Judiska kriget

Judiska kriget var en konflikt mellan invånarna i Judéen och romarna som pågick mellan åren 66 och 70 e.Kr. Orsaken var ett starkt politiskt och religiöst tryck på det judiska folket. Det gick fyra år innan romarna fick situationen under kontroll. När de intog Jerusalem förstördes templet så grundligt att bara grundmurarna, den så kallade Klagomuren, blev kvar.

Bakgrund

År 6 blev Judéen en del av provinsen Syria. En i Bibeln omnämnd folkräkning orsakade ett judiskt uppror mot ockupationsmakten. Herodes den stores son Herodes Arkelaos blev efter sin far lydkung (etnark) av Judéen, Samarien och Iduméen. Om han nu var för mjuk emot den här folkrörelsen mot folkräkningen vet man inte, men han avpolletterades år 6 av kejsar Augustus. Hädanefter blev det allt som oftast en romersk prefekt, i Nya Testamentet kallad för ståthållare, som styrde Judéen.

Mellan åren 6 och 7 organiserade Judas, son av Esekias, ett uppror mot romarna. Judas var en av flera folkpredikanter som utgav sig vara "Messias", "Kristus" på grekiska. Det fanns flera rörelser med så kallade sluttidförväntningar, som ändå skilde sig från varandra. Många trodde att på "Herrens dag" skulle en mänsklig eller gudomlig person, meschiya, komma och föra dem till Guds rike. Den här stämningen bland religiösa judar blåstes under av så kallade religiösa ivrare, seloter. De ville driva ut romarna och installera ett teokratiskt judiskt kungadöme. De var i början i minoritet. Majoriteten av befolkningen ville helst bibehålla status quo. Till dem hörde maktapparaten, framförallt Jerusalems tempels präster, sadukéer, de judiska ämbetsmän som i princip styrde Judéens kulturella och statliga organisationer, och naturligtvis det viktigaste, Judéens härskare och deras lakejer, som hade hand om beskattningen av befolkningen och av näringslivet och som kallades för herodianer. Sedan fanns det hellenistiska judar, näringslivets pelare som hade den finansiella makten i landet.

Augustus Oktavianus dog år 14. Hans styvson Tiberius ”Caesar Augustus” övertog jobbet omedelbart. Han fortsatte Augustus moderata politik. Och framförallt hans finansiella politik. Han försökte förbjuda den judiska religionen i Rom och Italien men lyckades inte driva bort judarna ur landet. Under hans regeringstid grundades en av de första kända hemliga statspolisorganisationer. Hans bästa vän, Sejanus övertog från år 26 största delen av regeringsarbetet. En av Tiberius sista utnämningar var Pontius Pilatus som prefekt av Judéen. Men det kan också ha varit Sejanus som satte sin egen man på denna position.

Tiberius drog sig tillbaka till sitt sommarresidens på Capri, men när Sejanus år 31 försökte sig på en statskupp för att själv bli kejsare, lät Tiberius avrätta honom. Tiberius övertog makten igen, men i princip var det hans statstjänstemän som styrde imperiet, eftersom han inte ville återvända till Rom.

Tiberius dog den 16 mars år 37. Om hans efterföljare ”Gaius Caesar Augustus Germanicus”, kallad för Caligula, lät mörda honom finns inga belägg för. Med tanke på att Tiberius var 55 år gammal när han övertog kejsarkronan, är det föga troligt. Men en ny kejsare behöver nya regeringsmedlemmar. Han bytte ut så gott som alla provinsguvernörer och deras lakejer. I Judéen kom en gammal storkungs son i onåd, Herodes Antipas. Hans eskapader med sin (styv-)brors hustru ledde till omfattande oroligheter i Galiléen, och till ett krig mot hans före detta svärfar Aretas, Nabatéernas kung. En av Antipas undersåtar, en doppredikant med namnet Johannes vars predikningar ledde till att större delen av Antipas soldater gjorde myteri, ett myteri följdes av att Johannes häktades och avrättades på sensommaren år 35. Herodes Antipas förlorade sedermera kriget och ett större landområde öster om Galileiska sjön till sin före detta svärfar. Ödesdigert, när man skall betala skatt för ett område som man inte kan beskatta längre, till sin nya kejsare Caligula.

Herodes Agrippa I som hade utmärkt sig som förvaltare av Gaulanitis, Trachonitis och Batanéen fick från år 41 styra i hela det gamla område som hans farfar Herodes den store hade i tiderna under sig. Caligula förväntade sig framförallt större skatteintäkter. De reserver som hans snåla föregångare hade skrapat ihop, försvann i snabb takt. Med pengarna försvann också hans vänner. ”Gaius Caesar Augustus” Caligula hade då redan gett order om att omvandla Jerusalems tempel till ett multikulturellt tempel. Den romerska kejsarkulten skulle införas för att få del av Jerusalems tempelskatt som enligt alla dåvarande historiska källor måste ha varit mycket omfattande.

