Hällkista

Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsåldern period I (ungefär 2400–1500 f.Kr). Hällkistor förekommer även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast i mindre format än de neolitiska.[1]

Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse.

En variant av hällkistan är en enkel kista innesluten av sten (engelska cist). Ett gravfält med enkla kistor är daterad till 1400 BC. De är inneslutna av utvalda stora stenar (ej hällar). I stället för täckande ovanliggande häll förekommer att man täckte kistan med en djurhud. Den begravda personen begravdes i sidoläge enligt gängse sätt på bronsåldern. Kistan är ofta enkelgravar. Barngravar är utgrävda. Vanligtvis genomfördes begravningen som skelettgrav, men kremering förekom. Exempel finns på barngrav där ett skelettsatt barn senare kompletterades med ett kremerat barn. Efter begravning kunde skelettet tas upp och på något rituellt sätt användas av de efterlevande. Stenomslutningen kunde då ändras, då den senare tog mindre plats. Begravningsformen med kista användes av stäppfolken (även av Yamna).[2]

Kung Rings grav, den 4 sept 2005, bild 2.
Resterna av en cirka 4 000 år gammal hällkista vid Delsjön i Göteborg. Kistan täcktes tidigare av ett par takhällar. Carl von Linné besökte hällkistan den 11 juli 1746 och skriver om den i sin "Västgötaresa": Kungsgraven låg i sydost från Karlebäck uti en liten ätteplats med upprättade stenar: hon var 2½ famn lång, 1 famn bred och eljest byggd såsom Hjelmars grav vid Falköping.
Jättakullen, den 22 juli 2006, bild 3
Jättakullen, Nordens största hällkista.
Alingsås museum, den 7 sept 2006, bild 4
I Ingemarstorp, drygt en kilometer nordöst om Södra Härene kyrka, och Jättakullen låg fram till 1950-talets början en hällkista som försvann med upptagandet av ett grustag. Den var dittills orörd, så fynd av bl a 16 flintdolkar och en spjutspets hittades. Fynden visas numera på Alingsås museum.

Antal och utbredning

Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten. Till Sverige kom gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet.[3]

Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland[1], Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor; om än yngre än de mer sydligt belägna.[3]

Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige.

Fynd och konstruktion

Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängsmycken av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts även efter stenålderns slut. Allt detta är dock mer undantag än regel. Vanligen påträffar man flintdolkar, vilka var vanliga för sin tid, men säreget nog sällan flintskärar från samma tid och aldrig enkla skafthålsyxor, som var mycket vanliga vid den perioden. Detta antyder att de som gravlades var andra människor än de som använde flintskäror och enkla skafthålsyxor eller att dessa föremål inte hade med dödsriket att göra.

Hällkistan var ofta avsedd för flera döda, sittande eller liggande, men i de yngre hällkistorna fanns det sannolikt inte plats för mer än en enda person. Hällkistorna var liksom gånggrifterna en begravningsplats som var gemensam för många individer. De måste därför ibland öppnas för införande av nya begravningar, varvid vi kan föreställa oss att den tidigare ordningen lätt rubbades. Ofta placerades hällkistan i en ungefärlig nord-sydlig riktning, med mindre avvikelser. I de fall som det förekommer en tydlig ingång är den så gott som alltid placerad vid den södra kortsidan.

De flesta hällkistorna tycks vara omgivna av en hög eller ett flackt röse. I sällsynta fall kan de dessutom ha en kantkedja av resta stenar, glest placerade längs högens ytterkant.

