Hallstattkulturen

Hallstattkulturen är en av de viktigaste perioderna i övergången mellan europeisk brons- och järnålder. Perioden fick sitt namn efter de rika fynden från Hallstatt i Österrike.

Bosättningen i Hallstatt bedrev gruvdrift i saltfyndigheterna i området, från 800-talet f.Kr. till 400-talet f.Kr.. Utsmyckningen och dekorationsstilen i gravgodsen är karakteristiska och finns spridda över stora delar av Europa. Ett östligt område med Kroatien, Slovenien, västra Ungern, Österrike, Mähren och Slovakien brukar särskiljas från det västliga området som innefattar norra Italien, Schweiz, östra Frankrike, södra Tyskland och Böhmen.

Arkeologer har identifierat olika stildrag som utvecklats under periodens lopp. Den äldre perioden Hallstatt C karakteriseras av svärd av järn och brons och följs av perioden Hallstatt D då endast dolkar eller knivar nedlades i gravarna. Även krukmakeri och smycken skiljer sig åt mellan perioderna. De äldre perioderna Hallstatt A och B brukar normalt räknas till bronsålderns Urnefältskultur.

Hallstattfunde
Plansch med fynd från Hallstattkulturen

Hallstattkulturen spreds antagligen både genom folkförflyttning och genom sociala kontakter och nådde på så sätt ända ner på den iberiska halvön, till brittiska öarna och Irland. Åtminstone delar av detta utbyte brukar antas ha skett inom eller mellan keltisktalande grupper. Handel med Grekland finns belagt genom svartmålat lergods från Attika i högstatusgravar under senare delen av Hallstattperioden - antagligen importerades det via Marseille. Andra importerade lyxvaror är elfenben och antagligen vin. Det som antogs vara silke i en grav i Hohmichele anses nu ha varit felidentifierat.

I det centrala området och närmare slutet av perioden återfinns mycket rika gravar i stora gravhögar nära lämningar av befästningar och boplatser på höjder. Där finns ofta fynd av betsel och seldon för hästar. Stridsvagnar förekommer i gravar i Býčí skála, Vix och Hochdorf, och även i Yorkshire. I Frögg (Kärnten) har en modell av en sådan stridsvagn, gjort i bly, hittats. Dessa försvarsanläggningar omger ofta boplatser, och inom dem finns ofta lämningar av smidesverksamhet, både brons, silver och guld. Typiska sådana platser är Heuneburg med sina nio mycket stora högar, Mont Lassois i östra Frankrike där den rika graven i Vix finns, och ett så kallat hill fort i Molpir i Tjeckien.

Utsmyckningarna i Hallstattstilen inkluderar rikt smide i brons och guld, och stelar i sten liknande den välkända krigaren från Hirschlanden.

Hallstattkulturen efterträddes framförallt av La Tène-kulturen, men i norr av Jastorfkulturen.

Glasögonfibula, Nordisk familjebok
Bronsfibula, s.k. glasögonfibula, från Hallstattperioden. Fram och baksida.

Fyndet av kulturen

I november 1846 var gruvförvaltaren Johan Georg Ramsauer sysselsatt med att hämta grus till ett vägbygge strax söder om Rudolfsthurm, ett gods utanför Hallstatt då han med sin spade fick upp en människoskalle med en örring i brons. Ramsauer blev intresserad och lyckades med försiktighet gräva fram hela skelettet. Intill detta påträffades ett till med en armring i brons och ett lerkärl bredvid. Ramsauer som var en systematisk person valde att avtorva en yta på 5x5 meter för att undersöka vad som fanns under ytan. Inom detta område påträffades sju skelett, alla med armningar, nålar eller fibulor i brons. Under vintern rapporterade han fynden till sina överordnade, som skickade honom vidare till mynt- och antikvitetskabinettet i Wien. Kabinettet gav Ramsauer instruktioner om att gräva ut och dokumentera gravarna och ställde pengar till hans förfogande för arbetets utförande.