Judiska invånare var stora minoriteter i imperiums storstäder. Tempelskatten, som alla judiska undersåtar måste erlägga, insamlades i hela imperiet och fördes till en stor del till templet i Jerusalem, var ett begärligt byte för de romerska kejsarna. Flera judepogromer ägde rum under Caligulas regim i flera städer i Asien, bland andra i Antiochia, dåvarande huvudstaden i provinsen Syria samt i imperiets näst största stad Alexandria. Här ledde dessa pogromer till att judarna tvångsförflyttades till det första judiska ghettot. Allt tyder på att detta skedde på order av Caligula eller blev anordnat av de romerska myndigheterna i Alexandria.

Det första försöket att ta hand om Jerusalems tempelskatt stupade på ett antal knivar i Caligulas rygg; den 24 januari år 41 mördades han av sin egen livvakt, pretorianerna, i Rom. Under hans efterföljare, Claudius ”Tiberius Caesar Augustus Germanicus” lugnade sig situationen åter. Men hela tiden gjordes det försök att utöka Roms intäkter genom skatter och tullar. Det ledde emellertid till att de judiska grupperna i Israel blev mer eller mindre missnöjda, och medan hellenisterna och de övriga mera förmögna judar inte ville riskera en öppen konflikt med Rom styrde seloterna kurs mot konfrontation.

År 26 hölls stora demonstrationer när den nyinstallerade ståthållaren Pontius Pilatus lät installera stora kejsarbilder i Jerusalem. Tio år senare greps och avrättades Jesus från Nasaret i Jerusalem. Den här Jesus kallade sig själv för Messias och judarnas kung, liksom också följande predikant med namnet Tadeus, som gjorde stora underverk och hade ett stort antal anhängare. Prefekten Cuspius Fadus lät döda och fördriva Tadeus anhängare, och han själv blev avrättad.

År 52 genomförde judarna ett nytt uppror mot romarna i Jerusalem som slogs ner. Det talas om 20 000 döda judar i detta blodiga uppror. När romarna häktade seloternas ledare Eleasar, började sikarierna (knivmännen) allt oftare genomföra attentat mot romarna, hellenistiska judar och anpassade judar som blev kallade för förrädare.

De romerska ståthållarna brydde sig inte om något annat än inkomsterna från skatter och tullar. Situationen i Israel blev allt mera explosiv mellan de judiska grupperna sinsemellan och mot den romerska ockupationen i allmänhet. Claudius avled år 54. Det påstås att hans hustru hade matat honom med en förgiftad svampmåltid. Hur det än var, var situationen ännu under kontroll. Men när Nero ”Claudius Caesar Augustus Germanicus” kom till makten blev det ännu värre. Med honom byttes prefekten i Judéen ut. Gessius Florus var följande man som skulle öka Roms intäkter från judarna. Och sedan kom ordern från Nero: högre skatter, och delar av tempelskatten till Rom. Enligt Nero var judarna ansvariga för att en brand hade förstört stora delar av Rom.

Kriget

År 66 rådde det öppet uppror mot hela ockupationsmakten i Judéen. Stora delar av den judiska befolkningen hade fått nog och tog värvning hos seloterna. En del av de inflytelserika rabbiner, som Jochanan Ben Sakkai, en efterföljare till Hillel, försökte förhindra kriget. Översteprästen Ananias mördades av de radikala sikarierna. Cestius Gallus, Roms syriska guvernör skickade en här till Israel hösten år 66, som blev nära nog förintad av judarna. Segern ledde också till att seloterna segrade i den judiska inbördeskonflikten och tog därmed makten. Men även seloter och sikarier var sinsemellan oense ända till slutet. Det fanns tre judiska härar och tre judiska ledare: Johann från Gishala, Simon Bar Giora och Flavius Josefus. Den sistnämnda blev den viktigaste krönikör för kriget.

Judiska kriget på Titusbågen
Jerusalem plundras av romerska hären. Detalj från Titus triumfbåge i Rom.

