Jupiter

För andra betydelser, se Jupiter (olika betydelser).
Jupiter ♃
Jupiter
Bild på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.
Uppkallad efterJupiter
Omloppsbana[1]
Epok: J2000
Aphelium816 520 800 km (5,458104 AU)
Perihelium740 573 600 km (4,950429 AU)
Halv storaxel778 547 200 km (5,204267 AU)
Excentricitet0,048775
Siderisk omloppstid4331,572 dygn
11,85920 år
Synodisk omloppstid398,88 dygn[2]
Medelomloppshastighet13,07 km/s[2]
Medelanomali18,818°
Inklination1,305°
6,09° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod100,492°
Periheliumargument275,066°
Månar79[3]
Fysikaliska data
Avplattning0,06487 ± 0,00015
Ekvatorradie71 492 ± 4 km[4][5]
11,209 gånger jordens
Polradie66 854 ± 10 km[4][5]
10,517 gånger jordens
Area6,21796×1010 km²[5][6]
121,9 gånger jordens
Volym1,43128×1015 km³[2][5]
1321,3 gånger jordens
Massa1,8986×1027 kg[2]
317,8 gånger jordens
Medeldensitet1,326 g/cm³[2][5]
Ytgravitation (ekvatorn)24,79 m/s²[2][5]
2,528 g
Flykthastighet59,5 km/s[2][5]
Siderisk rotationsperiod9,925 h[7]
Vinkelhastighet (ekvatorn)12,6 km/s
45 300 km/h
Axellutning3,13°[2]
Rektascension (nordpolen)268,057°
17 h 52 min 14 s[4]
Deklination (nordpolen)64,496°[4]
Albedo0,343 (bond)
0,52 (geom.)[2]
Yttemperatur
Medel: 165 K[2]  (112 K[2])
Skenbar magnitud-1,6 till -2,94[2]
Atmosfär[2]
Skalhöjd27 km
Sammansättning89,8±2,0% väte (H2)

10,2±2,0% helium
~0,3% metan
~0,026% ammoniak
~0,003% deuterium
0,0006% etan

0,0004% vattenånga
Hitta fler artiklar om astronomi med
Astronomiportalen

Jupiter (symbol: ♃) är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas sammanlagda massa. Planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast kärna. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter.[8] Fastän namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider (till exempel Δίας/Dias på grekiska).

Överblick

Jupiter Earth Comparison
Storleksjämförelse mellan jorden och Jupiter

Jupiter är vanligtvis det fjärde ljusstarkaste objektet på himlen (efter solen, månen och Venus). Planeten Mars kan dock vid oppositioner te sig ljusstarkare.

Jupiters diameter är 11 gånger större än jordens, massan är 318 gånger större och volymen är 1 300 gånger jordens. Jämfört med solen, som är 1 000 gånger större i volym, är den dock liten.

Jupiters uppkomst

Jupiter och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet[källa behövs]. I likhet med de övriga planeterna bildades Jupiter av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen.[9] Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. Vissa blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra.

Det finns två olika teorier om hur Jupiter bildades. Den första är att is och stoftpartiklar växte till en fast kärna av jordens storlek som sedan drog till sig gaser av sin tyngdkraft. Den andra teorin är att Jupiter bildades ur ett väldigt område av gas som helt enkelt krympte på grund av tyngdkraften.

Fysiska egenskaper

Jupiter har den snabbaste rotationshastigheten av alla solsystemets planeter. Ett jupiterdygn är knappt tio timmar långt.[10] Detta resulterar i en tillplattning som är lätt iakttagbar från jorden med ett amatörteleskop.

Jupiters magnetfält är starkare än jordens magnetfält och fångar in laddade partiklar från stora avstånd.[11] Strålningen i de inre delarna av Jupiters magnetosfär är följaktligen så stark att den skulle döda en oskyddad människa omgående. Strålningen har varit ett problem för rymdsonder som skickats till Jupiter.