Under sommaren 1847 grävde Ramsauer ut 58 gravar inom området, vilka gav en fyndskörd av 262 föremål, mest prydnader i brons och bärnsten men även vapen i brons och järn. Ramsauer, som visade sig vara en mycket noggrann och skicklig arkeolog långt före sin tid i dokumentationshänseende, fick i uppdrag att fortsätta arbetet. 1848 grävdes 44 gravar, 1849 30 gravar, 1850 31 gravar, 1851 48 gravar, 1852 27 gravar, 1853 26 gravar och 1854 22 gravar. Nästa år 1855 grävdes 81 gravar och 1856 hela 144 gravar, och ännu fanns inga tecken på att gravarna verkade ta slut. 1857 grävdes 96 gravar, 1858 94 gravar, 1859 69 gravar, 1860 92 gravar, 1861 45 gravar, 1862 50 gravar. Gränsen tycktes nu äntligen ha nåtts, under 1863 grävdes endast 10 gravar, och 1864 avslutade Ramsauer sina grävningar efter att ha påträffat ytterligare 13 gravar. Totalt hade då 993 gravar med 6084 föremål grävts ut.

Av gravarna var 538 skelettgravar och 455 brandgravar. Av de omkring 600 vapnen var omkring 80% tillverkade i järn, resten i brons. Järn och bronsföremål hade mycket snarlika utföranden, och visade att de härstammade från övergången mellan järn- och bronsåldern. En del föremål med avvikande ornering var importerade från Etruskerna.[1]

Benämningen Hallstattkultur lanserades först 1874 av Hans Olof Hildebrand på arkeologkongressen i Stockholm, då han föreslog att den förromerska järnåldern borde indelas i Hallstattkulturen och Latènekulturen.[1];[2]

Se även

Källor

  1. ^ [a b] Spadens vittnesbörd - Arkeologiska upptäckter norr om Alperna, Geoffrey Bibby, 1957. kap. 23. Hallstatt och La Tène s. 329-41
  2. ^ Marie Louise Stig Sørensen,Katharina Christina Reba y-Salisbury The impact of 19th century ideas on the construction of ‘urnfield’ as a chronological and cultural concept:tales from Northern and Central Europe P.59
  • Vierrädrige Wagen der Hallstattzeit. RGZM Mainz, 1987.

Externa länkar

Billendorfkultur

Billendorfkultur är en benämning på en med Hallstattkulturen besläktad förromersk järnålder, uppkallad efter orten Billendorf (numera Białowice i Polen).

Billendorfkulturen utmärks av stora gravfält, gravfynden utgörs ofta av nålar, ofta svanhalsnålar av järn och brons samt iögonfallande lerkärl.

Bojer

Bojer (latin Boii med entalsformen Boius; grekiska Βοιοι) utgjorde ett keltiskt folk, som vid olika tillfällen funnits i transalpina Gallien (dagens Frankrike) och Cisalpina Gallien (norra Italien), liksom i Pannonia (i dag västra Ungern), Böhmen, Mähren och västra Slovakien.

Om de folk som kallades bojer i Böhmen och de som bodde i Italien verkligen var närmare besläktade är okänt. De i norra Italien boende bojerna kämpade under 200-talet f. Kr. upprepade gånger mot romarna men besegrades av dem. Den tidiga historien hos de Böhmen bosatta bojerna är okänd. Omkring 60 f. Kr. begav sig en gren av dem på vandring västerut till Gallien, där de uppträdde på Julius Caesars tid och av honom erhöll boplatser. De i Böhmen kvarvarande bojernas rike störtades av den dakiske kungen Boerebistas. I vilken uträckning germaner deltog i bojernas störtande är omtvistat. Senare kontrollerades de av markomannerna. Böhmen hette Boi(o)haemum på latin, och både klassiska författare och moderna språkvetare anser att bojerna givit namn åt området.