Medan judarna till en början rensade Judéen från romarna, formerade sig Roms legioner bortom gränsen till Syria. År 67 marscherade den av Nero utnämnde Vespasianus med sina legioner och hjälptrupper mot Jerusalem, som sammanlagt uppgick till 60 000 man. Man erövrade Galiléen snabbt, och intog det av Josefus och hans trupper försvarade Iotapata. Medan Josefus trupper begick delvis kollektivt självmord, valde han själv att byta sida. Han blev god vän med Titus, som var son till Vespasianus. Den romerska kejsaren Nero fick år 68 slutligen välja att antingen dricka en bägare vin med mycket gift i eller att få ett antal knivar i ryggen. Nero valde det förstnämnda. Det bröt ut ett mindre inbördeskrig även i Rom, det så kallade fyra kejsar-året, efter Neros död. Vespasianus som belägrade Jerusalem övergav befälet för legionerna åt sin son Titus och begav sig på en rundresa till alla guvernörer i östra imperiet. Med deras stöd utnämndes han till Roms nya kejsare år 69. Belägringen av Jerusalem tog tid och kostade många människor livet.

Titus trupper hade fällt vartenda träd i en omkrets av 15 kilometer runt Jerusalem för att bygga ramper och anfallstorn. De av hunger försvagade invånare fick slutligen ge upp år 70. De blev fängslade med undantag av ett tusental seloter som flydde till fästningen Masada nära Döda havet. Staden förstördes till grunden och av templet återstod endast grundmurarna, dagens klagomur. I ändlösa rader hängde judarna på korsen. Så gott som alla män avrättades. Kvinnor och barn såldes som slavar. Ledarna häktades och fördes till Rom där de uppvisades i triumftåget för seger och därefter avrättades. Innan och samtidigt med Jerusalems fall flydde i alla fall seloterna och tydligen också delar av invånarna. Det ligger nära till hands att det fanns präster ur templet, som förde iväg en del av tempelskatten – och framförallt judarnas heliga skrifter. De nyaste av dessa skrifter skrevs just år 70. Allt fler forskare tror på att rullorna i Qumran kom från Jerusalems tempel och fördes till grottorna ovanför Döda havet under dessa ödesdigra tider. Men största delen av tempelskatten hamnade i romarnas ägo och användes för att finansiera bygget av Colosseum i Rom.

Massada Israel
Klippfästningen Masada.

Seloterna försvarade sitt Guds rike i Masadas fästning mot romarna. Det tog nästan fyra år innan romarna till sist kunde övervinna ivrarna. Några timmar innan stormningen av fästet begick de 900 seloterna kollektivt självmord. Bara två kvinnor och fem barn överlevde.

Följande årtionde flyttade många judar bort från Judéen. Den judiska Diaspora fanns främst runt Medelhavet, framförallt i de större städerna, som till exempel i Alexandria, som vid den tiden hade cirka 500 000 invånare. Där fanns det upp till 150 000 judar, och i Rom upp till 50 000 judar.

Men många judar flyttade också till Persien, där de hade betydligt gynnsammare villkor än i det Romerska imperiet. Exakt hur många judar det fanns den tiden vet man ej, men judiska forskare tror att det var flera än en miljon. I en romersk folkräkning kring år 40 nämns ett tal på sex miljoner romerska medborgare. De fåtal judekristna som ännu fanns kvar i Jerusalem flyttade bland annat till Efesos.

Arkeologiska utgrävningar visar att klagomuren i Jerusalem faktiskt är delar av fundament som hörde till det herodianiska palatset och till det andra judiska templet. Vid utgrävningar i Galiléen hittade arkeologer ett system av katakomber som daterades till tiden innan upproret började, vilket tyder på att upproret inte var spontant utan noga planerat.

Citat ur talmud: "Medan belägringen av Jerusalem pågick tog seloterna makten. Våra visa män talade till dem: låt oss gå ut till romarna och göra upp om freden med dem… Ivrarna tillät inte detta utan sade: Vi vill hellre gå ut och kriga mot dem. – Det kommer inte att lyckas - Sedan brände seloterna upp stadens spannmålsförråd, för att få folket med till slutkampen, allt vete och korn, så att det blev en hungersnöd".

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Jüdischer Krieg, tidigare version.

Litteratur

  • Abenteuer Archäologie. Spektrum der Wissenschaft Verl.-Ges., Heidelberg 2006,2, S.10. ISSN 1612-9954
  • Klaus Bringmann: Geschichte der Juden im Altertum. Vom babylonischen Exil bis zur arabischen Eroberung. Klett-Cotta, Stuttgart 2005, ISBN 3-608-94138-X, S.218ff.
  • Ernst Ludwig Ehrlich: Der antike jüdische Staat, Hannover 1964.
  • Ernst Ludwig Ehrlich: Geschichte Israels. Von den Anfängen bis zur Zerstörung des Tempels (70 n. Chr.), Berlin 1958.
  • Irene Lande-Nash: 3000 Jahre Jerusalem. Eine Geschichte der Stadt von den Anfängen bis zur Eroberung durch die Kreuzfahrer, Tübingen 1964.
  • Markus Sasse: Geschichte Israels in der Zeit des Zweiten Tempels. Historische Ereignisse, Archäologie, Sozialgeschichte, Religions- und Geistesgeschichte, Neukirchener Verlag, Neukirchen-Vluyn 2004, ISBN 3-7887-1999-0
  • Ute Schall: Die Juden im Römischen Reich. Regensburg 2002, ISBN 3-7917-1786-3.
  • E. Mary Smallwood: The Jews under Roman rule from Pompey to Diokletian. A study in political relations, Studies in Judaism in Late Antiquity 20, 2. Aufl., Leiden 1981, ISBN 90-04-06403-6.

