Hebreiska

Hebreiska, hebr. ‘ivrit (עִבְרִית), är ett nordvästsemitiskt språk som talas av cirka 9 miljoner människor, främst i Israel där hebreiska är ett officiellt språk. De som talade hebreiska kallades historiskt för hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord abar eller habar, och betyder 'de som gått över', och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till det som idag kallas Israel de som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "de folk som gick över floden".[2]

Hebreiska
עברית ('ivrit)
Talas iIsrael Israel
RegionMellanöstern
Antal talare9 miljoner talare av modern hebreiska, av vilka 5 miljoner är modersmålstalare i Israel (2016)[1]
SpråkfamiljAfroasiatiska
Hebreiska alfabetet
Officiell status
Officiellt språk iIsrael Israel
SpråkmyndighetAkademin för det hebreiska språket (האקדמיה ללשון העברית) ha-akademya la-lashon ha-'ivrit
Språkkoder
ISO 639-1he
ISO 639-2heb
ISO 639-3Omväxlande:
heb – Modern hebreiska
hbo – Bibelhebreiska
smp – Samaritiska
obm – Moabitiska (†)
xdm – Edomitiska (†)
Inskrifter 2006
Hebreiska inskrifter på Stockholms synagoga, bild tagen 2006

Biblisk hebreiska och Mishnahebreiska

Som språk tillhör hebreiska den kanaanitiska språkgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (Jordanien) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan feniciska (Libanon) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska är nära besläktat med arameiska och i mindre grad arabiska. Medan andra kanaanitiska språk har utrotats, har hebreiska överlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talspråk i Israel från 900-talet f.Kr. till tiden för den bysantinska perioden på 200 eller 300-talet e.Kr. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftspråk till modern tid, då språket återupplivades som talspråk på 1800-talet.[3]

Från början använde hebreiskan det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f.Kr. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. Av de bevarade antika skrifterna så är Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna några av de viktigaste.

Mishnahebreiskan var ett vardagligt talat språk som användes för att skriva ner den judiska muntliga traditionen i Mishnan. Mishnahebreiskan ersattes gradvis med arameiskan och upphörde som talspråk någon gång på 300- eller 400-talet e.Kr. Mishnahebreiskan och den tidigare bibelhebreiskan kvarstod dock som liturgiska språk för judendomen. Då hebreiska enbart hade blivit ett skriftspråk uppstod problem med att identifiera ordens korrekta uttal och därför börjades hjälpbokstäver tillfogas för att antyda vilka vokaler som skulle användas och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.

Modern hebreiska

Den moderna hebreiskan, som utvecklades under det sena 1800-talet, bygger på bibelhebreiskans morfem som de som användes i Gamla Testamentet (alltså bibelhebreiskan) medan syntaxen och grammatiken huvudsakligen är tagen från mishnahebreiskan, dock har även hebreisk liturgisk och litterär tradition från den medeltida och haskalah-eran påverkat språkets utveckling. Flera moderniteter har även tillförts såsom hjälpverb samt ett utökat ordförråd. Hebreiskan återupplivades som ett talspråk igen cirka 1880-1920 i Palestina, med den ökade invandringen av judar till landet. Återupplivandet av hebreiskan som talspråk initierades av Eliezer Ben-Yehuda, tidigare en revolutionär i Tsarryssland, som hade anslutit sig till den judiska nationella rörelsen, och som flyttade till det Osmanska riket år 1881. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska språket och moderniserade det till den grad att det återigen var möjligt att använda det som ett talspråk.

Efter första världskriget erkände den brittiska regeringen i Palestina, som nu blivit ett brittiskt protektorat, hebreiskan som ett av de tre officiella språken i landet (engelska, arabiska och hebreiska) och redan på 1920-talet var hebreiskan det dagliga språket för en stor andel i det judiska (som kallade sig själv "hebreiska") samfundet. År 1948, när staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns hundratusentals hebreisktalande i landet. Hebreiska blev då omedelbart landets huvudspråk. Fram till 2018 var även arabiska ett officiellt språk, medan det därefter blev designerat som ett språk med "speciell status".