Bronsålderns svärd

Den nya metallen brons som uppkommer under bronsålderns tidigaste skede ger möjligheter för ett nytt vapen, svärdet. Svärdet har förmodligen utvecklats ur dolken så snart bronshantverket tillät framställningen av längre klingor. Detta skedde troligen omkring 1700 f.kr i medelhavsområdet. Under bronsåldern förekommer flera olika typer av svärd, vanligen var dessa inte så långa utan de längst var strax över en meter. Från början var klingorna fastnintade vid hjaltet, men under mitten av bronsåldern övergår man till att göra svärd i ett stycke.

Göppingen

Göppingen är en stad i delstaten Baden-Württemberg i södra Tyskland. Folkmängden uppgår till cirka 57 000 invånare. Staden är belägen cirka 35 km sydost om Stuttgart.

De första spåren av bosättning i området har lämnats av kelterna under Hallstattkulturen cirka 800 f.Kr. – 480 f.Kr..

Hallstatt

Hallstatt är en köpingskommun i förbundslandet Oberösterreich i Österrike. Kommunen hade 778 invånare (2018). Hallstatt ligger vid Hallstätter See i Salzkammergutregionen. Huvudnäringar är saltutvinning och turism.

Redan 800 f.Kr. började man bryta bergsalt i gruvdrift. Flera hundra meter långa gruvgångar anlades. Arbetsredskap som bronsyxor, olika skaft, lädermössor och textilier konserverades i saltet. Tillsammans med fynden i det närbelägna gravfältet (med sammanlagt över 2 000 gravar från 800 till 400 f.Kr.) utgör de grunden för vår kunskap om den tidiga järnåldern, den så kallade hallstattkulturen.

Hochdorf (fornminne)

Hochdorf är en järnåldersgrav påträffad i ortsdelen Hochdorf i kommunen Eberdingen i Baden-Württemberg, Tyskland. 1978 och 1979 grävdes den oplundrade och rika furstegraven ut. Graven härstammar från slutet av Hallstattkulturen. Nästan alla gravar i närheten av Stuttgart har plundrats i nutid eller förr, men inte Hochdorf. Hochdorf upptäcktes av en amatörarkeolog år 1977.

Isonzo

Isonzo (friulanska: Lisunç, slovenska: Soča), är en flod i södra Europa. Den rinner genom Slovenien och in i Italien vid städerna Nova Gorica och Gorizia. Den är 140 km lång och börjar i Trentadalen i Juliska alperna och rinner ut i Adriatiska havet nära Monfalcone i Italien.

Jastorfkulturen

Jastorfkulturen (omkring 600 f.Kr.–Kr.f.) är en järnålderskultur i nuvarande norra Tyskland och södra Danmark som fått sitt namn efter fynden från Jastorf.

Jastorfkulturens ursprung kan härledas både ur nordisk bronsålderskultur och ur Hallstattkulturen och var främst koncentrerad till Elbes omland mellan Magdeburg och Hamburg. Kulturen motsvarar svensk förromersk järnålder, med vilken flera drag är gemensamma och efterträds liksom i Sverige av en romersk järnålder.

Under den förromerska tiden finns den keltiska La Tène-kulturen i söder och föremål med keltiskt ursprung finns bland fynden. Typiska gravfynd är urnor med konisk hals och utsvängs mynning, bältehakar, skivspännen och järnfibulor, bl. a. maskfibulor. Från den senare romerska tiden gränsar området direkt mot romerska riket vilket då återspeglas i lämningarna.

Jastorfkulturen anses ha varit germansk och ursprunget till de västgermanska språken.