Externa länkar

Agrippa II

Agrippa II (Marcus Julius Agrippa), född 27, död 100, son till Herodes Agrippa I.

Vid faderns död ställdes Palestina under en romersk prokurator. Efter år 50 erhöll han bland annat rätten att utnämna överstepräst i Jerusalem och därefter fick han Filippos område, där kejsar Nero tillfogade betydande delar av Galiléen och Peréen. Han bodde i Caesarea (vid Hermon) och gav det namnet efter sin gynnare, Neronias. Agrippa omnämns i Apostlagärningarnas 25:e kapitel i samband med att aposteln Paulus, som efter att ha suttit fängslad i två år utan rättegång i Caesarea, vädjat till kejsaren i Rom för att få sin sak avgjord.

Liksom sin far var han angelägen om att inte stöta sig med judarna. Under hans tid fullbordades templet i Jerusalem, men kort därefter (år 66) utbröt det judiska kriget. Agrippa slöt sig då till romarna sedan han förgäves försökt bekämpa stormen. Han fick i sin residensstad se på när Titus firade sin segern över hans folk. Agrippa dog år 100.

Apamea

Apamea (grekiska: Απάμεια,Apameia; arabiska: آفاميا,Afamia) var en stad för de seleukidiska kungarna och var huvudstad i Apamene, beläget på den högra stranden av floden Orontes. Den ligger omkring 55 kilometer nordväst om Hama i Syrien, högt beläget med utsikt över Ghabdalen. Staden, som tidigare var känd som Pharmake, blev befäst och utvidgades genom Seleukos I Nikator år 300 f.Kr., som namngav staden efter sin baktriska hustru Apama. Inom ramen för hans politik att hellenisera Syrien bar staden det makedoniska namnet Pella. Fästningen låg uppe på en höjd och slingrade sig runt floden Orontes, med sjön och träskmarker, vilket gav staden en halvöliknande form, därav dess andra namn Cherronêsos. Seleukos hade sitt kommissariat där med 500 elefanter och 30 000 ston och 300 hingstar. Hans tronpretendent Diodotus Tryfon gjorde Apamea till basen för sin verksamhet. Beläget vid en strategisk korsväg för östlig kommers blomstrade staden och nådde så småningom en befolkning på 500 000 invånare. Staden var en av de fyra städerna i det Syriska tetrapolis.

Josefus berättar att Pompejus marscherade söderut från sitt vinterkvarter, troligen vid eller nära Antiochia vid Orontes, raserade Apameas fästning år 64 f.Kr, vilket resulterade i att staden anslöts till den Romerska republiken. Under revolten i Syrien under Quintus Caecilius Bassus, höll den ut mot Julius Caesar i tre år till Cassius ankomst år 46 f.Kr. Vid det judiska krigets utbrott skonade Apameas invånare judarnas liv som bodde i närheten och kom inte att utsätta dem för mord eller fångenskap. Staden förstördes av Khusrov I på 600-talet, återuppbyggdes delvis och kom på arabiska att bli känd som Famia or Fâmieh. Staden förstördes av en jordbävning 1152. Under korstågen var den ännu en blomstrade stad och ockuperades av Tancred.

På Akropolishöjden finns numera ruinerna, kallade Kalat el-Mudik (Kŭlat el-Mudîk). Ruinerna, som har en starkt ornamenterad karaktär och är av en gigantisk omfattning, står ännu kvar. Båda av Jerusalems Targumim anser att staden Shefam är identisk med Apamea.. Apamea är än idag ett formellt stift i den Romersk-katolska kyrkan, Apamenus in Syria; platsen som ärkebiskop har varit vakant sedan den senaste biskopen gick bort 1974.

Bar Kokhba-revolten

Bar Kokhba-revolten, även kallad tredje judiska kriget, leddes av Simon bar Kokhba, och utgjorde det andra judiska upproret mot romerska imperiet på judisk mark från år 132 till 135.

Revolten ledde till att den sista sammanhängande bosättningen i den romerska provinsen Judeen förintades och att den största delen av den kvarvarande judiska befolkningen fördrevs från det ”heliga landet”. Judarna levde hädanefter i ”diasporan” ända fram till nutiden, det vill säga till 1948 då staten Israel grundades.