Hällkistan har vanligen en rektangulär kammare och med ungefär samma bredd och höjd över hela dess längd, men ett mindre antal är snarare kvadratiska, eller kilformade där ingången är vid den smalare kortsidan. Hos de äldsta exemplaren finns ibland ett förrum (ingång), vilket då alltid befinner sig utanför ena gaveländan samt ibland är smalare än, ibland lika bred som kammaren. Öppningen från förrummet till kammaren är ibland fyrkantig (i dessa fall är bredden lika stor för båda), men vare sig förrummet är smalare eller inte, är öppningen in till kammaren ibland rund till formen, vilket uppkommit av att de två väggstenarna som utgör kortsidan eller gaveln, har varsin halvcirkulär inhuggning som tillsammans bildar ett runt gavelhål. Sådana hällkistor med rund eller oval öppning är hittills kända till ett antal av 26 stycken i Bohuslän, norra Halland, Västergötland, Närke och Östergötland. Däremot förekommer de inte alls i övriga delar av södra Sverige eller i Danmark. Man känner dock till liknande stenkammargravar med rund öppning eller gavelhål i södra England och nordöstra Frankrike, men också i Spanien och i sydvästra Tyskland, varför det förefaller sannolikt, att kännedomen om desamma kommit till Sverige därifrån.

Längden varierar ofta mellan två och fem meter, men enstaka kan vara runt tio meter, medan bredden är upp mot en meter eller som mest närmare det dubbla. Rent generellt tycks alla tidiga hällkistor vara betydligt längre än genomsnittet, medan de yngre alltid förefaller vara små och korta. De yngsta hällkistorna var sannolikt bara avsedda för en enda gravläggning, och då av en individ i utsträckt ryggläge.

Stora hällkistor kan i enstaka fall vara uppdelade i flera rum genom resta och markfasta vägghällar som avskiljare. I en enda sådan hällkista med en längd av 4,50 meter, 2,10 meter bred och 1,85 hög vid Karleby Utbogården i Västergötland har man funnit lämningar av ett 60-tal skelett samt dolkar, spjut- och pilspetsar av flinta. Två bronspärlor och ändan av en spjutspets hittades också.

Nordens största hällkista finns i Vårgårda kommun i Västergötland. Dess yttermått är 14 meter x 2 meter och ligger på Jättakullen, invid Södra Härene kyrka. Hällkistan var täckt med grus och upptäcktes då högen skulle användas som grustag. De två takhällarna kan beräknas ha en vikt av 10 ton vardera. Den näst största finns i Vilske-Kleva socken i Västergötland och den är obetydligt kortare, men bara 1 meter bred.

Hällkistan tillhör gruppen av stenkammargravar och kan indirekt ses som en utvecklingsform av gånggriften, men mellan de båda typerna är det ungefär 500 år utan något byggande och med sparsamt användande av stenkammargravar i Sverige, varför de snarare ska ses som en utveckling från snarlika typer i SOM-kulturens område i nordöstra Frankrike.

Från hällkistorna skiljer man sådana gravar (i högar), vars väggar utgörs av kullerstensmurar. En särskild gravtyp är de gravar som består av fyra små kantställda hällar och en femte som lagts över. De är för korta för att rymma ett lik och omsluter vanligen ett kärl med brända ben.

Förekomst i andra länder

Hällkistor förekommer även i andra länder; ty. steinkisten, fr. coffres en pierres, chambres sépulcrales, allées convertes, mycket långsträckta, eng. sepulchral chambers osv.

Källor

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hällkista, 1904–1926.

Noter

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  2. ^ C., Bunker, Emma (2002). Nomadic art of the eastern Eurasian steppes : the Eugene V. Thaw and other New York collections. Metropolitan Museum of Art. ISBN 9780300096880. OCLC 50091634. https://www.worldcat.org/oclc/50091634
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 664

Se även

Alby, Botkyrka kommun

Alby är en del av Stockholms tätort och en kommundel i Botkyrka kommun. I Alby ligger Subtopia, där Cirkus Cirkör har sin verksamhet.

De flesta bor i någon av Botkyrkabyggens 3 000 lägenheter.

Albykistan

Albykistan är rekonstruktionen av en hällkista i Alby i Botkyrka kommun, söder om Stockholm. En hällkista är en gravtyp från yngre stenåldern som är mycket ovanlig i Mälarlandskapen. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län. Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr. och är ett fornminne med RAÄ-nummer Botkyrka 449:1.

