Japanska

Japanska (日本語, nihongo; uttal) är det officiella språket i Japan. 2009 hade språket 127 miljoner talare.[1] Språket tillhör den japoniska språkfamiljen. Djupare släktskap än så är omtvistat.

Japanskan är baserad på 50 stavelser samt modifikationer och kombinationer dem emellan. Totalt förekommer 5 vokalljud och 21 konsonantljud.

Det vanligaste provet i japansk språkförmåga är JLPT (engelska, Japanese Language Proficiency Test).

Japanska
日本語, nihongo/nippongo
Talas iJapan
RegionJapan
Antal talare127 miljoner
Statusvärldsspråk -
SpråkfamiljJaponiskt
  • Japanska
Officiell status
Officiellt språk iJapan
Språkmyndighet-
Språkkoder
ISO 639-1ja
ISO 639-2jpn
ISO 639-3
SILJPN

Skriftspråk

Japanskt ordspråk
Japanskt
ordspråk
kol1. "鏡は姿の良し悪しを見るも心の清く"

Japanskan har tre olika skriftspråk med olika användningsområden: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), hiragana (stavelseskift som används främst för inhemska ord) och katakana (stavelseskrift som används främst för lånord och utländska ord). Därtill används rōmaji (latinska bokstäver), arabiska siffror (arabia sūji) samt andra internationellt använda symboler.[2]

Kanji

Det första japanska skriftspråket var i princip identiskt med den kinesiska bildskriften, som en följd av en omfattande import av kultur och begrepp från Kina. Det beräknas att hälften av det japanska ordförrådet är baserat på kinesiska ord.[1] De kinesiska tecknen fick i japanskan namnet kanji ('tecken från Kina').

Kanji är ett skriftspråk av betydelsebärande kinesiska tecken. Kanji är ursprungligen inlånade från kinesiskan i olika omgångar och varje tecken kan därför ha en eller flera betydelser och ofta flera uttal. Japanska och kinesiska är helt olika språk och många tecken har lånats in baserat på uttalet, där betydelserna kan skilja sig helt mellan språken (on'yomi), och andra har lånats in baserat på betydelsen (kun'yomi).

Kana

Huvudartikel: Kana

Hiragana och katakana, som tillsammans kallas kana, är fonetisk stavelseskrift, där ett tecken motsvarar en mora.

Katakana

Katakana används främst för att skriva lånord som fortfarande uppfattas som utländska. Det används även som ett slags kursivering och för att ersätta vissa kinesiska kanji för ord som ursprungligen lånades in med skriften från Kina och fortfarande kan skrivas med kanji, men som numera anses för avancerade.

Katakana används också till att skriva namn av olika slag.

Hiragana

Hiragana återger grammatiska ändelser och inhemska ord för djur och växter med mera. Hiragana kombineras i skrift med kanji, där blandningens proportioner kan variera, beroende på vem som skriver och vilken typ av text det rör sig om. En barnbok innehåller till exempel övervägande hiragana.

Rōmaji

Huvudartikel: Rōmaji

Rōmaji är det japanska namnet på latinsk skrift. Vid bruk av rōmaji på japanska rör det sig ofta om en transkribering av de andra skriftsystemen till det latinska alfabetets romerska bokstäver. En japansk text kan i princip i sin helhet skrivas med något av de rōmajisystem som är i bruk. Vissa utländska koncept (tröjstorlekar, AM/PM, romerska siffror) och förkortningar (CD, DVD) skrivs även i Japan med västerländska tecken, liksom en del firmanamn (NTT, NHK). I dessa fall är inte rōmaji en transkribering. Till exempel står TT i NTT för ”Telegraph and Telephone”, som skrevs med rōmaji från början. TV-reklam heter på japanska CM (uttallas shiem), vilket har sitt ursprung i förkortningen för Commercial Message.

Rōmaji ska inte förväxlas med Arabia sūji (アラビア数字, arabiska siffror).

