska inbördeskriget. Ekonomisk och politisk diskriminering mot sunnimuslimer i Irak, där sunniter tidigare utgjorde en dominerande minoritet, före invasionen 2003), och i Syrien (där sunniter utgör en stor majoritet) och dessa länders shiitiskt dominerade regeringar har också bidragit till gruppens stöd.

Kalif

Kalif (arabiska: خليفة, khalīfah, ”ställföreträdare”, "efterträdare") var den titel som den andlige och världslige ledaren för muslimerna antog efter islamiske profeten Muhammeds död 632. Muhammed, med titeln rasúl Alláh, "Guds sändebud", hade redan under sin levnad tillfälligt tillsatt en ställföreträdare, kalif, när han var borta från Medina.Vid Muhammeds bortgång hade denne enligt den senare kalifen Umar ibn al-Khattab inte utsett någon efterträdare. Det fanns dock några som ansåg att profeten hade utsett Ali till kalif i sitt tal i Ghadir Khumm och dessa samlade sig kring Ali (Shiat Ali, "Alis anhängare"). Vid rådet i Saqifa, valdes Muhammeds svärfar Abu Bakr, som dock inte tillhörde denna grupp, till kalif och han antog då titeln khalífa rasúl Alláh ("Guds sändebuds ställföreträdare").

Det rike som kalifen härskade över kallades kalifatet. Stridigheter om ledarskapet för kalifatet bidrog till splittringen mellan grupper som senare skulle framstå såsom sunni- och shiamuslimer.

Kalifatet Córdoba

Kalifatet Córdoba var det kalifat som regerade det islamiska Spanien (al-Andalus) och delar av Nordafrika (Maghreb) från staden Córdoba 929–1031. Den förste av de umayyadiska härskarna i Córdoba som gjorde anspråk på kalifvärdighet var Abd ar-Rahman III som tog sig titeln kalif av Córdoba 16 januari 929. Dessförinnan hade han och hans umayyadiska företrädare i staden sedan 756 kallat sig emir av Córdoba.

Efter de sex år av flykt som följde efter den umayyadiska dynastin förlust av titeln kalif (i Damaskus) 750 blev Abd ar-Rahman I den förste med titeln "emir av Córdoba" efter att ha besegrat de lokala islamiska härskarna och förenat ett antal förläningar till ett sammanhängande emirat.

Under nästan 300 år var emiratets härskare nöjda med titeln emir eller sultan. År 929 hotades dock Abd ar-Rahman III av en invasion från fatimiderna som inte bara gjorde anspråk på riket i Córdoba utan även kalifvärdigheten i trots mot det regerande kalifatet i Bagdad. Genom att ta sig titeln kalif kunde Abd ar-Rahman III stärka sin position gentemot sin undersåtar och han valde att behålla titeln även sedan fatimiderna slagits tillbaka.

Kalifen i Córdoba regerade över Spanien och norra Afrika under 100 år. Hela perioden har gått till historien som det islamiska Spaniens kulturellt och kommersiellt mest högtstående – många av den moriska konstens främst verk kom till under denna period.

Kalifatets domäner krympte dock successivt under hela denna period och då den siste kalifen, Hisham III, dog 1031 var besittningarna i Spanien de enda som återstod och de var uppdelade i ett antal självständiga taifariken som var för sig inte kunde stå emot de kristna arméerna.

Muawiya I

Muawiya I, egentligen Mu'āwiya ibn abī Sufyān (arabiska: معاوية بن أبي سفيان), född 602, död 6 maj 680, var kalif av islam 661-680. Han tillhörde den umayyadiska grenen av samma stam (Quraysh) som profeten Muhammed, och var son till Abu Sufyan ibn Harb. Han var ståthållare i Syrien under Alis kalifat och erkände inte denne som kalif. Efter mordet på Ali utropade Mu'āwiya sig till kalif i Damaskus och grundade därmed umayyadernas dynasti. Hans kalifat accepterades i sin tur inte av Alis anhängare, de så kallade shi'at Alī, "Alis parti", som i stället stödde Alis söner Hasan och Husayn.