Jupiters sammansättning

Gas Giant Interiors-sv
Gasjättarnas inre

Jupiter består till största delen av väte. I atmosfärens övre lager blandas vätet med andra ämnen och bildar moln. Molntäckets tjocklek är cirka 80 km. Temperaturen och trycket stiger med avtagande avstånd till centrum och vätet pressas samman av tyngdkraften. Jupiters yttre skikt består av vätemolekyler bestående av två atomer. Längre in spjälkas molekylerna till separata atomer av hettan och trycket och väteatomerna uppför sig som flytande metall.

Jupiters kärna är hetare än solens yta, men det är okänt vad den består av. Det kan röra sig om ett massivt stenklot, flera gånger större än jorden, eller så kan det metalliska, flytande vätet sträcka sig ända in till centrum.

Atmosfär

790106-0203 Voyager 58M to 31M reduced
En bild motsvarar 10 timmar, ett helt dygn och överblickar därför samma plats

Jupiter har den största atmosfären av alla planeterna i solsystemet. Den sträcker sig till 5 000 kilometers höjd.[12]

Gasplaneterna har starka vindar som är begränsade till breda bälten längs latituden. Vindarna blåser i motsatt riktning längs med dessa bälten. De små skillnaderna i kemisk sammansättning och temperatur mellan dessa band orsakar att de färgade bältena dominerar planetens uppträdande. Jupiters ekvatorialbälten blir svagare emellanåt, och under år 2010 försvann ett av bältena helt.[13]

Data från Galileos prov tyder på att vindarna är mycket starkare än man trott (mer än 400 m/s) och sträcker sig så långt ner som provet var möjligt att observera.[14] De kanske kan sträcka sig ner tusentals kilometer i det inre. Jupiters atmosfär visade sig också vara ganska turbulent. Detta tyder på att Jupiters vindar till största delen drivs av inre hetta, mer än av solens strålning. De intensiva färgerna man ser i Jupiters moln är antagligen resultatet av de kemiska reaktionerna av ämnena i Jupiters atmosfär; kanske är svavel inblandat vars föreningar kan variera i färger, men detaljerna är okända. Färgerna varierar med molnens höjd: blå är lägst, följt av bruna och vita, och röda på toppen. Ibland kan man se de lägre lagren genom hål i de övre.

Great Red Spot From Voyager 1
Jupiters röda fläck

Klimat

Ifall man gjorde en resa genom Jupiters molnlager skulle man se väder som är lika komplext och imponerande som på jorden. Molnen på Jupiter bildas på liknande sätt som molnen på jorden. Genom att studera hur molnen reflekterar ljus och undersöka vid vilka temperaturer de bildas har forskare lyckats identifiera fyra molnlager. Uppifrån och ned består de av ammoniak, ammoniumvätesulfid och vatten.[15] Utöver stormar har Jupiter heta fläckar. De är högtrycksområden där lavafärgade moln försvinner och avslöjar underliggande rosa moln.

Röda fläcken

Det mest omtalade kännetecknet på Jupiter är Stora röda fläcken (på sydsidan), ett gigantiskt stormsystem, dubbelt så stort som jorden.[16] Systemet har varat i minst 400 år och upptäcktes på 1600-talet.[17] Man vet dock att den röda fläcken håller på att krympa och vissa beräkningar tyder på att den kan vara borta om 50-100 år.[17]

Man har känt till andra liknande fast mindre fläckar i decennier. Infraröda observationer och rotationsriktningen tyder på att den röda fläcken är en högtrycksregion vars molntoppar är betydligt högre och kallare än omgivande regioner. Det kan ha funnits liknande strukturer på Saturnus och Neptunus. Man känner inte till hur sådana strukturer kan bestå så länge.