Stöd i datorer

Macbook Pro keyboard in Japan
Hiragana på tangenterna på en japansk dator.

I datorer brukar man tilldela en byte, i princip motsvarande ett tal mellan 0 och 255, till varje tecken när man lagrar text. Japanska har dock så många tecken att det inte räcker, utan flera byte behövs per tecken. Den först använda kodningen, JIS X 0201, använde ändå en byte per tecken, men stödde bara Katakana och engelska. Senare har flera inbördes kompatibla och inkompatibla standarder införts. Den mest använda är Shift JIS som stödjer alla japanska tecken utom vissa ovanliga, men inget mer språk utöver engelska. Under 2000-talet håller Unicode, som stödjer alla språk i en enda standard, på att ta över.

För att mata in kanji på ett tangentbord brukar man få ange uttalet med hjälp av katakana eller hiragana, och så räknar datorn ut vilket tecken som avses (vid tryckning på en särskild kanji-tangent). Katakana eller hiragana finns direkt på japanska tangentbord, även om man behöver använda särskilda tangenter för att växla mellan katakana, hiragana och rōmaji.

I japanska mobiltelefonmeddelanden sker i regel inmatningen med hjälp av hiragana, varefter man kan modifiera resultatet med extratryckningar.[3]

Uttal

Vokaler och konsonanter

I japanskan finns ungefär 46 uttalsstavelser, uppbyggda av 5 vokalljud och 10 konsonanter.

Stavelserna slutar alltid med vokal, med undantag från "n", som utgör en ensam mora i slutet av en stavelse. I det japanska språket staplar man inte konsonantljud efter varandra, vilket leder till att extra vokaler, mestadels u, skjuts in i främmande ordlån. I talspråk försvinner dock ofta u-ljud som står mellan tonlösa konsonanter (som k, t och s).

a i u e o
k
s 1
t 2 3
n
h 4
m
y    
r
w ゑ  
N 5
  • 1shi, inte si
  • 2chi, inte ti
  • 3tsu, inte tu
  • 4fu, inte hu (f:et i "fu" uttalas som en enkel utblåsning med användning av läpparna, inte tänderna. Om tänderna används i en utblåsning så bildas det traditionella f-ljudet, och eventuellt v-ljudet vilket också är fel uttal för "fu".)
  • 5Uttalas som ett vanligt n utan vokal

Kommentarer: (wi) och (we) används sedan 1946 normalt inte i modern japanska. Båda förekommer dock i ett fåtal ord och verkar vara på väg tillbaka i skriftspråket då båda har börjat användas i nyare ord; Evangelion-filmerna skrivs i Japan numera som ヱヴァンゲリヲン (wevan'geriwon),[4] ölet Yebisu skrivs med ヱ,[5] och komediduon Yoiko stavar sitt namn med ゐ.

  • används bara som partikel för att t.ex. ange ett verbs direkta objekt och uttalas då som .
Uttalsavvikelser:
  • uttalas wa då det används som partikel.
  • uttalas e då det används som partikel.
  • uttalas m då det står före m, b och p.

Några konsonanter kan modifieras med tecknet dakuten eller nigoriten ( ゙, i vardagligt tal ofta tenten), eller handakuten (゚, i vardagligt tal ofta maru):

  • か ka → が ga
  • た ta → だ da
  • さ sa → ざ za
  • は ha → ば ba
  • は ha → ぱ pa

Konsonanterna ändras alltså till sina tonande varianter. Ibland sker detta i sammansättningar och upprepningar.

Dialekter

Japanische Dialekte
Karta (med tysk text) över dialekter i japanskan.

Japanskan är uppdelad i två huvuddialekter – östjapanska och västjapanska.[1] Gränsen mellan de båda går vid/väster om Nagoya. Östjapanskan är till stor del baserad på Tokyo-accenten, medan delar av västjapanskan (främst Kansai/Kinki-regionen och ön Shikoku) är präglad av den annorlunda Keihan-accenten.

