Joniska upproret

Joniska upproren utlöstes genom handlingar av Aristagoras, tyrann över den joniska staden Miletos i slutet av 500- och början av 400-talet f.Kr. De blev den första större konflikten mellan Grekland och Persien, då de flesta av de grekiska städer, som hade ockuperats av perserna i Mindre Asien och Cypern reste sig mot det persiska styret och kriget varade från 499 till 493 f.Kr. Jonerna upplevde inledande framgångar, bland annat i och med plundringen av Sardis, men det efterföljande persiska motanfallet av både kavalleri och flotta var för starkt och jonerna besegrades i det avgörande slaget vid Lade utanför Miletos kust 494 f.Kr.

Joniska upproret
Del av Persiska kriget
Map Anatolia ancient regions-en

Placering av Jonien i Mindre Asien.
Ägde rum 499-493 f.Kr.
Plats Mindre Asien och Cypern
Resultat Avgörande persisk seger
Territoriella
ändringar
Persien återupprättar kontroll över Jonien och Cypern.
Stridande
Jonien, Aiolien,
Doris, Karien
Aten, Eretria,
Cypern
Persien
Befälhavare och ledare
Aristagoras,
Charopinos,
Hermophantus,
Eualcides  ,
Melanthios
Dionysios av Fokaia
Histiaios
Megabates,
Artafernes,
Daurises †,
Hyamees,
Otanes
Datis

Upproret på Naxos

År 499 f.Kr. gjorde invånarna på den grekiska, persiskkontrollerade ön Naxos i Egeiska havet uppror. De förra härskarna över Naxos vädjade till Aristagoras, som var grekisk tyrann över den joniska stadsstaten Miletos, om hjälp. Aristagoras gick med på detta, med hopp om att själv kunna annektera Naxos, när konflikten hade lagt sig. För att kunna genomföra sitt fälttåg sökte Aristagoras i sin tur hjälp av Artafernes, som var satrap av Lydien och bror till Dareios I av Persien. Artafernes gick med på att tillhandahålla Aristagoras med ett antal fartyg under den ärade persiske generalen Megabates befäl. För att säkra alliansen lovade Aristagoras dock inte enbart att med Artafernes dela bytet från annekteringen av Naxos, utan också att minska Kykladernas och kanske till och med Euboias makt. Detta var dock ett löfte, som Aristagoras inte skulle kunna hålla, om inte fälttåget kröntes med framgång. Under förberedelserna för tåget råkade Aristagoras dock förnärma Megabates och därför informerade amiralen i hemlighet Naxosborna om den förestående invasionen. Som ett resultat av detta möttes flottan, när den anlände, med oförutsedda förberedelser och motstånd. 499 f.Kr. tvingades expeditionen, efter fyra månader, retirera.

Det joniska upproret

Då hans försök att intervenera på Naxos hade misslyckats fann sig Aristagoras i en brydsam situation; Då han inte kunde återgälda Artafernes hade han fjärmat sig från den persiska regeringen och försatt sig själv i överhängande fara. I ett desperat försök att rädda sig själv valde Aristagoras att uppmana sina egna undersåtar, de joniska grekerna, att göra uppror mot sina persiska herrar. Han understöddes också av sin svärfar, Histiaios, som var före detta tyrann av Miletos och numera rådgivare åt Dareios.

499 f.Kr. kallade Aristagoras till rådslag med Miletos mest framstående medborgare och gjorde upp en plan för upproret. Alla stödde tanken på uppror, förutom (berömt) historikern Hekataios. Aristagoras, som redan hade skickat soldater att arrestera ledarna för Mylasa, Termera och Mytilene, avsade sig sitt persiska guvernörskap och staden antog ett demokratiskt styrelsesätt. Upproret spred sig sedan snabbt genom hela Jonien och snart var alla greker befriade från de persiska guvernörerna. De insåg dock att perserna snart skulle komma med ett motanfall, för att återta sina förlorade städer. Därför reste Aristagoras till Grekland i ett försök att få stöd för upproret. Där upprepade han sin tidigare taktik att erbjuda pengar han inte hade, vilket fjärmade honom från Sparta, men ledde till att han fick stöd från Aten och Eretria.

Plundringen av Sardis

En atensk-eretriansk flotta seglade med atenska truppern till Efesos. Där gick de samman med en jonisk armé och tågade tillsammans mot Artafernes huvudstad Sardis. Artafernes, som hade skickat de flesta av sina trupper att belägra Miletos, blev tagen på sängen. Trots sitt ofördelaktiga läge lyckades Artafernes dock retirera till citadellet och hålla detta. Även om grekerna inte lyckades inta citadellet var de fria att plundra staden. Under plundringen brände atenarna ner staden till grunden.