Biskopsgården

Biskopsgården är en stadsdel som omfattar flera primärområden på Hisingen i Göteborg och som tillhör stadsdelsnämndsområde Västra Hisingen. Stadsdelen hade 26 579 invånare år 2011. Stadsdelen har en areal på 910 hektar.

Bokhultets naturreservat

Bokhultet är ett naturreservat i Växjö socken och motsvarande den historiska Växjö stads område i Växjö kommun i Småland (Kronobergs län).

Reservatet ligger strax sydväst om Växjö stad. Största delen av landområdena är skogbeväxta, mest med bokskog. Här har även funnits hagmarker och från den tiden finns en del storvuxna ekar kvar. Vid Bäckaslöv finns en del öppna betesmarker. Där ligger även Bäckaslövs Våtmark. Bäckaslövs mosse odlades upp i samband med sjösänkningen på 1800-talet. Senare har den använts som militär skjutbana. Reservatet omfattar även delar av Norra- och Södra Bergundasjön.

Området är variationsrikt både vad gäller växt- och djurliv. Inom området har nästan 200 fågelarter observerats. Här finns även en mängd sällsynta arter av insekter, svampar, mossor och lavar. Skogens höga ålder, alla grova träd och de multnande stammarna gör att många arter trivs i området.

Den äldsta lämningen i reservatet är en hällkista från yngre stenåldern. Graven ligger ovanpå en stensättning i form av en kulle. Vidare förekommer röjningsrösen från brons- eller järnåldern. Rösena är låga högar av småsten som rensats bort från odlingsmarken. Det finns även två gravhögar från yngre järnålder. På en berghäll har man funnit ett 20-tal skålgropar. Från senare tider finns odlingsrösen och stengärdsgårdar. År 1914 omvandlades Bokhultet till ett militärt övningsfält. Alla vägar och stigar tillkom under den perioden, som varade fram till 1992 då regementet lades ner.

Bokhultet ligger nära Växjö stad och är lättillgängligt. Inom området finns ett antal stigar, motionsspår och småvägar. Reservatet är skyddat sedan 1993 och omfattar 210 hektar land och 135 hektar vatten.

Bäreberg

Bäreberg är en by i Bärebergs socken och tidigare småort i Essunga kommun i Västra Götalands län. Bäreberg hade 2000 50 invånare och en yta av 6 hektar, men 2005 hade befolkningen sjunkit under 50 invånare och SBC:s klassning av Bäreberg som småort upphörde.

Utanför Bäreberg i Hult finns en väl bevarad hällkista som kallas Jättestugan. Invändigt mäter den 6,5 X 1,5 meter. Den har en öppning åt söder och ett par resta stenar bildar en port in till kammaren framför gaveln. Hällkistan är anlagd på en hög .

Dvärgahuset

Dvärgahuset är en hällkista i Lindome socken i Mölndals kommun.

Hällkistan härstammar från senneolitikum. Namnet dvärgahuset kommer av att man trodde att graven varit bostad åt dvärgar. Dvärgahuset finns beskrivet i skrift redan på 1600-talet, och har troligen varit känd länge av lokalbefolkningen. Tre stora block bildar tak åt gravkammaren, på ena gavelhällen finns ett utslipat runt hål, av okänd funktion. Graven undersöktes 1899 arkeologiskt av Oscar Montelius.