Modern hebreiska klassificeras som ett afroasiatiskt språk av den semitiska språkgruppen av en majoritet av lingvister och klassificeras som ett hebreiskt s.k. koinéspråk, som representerar ett nytt lingvistiskt system baserat på en amalgamering av historiska hebreiska lingvistiska traditioner, utländska influenser (speciellt de som infördes under det mest kritiska återupplivningsstadiet mellan 1880 och 1920) samt nya komponenter skapade av talare genom naturlig lingvistisk evolution, istället för att representera fortsättandet av en enda enskilt tidigare lingvistiskt stadium. Medan språket har påverkats av icke-semitiska språk så har det behållit sin semitiska karaktär i sin morfologi och i stora delar av sin syntax. Det finns en del forskare som hävdar att den moderna hebreiskan är ett konstruerat språk, ett så kallat esperantospråk, men de flesta lingvister är dock av uppfattningen att språket är så oregelbundet (med avseende på syntax, morfologi och fonologi) att det inte kan anses vara konstruerat.

Se även

Referenser

  1. ^ ”Hebrew | About World Languages” (på en-US). aboutworldlanguages.com. http://aboutworldlanguages.com/hebrew. Läst 26 juli 2017.
  2. ^ Professor George M Lamsa, "Arameiska Peshittabibelns språk är Jesu eget språk", s. 11, Från Jesu eget språk, (Vällingby 1975)
  3. ^ Languages of the World (Hebrew) Arkiverad 17 januari 2009 hämtat från the Wayback Machine.

Vidare läsning

Externa länkar

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Hebreiska.
Antikens litteratur

Antikens litteratur eller klassisk litteratur är den litteratur som skrevs under antiken, i synnerhet i antikens Grekland och Romerska imperiet; ofta innefattas även all forntida litteratur från den första skriften och litteraturens första utveckling i Mesopotamien, Egypten, Persien, Kina, Indien, och Kanaan fram till medeltidens litteratur. Med klassisk litteratur avses ofta litteratur skriven på de klassiska språken grekiska, hebreiska och latin under den tid som sammanfaller med antiken. Med såväl antikens litteratur som den klassiska litteraturen avses framför allt den nedtecknade sådana.

Cheder

En cheder (eller cheider, på hebreiska: חֶדֶר, ”rum”) är en traditionell grundläggande skola som lär ut hebreiska och judendomens grunder.

Gamla testamentet

Gamla testamentet eller Gamla Testamentet, ofta förkortat GT, är den första delen av den kristna kyrkans bibel ("ka'non"). Gamla testamentet består av flera separata skrifter, olika många i olika kristna traditioner. De skrifter som enligt protestantisk tradition ingår i GT är helig skrift inom både judendomen och kristendomen. Skrifternas ordningsföljd är inte densamma inom kristendomen och judendomen.

Inom den romersk-katolska kyrkan och inom den Östliga kyrkan räknar man till kanon en del skrifter från grekiska handskrifter som inte ingår i den Hebreiska bibeln Tanakh eller GT enligt protestantisk tradition. Se artikeln Gamla testamentets kanon för en detaljerad beskrivning.

När beteckningen Gamla testamentet används i nutida uppslagsverk och i vetenskapliga sammanhang är det inte någon nedvärdering av den judiska religionen som något förlegat, gammalt i negativ bemärkelse eller som bara ett förstadium till kristendomen. I den här artikeln används termen Gamla testamentet på traditionellt sätt för att inte förvirra med andra termer när det finns ett vedertaget begrepp för det som artikeln handlar om.

Halacha

Halacha är det hebreiska namnet på de delar av Talmud som utgör den samlade judiska lagen. All judisk lag kan härledas till den skriftliga respektive den muntliga lagen. Den skiftliga lagen utgörs av den hebreiska bibeln, Tanach. Den muntliga lagen är sådan lag som enligt traditionen också gavs till Moses på berget Sinai, men som inte skrevs ned. Denna lag fördes sedan muntligen vidare fram till exilen i Babylon, där den riskerade att gå förlorad och därför skrevs ned (för mer information kring detta se Talmud).