Det sägs att när den persiske kungen Dareios den store fick höra, att Sardis hade blivit bränt av atenarna svor han att hämnas och gav en tjänare i uppdrag att påminna honom om detta löfte tre gånger om dagen. Enligt vissa källor var Dareios helt okunnig om atenarnas existens före anfallet - så stort var det Persiska riket och så små var de grekiska stadsstaterna. Efter viss framgång tvingades de grekiska trupperna återvända till Efesos, när persiska förstärkningar närmade sig. På vägen hamnade de dock i ett persiskt bakhåll och led ett förkrossande nederlag. De atenska trupperna lyckades snabbt retirera ombord på sina fartyg och återvände till Grekland.

Upproret sprider sig

När Sardis hade blivit nerbränt spred sig det joniska upproret till de grekiska städerna på Cypern, men även till dem runt Hellesponten och Propontis.

Slutet på upproret

Trots att det ett tag verkade, som om de grekiska stadsstaterna hade uppnått självständighet kunde de i verkligheten aldrig motstå det Persiska rikets makt och denna vändes nu mot dem. Cypern var först att krossas och de flesta andra städerna längs kusten blev belägrade. Vid denna tid övergav Aristagoras upproret och flydde till Thrakien.

Vid upprorets sjätte år (494 f.Kr.) hade Artafernes framgångsrikt erövrat flera av de upproriska stadsstaterna och belägrade nu Miletos. Detta år utkämpades det avgörande slaget på ön Lade, nära Miletos hamn. Trots numerärt underläge såg den grekiska flottan ut att vinna slaget, tills fartygen från Samos och Lesbos retirerade. Detta plötsliga avhopp vände slaget och den återstående grekiska flottan blev fullständigt krossad. Miletos kapitulerade strax därefter och det joniska upproret tog slut. Ett år efter erövringen av Miletos uppfördes Miletos erövring, en pjäs av poeten Frynichos, i Aten och rörde teaterpubliken till tårar. Trots att det joniska upproret var ett misslyckande för de joniska grekerna blev det en stötesten för både greker och perser. Det utgör därför inledningen till de Persiska krigen.

Se även

  • Slaget vid Efesos

Referenser

  • Herodotos Historier
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
Alexander I av Makedonien

Alexander I (grekiska: Αλεξανδρος I, Alexandros I) var regent av Makedonien från 498 f.Kr. till 454 f.Kr. Han var son till Amyntas I.

Enligt Herodotos var han först fientlig mot Persien och lät dräpa Dareios I:s sändebud då dessa anlände till hans fars hov under det joniska upproret. Han var dock tvungen att underkasta sig Persien under invasionen av Grekland av Dareios son Xerxes I, och han tjänade som representant för den persiske guvernören Mardonios under fredsförhandlingarna efter den persiska förlusten av slaget vid Salamis år 480 f.Kr. Trots hans samarbete med Persien gav han ofta förråd och råd till grekerna och varnade dem om Mardonios planer innan slaget vid Plataiai år 479 f.Kr. Alexander återfick till slut Makedoniens självständighet efter Perserkrigens slut.

Även om Makedonien ansågs som en halvbarbarisk stat av många greker (speciellt de vars kolonier nära Makedonien hotades av den makedonska expansionen), kunde Alexander hävda släktskap med argosiska greker och Herakles. Sedan en domstol av hellanodikaier fastslagit hans anspråk som sanna, tilläts han delta i de olympiska spelen. Alexander var beskyddare av poeten Pindaros.

Efter sin död år 454 efterträddes han av sin son Perdikkas II.

Aristagoras

Aristagoras var ledare för den grekiska staden Miletos i slutet av 500- och början av 400-talet f.Kr.

Han var son till Molpagoras och svärson (men även brorson) till Histiaios, vilken perserna hade satt in som tyrann av Miletos. Aristagoras fick kontroll över staden när Histiaios utnämndes till rådgivare åt den persiske kungen Dareios I. När den grekiska staden Naxos gjorde uppror 502 f.Kr. bad öns persiska herrar Aristagoras om hjälp, vilket han gick med på, i tron att han skulle bli erkänd som öns härskare. Han allierade sig då med Artafernes, den persiske satrapen i Lydien, och fick en flotta med fartyg. Olyckligtvis för invasionen bråkade Aristagoras med amiralen Megabates, som då informerade Naxosborna om att flottan var på väg.