Colosseum

Colosseum, Kolosseum eller Flaviska amfiteatern (latin: Amphitheatrum Novum eller Amphitheatrum Flavium, italienska: Anfiteatro Flavio eller Colosseo) är en ellipsformad amfiteater i Rom, uppförd mellan 70 och 80 e.Kr. Kejsar Vespasianus började bygget som slutfördes av hans son Titus. Under romerska rikets tid hade man strid mellan vilda djur, avrättningar, gladiatorspel och teater där för en stor publik, som mest 87 000 åskådare. Många djurhetsningar och gladiatorspel utfördes emellertid på Circus Maximus söder om Palatinen. Colosseum har en omkrets på 524 meter och är 48 meter hög.

Colosseum fick sitt namn efter en koloss, det vill säga en enorm staty av kejsar Nero som stod vid sidan om byggnaden, i riktning mot Forum Romanum. Neros staty, som var 40 meter hög, var utförd i förgylld brons. Det officiella namnet på Colosseum är dock Amphiteatrum Flavium eller Den flaviska amfiteatern, eftersom den uppfördes under den tid då den flaviska ätten innehade kejsarmakten. Kolossen av Nero smältes senare ner för tillverkning av vapen. Även armeringen till Colosseum drogs ut och smältes ner till vapen, vilket ledde till att en stor del av byggnadens yttre del rasade samman vid ett jordskalv. Efter detta har stora mängder vit marmor bortförts från byggnaden, bland annat till bygget av Peterskyrkan och Fontana di Trevi. Den del av byggnaden som återstår är ännu en mäktig syn och ett populärt turistmål.

Diasporarevolten

Diasporarevolten eller det babyloniska upproret (det andra judiska kriget) kallas ett uppror som judarna gjorde mot Romarriket mellan 115 och 117 e.Kr.

Ebioniter

Ebioniterna (grekiska: Ἐβιωναῖοι, Ebionaioi, från hebreiska; אביונים, Evionim, "De fattiga") var en tidig judisk-kristen sekt som levde i och kring Judeen samt Palestina från första till fjärde århundradet. Ebioniterna iakttog de judiska lagarna och riterna, vilka de tolkade i ljuset av Jesu uppfyllande av lagen, samt yrkade omskärelsens nödvändighet för de kristna. De erkände Jesus som den utlovade Messias men avvisade helt att han skulle vara gudomlig. Kyrkofäderna Justinus Martyren och Origenes erkände ebioniterna såsom kristna, utan att dela deras åsikt om Jesu person.

Ebioniterna vördade Jesu bror Jakob som ledare för kyrkan i Jerusalem och avvisade Paulus från Tarsus eftersom han var en avfälling mot lagen. Enligt kyrkofäderna erkände ebioniterna inte Paulus brev och av evangelierna endast Matteusevangeliet. Det finns även ett apokryft ebionitevangelium.

Det romersk judiska kriget under Titus som ledde till Jerusalems förstöring var ett hårt slag för ebioniterna, och många överlevande övergick till ortodox kristendom eller judendom. Sekten överlevde dock bland annat på Cypern, och enligt vissa uppgifter fanns den kvar i Arabien vid tiden för Muhammeds grundläggande av islam. En del av Muhammeds tidiga anhängare skall ha varit ebioniter, vilken kan ha påverkat Korans syn på Jesus. Idag har rörelsen fått viss förnyad aktualitet då rörelsen Jews for Jesus ibland beskrivs som ebioniter.

Herodianska dynastin

Herodianska dynastin var en härskarsläkt i Palestina som fick sitt namn efter dess mest kände medlem Herodes den store (73-4 f.Kr).

Dynastins uppkom i samband med romarnas ingripande i striderna mellan de sista mackabéerna. Edomiten Antipas (enligt vissa källor en hierodul från Askalon) hade utsetts till ståthållare i Iduméen av kung Alexander Jannaios. Dennes son och efterträdare Antipatros utnyttjade spänningen mellan mackabéerna Hyrkanos II och Aristobulos II och genom att vara tillmötesgående mot romarna vann han deras gunst. Han blev därför utnämnd till prokurator över hela Judéen av Caesar, medan den svage Hyrkanos II erhöll titeln etnark. Detta skedde år 63 f.Kr.