Hebreiska alfabetet

Hebreiska alfabetet har 22 bokstäver och används för att skriva hebreiska, jiddisch, och judisk arabiska.

Ett kännetecknen av det hebreiska alfabetet är att det skrivs från höger till vänster. Det lånades in från feniciska alfabetet, och var ett eget utvecklat skrivsystem omkring 800-talet f. Kr.

Det hebreiska skrivsystemet är en konsonantskrift eller Abjad, d.v.s. en skrift som bara använder konsonanter. Vokaler anges som punkter under eller i bokstäverna, så kallad niqqud, och används då uttalet är tvetydigt, eller under inlärning av läskunskaper för barn och vuxna. Dessa punkter anger det vokalljud som följer efter konsonanten under vilken punkterna är utskrivna. Undantaget är viss niqqud i anslutning till bokstaven vav (ו) då en punkt till vänster om den (וּ) anger ett uttal snarlikt "u" utan något konsonantljud, medan en punkt ovan (וֹ) anger ett uttal snarlikt "o" utan något konsonantljud. Då vissa ord börjar med vokaler eller har dubbla vokalljud finns två bokstäver som inte har några egna ljud; Alef (א) och Ayin (ע). Dessa kan omformas till vilket vokalljud som helst med hjälp av niqqud, vilket gör det möjligt att skriva ut ett ord som antingen börjar med ett vokalljud eller som har ett dubbelt vokalljud. Ett exempel är ordet עיר (med niqqud עִיר), vilket betyder "stad" och uttalas ungefär "ir". Ordets första bokstav, Ayin, har inget eget ljud men blir till ett i-ljud genom punkten hiriq.

Tabellen nedan visar det hebreiska alfabetet i tryckstil. Slutbokstäverna är varianter som används när bokstaven är den sista i ett ord. De härstammar från den tid då skriften skrevs på pergament som var dyrt och orden skrevs utan mellanrum. För vissa bokstäver var det då tvetydigt om var ordet tog slut. Slutvarianterna användes då för att markera detta, och de används än i dag i modern hebreiska.

Israels bidrag i Eurovision Song Contest

Israel debuterade i musiktävlingen Eurovision Song Contest (ESC) 1973 och har till och med 2019 deltagit 42 gånger.

Jakob (patriark)

Jakob, också känd som Israel, var enligt Första Moseboken i den hebreiska Bibeln israeliternas anfader. Han var son till Isak och Rebecka samt gift med Lea och hennes syster Rakel.

Hans hebreiska namn stavas יַעֲקֹב (standarduttal; Yaʿaqov; tiberianskt uttal: Yaʿăqōḇ). Hans arabiska (inom islam räknas han också som patriark) namn ärيعقوب (Yaʿqūb) och stavningen på grekiska Ἰακώβ (Jakoúb). Alternativnamnet Israel stavas på hebreiska som יִשְׂרָאֵל (standarduttal: Yisraʾel; tiberianskt uttal: Yiśrāʾēl), på arabiska som اسرائيل, (Isrāʾīl) och på grekiska som Ἰσραήλ (Israél; nygrekiska: Israíl).

Judeen

Judeen (hebreiska: יהודה Yəhuda, tiberiska: Yəhûḏāh, "ärad", "lovad"; grekiska: Ιουδαία, Ioudaía; latin: Iudaea) är den bergiga södra delen av det historiska landet Israel (hebreiska: ארץ ישראל Eretz Yisrael), området kring Jerusalem som nu delas mellan de israeliska och palestinska myndigheterna. Benämningen används idag emellanåt för södra delen av Västbanken samt låglandet vid kusten.

Namnet Judeen kommer från det grekiska och romerska namnet för "Yəhuda", vilket ursprungligen omgav Juda rike.