Invasionen misslyckades och alliansen med Artafernes gick i kras. I ett försök att rädda sig själv från persernas vrede började han planera ett uppror med milisierna och de andra jonierna. Under tiden hoppades Histiaios, från sin post i Persien, på att kunna få igång ett eget uppror i Miletos, så att perserna skulle kunna krossa det och återinsätta honom som tyrann där. I Miletos stöddes Aristagoras år 499 f.Kr. av de flesta invånarna där, förutom historikern Hekataios. En demokrati upprättades och snart inledde även de andra joniska städerna uppror mot perserna, vilket var inledningen på det joniska upproret.

Aristagoras reste då till grekiska fastlandet för att få stöd för sitt uppror. I Sparta träffade han kung Kleomenes I och hävdade att ett anfall mot Persien i förebyggande syfte skulle bli lätt; det fanns många rikedomar på vägen och huvudstaden Susa fanns "bara" tre månader bort. Kleomenes avböjde hans erbjudande, men Aristagoras fick större framgång i Aten, eftersom det, enligt Herodotos, var lättare att övertyga en församling på tusentals atenare än att övertyga en spartansk kung.

Med atensk hjälp ledde Aristagoras ett anfall mot Sardis, den persiska huvudstaden i Jonien. När det joniska upproret slogs ner (och Histiaios återinsattes som tyrann) tvingades Aristagoras dock att fly till Thrakien, där han försökte upprätta en koloni vid floden Strymon, på samma plats som den senare atenska kolonin Amfipolis skulle komma att ligga. Han dödades av thrakierna, när han var i färd med att anfalla en thrakisk grannstad.

Artafernes

Artafernes eller Artafrenes, var bror till Dareios I av Persien och satrap över Sardis.

Han mottog en ambassad från Aten troligen skickad av Kleisthenes 497 f.Kr. och då varnade atenarna för att återta tyrannen Hippias. Han spelade också en viktig roll i nedslåendet av det joniska upproret och efter kriget fick han städerna att gå med på att alla meningsskiljaktigheter och tvister skulle slitas av skiljedomare. Han gjorde upp territorieindelningen i parasanger och uppskattade tributskyldigheten utefter detta (Herodotos vi. 42). 492 f.Kr. efterträddes han som satrap av Mardonios (Herodotos v. 25, 30-32, 35, &c.; Diodorus Siculus x. 25).

Hans son, med samma namn, utnämndes, tillsammans med Datis, att ta befälet över den expedition, som sändes av Dareios att straffa Aten och Eretria för deras del i det joniska upproret. Tio år senare förde han befälet över lydierna och mysierna (Herod. vi. 94, 119; Vu. 4, sch. Persae, 21).

Aischylos nämner, i sin lista över persiska kungar (Perserna, 775 ff.), som är ganska ohistorisk, två kungar med namnet Artarenes, vilka kan ha kommit av dessa två persiska befälhavare.

Belägringen av Sardis

Belägringen av Sardis (498 f.Kr.) företogs av en allians av greker från Jonien, Aten och Eretria. De stod under Aristagoras av Miletos och Eualkides av Eretria befäl. Det var en del av det joniska upproret (499-494 f.Kr.) och de persiska krigen (500-449 f.Kr.).

Fokaia

Uppslagsordet "Phocaea" ledet hit. För asteroiden, se 25 Phocaea.

Fokaia (grekiska: Φώκαια, latin: Phocaea) var en forngrekisk betydande handelsstad i Jonien, på Mindre Asiens västkust, inte långt från Smyrna. I närheten av lämningarna efter den gamla staden ligger den moderna turkiska staden Foça.

Frynichos

Frynichos var son till Polyfradmon och elev till Thespis samt en av de tidigaste grekiska tragikerna.Vissa personer betraktade honom under antiken verkligen som tragedins grundare. 511 f.Kr. rönte han sin första poetiska framgång. Hans berömda pjäs Miletos erövring tillkom troligen strax efter att perserna hade erövrat denna stad (under det joniska upproret). Publiken rördes till tårar, poeten bötfäldes "ὡς ὑπομνήσας οἰκεῖα κακά", "för påminnelser om liknande missöden" (Miletos var en av Atens kolonier och hölls därför särskilt kär av moderstaden), och det beslutades att någon pjäs om ämnet inte fick produceras igen.