Dös

Dösen är den äldsta formen av megalitgrav i Norden. Typen anlades under en del av bondestenåldern runt 3600–3350 f.Kr. och ersatte på sina håll i Danmark och Skåne den tidigare typen långhög som bara ibland är byggd av stenblock. Gravskicket knyts till trattbägarkulturen i Skandinavien, men förutom en generell förekomst runt om i hela Danmark, finns de så gott som bara längs Skånes kuster och längs Västkusten i Sverige. Dösarna efterföljdes av en annan form av megalitgravar, gånggriften, vars kammare och framför allt gång är större än hos dösen och de kom att ersätta dösarna runt 3350 f.Kr. Även hällkistorna vid slutet av bondestenåldern, runt 2400–1500 f.kr., räknas av somliga forskare till megalitgravarna, trots att de i regel är små och byggda av betydligt mindre stenblock samt efter en lång tidsperiod utan något användande av megalitgravar. Andra forskare räknar bara dösar och gånggrifter till megalitgravarna.

Ekornavallen

Ekornavallen är ett av Västergötlands märkligaste fornminnesområden, beroende på variationen av fornminnen i tid och typ. Det är beläget i Hornborga socken i Falköpings kommun, intill landsvägen mellan Falköping och Varnhem.

På Ekornavallen finns fem stenkammargravar från bondestenåldern bestående av fyra gånggrifter och en förmodad hällkista, vidare två gravrösen från äldre bronsåldern, samt sjutton stensättningar, en treudd, två domarringar och åtta resta stenar, alla sannolikt från järnåldern. På stenkammargravarnas takblock och på de resta stenarna finns tretton skålgropsförekomster med sammanlagt närmare 300 skålgropar. I området österut finns även spår av fossil åkermark i form av ryggade åkrar från järnåldern. Ekornavallen har med andra ord varit i bruk som kultplats, kontinuerligt eller i varje fall periodvis, i minst 4300 år.

Det säregna är inte i första hand att många olika typer av forntida gravar förekommer nära varandra, vilket kan tyckas vara ofrånkomligt i ett så kulturellt rikt område som vad Falbygden utgör, utan det mest förvånande är att det inte har förekommit någon bebyggelse här under historisk tid förrän på 1700-talet. Ekornavallen var utmarkerna till Hornborga by ett par kilometer härifrån och så var det sannolikt även under järnåldern. Det skulle innebära att järnålderns gravar inte har placerats nära någon bebyggelse, vilket man ofta anser ha varit fallet i övrigt i landet.

Gravröse

Gravröse, även kallat rör eller ett kummel, är en förhistorisk gravanläggning som är byggt som ett röse av sten. Gravrösen saknar synlig inblandning av sand eller jord och är inte övertorvade, men kan ha en naturlig moss-, ris- eller örtvegetation. De har vanligen en välvd profil och är runda till formen. Det förekommer dock även fyrkantiga och oregelbundna gravrösen. När anläggningens längd utgör minst dubbla bredden och långsidorna är parallella benämns de långrösen.

Gravgömman kan vara en kista av hällar eller kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda benlager efter kremeringar. Kanten kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett plant brätte av sten; ibland finns också dolda konstruktioner.

Rösen från olika tider finns i skilda delar av världen, i Europa bland annat i kustlägen längs Atlanten. I Finland finns ett känt gravröse vid Sammallahdenmäki i Raumo.

Gravskick

Gravskick är en term för de olika sätt som människor begraver sina döda anhöriga i olika kulturer, historiskt såväl som i nutid.

Själva handlingen att begrava någon kallas gravsättning (till skillnad från jordfästning). Gravsättning inkluderar även utströende av avlidnas aska.De huvudsakliga gravskicken genom tiderna har varit jordbegravning, placering i gravkammare, vattenbegravning, kremering följt av nedgrävning av askan i en urna eller askutströende, utläggande av lik, samt efterbegravning.

Gäddeviks naturreservat, Marks kommun

Gäddevik är ett naturreservat i Marks kommun i Västra Götalands län.

Reservatet är skyddat sedan 2010 och omfattar 22 hektar. Det ligger söder om Kinna vid Östra Öresjöns västra strand och består av lövskog, gamla grova lövträd, bergssluttningar och öppna marker.