Judiska kalendern

Den judiska kalendern (eller hebreiska kalendern) har sin utgångspunkt i världens tillkomst, vilket enligt den mosaiska skapelseberättelsen är den 1 oktober år 3761 f.Kr. Den bestämmer tiden för de judiska helgdagarna, vilken del av Torah som ska läsas vid lördagens gudstjänst, yahrzeits (årsdagen för de bortgångna).

Klippdomen

Klippdomen (arabiska: قبة الصخرة, Qubbat As-Sakhrah; hebreiska: כיפת הסלע, Kipat Hasela), även kallad Klippmoskén, är en muslimsk helgedom i Jerusalem och är uppförd på Tempelberget som räknas som islams tredje heligaste plats efter Kaba i Mekka och profeten Muhammeds moské i Medina. Klippdomen är öppen för bön, men där hålls inga gudstjänster och den betraktas därför inte som moské. Klippdomen är världens äldsta existerande muslimska byggnad.

Mishna

Mishna eller Mishnah (hebreiska משנה "upprepning", "att studera och betänka", men även "sekundär") är det första skrivna verket som sammanfattar den judiska lagen (Torah) och tolkningen av lagen som tidigare förts vidare genom muntlig tradition (som då som nu kallas muntlig torah). Enligt Talmud sammanfattades det av Juda hanasi på 200-talet för att bevara denna kunskap, då det fanns en risk att den annars skulle gå förlorad på grund av förtryck.

Mishna tillsammans med de skriftlärdas kommentarer utgör Talmud.

Modeh Ani

Modeh Ani (hebreiska: מודה אני; "Jag tackar dig," de första orden i bönen) är en judisk bön som dagligen reciteras av praktiserande judar, varje morgon, strax efter att ha vaknat.

Nota accusativi

Nota accusativi (latin för "signal för ackusativ") är en grammatisk term som betyder "betecknar ackusativ", och tillämpas allmänt på språkliga indikatorer för ackusativ, exempelvis användningen av prefixet "et" i hebreiska för substantiv i ackusativ, vilket indikeras genom den bestämda artikeln (det vill säga det).

Fortsättning av det hebreiska exemplet (här förkortas nota accusativi med NACC):

Å andra sidan kan "jag ser en hund" förenklas som "Ani ro'eh kelev". Detta hebreiska exempel är, naturligtvis, en specialiserad användning av nota accusativi eftersom hebreiska endast använder nota accusativi när substantivet ifråga är bestämt (definit).

I japanska är partikeln "を" (uttalad "お") den direkta objektsmarkören och markerar mottagaren av en åtgärd.

I toki pona används ordet e för att markera ackusativ.

Nota accusativi finns också i armeniska, grekiska och andra språk.

I andra språk, särskilt de som visar kasus grammatiskt, finns det oftast en separat form (för varje deklination, om sådana finns) för att ange ackusativ. Nota accusativi ska inte förväxlas med sådana kausala former, då termen nota accusativi betecknar en separat partikel som anger ackusativ.

Psaltaren

Psaltaren är en skrift i judendomens Ketuvim och kristendomens Gamla testamente. Den är i sin nuvarande form en samling av delvis mycket gamla texter, tillkomna under en lång period, bearbetade och samlade i det som nu kallas Psaltaren. De yngsta delarna är från c:a 300-talet f Kr. De äldsta är många hundra år äldre, men ständigt bearbetade tills de någon gång på 300-talet fick sin nuvarande form. Ursprungsspråket är hebreiska. På 200-talet f Kr översattes Psaltaren till grekiska, och det är från en avskrift av denna översättning som namnet Psaltaren kommer, grekiska Psalt'aerion, vilket är en direktöversättning av det hebreiska nebael, ett stränginstrument som användes i kulten. I den grekiska översättningen Septuaginta kallas skriften vanligen B'iblos psalm'on, psalmernas bok. I den hebreiska bibeln kallas skriften Tehellím, lovsångerna. En bok som innehåller Psaltaren kallas psalterium.