Dialekterna skiljer sig typiskt åt bland annat gällande böjningsmorfologi, ordförråd och ton. Ryūkyū, en grupp dialekter som talas på öar i sydöstra delar av Japan, är så olik standardjapanska att de ur ett lingvistiskt perspektiv numera vanligen klassas som ett eget språk.[6] Talare i denna dialektgrupp har även svårt att förstå talare av andra dialekter i samma grupp. Att Ryukyu-dialekterna numera klassas som egna språk har lett till att de tillsammans med standardjapanskan anses bilda en egen språkfamilj under namnet "japoniska språk".

Området runt Osaka, Kyoto och Kobe – Kansai eller Kinki – har en dialekt med tydliga olikheter gentemot dialekten i Tokyo. Bland annat använder man i stor utsträckning andra partiklar (fogeord som läggs till orden i en meningsbyggnad).[7] Denna dialekt var länge basen för standardjapanskan,[8] på den tid då Japans huvudstad (Nara eller Kyoto) var belägen i området.

Grammatik

Uppbyggnad

Japanskans ordföljd är ganska fri förutom att predikatet alltid måste komma sist i en sats. Oftast följs ordföljden för SOV-språk, det vill säga ett språk där satser byggs upp efter ordföljden subjekt-objekt-verb till skillnad från svenska, som följer ordföljden subjekt-verb-objekt. En mening som "hon köpte bil" blir med japansk ordföljd "kanojo wa kuruma wo kaimashita" - "hon (temapartikel) bil (ackusativpartikel) köpte".

Utelämnande av subjekt

Japanskan är ibland fåordig i fråga om vem som gör vad och vad som är vad. Japaner som pratar om ett ämne behöver oftast inte nämna samma sak igen då det är känt hos lyssnaren vad ämnet är.

Fråga
  • 何をする? "Nani wo suru?" "Vad görs?" (Vi vet inte vem som gör vad, om det inte är uppenbart i sammanhanget, som att säga "hur är läget?" istället för "hur är läget med dig?")
  • ユトは何をする。 "Yuto wa nani wo suru?" "Vad gör Yuto?" (Här framgår det att Yuto är samtalsämnet)
Svar
  • 食べる "Taberu" "Äter" (Vi vet inte vem som äter, om det inte är uppenbart i sammanhanget)
  • ユトは食べる "Yuto wa taberu" "Yuto äter" (Vi vet vem och vad hon gör)

Japanskan har inte, som i de germanska språken, krav på subjekt. Formellt eller opersonligt subjekt som "det" existerar inte. "Det regnar" skulle i japanska uttryckas som "regn faller" ("ame ga furu"). I de fallen då subjektet utelämnas helt avgörs betydelsen av sammanhanget.

En språkform som används i artigare sammanhang, bland annat inför främlingar, är "masu-formen"; detta innebär att en del av ändelsen till ett verb enligt specifika ändelseregler ersätts med ändelsen ~ます. För verben i ovanstående exempelfraser gäller följande former:

する → します ("shimasu")

食べる → 食べます ("tabemasu)"

降る → 降ります ("furimasu")

Partiklar

Partiklar är i japansk grammatik suffix eller småord som följer på substantiv, verb, adjektiv eller satser för att markera vilken funktion ett ord har eller för att exempelvis göra påståendesatser till frågesatser.

I japanskan används partiklar för att tala om den semantiska innebörd det föregående ordet har (subjekt, objekt, tema) eller för riktning och plats, ungefär som svenskans prepositioner. Ibland hoppar talare över partiklar där lyssnaren är medveten om vad samtalsämnet är.

Japanska lånord

Några japanska lånord i svenska språket är karaoke, sudoku, tsunami, futon och sushi.