Det viktigaste i området är gamla grova ekar och bokar. De utgör också livsmiljö för fåglar, insekter, svampar, lavar och mossor. Där finns även andra lövträd, tall och gran. I de branta sluttningarna växer ek, lind och bok och där finns det gott om block och lodytor. I mitten av reservatet finns ett område med åker. I sjön finns ett värdefullt bestånd av öring.

Inom området finns ett par fornlämningar, bl.a. en fornborg, hällkista och boplats.

Naturreservatet förvaltas av Västkuststiftelsen.

Hällkistan i Herrljunga

Hällkistan i Herrljunga är en stenkammargrav från yngre stenåldern (1800–1500 f. Kr) belägen vid Nya kyrkogården i Herrljunga samhälle i Västergötland. Hällkistan är tio meter lång, 2 meter bred och 1,2 meter djup samt består av 21 stenar. Den omgivs av en hög som är 15 meter i diameter och 0,5 meter hög. Gravens kammare är 9,5 meter lång och ett förrum finns i dess södra ända. Det är en tvårummig hällkista där ett gavelhål är placerat i tvärväggen mellan de båda rummen. Vid utgrävningen år 1875, utförd av Oscar Montelius, påträffades flintaföremål, benrester, bärnsten, keramikkärl och spiraler (cirka 2 cm i dm) av brons samt en bronsnål sannerligen avsedd för en mantel.

Hällkistan är en grav och här begravdes de döda obrända. Begravningar ägde säkerligen rum här, liksom i andra hällkistor.

Jättakullen

Jättakullen i Södra Härene socken i Vårgårda kommun i Västergötland är en kulle i vilken Nordens största hällkista är belägen. Platsen ligger mellan Nossan och E20 i höjd med Södra Härene kyrka. Hällkistan är helt frilagd från högen och är 14 gånger 4 meter stor. Gravens både sidor består av elva mäktiga stenhällar. Invändigt är den indelad i tre rum genom tvärställda hällar. På den enda kvarvarande takhällen återfinns skålgropar. Den är daterad till omkring 1500 före Kristus, det vill säga övergångsperioden mellan yngre stenålder och äldre bronsålder.

En kilometer söder om Jättakullen ligger gravfältet Lundskullen mellan Nossan och E20. Det består av en hällkista (10x2 meter), fyra gravhögar, 18 runda stensättningar, en treudd (10 meter i sida), en domarring (9 meter i diameter) och 40 resta stenar. Gravfältet är kraftigt skadade av äldre grustäkter i dess södra del.

Megalitiska monument

Megalitiska monument (av grekiska mega: stor, och lithos: sten) kallas fornlämningar som är byggda av ett enda eller flera stenblock och som rests enskilt, i rader, i cirklar eller som gravar (megalitgravar eller stenkammargravar). Stenmonument har rests fram till modern tid exempelvis på Madagaskar och i Polynesien, Men i Europa syftar termen bara på stenmonument från yngre stenåldern och bronsåldern. Det finns idag cirka 35 000 megaliter i Europa. De flesta är koncentrerade till kustnära områden, särskilt vanliga är de i Medelhavsländerna, Västeuropa och södra Skandinavien.Pre-megalitiska fynd har bara hittats i nordvästra Frankrike. Forskning visar att megalitgravar först uppfördes i nordvästra Frankrike för att sedan spridas sjövägen till Spanien, Storbritannien och Frankrike i början av 4000-talet f.Kr.. Megalittraditionen nådde Skandinavien under sent 4000-tal f.Kr..

Mölarp

Mölarp är ett naturreservat i Borås kommun i Västra Götalands län.

Naturreservatet ligger vid Viskans utlopp i Öresjö norr om Borås vid Fristad. Området är skyddat sedan 1990 och omfattar 66 hektar. I sydöst gränsar det till naturreservatet Kröklings hage.

Viskan flyter där sydost om Fristad genom en bred dalgång för att längre västerut bilda flera forsar och fall på sin väg ned mot Öresjö. Vid Mölarp grenar sig ån i två armar som omger en ca 8 hektar stor holme, Mölarps ö. På den finns växtlighet med backruta, vårfingerört, gullviva och backtimjan. Större delen av ön är slåtteräng och lövskog. I Viskans rinnande vatten finns öring, strömstare och forsärla.