I själva verket var Antipatros landets regent under romarnas överhöghet och utnämnde snart sina söner Fasael och Herodes till ståthållare; Fasael i Jerusalem och Herodes i Galiléen. År 41 f. Kr. utnämndes båda bröderna till tetrarker av Marcus Antonius.Efter Caesar och Antipatros död började en kritisk tid för Herodes, och ställningen förvärrades när Aristobulos II:s son Antigonos utnyttjade sig av parterna för att återta sina fäders tron. Efter att Fasael fängslats och begått självmord vågade Herodes inte längre stanna kvar i landet, utan flydde över Egypten till Rom. Den siste mackabéern Antigonos regerade därefter som kung i Jerusalem mellan 40-37 f.Kr. under parternas beskydd. I Rom lyckades emellertid Herodes bli utnämnd till kung över Judéen, men det dröjde 3 år innan han kunde ta sitt rike i besittning. Efter tre månaders belägring föll slutligen Jerusalem år 37 f. Kr., och Antigonos avrättades av romarna.

Herodes den store gifte sig år 37 f. Kr. med Mariamne av mackabéernas släkt. Motsättningen mellan henne och hennes söner å ena sidan, samt Herodes moder och syster Salome å den andra gav upphov till sönderslitande strider inom Herodes familj. Efter Herodes död delades hans rike mellan hans söner. Herodes Archelaos blev etnark över Samarien, Judéen och Iduméen år 4 f. Kr. Liksom fadern gjorde han sig känd som en stor byggherre, men var innerligt hatad av judarna och förvisades år 6 e. Kr. till Galiléen. Galiléen och Peréen tillföll Herodes Antipas (ca. 20 f. Kr. - 40 e. Kr.), även han känd för sina byggnadsverk, framför allt grundandet av den hellenistiska huvudstaden Tiberias väster om Genesaret.Herodes Antipas som var gift med nabatéerkungen Aretas IV:s dotter skilde sig från henne för att gifta sig med Herodias. Herodias var en sondotter till Herodes den store och hade tidigare varit gift med Antipas halvbror Herodes. Denna händelse ledde till Johannes Döparens straffpredikan och avrättande (Mark. 6). Herodias förorsakade sin gemåls fall genom att övertala honom att begära kungatitel hos Caligula. Han blev beskylld för förräderi och förvisades till Gallien år 38 e. Kr.Sonen Filippus fick nu de nordöstra delarna av faderns rike. Herodes Agrippa I (Herodes den stores sonson och Herodias bror) utnämndes år 37 e. Kr. till kung över Filippus tetrarki, och erhöll 40 e. Kr. Antipas furstendöme och året därpå Judéen och Samarien. Herodes Agrippa I försökte vinna fariséernas stöd och förföljde därför den kristna urförsamlingen, och ska ha låtit avrätta aposteln Jakob. Efter Herodes Agrippa I:s död år 44 e. Kr. lades Palestina omedelbart under Rom och styrdes av prokuratorer.Herodes Agrippa II (Herodes Agrippa I:s son) blev kung över Chalkis och innehade uppsikten över templet i Jerusalem och rätten att utnämna överstepräst från år 50 e. Kr.. Han erhöll år 53 e. Kr. Chalkis Filippus' gamla tetrarki och vissa andra områden. Han förde en försiktig politik gentemot judarna men stod på romarnas sida i det judiska kriget. Herodes Agrippa II omtalas i Apostlagärningarna tillsammans med sin syster Berenice.

Jerusalems tempel

Jerusalems tempel eller Heliga templet (hebreiska: beit ha-mikdash, בית המקדש), även kallat Guds hus eller Herrens heliga boning, var ett tempel i Jerusalem som enligt Gamla Testamentet ursprungligen uppfördes av Salomo omkring 957 f.Kr. Enligt 1 Kungabokens kapitel 6 lades grunden i kung Salomos fjärde regeringsår, 480 år efter uttåget ur Egypten och bygget ska ha tagit 7 år. Templet har en mycket stor symbolisk betydelse inom judendomen, och är starkt kopplat till judendomens historia. Judendomens religiösa kultur koncentrerades kring templet, med religiösa ceremonier enligt Torah och de skriftlärdas och prästernas tolkning därav. I nutid återstår Västra muren av templet.

Jesusomnämnandena hos Josefus

Jesus finns omnämnd i två passager i den judiske historikern Flavius Josefus verk Judiska fornminnen från år 93 eller år 94. Bland forskare råder delade meningar om Jesusomnämnandenas äkthet: de kan helt eller delvis ha skrivits av Josefus eller vara senare gjorda tillägg till den ursprungliga Josefustexten. Den dominerande uppfattningen bland forskare är dock att Josefus åtminstone nämnt Jesus. Om så är fallet, är Josefus den förste icke-kristne författare som nämnt Jesus.Testimonium Flavianum är benämningen på den längre passagen, vilken förekommer i bok 18 av Judiska fornminnen. Namnet är latin för Josefus “Flavius vittnesbörd” om Jesus Kristus. I texten sägs Jesus ha varit en vis man som gjorde förunderliga gärningar och som korsfästes av Pontius Pilatus, men också ha varit förmer än en människa, ha varit Messias och ha uppstått på den tredje dagen från de döda just som profeterna förutsagt (se citatet).