476 f.Kr. rönte Frynichos framgång med Phoenissai, uppkallad efter de feniciska kvinnor som bildade kören, som firade segern över perserkungen Xerxes I i slaget vid Salamis fyra år tidigare. Themistokles bekostade pjäsen som choragus (producent), och en av pjäsens syften var att påminna atenarna om hans stora handlingar. Perserna av Aischylos (472 f.Kr.) var en imitation av Phoenissai. Frynichos sägs ha dött på Sicilien.

Vissa av titlarna på hans pjäser, Danaides, Actaion, Alcestis och Tantalos, visar att han behandlade mytologiska såväl som samtida ämnen. Han introducerade en separat skådespelare, skild från körledaren och lade därmed grunden för den teatraliska dialogen. Men i hans pjäser, liksom i de tidiga dramerna över huvud taget, var det dramatiska elementet underordnat det lyriska, vilket visas genom kören och dansen. Enligt Suda introducerade Frynichos för första gången kvinnliga rollfigurer på scenen (spelade av män i masker) och använde den trochaiska tetrametern på ett särskilt sätt.

Fragment finns i August Nauck, Tragicorum graecorum fragmenta (1887).

Jonisk

Jonisk kan syfta på:

Jonien – ett område i antikens Grekland

Joner – en grekisk folkstam

Joniska havet – en del av Medelhavet mellan Kalabrien, Albanien och Grekland

Joniska öarna – en grekisk ögrupp

Jonisk grekiska – en underdialekt inom attisk-jonisk antik grekiska

Joniska alfabetet – en variant av det äldsta grekiska alfabetet

Joniska talbeteckningssystemet – ett talbeteckningssystem som har använts i Grekland sedan 500-talet f.Kr.

Joniska förbundet – en konfederation som bildades i slutet av 800-talet f.Kr. av tolv joniska städer

Joniska upproret – grekiska städer reste sig mot det persiska styret 499 till 493 f.Kr

Joniska naturfilosoferna – ett samlingsbegrepp för ett antal försokratiska tänkare som var verksamma på 500-talet f.Kr. i Jonien

Jonisk (arkitektur) – en byggnadsstil i den grekiska antikens arkitektur, se Den grekiska antikens arkitektur

Jonisk ordning – en av de klassiska kolonnordningarna

Jonisk skala – en diatonisk tonskala

Mardonios

Mardonios (död 479 f.Kr.) var persisk befälhavare under de persiska krigen mot Grekland under 400-talet f.Kr.

Han var son till Gobryas och svärson till den persiske kungen Dareios I, vars dotter Artozostra han gifte sig med. Efter det joniska upproret skickades Mardonios 492 f.Kr. att straffa Aten för att ha hjälpt jonierna. Först stannade han dock till i de joniska städerna för att avsätta de persiska tyrannerna och inrätta demokratiska regeringar, troligen för att de inte skulle göra uppror en andra gång efter att den persiska armén hade gått igenom området. Hans flotta och armé gick sedan över Hellesponten, men flottan gick under i en storm vid Athosberget; enligt Herodotos förlorade perserna 300 fartyg och 20.000 man. Mardonios var vid denna tid själv befälhavare över armén, som utkämpade ett slag i Thrakien. Han sårades men segrade; förlusten av flottan tvingade honom dock att retirera till Mindre Asien. Dareios övertog befälet och utsåg Datis och Artafrenes att leda invasionen av Grekland 490 f.Kr. och trots att de framgångsrikt förstörde Eritrea blev Datis och Artafernes besegrade i slaget vid Marathon.

Mardonius kom åter till nåder under Dareios efterträdare Xerxes I. Denne var först inte intresserad av att återuppta kriget mot Grekland, men Mardonios försökte oupphörligen övertyga honom om att han var tvungen att hämnas Dareios nederlag, i motsats till en annan rådgivare, Artabanos, som propagerade för försiktighet i frågan. Herodotos, som framställer Mardonios som en något elak rådgivare (i motsats till ett antal goda rådgivare, vars råd aldrig efterföljs), säger att han helt enkelt ville bli guvernör över Grekland. Han närvarade vid slaget vid Thermopyle och efter det persiska nederlaget vid Salamis försökte han övertyga Xerxes att stanna och utkämpa ytterligare ett slag. Denna gång lyckades Mardonios inte övertala Xerxes, men när Xerxes gav sig av blev han guvernör över de delar av Grekland, som perserna hade erövrat. Han kuvade Alexander I:s Makedonien, men Alexander gav själv värdefull information om Mardonios planer till atenarna. Som grek sade han sig inte kunna bära, att Grekland blev förslavat. Mardonios återerövrade då Aten, som hade blivit övergivet före slaget vid Salamis. Han erbjöd sig att återvända till Aten och hjälpa till att återuppbygga staden, om atenarna gick med på vapenvila, men de vägrade och förberedde sig för ytterligare ett fältslag.