Ytan

Jupiter har inte någon väldefinierad fast yta, som mellan jordens atmosfär och manteln. Den punkt där atmosfären anses övergå i planetyta anses istället ligga vid ett tryck av 10 bar, eller tio gånger atmosfärstrycket vid jordytan.[14]

PIA01627 Ringe
Bild av Jupiters ringar

Jupiters ringar

Jupiter har ringar som Saturnus, men mycket mindre. Det var det tredje systemet av ringar, som upptäcktes i solsystemet, efter Saturnus och Uranus ringar. De observerades först 1979 av Voyager 1 och undersöktes sedan grundligt av NASA. Ringarna har de senaste 23 åren också observerats med Hubbleteleskopet och från jorden. Det krävs emellertid mycket stora teleskop för att observera ringarna från jorden.

Till skillnad från Saturnus är Jupiters ringar mörka. Ringsystemet är svagt där ringarna består av fyra delar: en inre del som kallas halon, en relativt sett ljus huvudring som är mycket tunn och två bredare yttre ringar, som kan beskrivas som glänsande men svaga. De båda yttre ringarna har fått namn av de månar som de hämtat sitt material från, Amalthea och Thebe. .[18] Förmodligen består huvudringen av material från Adrastea och Metis. Ringarna verkar bestå av damm snarare än is.[19] Förmodligen stannar partiklarna inte kvar så länge (beroende på atmosfäriska och magnetiska drag). Om ringarna är permanenta måste de därför hela tiden bli påfyllda. Det finns också indikationer på ytterligare en ring längs Amaltheas bana.[20]

Jupiters påverkan på solsystemet

Jupiters stora massa har påverkat solsystemets utveckling i hög grad; de flesta planeters omloppsbanors plan ligger närmare Jupiters omloppsbanas plan än solens ekvatorialplan. Majoriteten av de kortperiodiska kometerna tillhör Jupiters kometfamilj. Kirkwoodgapen i asteroidbältet orsakas till stor del av Jupiter.[21]

Solsystemets skapelse

Jupitersatelliteimpact
Shoemaker-Levy 9 kolliderar med Jupiter.

Jupiter tros vara orsaken till att asteroidbältet aldrig blev någon planet, eftersom Jupiters gravitation hindrade detta. Jupiter misstänks även delvis vara orsaken till det kraftiga bombardemang som de inre planeterna genomgick i solsystemets tidiga historia. Solsystemet har beskrivits som "solen, Jupiter, och blandat grus".

Shoemaker–Levy 9

16-22 juli 1994 hände något som fick hundratals observatorier på jorden att rikta teleskopen mot Jupiter. En komet, Shoemaker–Levy 9, kolliderade med Jupiter. Kometen splittrades i cirka tjugo delar för att sedan falla ned i Jupiters atmosfär. Explosionerna från kollisionen var så kraftiga att de kunde ses från Jorden.[22][23]

Jupiters månar

Jupiter har 79 bekräftade månar (juli 2018)[3]

De inre månarna

Jupiter and the Galilean Satellites
Jupiters fyra största månar

Jupiter har åtta reguljära månar (Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto). Dessa förefaller vara uppbyggda av samma material, samma blandning is och sten som kanske utgör Jupiters inre. Dessa månar bildades förmodligen av materia som blev över när Jupiter bildades.

De fyra innersta av de reguljära månarna är Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe. Dessa har en diameter på 20–200 km. De fyra övriga kallas De galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto) och är betydligt större. Alla fyra är större än dvärgplaneterna, Ganymedes är till och med större än Merkurius. Jupiters reguljära månar växte sig stora eftersom de bildades där stoftet och isen var som tätast.