Kammargrav

Kammargrav är en gravform där gravens inre försetts med en kammare för att rymma den gravsattes kropp och gravgåvor.Kammargravar i varierande utförande har förekommit i vitt skilda områden under förhistorisk och tidig historisk tid.Kammargravar är ofta täckta av en hög eller ett röse, däribland kända exempel som furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf från tidig bronsålder och de rika gravarna från Hallstattkulturen och Latènekulturen i Hohmichele och Hochdorf.I Sverige förekommer kammargravar bland annat i de folkvandringstida gravarna på Lovön, Högoms gravfält i Medelpad från samma tid samt de vikingatida Birka på Björkö. Birkagravarna utgörs av en skelettgrav och är ett i marken djupt nedgrävt schakt med timrade väggar ofta i skiftesverk. De ligger vanligen under flat mark eller täcks av en låg hög.

Kammargravarna vid Birka är rikt utstyrda med gravgåvor och tillhör sannolikt en köpmannaaristokrati. Gravskicket tyder på kristen påverkan.

Kelter

Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före Kristus och framåt. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.

De keltiska nationerna består av olika etniska grupper i Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, och Cornwall.

Kobankulturen

Kobankulturen var en kulturgrupp i norra och centrala Kaukasus-området i nuvarande sydvästra Ryssland under yngre bronsåldern och tidig järnålder, cirka 1100-400 f.Kr. Den föregicks av Kolchiskulturen i västra Kaukasus. Den är uppkallad efter byn Koban i Nordossetien där stridsyxor, dolkar, utsmyckningsföremål och andra kvarlevor hittades i en kurgan år 1869. Fler fyndplatser upptäcktes senare i centrala Kaukasus.

Kobankulturen var samtida med den centraleuropeiska Hallstattkulturen från yngre bronsåldern och äldre järnåldern (ca 900 - 500 f. Kr.), och har haft stor betydelse för det europeiska bronshantverket genom att den förmedlade djurmotiv, främst hjortmotiv.

Latènekulturen

Latènekulturen är en kultur som hänförs till järnåldern i norra halvan av Europa, namngiven efter fyndplatsen i La Tène strax norr om Neuchâtelsjön i Schweiz. Platsen grävdes ut efter fynd av Hansli Kopp 1857.

Novo mesto

Novo Mesto (tyska Rudolfswert eller Neustadt) är den största staden i ”Dolenjska” (”Dalarna”) – den södra delen av Krain i Slovenien. Även om platsen för staden haft urban bosättning tidigare, grundades den nuvarande staden officiellt av ärkehertig Rudolf IV av huset Habsburg 1365. Sedan början av 1400-talet kallades staden för "nya staden" (slovenska Novo Mesto och tyska Neustadt). Under den förromerska järnåldern var Dolenjska ett viktigt centrum för hallstattkulturen, vilket rika gravfält och fynd av vapen, rustningar och konstnärligt dekorerade bronskärl (situlas) vittnar om, bland annat på stadskullen Marof. Den gamla stadskärnan ligger under den medeltida domkyrkan St. Nicholas (med målningar av Tintoretto) på en udde som bildats av en krök av floden Krka.

Husvagns- och husbilstillverkaren Adria Mobil och läkemedelsbolaget Krka är baserade i staden, liksom franska biltillverkaren Renault.

Stadens omgivningar är vinodlingsområden kända för det syrliga vinet cviček (gammelslovenskt för "syrligt") med mycket låg alkoholhalt (bara runt 10%). Det är ett cuvéevin som till cirka 45% består av den gamla lokala druvsorten Žametovka, uppblandad med druvan Modra Frankinja och den vita druvan Kraljevina. Det finns inget exakt recept för proportionerna, utan varje bonde har sin egen familjeblandning.

Det finns även termalkällor runt staden, bland annat i Dolenjske Toplice.

Sam Wide

Samuel (Sam) Karl Anders Wide, född 17 oktober 1861 i Stora Tuna, Kopparbergs län, död 13 februari 1918 i Uppsala, var en svensk arkeolog, religionshistoriker och universitetslärare.