Sefarder

Sefarder, även sefardiska judar eller sefardim (hebreiska: סְפָרַדִּים eller יְהוּדֵי סְפָרַד, Y'hudey Spharad, bokstavligen ”Spaniens judar”), är de judar av spansk-judisk härkomst som förvisades från den Iberiska halvön sedan de kristna återerövrat Spanien från de muslimska morerna i slutet av 1400-talet. Ordet Sefarad (סְפָרַדִּים) är hebreiska för "Spanien".

På 700-talet samt därefter på 1000-talet hade många judar flyttat från Babylon till Spanien. Där hade de stora friheter, innehade höga ämbeten, deltog i alla industriella arbeten och ägnade sig med iver åt vetenskapliga och kulturella sysselsättningar. I Spanien mer än någon annanstans nådde judarna (efter 711) under araberna (så kallade morer) en hög grad av materiellt välstånd och andlig utveckling. Det var bland annat judar som översatte de arabiska tolkningarna av hebreiska och senare till latin och grekiska skrifter. De hade även stor betydelse inom läkekonsten. Högskolorna i Montpellier och Salerno upprättades av judar; flera kristna konungar, till och med påvar, hade judiska läkare. De utmärkte sig vidare som astronomer, och även de berömda tavlor som Alfons X av Kastilien lät utarbeta hade man judar att tacka för.

Den öppenhet som muslimerna i Spanien visade mot judar medförde att landet blev en medelpunkt för sefarder (ladinotalande judar). Detta efterlevdes senare även av de kristna kungarna i Spanien, flera av dem hade exempelvis judar till finansministrar. I de stora spanska städerna fanns blomstrande församlingar delvis i särskilda kvarter ("juderia"). Polen blev en annan medelpunkt för judar från 1100-talet och framåt, sedan stora mängder askenaser (jiddischtalande polska och tyska judar) flyttade dit från Tyskland.

Från början av 1400-talet förändrades det politiska läget. År 1391 tvingades många judar att låta döpa sig. Längre fram växte oviljan mot dessa nykristna (conversos eller marranos), eftersom deras rättrogenhet misstänkliggjordes och på grund av sådana idéer som senare har gjort sig kända som antisemitism.

De arabiska morerna besegrades slutligen 1492, efter belägringen av Granada i Emiratet av Granada, och drevs bort från den Iberiska halvön av de spanska kristna regenterna Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien. Samma år, den 30 mars 1492 meddelades det att alla judar i landet måste antingen konvertera till kristendomen och låta döpa sig, eller lämna landet. De som lämnande landet behöll det spanska språket, som kallas sefardi eller ladino. Stora grupper lämnade landet även om det exakta antalet inte går att fastställa. Flera utvandrade till olika medelhavsländer, inte minst på Balkanhalvön.

Talmud

Talmud, (hebreiska för studium, lära) är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Storleken varierar med olika utgåvor, men en fritt tillgänglig engelsk översättning från 1918 omfattar 3 225 sidor. Här finns bland annat de skriftlärdas stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 e.Kr.

Talmuds omfång är stort och tar upp flera frågor som kan dyka upp i människors liv: förhållandet till Gud och förhållandet mellan människor. Talmud är näst efter Tanach (den hebreiska bibeln) judendomens viktigaste skrift. Skriften består av Mishna samt kommentaren till denna, Gemara. Det är den viktigaste källan till judisk lag och etik.

Talmud finns i två versioner: dels den jerusalemska Talmud (Jerushalmi), dels den babyloniska Talmud (Bavli) som är mer än tre gånger så omfattande och har kommit att dominera judendomens tradition. De två versionerna utarbetades i Babylon respektive Israel. Oftast räknar man med att den första stora samlingen, den israeliska Talmud, blev färdig under 400-talet e.Kr.

Tanakh

Tanakh (stavas också Tanach) hebr. תנ”ך, uttalas [taˈnaχ], även kallad den hebreiska bibeln är judendomens heliga skriftsamling. Den består av tre delar: Tora, Neviim och Ketuvim.Den första versionen av Tanakh tros ha fastställts år 450 f.Kr., i Javne. Det finns ett flertal religiösa texter som inte togs med i Tanakh. Flera av dessa finns bevarade än idag, men de har haft mycket litet inflytande över rabbinsk judendom.