De galileiska månarna jämförda med jordens måne

Namn Diameter Massa Banradie Omloppstid
km % kg % km % dygn %
Io 3 643 105 8,9×1022 120 421 700 110 1,77 7
Europa 3 122 90 4,8×1022 65 671 034 175 3,55 13
Ganymedes 5 262 150 14,8×1022 200 1 070 412 280 7,15 26
Callisto 4 821 140 10,8×1022 150 1 882 709 490 16,69 61
Himalia
Den största av de yttre månarna: Himalia

De yttre månarna

De yttre månarna är omkring sextio små månar med en diameter på 1 - 186 km. Teorin som astronomerna har är att dessa månar var asteroider innan de blev infångade av Jupiters tyngdkraft.[24][25][26]

Rymdsonder vid Jupiter

Jupiter har blivit besökt av flera rymdsonder genom åren:

Källor

  1. ^ Yeomans, Donald K. (13 juli 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007. — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Jupiter Barycenter" and "Center: Sun".
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Williams, Dr. David R. (16 november 2004). ”Jupiter Fact Sheet”. NASA. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2011. https://www.webcitation.org/62D9vKbZz?url=http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/jupiterfact.html. Läst 8 augusti 2007.
  3. ^ [a b] ”A DOZEN NEW MOONS OF JUPITER DISCOVERED, INCLUDING ONE “ODDBALL”” (på engelska). Carnegie Institution for Science. https://carnegiescience.edu/node/2367. Läst 20 juli 2018.
  4. ^ [a b c d] Seidelmann, P. Kenneth (14 augusti 2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy "90": ss. 155–180. doi:10.1007/s10569-007-9072-y. http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 28 augusti 2007.
  5. ^ [a b c d e f g] Avser nivån med ett atmosfärstryck på 1 bar
  6. ^ NASA: Solar System Exploration: Planets: Jupiter: Facts & Figures
  7. ^ Seidelmann, P. K.; Abalakin, V. K.; Bursa, M.; Davies, M. E.; de Burgh, C.; Lieske, J. H.; Oberst, J.; Simon, J. L.; Standish, E. M.; Stooke, P.; Thomas, P. C. (2001). ”Report of the IAU/IAG Working Group on Cartographic Coordinates and Rotational Elements of the Planets and Satellites: 2000”. HNSKY Planetarium Program. http://www.hnsky.org/iau-iag.htm. Läst 2 februari 2007.
  8. ^ Stuart Ross Taylor (2001). Solar system evolution: a new perspective : an inquiry into the chemical composition, origin, and evolution of the solar system (andra upplagan). Cambridge University Press. sid. 208. ISBN 0-521-64130-6
  9. ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7
  10. ^ ”The Sidereal Period of Rotation vs. the Synodic Period of Rotation”. http://cseligman.com/text/sky/rotationvsday.htm. Läst 8 april 2014.
  11. ^ Guillot, T.; Stevenson, D. J.; Hubbard, W. B.; Saumon, D. (2004). Chapter 3: The Interior of Jupiter, i Bagenal, F.; Dowling, T. E.; McKinnon, W. B. Jupiter: The Planet, Satellites and Magnetosphere. Cambridge University Press. ISBN 0-521-81808-7
  12. ^ Miller, Steve; Aylward, Alan; Millward, George (januari 2005). ”Giant Planet Ionospheres and Thermospheres: The Importance of Ion-Neutral Coupling”. Space Science Reviews 116 (1-2): sid. 319-343. doi:10.1007/s11214-005-1960-4. https://link.springer.com/article/10.1007%2Fs11214-005-1960-4. Läst 8 april 2014.
  13. ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7168154.ab
  14. ^ [a b] Seiff, A.; Kirk, D.B.; Knight, T.C.D. m. fl. (1998). ”Thermal structure of Jupiter's atmosphere near the edge of a 5-μm hot spot in the north equatorial belt”. Journal of Geophysical Research 103 (E10): sid. 22857–22889. doi:10.1029/98JE01766. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1029/98JE01766/abstract;jsessionid=99982254EA8FC027F9087A344CC70010.f01t02. Läst 8 april 2014.