Släktskap

Allmänt

Historiskt sett har japanska ansetts tillhöra en mängd olika språkfamiljer, bland annat sumeriska, indoeuropeiska, austroasiatiska språk, sinotibetanska språk, austronesiska språk och altaiska språk (huruvida den sistnämnda alls utgör en språkfamilj är omstritt).[9] Numera anses det tillhöra den japoniska språkfamiljen som också omfattar ryukyu-språken, som traditionellt talas på Ryukyuöarna. Till dessa hör bland annat okinawianska och amami. Dessa språk är idag hotade av spridningen av japanska. Idag talar fler dialekten okinawiansk japanska än äkta okinawianska.

Förr klassificerade man på grund av japansk nationalism alla japoniska språk som dialekter av japanska, och förtryckte minoritetsspråken. Den japanska nationalismen ville se Japan som ett land med ett språk och ett enat folk. Lingvister behandlar ryukyu-språken som separata språk och sakta börjar politiken ändras i Japan. Nu kan man studera okinawianska på universitet i Okinawa.[10] [11]

Andra numera tveksamma hypoteser har länkat japoniska språk till koreanska, eller ännu mer brett till en större altaisk språkfamilj som även i dess mer konservativa och mindre omfattade form (utan japanskan) är högst tvivelaktig [12][9]. Koreanska och japanska är båda bland annat agglutinerande (syntetiska) och topikprominenta språk, de saknar genus, har rika system för tilltalsuttryck och har samma grundordföljd (SOV).[6] Ofta görs just en jämförelse mellan koreanska och japanska för att påvisa eventuellt släktskap. Denna tanke lades fram så tidigt som 1717 av Arai Hakuseki och debatten har pågått sedan dess (Martin, 1966).

Principer vid kategorisering

Det räcker dock inte att enbart fastställa släktskap genom strukturella likheter utan även systematiska överensstämmelser i ordförråden krävs.[13] Vid en jämförelse av tyska och engelska, som tillhör samma språkgren (den germanska), kan man se mönster i exempelvis böjningen av verb som visar på ett gemensamt ursprung. Böjningen av många tyska verb, som exempelvis singen (sjunga), sang (sjöng), gesungen (besjungen), har systematiska likheter med engelskans, här sing, sang, sung.[14]

Det är viktigt att minnas att likheter mellan språk inte behöver ha med ett gemensamt ursprung att göra. Det kan snarare handla om historisk kontakt språken emellan (exempelvis lånord – japanska består till cirka 50 procent av kinesiska lånord), universella tendenser men också att likheterna uppkommit av ren slump. Exempel på likheter som möjligen är slumpmässiga mellan språk är koreanskans manh-i, engelskans many och finskans moni som alla har betydelsen många.[14]

Källhänvisningar

  1. ^ [a b c] "japanska". NE.se. Läst 13 juli 2014.
  2. ^ Gunilla Lindberg-Wada, Stina Jelbring, Hiroko Kimura; Den japanska skriften: teori och praktik, Avdelningen för japanska vid Stockholms universitet, Stockholm (2007). ISBN 91-7155-315-0
  3. ^ "About typing in Japanese". Blackberry.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  4. ^ evangelion.co.jp. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  5. ^ "ヱビス,おいしちの秘密". Sapporobeer.jp. Läst 13 juli 2014. (japanska)
  6. ^ [a b] Goddard, C: "The Languages of East and Southeast Asia". 2005
  7. ^ Michiel Kamermans: "Kansaiben (関西弁) and Oosakaben (大阪弁)". Nihongoresources.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  8. ^ "Japanese language". Britannica.com. Läst 13 juli 2014. (engelska)
  9. ^ [a b] Robbeets, M:[1], 2004
  10. ^ ””An Introduction to Ryukyuan Languages”, Linguistic Dynamics Science Project,Shimoji, Michinori; Pellard, Thoma 2010”. http://lingdy.aacore.jp/jp/material/An_introduction_to_Ryukyuan_languages.pdf. Läst 26 augusti 2017.
  11. ^ ”Assimilation Policy in Okinawa: Promotion, Resistance, and "Reconstruction" Steve Rabson 1996”. http://www.jpri.org/publications/occasionalpapers/op8.html. Läst 26 augusti 2017.
  12. ^ Careful examination indicates that the established families, Turkic, Mongolian, and Tungusic, form a linguistic area (called Altaic)...Sufficient criteria have not been given that would justify talking of a genetic relationship here." R.M.W. Dixon, The Rise and Fall of Languages (1997, Cambridge), pg. 32.
  13. ^ Andersson, L-G: "Språktypologi och språksläktskap.", 2001
  14. ^ [a b] Martin, S E: "Lexical Evidence Relating Korean to Japanese.", i Language, 42, 1966