Tetragrammaton

Tetragrammaton (från grekiskans τετραγράμματον, '[ord på] fyra bokstäver' (τετρα, tetra; "fyra", och γραμμα, gramma; "bokstav"), är en benämning på de fyra bokstäverna יהוה i den hebreiska konsonantskriften, som betecknar namnet på Israels gud (den gudom som tillbeds inom judendomen och kristendomen). På svenska transkriberas dessa vanligen JHVH och på engelska YHWH. Tetragrammet förekommer vid ca 6800 tillfällen i den bibliska grundtexten.

Judarna anser Guds namn vara så heligt att det inte får uttalas, och JHVH omgärdas även med stor vördnad i texten. Detta går inte ihop med att namnet skulle betyda "Jag Är", eftersom "jag är..." är något som man säger så ofta i dagligt tal att det inte kan undvikas. Hebreiskan utvecklades emellertid från sekel till sekel, så uttrycket "jag är" kan ha uttalats olika på Moses tid på 1200-talet f.Kr. jämfört med t.ex. under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. Oftare står i Bibeln omskrivningar, som Adonaj ("Herren"), och det är också det ordet – eller ibland Ha-Shem (Namnet) – judar sade när de stötte på JHVH i texten.,Bokstäverna, från höger till vänster, är:

Liksom andra semitiska språk (arabiska, arameiska med flera) är hebreiskan ovokaliserad; det vill säga endast konsonanter skrivs ut varefter läsaren förväntas fylla i med de rätta vokalerna vid uppläsningen av texten. I synnerhet vav (ו) och yod (י) användes i hebreiskan som hänvisning till uttal av vissa långa vokaler, vilket gick bra så länge språket talades. När man efterhand gick över till att tala arameiska blev man tvungen att infoga tecken i de heliga skrifterna för att markera vilken vokal som skulle användas.

Därför råder oklarheter kring exakt vilket vokalljud (eller vokalkvalité) som är det rätta att fylla ut med mellan dessa fyra konsonanter. Exakt hur Guds namn skall uttalas enligt äldre hebreiska är således inte fullt klarlagt; på arameiska står det Yheva(v)(h)e (/iǽvaahɛ/). När texten vid övergången till arameiska vokaliserades, förde man in vokalerna från ordet Adonaj mellan bokstäverna, dvs A-O-A mellan konsonanterna JHVH, vilket resulterade i Jahovah (/Jáhåvah/ (eller Jahoviah enligt uppfattningen att "namnets slut ska vara som dess början"). Med hänsyn till hur de hebreiska vokalerna egentligen ska uttalas blev det av de kristna renässanshumanisterna tolkat som Jehova (uttalas /Jæhova/, /Jähova/) en tolkning som inom de flesta judiska och religionsvetenskapliga skolorna anses som historiskt osannolik, det skulle lika gärna vara exempelvis Jehove eller Jehave, men som emellertid Jehovas vittnen tagit till sig som Guds egennamn. Uppslagsverkens alternativ är oftast Jahve, vilket stöds av en riktning inom modernare forskning, men också denna tolkning har betydliga problem – såsom namnets former Jeho- och -jahu i sammansatta namn; former som föga låter sig förena med en tolkning av vav som konsonantisk. Även kortformerna Jaho och Jah (se rastafari) förekommer .

Ärkeängeln Gabriel

Gabriel (גַּבְרִיאֵל, hebreiska Gavri'el, tiberiansk hebreiska Gaḇrîʼēl, latin Gabrielus, grekiska Γαβριήλ, Gabriēl, arabiska جبريل Jibrīl eller جبرائيل Jibrail, arameiska Gabri-el, bokstavligen "Herre, av Gud", egentligen en Herre, som är "av Gud" eller "Guds kämpe") anses inom de abrahamitiska religionerna vara en ärkeängel och tros tjäna som sändebud från Gud.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.