Muawiya slog i början av sin regering ned charidjiternas och alidernas uppror, utvidgade sitt rike till Indus i öster, och planerade en erövring av Konstantinopel. Han gjorde Damaskuskalifatet ärftligt inom sin familj.

Efter Mu'āwiyas död gjorde Husayn uppror.

Nasrider

Nasrider kallades en arabisk härskarätt i Granada, den sista arabiska dynastin i Spanien.

Den grundades av Muhammed ibn Nasr al-Ghālib, "erövraren" 1238 och tillhörde släkten al-Ahmar varför dess medlemmar även kallas alahmarer. Muhammeds farbror hette Jusuf an-Nasr och från denne härstammar ättens namn. Under dynastins blomstringstid uppfördes bland annat med stöd av kungen av Kastilien det berömda palatset Alhambra i Granada där nasriderna hade sin huvudstad.

1492 besegrades den då regerande sultanen Boabdil av det kristna spanska kungariket under Ferdinand och Isabella.

Partien

Partien (persiska: اشکانیان, Ashkâniân; grekiska: Παρθία; latin: Parthia) var i forntiden namnet på ett land, som ungefär motsvarade persiska provinsen Khorasan, sålunda öster om Medien och sydöst om Kaspiska havet, skilt därifrån av Hyrkaniens fruktbara slätt.

Safavider

Safaviderna var en persisk dynasti med bland annat turkmenskt ursprung som härskade från 1501 till 1736 i Iran och etablerade shiaislam som Irans officiella religion.Dynastin grundades av Ismail I och dess storhetstid inföll under shah Abbas I (1588-1629) då Isfahan var huvudstad.

Safaviderna hade en mycket stark militärmakt och kunde genom denna kontrollera riket. Namnet kommer av Safi-al-din, som levde i slutet av 1200- och början av 1300-talet, och som ses som grundaren till sufiorden Safavidorden. Under Safavidernas tid ändrades dåvarande Persiska rikets huvudstad från Isfahan till Ardabil som ligger i Iranska Azarbaijan.

Under ett par korta perioder kontrollerade safaviderna även territoriet motsvarande nuvarande Irak, från början av 1500-talet till 1534 och åren 1623–1638, efter vilka Osmanska riket tog makten i området.

Saffariderna

Saffariderna (persiska: صفاریان) var en persisk dynasti som styrde över större delen av Iran och den indiska provinsen Sind. Dynastin grundades omkring 860 av Yaqub bin Laith. Efter hans död 878 begränsades dynastins område till Sistan i gränslandet mellan sydöstra Iran och sydvästra Afghanistan och makten i Iran övergick omkring 900 till samaniderna.

Sasaniderna

Sasaniderna var den sista inhemska dynastin att styra Persien före den arabisk-muslimska invasionen. Den sasanidiska epoken sträckte sig mellan 226, när partherna besegrades, och 640, med Ktesifon som huvudstad. Huvudstaden föll för araberna redan 636.

Dynastins beteckning kommer av Sasan, en förfader till Ardashir I, den förste sasanidiske härskaren (224-240).

Tahiriderna

Tahiriddynastin (821-873) regerade det Persiska imperiets nordöstra region Khorasan. Huvudstad var Nishapur.

Tahiriddynastins regenter:

Tahir ibn Husayn (821-822)

Talha (822-828)

Abdullah bin Tahir (828-845)

Tahir II (845-862)

Muhammad av Khorasan (862-873)