Han var son till prosten i Sundborn, C. F. Pettersson, vars namn han utbytte mot Wide. Wide blev student i Uppsala 1879, filosofie doktor samt docent i grekiska språket och litteraturen där 1888, efterhand också professor i klassiska språk 1895 i Lund och 1899 i Uppsala samt utnämndes utan föregående ansökan till förste innehavare av den nyinrättade professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia där 1909.

Wide företog många studie- och forskningsresor till den klassiska kulturens länder och ledde även ett par utgrävningar i Grekland, den ena tillsammans med Lennart Kjellberg på ön Kalaureia, den andra av en förhistorisk gravplats vid Afidnes i norra Attika. På sina speciella forskningsområden, den äldre grekiska vaskunskapen samt de grekiska kulternas och grekiska religionens historia, gjorde Wide självständiga insatser av bestående värde. Redan med sin doktors- och docentavhandling, De sacris Troezeniorum, Hermionensium, Epidauriorum (1888) lämnade han med geografisk utgångspunkt ett värdefullt bidrag till de grekiska kulternas historia.

Med större metodisk säkerhet och självständigare grepp på ämnet upptog han i Lakonische Kulte (Leipzig, 1893) en liknande undersökning. Samma område tillhör även uppsatsen "Inschrift der Iobakchen" (i Mittheilungen des deutschen archäologischen Instituts. Athenische Abtheilung, 1894), en längre inskrift, som lämnar en intressant inblick i de religiösa förhållandena i Aten under 200-talet e.Kr. I en rad uppsatser i in- och utländska tidskrifter lämnade Wide dessutom viktiga bidrag till lösningen av religionshistoriska problem. Bland dessa uppsatser kan särskilt nämnas "Mykenìsche Götterbilder und Idole" (i ovannämnda Mittheilungen, 1901), "Chtonische und himmlische Götter" (i Archiv für Religionswissenschaft, 1907), "Grabspende und Totenschlange" (ibid., 1909), "Folkskrock och primitiv religion" (i Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, 1898), "Fågeln med sprängörten" (i Fataburen, 1910). I samlingen Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning (III, 1908) lämnade Wide en serie karakteristiska prov på forngrekiskt religiöst liv och tänkesätt liksom på sin egen högst betydande översättningskonst. I Alfred Gercke och Eduard Nordens handbok Einleitung in die Altertumswissenschaft II (1910; 2:a upplagan 1912) behandlade Wide den grekiska och romerska religionen och lät såväl den primitiva folktron som det mera kultiverade fromhetslivet komma till sin rätt.

Utgrävningen vid Afidnes 1894 förde in Wide på det arkeologiska forskningsfältet. I "Aphidna in Nordattika" (i ovannämnda Mittheilungen, band 21, 1896) påvisade han tillvaron på den grekiska halvön av en inhemsk bronsålderskultur, samtida med den mykenska kulturen, men oberörd av densamma. I samma uppsats framlade och motiverade Wide även en väsentligt avvikande uppfattning från de vid denna tid allmännast omfattade åsikterna om den geometriska stilen såsom en konststil medförd av dorerna vid deras invandring i Grekland. Enligt Wides mening skulle de geometriska vasernas målade dekoration vara att betrakta som en naturlig utveckling av en "bondstil", som bland det underkuvade folket var förhärskande under hela den mykenska perioden, och som efter den främmande mykenska feodala herrekulturens undergång åter kommit upp på ytan. På grund av studier av atenska nationalmuseets samling av geometriska vaser uppvisade han i "Geometrische Vasen aus Griechenland" (i Tyska arkeologiska institutets Jahrbuch, band 14 och 15, 1899, 1900) denna viktiga vasgrupps lokala differentiering och gav den första systematiska klassificeringen av densamma. I "Nachleben mykenischer Ornamente" (i ovannämnda Mittheilungen, band 22, 1897) fäster han uppmärksamheten på en rad mykenska ornament, som med ringa modifikationer övertagits av den geometriska dekorationsstilen på öarna i Egeiska havet, såsom Rhodos och framför allt Kreta. I samma uppsats menade han även att mykenska ornament förekommer på föremål tillhörande Hallstattkulturen, en företeelse vars förklaring han sökte i handelsförbindelser som Donaufloden förmedlade. I "Gräberfunde aus Salamis" (i ovannämnda Mittheilungen, band 35, 1910) framhöll han att gruppen av där beskrivna lerkärl representerar ett förstadium till den geometriska eller s.k. Dipylonstilens vasklass och gav den därför namnet den protogeometriska. I uppsatsen "Die ältesten Dipylonvasen in Attica" (i Opuscula archeologica O. Montelio dicata, 1913) sökte han uppvisa sammanhanget mellan Dipylonstilens äldsta skede och de yngsta utlöparna av de mykenska vasstilarna.