Externa länkar

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Japanska.
Japanese Hiragana kyokashotai A.svg Denna artikel innehåller japansk text.
Utan stöd för viss teckenkodning kan frågetecken, boxar eller andra symboler visas i stället för kanji eller kana. Har du problem med detta bör du installera stöd för japanska tecken.
Andra kinesisk-japanska kriget

Andra kinesisk-japanska kriget, även känt som andra sino-japanska kriget (1937–1945), var en större japansk invasion av nordöstra, östra och södra Kina före och under andra världskriget. Det slutade i och med Japans kapitulation år 1945. I Kina är kriget främst känt som det antijapanska motståndskriget men även som kinesiska folkets antijapanska motståndskrig (中国人民抗日战争), motståndskriget (抗战), eller det åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

I Japan kallades kriget bland annat HEI, "C"-operationen och den kinesiska invasionen. Kinaincidenten (支那事変, Shina Jihen) används som namn i krigsmuseet vid Japans kontroversiella helgedom Yasukuni, men den mest vanliga beteckningen idag är det japansk-kinesiska kriget (日中戦争, Nitchū Sensō). Kriget utgick från en strategisk plan som uppgjordes av den Kejserliga japanska armén som del av deras storskaliga planer på att kontrollera det asiatiska fastlandet. De tidiga manifestationerna av denna plan är ofta genomgående kända som "Kinaincidenter". Invasionen av Manchuriet år 1931 refereras till av japanerna som Mukdenincidenten. Den senaste av dessa kallades Lugouqiao- eller Marco Polo-broincidenten.

Bunzō Hayata

Bunzō Hayata (ibland skrivet Bunzô Hayata), född den 2 december 1874, död den 13 januari 1934, var en japansk botaniker främst känd för sitt taxonomiska arbete i Japan och Taiwan. Verksamheten berörde främst pteridofyter och fröväxter.Han var professor vid Tokyos universitet.

Auktorsnamnet Hayata kan användas för Bunzō Hayata i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.

Hayata har beskrivit 2 892 arter, listade i IPNI

CiNii

CiNii (Citation Information by National Institute of Informatics) är en bibliografisk databastjänst över material i japanska universitetsbibliotek med fokus på japanska verk och engelskspråkiga verk publicerade i Japan. Tjänsten startades i april 2005 av National Institute of Informatics. År 2014 hade databasen växt till 16 miljoner artiklar och 10 miljoner böcker och är därmed den största databasen i sitt slag i Japan.

Databasen använder sig av unika identifierare, NII Article ID (NAID) för artiklar och NII Citation ID (NCID) för böcker.

Hokkaido

Hokkaido (japanska: 北海道?, Hokkaidō ) är den nordligaste av Japans fyra stora öar, belägen norr om den största ön, Honshu, och är skild från denna genom det 20 kilometer breda Tsugarusundet. Namnet betyder norra havsdistriktet. Tidigare hette ön Ezo (japanska: 蝦夷?, Ezo) eller Ezoti (japanska: 蝦夷地?, Ezochi). På ursprungsbefolkningen ainus språk heter ön Mosir. Hokkaido är den näst största ön i Japan, med en yta på 77 984 km² och 5,6 miljoner invånare (2005).

Administrativt utgör Hokkaido med omgivande öar Hokkaido prefektur och även ett eget distrikt. Huvudort är Sapporo. Andra större städer är Hakodate i söder och Asahikawa i öns centrala del.