Mardonios förberedde sig för att möta dem vid Plataiai, trots motstånd från den andre persiske befälhavaren, Artabazos, som, liksom Artabanos, inte trodde att en mycket större persisk armé automatiskt kunde besegra grekerna. Mardonios stupade i det efterföljande slaget.

Miltiades d.y.

Miltiades den yngre (cirka 550-489 f.Kr.) var styvbrorson till Miltiades d.ä. Han gjorde sig själv till tyrann över de grekiska kolonierna i thrakiska Chersonesos omkring 516 f.Kr., då han med våld tog makten från sina rivaler och lät fängsla dem. Han gifte sig med Hegesipyle, dotter till kung Oloros av Thrakien. Deras son Kimon hade stort inflytande på atensk politik under 470- och 460-talet f.Kr.

Han blev vasall till kung Dareios I av Persiska riket och deltog i hans expedition mot skyterna omkring 513 f.Kr. Därefter deltog han i det joniska upproret 499 f.Kr. mot perserna, varvid han grundlade en vänskaplig relation till Aten och erövrade öarna Lemnos och Imbros (som han så småningom avträdde till Aten). Upproret blev dock nerslaget 494 f.Kr. och 492 f.Kr. flydde Miltiades till Aten för att undvika den persiska hämndinvasionen. Hans son Metiochos blev tillfångatagen av perserna och blev fånge för resten av sitt liv, men behandlades ändå med respekt, såsom varande de fakto-medlem av den persiska adeln.

Då han anlände till Aten fick Miltiades först stå till svars för sitt tyranniska styre i Chersonesos. Han framställde dock sig själv som försvarare av den grekiska friheten mot den persiska despotismen och undgick straff. Han valdes att tjäna en av de tio generalerna (strategoier) 490 f.Kr. Han får ofta äran av att ha kommit på den taktik med vilken perserna blev besegrade i slaget vid Marathon senare samma år.

Nästföljande år, 489 f.Kr., ledde Miltiades en atensk expedition bestående av sjuttio fartyg mot de grekisk-bebodda öar, som ansågs ha hjälpt perserna. Expeditionen blev dock inte framgångsrik, då flottan anföll Paros, som hade erövrats av perserna, men misslyckades med att inta ön. Miltiades drabbades av ett svårt sår i benet vid detta tillfälle och blev indisponerad. Hans misslyckande ledde till allmänt missnöje, när han återvände till Aten, vilket gav hans rivaler en möjlighet att utnyttja, att han var fallen i onåd. Då han anklagades för förräderi dömdes han till döden, men domen omvandlades till femtio talenter i böter, vilken var en gigantisk summa, som han inte hade råd med vid denna tid. Han sattes då i fängelse, där han avled, troligen av kallbrand från sitt sår.

Myus

Myus (grekiska Μυοῦς) var en forntida stad i Karien, nordost om Miletos, från vilket Myus var skilt genom Latmiska viken, och vid södra stranden av floden Maiandros.

Myus grundades av atenare på platsen för en tidigare karisk bosättning. Enligt Strabon hette stadens grundare Kydrelos (Pausanias kallar honom Kyaretos) och var son till den atenske kungen Kodros. Myus var den minsta staden i joniska förbundet, och under det joniska upproret ankrade den persiska flottan år 499 f.Kr. utanför staden. Myus deltog i slaget vid Lade, dock endast med tre skepp. Den var en av de städer som Artaxerxes I skänkte den attiske fältherren Themistokles, som flytt till perserna.

Myus tillhörde det attiska sjöförbundet, men betalade enbart en talent i avgift, eftersom stadens hamn alltmer slammades igen av sand från floden Maiandros. År 201 f.Kr. erövrade Filip V av Makedonien staden och gav den till magnesierna. Senare under hellenistisk tid överflyglades staden helt och hållet av Miletos och övergavs, och redan på Pausanias tid, 100-talet e.Kr., var Myus en ruinstad.