Efter att kristna i mer än ett årtusende betraktat Testimonium Flavianum som ett positivt judiskt vittnesbörd om Jesus, kom med tiden styckets äkthet att ifrågasättas. De första offentliga tvivlen (åtminstone bland icke-judar) restes på 1500-talet, och på 1600-talet tog den vetenskapliga undersökningen av texten sin början. Allt sedan dess har frågan om styckets äkthet varit föremål för intensiv debatt bland forskare, och denna debatt fortsätter än i dag. Även om några få forskare vidhåller att Josefus skrivit Testimonium Flavianum i sin helhet anser den överväldigande majoriteten att Josefus inte gärna kan ha skrivit alltsammans. Merparten av denna majoritet antar att Josefus ändå skrivit något ursprungligt om Jesus som senare har utökats med kristna tillägg, medan en minoritet anser att hela Testimonium Flavianum är en kristen skapelse som infogats i Judiska fornminnen efter Josefus tid.Hänvisningen till Jesus i Testimonium Flavianum ses som betydelsefull. Om det är så att Josefus har skrivit åtminstone en del av stycket utgör detta det första utombibliska och icke-kristna bevittnandet av Jesus och det enda från nollhundratalet. Dessutom anses det som regel också vara den viktigaste icke-kristna källan, eftersom det utöver att vara äldst också är det enda som i någon omfattning ger oberoende information om Jesus – då för den sekulära forskningen en indikation på att Jesus i sin samtid uppfattades som en vis lärare som gjorde underverk, samtidigt som det bekräftar kristnas bild av Jesus som Messias som uppstod från de döda, och detta intygat av den mest betydande antike judiske historikern.Brodern till Jesus som kallades Kristus. Jesus nämns också ytterligare en gång i samma verk men då mer i förbigående. I den tjugonde och sista boken av Judiska fornminnen sägs att en viss Jakob avrättades och att han var bror till Jesus som kallades Kristus (se citatet). Även äktheten av denna passage ifrågasätts, och då specifikt omnämnandet av Jesus Kristus, men de allra flesta forskare anser att texten är skriven av Josefus.Nedan följer en sammanfattning av de argument som oftast åberopas till stöd för äkthet och för förfalskning av först Testimonium Flavianum och därefter stycket om brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob.

Jochanan Ben Sakkai

Jochanan ben Sakkai var en judisk skriftlärd under första århundradet efter Kristus.

Jochanan Ben Sakkai var lärjunge till Hillel. Under Jerusalems belägring i Judiska kriget var han ledare för fariséerna, som önskade fred. Jochanan Ben Sakkai utverkade av Vespasianus, att staden Jabneh skonades. Denna blev judendomens religiösa centrum och säte för synhedrion och en av Jochanan Ben Sakkai inrättad högskola.

Josefus

Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.

Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) och Judiska fornminnen. Båda dessa ger ytterst värdefull information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes Döparen, Jesus och Jakob, Jesus bror.

Julia Berenice

Julia Berenice, även Bernice, född 28, död efter år 81, var dotter till konung Herodes Agrippa I av Judéen och syster till Agrippa II. Hon är främst känd för sitt kärleksliv. Hon var gift med sin farbroder, kung Herodes av Chalkis. Efter dennes död 48 e. Kr. bodde hon en tid tillsammans med sin bror Agrippa II tills hon ingick äktenskap med kung Polemon II av Cilicien. Hon övergav dock denne snart och återvände till sin bror. Under det judiska kriget och efter dess slut hade hon ett förhållande med Roms blivande kejsare, Titus och hoppades till och med att bli hans gemål, men försköts av honom, sedan han blivit kejsare år 79. Hon är känd från Nya Testamentet (Apostlagärningarna).

Masada

Masada (modern hebreiska מצדה metzadá) är en antik fästning belägen på ett nära 400 meter högt platåberg i Negevöknen 5 km väster om Döda havets sydspets i dagens Israel. Under slutfasen av judiska kriget mot romarna tog en grupp judiska motståndsmän sin tillflykt till fästningen och höll stånd under flera års belägring. Händelsen, och dess mytologi, spelar en viktig roll i det moderna Israel.

Masada blev år 2001 listad av Unesco som kulturellt världsarv.

Menora

Menora eller menorah (hebreiska: מְנוֹרָה, menōrā), plural menoror, är en sjuarmad ljusstake och en vanlig symbol för judendomen. Den återfinns även på Israels statsvapen. "Menora" på hebreiska betyder "lampa".