Honshu

Honshu (japanska: 本州?, Honshū ) (tidigare även kallad Hondo) är den största av Japans öar, och med en yta på nästan 228 000 km² är det världens sjunde största ö. Namnet betyder huvudprovinserna.

Den största staden på Honshu är Japans huvudstad Tokyo.

Prefekturerna på Honshu är indelade i 5 regioner.

Chūgoku

Hiroshima-ken

Okayama-ken

Shimane-ken

Tottori-ken

Yamaguchi-kenKansai

Hyōgo-ken

Kyoto-fu

Mie-ken

Nara-ken

Osaka-fu

Shiga-ken

Wakayama-kenChūbu

Aichi-ken

Fukui-ken

Gifu-ken

Ishikawa-ken

Nagano-ken

Niigata-ken

Toyama-ken

Shizuoka-ken

Yamanashi-kenKantō

Chiba-ken

Gunma-ken

Ibaraki-ken

Kanagawa-ken

Saitama-ken

Tochigi-ken

Tokyo-toTōhoku

Akita-ken

Aomori-ken

Fukushima-ken

Iwate-ken

Miyagi-ken

Yamagata-ken

Japan

Japan (japanska: 日本 Nihon eller Nippon; formellt 日本国 eller Nihon-koku eller Nippon-koku ; bokstavligt staten Japan) är en östat och konstitutionell monarki (kejsardöme) i Östasien. Japan är beläget i Stilla havet, öster om Japanska havet, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Ryssland och sträcker sig från Ochotska havet i norr till Östkinesiska havet och Taiwan i söder. De tecken som utgör Japans namn betyder "solens ursprung", varför Japan ibland kallas "Soluppgångens land".

Japan är en ögrupp bestående av 6 852 öar. De fyra största öarna är Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku, som tillsammans står för 97% av Japans yta. Japan har världens elfte största befolkning med över 127 miljoner invånare. Stortokyo, som omfattar Japans de facto huvudstad och flera omgivande prefekturer, är det största storstadsområdet i världen med över 35,7 miljoner invånare på en yta ungefär lika stor som Skåne.

Arkeologiska undersökningar visar att människor bott i Japan så tidigt som senpaleolitikum. Det första skriftliga omnämnandet av Japan är i kinesiska historietexter från 1:a århundradet. Inflytande från andra länder följt av långa perioder av isolering har präglat Japans historia. Segrar i slutet av 1800- och början av 1900-talet i första kinesisk-japanska kriget, rysk-japanska kriget och första världskriget tillät Japan att utöka sitt imperium under en period av ökad militarism. Det andra kinesisk-japanska kriget 1937 expanderade till en del av andra världskriget, som kom till ett slut 1945 genom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Sedan man antog sin reviderade konstitution 1947 har Japan haft en enhetlig konstitutionell monarki med en kejsare och ett folkvalt parlament.

Japan, en ekonomisk stormakt, är världens tredje största ekonomi efter nominell BNP och fjärde största ekonomi efter köpkraftsparitet. Det är också världens fjärde största exportör och fjärde största importör. Trots att Japan officiellt har avsagt sig sin rätt att förklara krig, upprätthåller man en modern militär styrka för självförsvar och fredsbevarande. Efter Singapore har Japan den lägsta mordfrekvensen (inklusive mordförsök) i världen. Enligt både Förenta nationerna och WHO:s uppskattningar har Japan den längsta livslängden av alla länder i världen. Enligt The World Factbook har Japan (endast efter Monaco) världens näst lägsta spädbarnsdödlighet (endast en död per 500 nyfödda).

Japans prefekturer

Japan är indelat i 47 administrativa områden, prefekturer: storstadsområdet (都, to) Tokyo, kretsen (道, dō; ordagrant väg, riktning; krets från engelskans circuit) Hokkaido, de två stadsprefekturerna (府, fu) Osaka och Kyoto samt 43 vanliga prefekturer (県, ken). På japanska kallas prefekturerna med ett samlingsnamn todōfuken (都道府県).