Vid utgrävningar har man på en terrass funnit det Dionysos-tempel som omtalas i antika källor. Templet byggdes på 500-talet f.Kr. i jonisk stil av vit marmor, och mätte 30 gånger 17 meter. På en annan terrass fanns ett doriskt tempel, som troligen var helgat åt Apollon Terbinteos. Grunden till detta tempel finns ännu kvar. Murrester från arkaisk tid och ruiner efter en bysantinsk borg finns också kvar på platsen.

Persiska krigen

Persiska krigen (även kallat perserkrigen eller de grekisk-persiska krigen) var en serie konflikter mellan den grekiska världen och det persiska akemeniderriket som påbörjades omkring 490 f.Kr. och varade till 449 f.Kr. Begreppet syftar vanligtvis på de två persiska invasionerna av det grekiska fastlandet år 490 f.Kr. och 480-479 f.Kr. Perserna segrade i de inledande slagen men vid båda tillfällena höll grekerna stånd och motade bort de persiska trupperna från grekiska fastlandet. Inte alla greker kämpade mot perserna; några var neutrala, medan andra var allierade med Persien. Perserkrigen markerar skillnaden mellan arkaisk tid och klassisk tid i den grekiska historien. Krigen gav inte enbart upphov till väpnade konflikter utan bidrog till ett brett kulturellt och vetenskapligt utbyte. Många greker sökte sig till det persiska havet, lockade av den akemenidiska stormaktens prakt, och vissa tog värvning i den persiska armén, vilket Xenofon skildrat i sitt verk Anabasis.

Begreppet "perserkrigen" kan också syfta på den fortsatta krigföringen som Romarriket och Bysantinska riket förde mot Parthien och Sassaniderna, en konflikt som varade i hundratals år.

Det som i dag är känt om konflikten härstammar huvudsakligen från grekiska källor, först och främst Herodotos, och i mindre grad några romerska författare. Perserna blev en del av den grekiska historien efter att de år 546 f.Kr. erövrade Lydien och därmed även de grekiska stadsstaterna i Jonien, som tidigare lytt under lyderna. Ett försök att år 499 f.Kr. återinsätta aristokraterna i Naxos slog fel, och jonerna gjorde uppror mot perserna. Symbolisk hjälp, som inte ändrade stridens utfall – persisk seger – utsändes från det grekiska fastlandet. Den persiske fältherren Mardonios drev ett fälttåg i Thrakien år 492 f.Kr. för att befästa den persiska makten, men hejdades av en storm. En styrka under Datis och Artafernes d.y. jämnade år 490 f.Kr. Eretria med marken, men den besegrades några dagar senare i slaget vid Marathon av den atenske generalen Miltiades d.y.

Kung Xerxes I ledde år 480 f.Kr. en stor armé att kuva Grekland, efter massiva förberedelser. I slaget vid Thermopyle segrade perserna mot en grekisk-spartansk här under Leonidas I av Sparta. Aten intogs och plundrades på Xerxes order. Den persiska flottan besegrades dock i slaget vid Salamis. Xerxes lämnade kvar Mardonios, som fick delar av den ursprungliga armén för att fullfölja invasionen, och begav sig till det iranska kärnlandet. Året därefter besegrades och dödades Mardonios i slaget vid Plataiai, och resterna av den persiska flottan krossades i slaget vid Mykale. Den grekiska flottan seglade till Hellesponten, där atenarna och jonerna, som precis inlett ett nytt uppror, belägrade Sestos.

Året därpå bedrev spartanerna under Pausanias ett nytt fälttåg i Bysantion, som föll efter en belägring. Pausanias kallades tillbaka, och atenarna fortsatte ensamma. De grundade det attiska sjöförbundet för att fortsätta striderna. Perserna drevs först ut ur Thrakien, och efter slaget vid Eurymedon även ur Jonien. Kriget förflyttades till Cypern och vidare till Egypten, efter att landet gjort uppror mot perserna. Sparta alarmerades nu av Atens makt och förklarade krig. Aten besegrades slutligen i Egypten, ingick fred med Sparta och slöt Kalliasfreden med Persien. I och med fredsavtalet återlämnades Cypern till Persien, som däremot tvingades ut ur Egeiska havet. Kriget var över, men grekerna och perserna fortsatte att blanda sig i varandras angelägenheter fram till dess att Persien erövrades av Alexander den store.

Slaget vid Lade

Slaget vid Lade var ett sjöslag som ägde rum 494 f.Kr. mellan jonierna och perserna. Det utgjorde kulmen på det joniska upproret och var en del av de grekisk-persiska krigen.

Joniska upproret

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.