Wide erhöll 1889 Svenska akademiens mindre pris för en studie över Euripides samt var ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala (1900) och Vitterhetsakademien (1915).

Steiermark

Steiermark (slovenska Štajerska; ungerska Stájerország) är ett förbundsland (tyska Bundesland) i sydöstra Österrike som gränsar till Slovenien och förbundsländerna Kärnten, Salzburg, Oberösterreich, Niederösterreich och Burgenland. Huvudstad är Graz. Steiermark har 1,2 miljoner invånare.

Strettweg-vagnen

Strettweg-vagnen är ett förhistoriskt kultobjekt i brons från 600-talet f.Kr. och är en av de främsta fynden för Hallstattkulturen. Vagnen hittades i en stor gravhög i Strettweg nära staden Judenburg i Österrike tillsammans med ytterligare gravgåvor och finns nu på museet Joanneum i Graz.

Vagnen som troligen avbildar en kultprocession består av en ca 32 cm lång naken kvinna stående på en genombruten plattform. Kvinnan lyfter en skål över huvudet som antagligen var avsedd för dryckesoffer. Runt kvinnan står en mindre figuringrupp av ryttare och en man som höjer en yxa mot en hjort.

Sverige under förromersk järnålder

Med järnålderns inträde tog nya samhällsstrukturer form. Urnegravarna ersatte nu helt storhögarna, vilket möjligen beror på att hövdingarnas makt minskade.

Det kalla klimatet präglade den förromerska järnåldern, lika kallt som nu. Klimatet gjorde det svårt för befolkningen att försörja sig och orsakade återkommande utvandringar. En del forskare kallar perioden Fimbulvintern, med anspelning på den nordiska mytologin.

Från järnåldern finns de äldsta bevarade sagorna och notiserna i europeiska skrifter om Sverige, vilket gör att man kan få betydligt bättre beskrivning av järnåldern än av tidigare epoker.

I Norra Norrland börjar asbestkeramik (som under bronsåldern använts för koppar- och bronsframställning) användas för järnproduktion.

Zagrebs stadsmuseum

Zagrebs stadsmuseum (kroatiska: Muzej grada Zagreb) är ett museum i Zagreb, Kroatien. Museet etablerades 1907 av Brödraskapet kroatiska drakens bröder och omfattar omkring 75 000 föremål fördelade på tolv permanenta utställningar som ger en bild av Zagrebs historia. På museet kan besökarna ta del av stadens kulturella, konstnärliga, ekonomiska och politiska historia som spänner från romartiden till modern tid. I utställningarna ingår bland annat målningar, kartor, standar, flaggor, uniformer och vapensköldar. I museet presenteras även arkeologiska fyndigheter från Hallstattkulturen som lämnat spår efter sig på Gričhöjden.

Zaprešić

Zaprešić är en stad i Kroatien. Staden har 17 538 invånare (2001) och ligger i Zagrebs län i centrala Kroatien.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.