Där finns även fornlämningarna såsom gravfält med domarringar och en hällkista. Den senare kallad kungagraven.

Mölarps kvarn har restaurerats och är öppen för besökare.

Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000. Det förvaltas av Västkuststiftelsen

Soteleden

Soteleden är en omkring 70 kilometer lång vandringsled i Sotenäs kommun i Bohuslän.

Soteleden sträcker sig från Åby säteri i söder och går genom kustsamhällena i tjugo etappsträckor. Den är markerad med blå och vita markeringar på stolpar eller märkta stenrösen. På vissa stolpar benämns den Kuststigen.Längs leden passeras flera sevärdheter, så som naturreservatet Klippornas rike med jättegrytor, isräfflor och hällskulpturer. Vid Ramsvik kan olika fåglar studeras. I området finns även gamla stenbrott, ett stenhuggarmuseum, en grav från bronsåldern, gravfält och en hällkista.

Svängehallar-Fjärehals

Svängehallar-Fjärehals är ett naturreservat i Onsala socken i Kungsbacka kommun i Halland.

Reservatet ligger väster om Gottskär utmed västsidan av Onsalahalvön. Det är 290 hektar stort varav 170 hektar utgörs av land och skyddat sedan 1977. Området domineras flikig kust, kala klippor, ljunghed, strandäng och barrskog.

I de mest vindexponerade delarna i väster finns ljunghedar där ljung, odon och kråkris dominerar. Det finns även betade strandängar med örter som blåsklöver, trift och gåsört. I den norra delen finns fuktäng och fukthed. Där växer darrgräs, kärrsilja, klockljung och blåtåtel. I reservatet finns moränbildningar och klapperstensfält.

På bergsryggarna ligger bronsåldersrösen. Ett speciellt röse finns på Onsala Sandö som ligger strax väster om reservatet. Detta bronsåldersröse är daterat till 500-1500 f.Kr. Det är 80 m långt, 6 m brett och 1 m högt. I röset finns också takhällar till en hällkista.

Vårgårda kommun

Vårgårda kommun är en kommun i Västra Götalands län, i före detta Älvsborgs län. Centralort är Vårgårda som ligger cirka 65 km nordost om Göteborg.

Vårgårda kommun är belägen i de centrala delarna av landskapet Västergötland och gränsar i söder till Borås kommun och Bollebygds kommun i väster till Alingsås kommun och i öster till Herrljunga kommun alla i före detta Älvsborgs län, samt i norr till Essunga kommun i före detta Skaraborgs län. Säveån rinner ut från sjön Säven.

Örelids stenar

Örelids stenar är ett gravfält i Tjärby socken, Laholms kommun i Halland.

Gravfältet består av 36 resta stenar på en sandås med vidsträckt utsikt. En av stenarna benämns Krokstenen eftersom dess topp är böjd. På en av stenarna finns skålgropar. På 1830-talet fanns över 100 stenar. Stenarna är troligen från äldre järnåldern.

Inom området finns även fyra gravhögar som är från bronsåldern. Den största högen ligger i gravfältets södra ände, kallas Dunahög och är knappt två meter hög och 17 meter i diameter. 1930 utgrävdes och borttogs en hög i anslutning till sandåsen, där man hittade en huvudgrav i form av en hällkista och tre sekundärbegravningar, alla från bronsåldern. I huvudgraven fanns en bronsdolk med slida och ett par dubbelknappar. Längre söderut längs åsen finns ytterligare två högar.

Drygt 100 meter väster om gravfältet utgrävdes 2003 inför vägbygge en boplats och tre gravar från äldre järnålder. I trakten finns ett ytterligare ett 30-tal gravhögar. I närheten ligger Tjärby kyrka.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.