  15. ^ R. A. Freedman och W. J. Kaufmann III, Universe, 7de upplagan, sid. 295. W. H. Freeman, New York 2005.
  16. ^ Cardall, C. Y.; Daunt, S. J (2007). ”The Great Red Spot”. University of Tennessee. http://csep10.phys.utk.edu/astr161/lect/jupiter/redspot.html. Läst 8 april 2014.
  17. ^ [a b] Kyrala, A. (1982). ”An explanation of the persistence of the Great Red Spot of Jupiter”. Moon and the Planets 26 (1): sid. 105–107. doi:10.1007/BF00941374. http://articles.adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-iarticle_query?1982M%26P....26..105K&data_type=PDF_HIGH&whole_paper=YES&type=PRINTER&filetype=.pdf. Läst 8 april 2014.
  18. ^ Showalter & Burns & Cuzzi & Pollack. ”Jupiter's ring system: New results on structure and particle properties”. Icarus 69 (3): sid. 458-498.
  19. ^ Elkins-Tanton, Linda T. (2006). Jupiter and Saturn. New York: Chelsea House. ISBN 0-8160-5196-8
  20. ^ Fieseler & Adams & Vandermey & Theilig & Schimmels & Lewis & Ardalan & Alexander (2004). ”The Galileo Star Scanner Observations at Amalthea”. Icarus 169 (2): sid. 390-401.
  21. ^ Kerr, Richard A. (2004). ”Did Jupiter and Saturn Team Up to Pummel the Inner Solar System?”. Science 306 (5702): sid. 1676. doi:10.1126/science.306.5702.1676a. http://www.sciencemag.org/content/306/5702/1676.1.full. Läst 8 april 2014.
  22. ^ Baalke, Ron (2007). ”Comet Shoemaker-Levy Collision with Jupiter”. NASA. http://www2.jpl.nasa.gov/sl9/. Läst 8 april 2014.
  23. ^ Britt, Robert Roy (2004). ”Remnants of 1994 Comet Impact Leave Puzzle at Jupiter”. Space.com. http://www.space.com/273-remnants-1994-comet-impact-leave-puzzle-jupiter.html. Läst 8 april 2014.
  24. ^ ”Satellites of Jupiter”. The Galileo Project. http://galileo.rice.edu/sci/observations/jupiter_satellites.html. Läst 22 augusti 2013.
  25. ^ Scott S. Sheppard, David C. Jewitt, Carolyn Porco (red. Fran Bagenal, Timothy E. Dowling, William B. McKinnon) (2004). Jupiter's outer satellites and Trojans, i boken “Jupiter. The planet, satellites and magnetosphere”. Cambridge University Press. ISBN 0-521-81808-7
  26. ^ Nesvorný, D.; Alvarellos, J. L. A.; Dones, L.; Levison, H. F. (2003). ”Orbital and Collisional Evolution of the Irregular Satellites”. The Astronomical Journal 126 (1): sid. 398-429. doi:10.1086/375461. http://iopscience.iop.org/1538-3881/126/1/398/. Läst 8 april 2014.
  27. ^ ”Pioneer 10 Mission Profile”. NASA. 1997. Arkiverad från originalet den 6 november 2015. https://web.archive.org/web/20151106205010/http://quest.nasa.gov/sso/cool/pioneer10/mission/. Läst 8 april 2014.
  28. ^ ”Pioneer 10: Mission to Jupiter and Beyond”. Glenn Research Center. NASA. 2007. Arkiverad från originalet den 6 november 2015. https://web.archive.org/web/20151106205010/http://quest.nasa.gov/sso/cool/pioneer10/mission/. Läst 8 april 2014.
  29. ^ Burgess, Eric (1982). By Jupiter: Odysseys to a Giant. Columbia University Press, New York. ISBN 0-231-05176-X
  30. ^ McConnell, Shannon (2003). ”Galileo: Journey to Jupiter”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/galileo/. Läst 8 april 2014.

Se även

Externa länkar

Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har en ordboksartikel om jupiter.
Aitne

Aitne (JXXXI, S/2001 J11) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 2001 av ett team av astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard. Aitne är cirka 3 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 23 200 000 kilometer.Enligt antik mytologi var gudinnan Aitne en personifikation av berget Etna.