Mishnahebreiska

Mishnahebreiskan är den form av det hebreiska språket som utvecklades från bibelhebreiskan efter det första romersk-judiska kriget. Språket kan delas upp i två kategorier: den huvudsakliga mishnahebreiskan (även kallad tannaisk hebreiska, tidig rabbinsk hebreiska eller mishnahebreiska I) som var ett talspråk, och den senare amoraiska hebreiskan (även kallad sen rabbinsk hebreiska eller mishnahebreiska II) som endast var ett litterärt språk.

Mishnahebreiskan är en av ättlingarna till bibelhebreiskan som användes för att skriva den största delen av Mishnaskriften som publicerades omkring år 200, Talmudskriften Tosefta, en del av Dödahavsrullarna och andra samtida dokument. Mishnahebreiskan användes som talspråk huvudsakligen från det första till det femte århundradet och utvecklades under inflytandet av talad arameiska.

Nero

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus den 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom, dödsdagen är något osäker, var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 fram till sin död. Nero kom att adopteras av kejsar Claudius för att bli tronarvinge. Han tillträdde, efter Claudius död, tronen som Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus den 13 oktober 54 och hans styre varade i tretton år och åtta månader.

Nero härskade från 54 till 68. Hans första tid vid makten, en period under vilken han stod under inflytande av rådgivare som filosofen Seneca, präglades av politisk stabilitet och välstånd. Han fokuserade i stor utsträckning på diplomati och handel, och på att öka imperiets kulturella kapital genom att uppföra teatrar och gynna idrottstävlingar. Nero påbörjade också många kostsamma projekt, däribland byggandet av en kanal och ett palats, vilka dock förblev ofullbordade. Dessa projekt tärde hårt på statens ekonomi och ökade skattebördan på provinserna.

Under Neros tid som kejsare förde Rom ett framgångsrikt krig mot Partherriket (58–63) där så småningom en fred framförhandlades. Vid ungefär samma tid kvästes den brittiska revolten (60–61). Även kväsandet av en annan revolt, som är bekant som det judiska kriget (66–70), inleddes under hans styre.

Nero skilde sig år 62 från sin fru (och styvsyster) Claudia Octavia och gifte om sig med Poppaea Sabina. Med henne fick han dottern Claudia Neronis eller Claudia Augusta, som troligen föddes i början av år 63, möjligen 21 januari, och var Neros enda barn efter vad som är känt. Hon dog dock endast fyra månader gammal.År 64 brann Rom. Enligt historikern Tacitus kom ett rykte i svang att branden hade startats på order av Nero. För att undgå anklagelserna lät Nero lägga skulden för brandens uppkomst på Roms kristna, vilka därför kom att utsättas för förföljelser. Det har emellertid aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, överhuvudtaget var anlagd.

Nero störtades i en militärkupp år 68. Inför hotet att avrättas tog han den 9 juni 68 sitt liv. Han var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68–69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser. Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann", samt som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre – Tacitus, Suetonius och Dio Cassius. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero. Vissa källor, däribland några av de ovan nämnda, beskriver honom dock som en kejsare som var populär i de breda folklagren, särskilt i öst. Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet genom att de anses vara partiska.

Titus (romersk kejsare)

Titus, egentligen Titus Flavius Vespasianus, blev kejsare som Imperator Titus Caesar Vespasianus Augustus, född 30 december 39 i Rom, död 13 september 81 i Rom, var romersk kejsare från 23 juni 79 fram till sin död, son till Vespasianus, bror till Domitianus.

Trajanus

Trajanus, född Marcus Ulpius Traianus, adopterad av Nerva som Caesar Divi Nervae filus Nerva Traianus, blir kejsare som Imperator Caesar Divi Nervae filius Nerva Traianus, född 18 september 53 i Italica (i närheten av Sevilla), död 7 augusti 117 efter ett slaganfall i Selinus i Mindre Asien, var romersk kejsare från den 28 januari 98. Gift med Pompeia Plotina. Han ses som en av de främsta romerska kejsarna.

Vespasianus

Vespasianus, eg. Titus Flavius Vespasianus, blev kejsare som Imperator Caesar Vespasianus Augustus, född 17 november 9 e.Kr. i Falcrinae, död 23 juni 79 e.Kr., utropad till romersk kejsare den 1 juli 69. Far till Titus, Domitianus och Flavia Domitilla d.y. Gift med Flavia Domitilla d.ä., och sambo med Antonia Caenis, både före giftermålet och efter hustruns död.

Vespasianus var den förste romerske kejsaren, som inte tillhörde aristokratin. Hans farfar hade varit skatteindrivare, hans far var tullindrivare i Mindre Asien och senare bankir i Schweiz.

Vespasianus var den siste kejsaren under det så kallade fyrkejsaråret. De tre övriga var revolutionskejsarna Galba, Otho, och Vitellius.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.