Umar ibn al-Khattab

Umar ibn al-Khattāb (arabiska: عمر بن الخطاب), även kallad Omar, född omkring 586 i Mecka, död 644, var kalif 634-644. Umar, som var en ledande följeslagare och rådgivare till den islamska profeten Muhammed, var den andre kalifen och den förste som antog titeln amīr al-mu'minīn (”de troendes anförare”).Umar konverterade till islam under det sjätte året efter Muhammeds första uppenbarelse. Därefter tillbringade han 18 år som Muhammeds följeslagare. Han efterträdde kalif Abu Bakr den 23 augusti 634 och blev därigenom den andra kalifen. Han kom därefter att spela en framträdande roll för islam. Den mest märkvärdiga händelsen under Umars kalifat var den stora expansionen av islam. Förutom Arabien, kom också Egypten, Irak, Palestina och Iran under islamsk kontroll, och under hans styre regerade det islamska imperiet över hela Sassanidriket och mer än två tredjedelar av Bysantinska riket. Umars lagstiftande förmågor, hans bestämda politiska och administrativa kontroll över ett snabbt expanderande rike och hans koordinerade attacker mot det sasanidiska riket resulterade i den islamska erövringen av Iran inom mindre än två år, vilket beryktade honom som en stor politisk och militär ledare.Muhammed gifte sig med Umars dotter Hafsa.

Umayyaderna

Umayyaderna (arabiska: الأمويون, al-umawiyyūn, eller بنو أمية, banū umayya; turkiska: Emevi) var en arabisk klan av stammen Qureish som liksom profeten Muhammeds klan Hashim hade Abd shams stamfader. Från den umayyadiska klanen (Banu Umayyad) utvecklades efter den fjärde kalifen Alis död den umayyadiska dynastin (även stavat omajjadiska dynastin), som styrde det islamiska riket på 600–750-talen. Den umayyadiska dynastin gjorde stora erövringar och var de första kaliferna som inte härstammade direkt från profeten Muhammed.

Umayyadernas dynasti grundades av Muawiya I. Muawiyah var guvernör i Syrien under den tredje kalifen Usman ibn Affan och efter mordet på Usman ledde Muawiyah en revolt mot efterträdaren Ali ibn Abi Talib. Efter Slaget vid Siffin hade de kommit överens om att dela det muslimska imperiet mellan sig när Ali blev mördad och Muawiyah kunde därför utropa sig till ensam kalif över den muslimska världen. Detta blev början på den umayyadiska dynastin som flyttade imperiets huvudstad till Damaskus.

Vid Poitiers i Frankrike utkämpades 732 den drabbning då arabernas framryckande i Europa för alltid slogs tillbaka av Karl Martell och frankerna.Umayyaderna störtades 750 av abbasiderna efter förlusten i slaget vid Zab och de flesta umayyader blev mördade. En av prinsarna, Abd ar-Rahman I, tog dock över de muslimska områdena i Spanien och grundade en ny umayyadisk dynasti där, med Córdoba som huvudstad. Det var först ett emirat med blev senare Kalifatet Córdoba.

Usman ibn Affan

Usman ibn 'Affan (skrivs även Uthman), född på 570-talet i Mecka, död 17 juni 656 i Medina var kalif 644–656. Han var den tredje kalifen efter profeten Muhammeds död. Usman, som tillhörde klanen Umayya, var en av profetens äldsta anhängare och efterträdde Umar ibn al-Khattāb som kalif efter att denne mördats år 644. Han valdes av en shūrā, en rådgivande församling på sex personer, vilka utsetts för uppdraget av företrädaren Umar.

Under Uthmans regering erövrades kvarvarande delar av Persien och Cypern, men missnöjet växte mot honom, särskilt bland befolkningen i Kufa och Basra, två under Umar anlagda militärstäder.Under sitt kalifat lät Usman sammanställa den slutliga, än idag giltiga, versionen av Koranen år 651. Detta väckte stark opposition och Usman anklagades för att ha påtagit sig en religiös auktoritet som han inte hade rätt till. Motsättningarna ledde så småningom till en väpnad konflikt. Ett antal upprorsmän belägrade Usmans hem under några dagar år 656, vilket slutade med att han mördades av en man vid namn Yassir Ebn-Mohaweg.

När Usman dog blev Ali ibn Abi Talib den fjärde kalifen. Ali var kusin till Muhammed och även dennes svärson.

Islamisk rättslära (fiqh)
Star and Crescent

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.