Amalthea (måne)

Amalthea (grekiska: Αμάλθεια) är den tredje av Jupiters månar i avståndsordning. Den upptäcktes den 9 september, 1892 av Edward Emerson Barnard och är namngiven efter den nymf (i getgestalt) som diade Zeus (Jupiter) i den grekiska mytologin. Månen är också känd som Jupiter V.

Amaltheas omloppsbana ligger nära runt Jupiter och i den yttre delen av Jupiters Amalthea Gossamer Ring, vilken formades av damm från dess yta. Från dess yta skulle Jupiter vara en fantastisk syn, genom att vara 92 gånger större än fullmånen. Amalthea är den största av Jupiters inre månar. Amalthea är oregelbundet formad och rödaktig i färgen, man tror att den består av porös is med en okänd mängd andra material. På dess yta finns det stora nedslagskratrar och höga berg.Amalthea fotograferades 1979 och 1980 av Voyager 1 och 2, och senare i mer detalj av Galileo under 1990-talet.

Ananke (måne)

Ananke (JXII) är en av Jupiters månar. Den upptänktes av Seth Barnes Nicholson på Mount Wilson-observatoriet 1951 och är uppkallad efter Ananke som var nödvändighetens gudinna i den grekiska mytologin och blev mor till Adrastea genom Zeus.Ananke fick inte sitt nuvarande namn förrän 1975; innan dess var den enbart känd som "Jupiter XII".

Den har givit namn åt Ananke-gruppen som är en grupp av oregelbundna månar som roterar kring Jupiter i retrograda banor på ett avstånd mellan 19 300 000 km och 22 700 000 km och med en lutning på cirka 150°.

Asteroidbältet

Asteroidbältet, numera även kallat huvudasteroidbältet eller huvudbältet, för att skilja det från Kuiperbältet vars existens upptäcktes 1992, är det asteroidbälte som ligger i en ring runt solen och som befinner sig mellan planeterna Mars och Jupiter. År 2001 var 60 000 asteroider med relativt väl bestämda banor kända.

De fyra största asteroiderna heter Ceres, Pallas, Juno och Vesta. Dessa upptäcktes mellan 1801 och 1807, och räknades fram till cirka 1855 som planeter innan man i stället började kalla dem småplaneter. Ceres räknas sedan den 24 augusti 2006 som en dvärgplanet.

Autonoe (måne)

Autonoe (JXXVIII, S/2001 J1) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 2001 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard. Autonoe är cirka 4 kilometer i diameter/> och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 23 000 000 kilometer.

Callirrhoe

Callirrhoe (JXVII, S/1999 J 1) är en av Jupiters yttersta månar. Den upptäcktes 19 oktober 1999 av Spacewatch och var ursprungligen katalogiserad som en asteroid (1999 UX18). Tim Spahr upptäckte den 8 juli 2000 att den gick i en bana omkring Jupiter. Den fick då den preliminära beteckningen S/1999 J 1.Callirrhoe är omkring 7 kilometer i diameter, har en mörk yta och roterar kring Jupiter i en retrograd bana på cirka 24 102 000 kilometer.

Kallirhoe älskades av Zeus och var flodguden Acheloos dotter i den grekiska mytologin.

Cyllene

Cyllene (XLVIII, S/2003 J13) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 2003 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard. Cyllene är cirka 2 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 23 951 000 kilometer.

Elara

Elara (JVII) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 1905 av Charles Dillon Perrine vid Lick-observatoriet. Elara är cirka 86 kilometer i diameter, har en mörk yta och roterar kring Jupiter på ett avstånd av ungefär 11 741 000 kilometer. Med sin storlek är den Jupiters åttonde måne i storleksordningen.Elara fick inte sitt nuvarande namn förrän 1975, innan dess var den enbart känd som Jupiter VII.