Det nuvarande systemet skapades av Meiji-regeringen 1871 som det tidigare han-systemets ersättare. Från början fanns över 300 prefekturer, men dessa reducerades till 47 år 1888. Lagen om lokal autonomi från 1947 gav större politisk makt till prefekturerna och öppnade för lokalt valda guvernörer.

Med den nuvarande lagen om autonomi är varje prefektur uppdelad i städer (市, shi), köpingar (町, machi eller chō), byar (村, mura eller son) samt i Tokyo stadsdelskommuner (特別区, tokubetsu-ku). Dessa kallas gemensamt shichōson (市町村) eller shikuchōson (市区町村). I tabellen nedan står de under rubriken kommuner.

Vid sidan av de vanliga shichōson-kommunerna finns också distrikt (郡, gun) och subprefekturer (支庁, shichō) som i sin tur delas i mindre kommuner enligt ovan. Subprefekturer förekommer främst i Hokkaido prefektur, men även i vissa andra fall.

Japans regioner

Japan är uppdelat i åtta regioner (samt tre underregioner):

Chubu

Hokuriku

Koshinetsu

Tokai

Chugoku

Hokkaido

Kanto

Kansai (Kinki)

Kyushu

Shikoku

TohokuVarje region innefattar ett antal prefekturer. Regionen Hokkaido är speciell eftersom den endast innefattar en enda prefektur. Regionerna är inte administrativa enheter utan kan jämföras med Sveriges landsdelar då de är den traditionella geografiska uppdelning av Japan som görs i skolans geografi. Japan har även åtta högre domstolar, men deras ansvarsområde sammanfaller inte helt med regionerna.

Japanska perioder

Japansk tideräkning eller nengo (japanska: 年号?, nen'gō) utgår från kejserliga regeringsperioder och var av hävd byggt på en månkalender. Systemet kommer från kejsartidens Kina och infördes i Japan under Naraperioden. Liknande system har även funnits i Kina, Korea och Vietnam, men det är bara i Japan det fortfarande är i bruk. På officiella dokument används i regel nengo-systemet, medan det i vardagligt bruk blandas friskt med den västerländska tideräkningen.

Jisaburo Ohwi

Jisaburo Ohwi, född den 18 september 1905, död den 22 februari 1977, var en japansk botaniker som var verksam vid Kyoto universitet.

Auktorsnamnet Ohwi kan användas för Jisaburo Ohwi i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.

Manga

Manga [mɑŋɡa] (från japanska 漫画 Manga ungefär "fria bilder") är det japanska ordet för tecknade serier, och syftar i Europa och Nordamerika på japanskproducerade serier.

De japanska serierna är den dominerande serietraditionen i Östasien och Sydöstasien, och har sedan millennieskiftet också haft påtagligt inflytande på europeiska och nordamerikanska serieskapare.

Nagano

Nagano (japanska: 長野市?, Nagano-shi) är en stad i Japan och är administrativ huvudort för Nagano prefektur. Folkmängden uppgår till cirka 380 000 invånare. Nagano fick stadsrättigheter 1 april 1897 och har sedan 1999

status som kärnstad (japanska: 中核市?, Chūkakushi) enligt lagen om lokalt självstyre.

Nationella parlamentsbiblioteket

Nationella parlamentsbiblioteket (NDL) (japanska: 国立国会図書館, Kokuritsu Kokkai Toshokan) är Japans nationalbibliotek. Biblioteket är främst ett forskarbibliotek. Det är ett pliktbibliotek, och förvarar alltså ett exemplar av varje trycksak som getts ut i Japan i modern tid.

Biblioteket öppnade 1948 med en samling på 100 000 volymer. Kokuritsu Kokkai Toshokan slogs 1949 samman med nationalbiblioteket (tidigare kallat kejserliga biblioteket) och blev då det enda nationalbiblioteket i Japan. Vid den tidpunkten utvidgades samlingarna med en miljon volymer.

Nationella parlamentsbiblioteket flyttade in i sina nuvarande installationer intill parlamentsbyggnaden 1961. Ett annex stod klart 1986 med kapacitet för tolv miljoner böcker och tidskrifter. Kansai-kan (Kansaibiblioteket), som öppnade 2002 i Kansai Science City (Seika, Soraku distrikt, Kyoto prefektur), har en samling som omfattar sex miljoner volymer. Kokuritsu Kokkai Toshokan öppnade ett nytt bibliotek 2002, Internationella barnboksbiblioteket, i det förra kejserliga biblioteket i Ueno park. Det innehåller 400 000 volymer av barnlitteratur från hela världen.

Sony Music

Sony Music Entertainment, ibland förkortat SME, under en period Sony BMG, är ett av de fyra största skivbolagen i världen. Företaget har sitt huvudkontor i New York och är en filial under Sony Corporation of America som är ett helägt dotterbolag till japanska elektronikkoncernen Sony. Företaget Sony BMG Music Entertainment bildades genom en sammanslagning av japanska Sony Music Entertainment och tyska BMG Entertainment, vilket skedde i augusti 2004. Under augusti 2008 köpte Sony även BMG:s 50 procent av bolaget och namnet ändrades därav åter till Sony Music Entertainment. BMG står för Bertelsmann Music Group, samma koncern som medieföretagen och bokförlagen inom Bertelsmann-gruppen.

Sony Music har representanter i 42 länder.

Takenoshin Nakai

Takenoshin (Takenosin) Nakai, född 27 november 1882 i Yamaguchi, död 6 december 1952 (dödsorsak hjärnblödning), var en japansk botaniker. Han var främst intresserad av Pteridophytes, Bryophytes alger och fröväxter.

Tohru Uchida

Tohru Uchida, född den 24 augusti 1897, död den 27 oktober 1981, var en japansk zoolog. Han erhöll professors titel vid Hokkaido universitet 1932.

Tokyo

Tokyo (japanska: 東京?, Tōkyō , [to:kjo:]) ligger i Tokyoprefekturen i Kantōregionen på östra Honshū och är Japans huvudstad. Tokyoområdet, Stortokyo, är med sina 35,7 miljoner invånare världens folkrikaste storstadsområde (folkräkning år 2005). Administrativt försvann staden Tokyo redan 1943, men begreppet Tokyo används ofta om de 23 stadsdelskommunerna (engelska: special wards) med sammanlagt cirka 9 miljoner invånare. Detta är Japans de facto-huvudstad.

Namnet Tokyo betyder bokstavligen östra huvudstaden. Tokio är en äldre stavning som fortfarande används i vissa språk. I Tokyo finns Japans parlament och kejsarpalatset där den kejserliga familjen bor. Staden är även hemvist för landets samtliga största medieföretag med tidningar och TV-kanaler men även internationellt aktiva japanska företag som Sony, Mitsubishi och Honda.

Tomitarō Makino

Tomitarō Makino, (japanska: 牧野富太郎?, Makino Tomitarō), född 24 april 1862 i Sakawa, Kochi prefektur, död 18 januari 1957 i Tokyo, var en japansk botaniker som kallats för "den japanska botanikens fader".

Auktorsnamnet Makino kan användas för Tomitarō Makino i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.

Han var en av de första japanska botanikerna som klassificerade japanska växter efter Carl von Linnés system, vilket ledde till att 50 000 arter dokumenterades. Trots att han hoppade av skolan, avlade han så småningom doktorsexamen. Hans födelsedag firas som "Botanikens dag" i Japan.

Toyohi Okada

Toyohi Okada, född 1910, död 2000, var en japansk entomolog som var specialiserad på tvåvingar.Auktorsnamnet Okada kan användas för Toyohi Okada i samband med ett vetenskapligt namn inom zoologin. (Wikipedia-artiklar som använder auktorsnamnet)

Japanska
nihongo – japanska

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.