Den tillhör Himalia-gruppen som består av fem månar som roterar kring Jupiter mellan de galileiska månarna och de yttre månarna på ett avstånd mellan 11 000 000 kilometer och 13 000 000 kilometer med en lutning på ca 27,5°.

I den grekiska mytologin var Elara en kvinna som älskades av Zeus.

Hermippe

Hermippe (Jupiter XXX, S/2001 J3) är en av Jupiters mindre yttre månar. Den upptäcktes den 9 december 2001 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard. Den fick först den tillfälliga beteckningen S/2001 J3 och uppkallades senare efter Hermippe som älskades av Zeus i den grekiska mytologin.

Jupiter (gud)

Jupiter (skrevs ivppiter, Iuppiter; även Iovis) är gudarnas konung i romersk mytologi. I grekisk mytologi motsvaras han av Zeus. Hans hustru är Juno, med vilken han är far till bland andra Mars och Vulcanus. Dessutom har han ett antal barn genom utomäktenskapliga förbindelser. Jupiter var ursprungligen en italisk himmelsgud, och i Romerska riket blev han tidigt staden Roms skyddspatron. Namnet Jupiter kan komma från tillropet Diespiter (från Dies pater) – "Fader Dag".

Kallichore

Kallichore (XLIV, S/2003 J11) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes den 6 februari 2003 av en grupp astronomer vid University of Hawaii. Kallichore är cirka 2 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 24 043 000 kilometer.

Maj

Maj är årets femte månad i den gregorianska kalendern och har 31 dagar. Den innehåller årets 121:a till 151:a dag (122:a till 152:a vid skottår). Namnet kommer från lat. Maius och av att månaden ursprungligen var helgad åt den romerske guden Jupiter (Jupiter Maius).

Maj kallades förr i Sverige för blomstermånad i de södra delarna och lövmånad i de norra delarna (se gammelnordiska kalendern). Substantivet maj kan även syfta på gröna löv och gröna kvistar, och annan grönskande smyckning (även t.ex. kransar och lövade stänger), som man smyckade personer och föremål med. Att maja innebär att pryda med gröna kvistar eller lövruskor, att löva.

Mneme

Mneme (XL, S/2003 J21) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 9 februari 2003 av en grupp astronomer vid University of Hawaii. Mneme är cirka 2 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 21 427 000 kilometer.

Praxidike

Praxidike (XXVII, S/2000 J7) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes den 23 november 2000 av en grupp astronomer vid University of Hawaii. Praxidike är cirka 7 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 20 907 000 kilometer.

S/2003 J18

S/2003 J18 är en av Jupiters månar. Den upptäcktes i april 2003 av Brett Gladman vid University of Hawaii. S/2003 J18 är cirka 2 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 19 813 000 kilometer.

S/2003 J18 har ännu inte fått något officiellt namn.

S/2010 J1

S/2010 J1 är en av Jupiters månar. Den upptäcktes år 2010 av Robert A. Jacobson, Marina Brozovic, Brett Gladman och M. Alexandersen.

S/2010 J1 har ännu inte fått något officiellt namn.

Taygete

Taygete (XX, S/2000 J9) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes den 25 november 2000 av en grupp astronomer vid University of Hawaii. Taygete är cirka 5 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 23 800 000 kilometer.

Thyone

Thyone (XXIX, S/2001 J2) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes den 11 december 2001 av en grupp astronomer vid University of Hawaii ledd av Scott S. Sheppard. Thyone är cirka 4 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av cirka 21 406 000 kilometer.

Trojansk asteroid

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna L4 och L5. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904, denna trojan tillhörde Jupiter. Per 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars, 7 trojaner till Neptunus, 2945 trojaner i Jupiters L4 och 1734 trojaner i Jupiters L5. Den största är Jupiters trojan 624 Hektor som mäter 370 x 195 km.

Jupiters trojanska asteroider var de första som upptäcktes, och de kallas vanligtvis Trojanerna.

Jupiter
Jupiter
Jupiters månar
The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter)
Solsystemet

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.