Guyot

En guyot är en vulkankägla som tidigare stuckit upp ur havet och vars topp blivit platt av erosionen vid havsytan, innan den senare hamnat på större djup.[1][2]

Den förste att beskriva guyoter var geologiprofessorn Harry Hess, som 1945, under andra världskriget, upptäckte sådana formationer i Stilla havet när han lät sitt fartygs ekolod gå kontinuerligt.[3][4] Han kallade dem guyoter efter grundaren av geologiinstitutionen vid Princetonuniversitetet, Arnold Henry Guyot (1807–1884).[1][4]

Guyoterna gav en ledtråd till oceanbottenspridningen, som Harry Hess var den förste att beskriva 1962, då dess toppar återfinns på större djup ju längre bort de befinner sig från en mittoceanisk rygg.[3][4]

Bear Seamount guyot
3D-framställning av guyoterna
Bear Seamount (i förgrunden) och
Physalia Seamount (i bakgrunden) i nordvästra Atlanten.

Se även

Referenser

  1. ^ [a b] Guyot i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 5 januari 2017.
  2. ^ Guyots and seamounts University of Texas at Dallas. Läst 5 januari 2017. Arkiverad 6 maj 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ [a b] Harry Hess College of Earth and Mineral Sciences, Pennsylvania State University. Läst 5 januari 2017. Arkiverad 5 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ [a b c] Harry Hess: One of the Discoverers of Seafloor Spreading American Museum of Natural History. Läst 5 januari 2017. Arkiverad 15 maj 2016 hämtat från the Wayback Machine.
Bergskedja

En bergskedja är ett större område med sammanhängande bildning av berg. Bergskedjor bildas genom orogenes.

Exempel på bergskedjor är Alperna, Pyrenéerna, Kaledoniderna i Europa, Uralbergen och Kaukasus mellan Europa och Asien, Atlasbergen i Afrika, Himalaya i Asien, Klippiga bergen i Nordamerika samt Anderna i Sydamerika.

Djuphavsberg

Ett djuphavsberg, eller undervattensberg och efter det engelska fackuttrycket även kallat seamount, är ett berg som reser sig från havsbotten och ofta format av undervattensvulkaner (se guyot). Enligt en strikt definition, måste djuphavsbergets topp ligga minst tusen meter över den omgivande bottnen men fortfarande ligga under havsytan, men det förekommer också att man inkluderar berg ner till hundra meters höjd, liksom berg som når över havsytan och bildar öar.De flesta djuphavsberg hittas i djuphavsområden och har sina toppar hundratals, ibland flera tusen meter under havsytan. Några djuphavsberg avviker dock från det normala, till exempel Bowie Seamount, som reser sig omkring 3 000 meter från havsbotten och har sin topp endast 24 meter under havsytan.

Man räknar med att det finns omkring 100 000 djuphavsberg runt om hela världen. Enbart i Stilla havet beräknas de till omkring 30 000 och i Atlanten till 1 000 stycken. Endast omkring 100 är ordentligt utforskade.

Estuarium

Ett estuarium (latin: æstuarium, ’lagun’, ’bukt’, ’vik’) eller mynningsvik är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten. Resultatet blir en varierande grad av bräckt vatten. Ett estuarium kan bildas där ett vattendrag flyter ut i en vik eller annat vattenområde. Vattendraget måste vara tillräckligt stort för att sötvattenflödet skall ge något märkbar påverkan på salthalten i estuariet.

I en vidare mening kan även avgränsade havsområden där sött och salt vatten blandas samman kallas för estuarier. Sådana exempel är fjordar och innanhav som Östersjön.

Fors (vattendrag)

En fors är ett avsnitt av ett vattendrag där bädden har en relativt brant lutning som orsakar en ökning av vattenhastighet och turbulens. En fors är en hydrologisk funktion mellan flöde (en mjuk svepande del av en ström) och kaskad. En fors kännetecknas av att floden blir grundare och har vissa bergarter synliga över flödets yta. Då strömmande vatten skvätter över och runt stenarna blandas luftbubblor med det och delar av ytan och får en vit färg och bildar vad som kallas "skummande vatten". Forsar uppstår där bäckfåran är mycket motståndskraftig mot den eroderande kraften i vattendraget jämfört med bäckfåran nedströms från striden. Strömmar över fast bergart kan vara forsar under stor del av dess längd.

Forsar kategoriseras i klasser, i allmänhet från I till VI. En fors av klass V kan kategoriseras som klass 5,1–5,9. Medan forsar av klass I är lätta att klara av och kräver ingen manövrering, utgör strider av klass VI livsfara med liten eller ingen chans till räddning.

Halvö

En halvö är ett stycke land som skjuter ut i ett vattenområde, såsom en sjö eller ett hav, och som vanligtvis omges av vatten på tre av fyra sidor. Dessutom måste det vara en avsmalnad av landmassan mellan fastlandet och halvön.Vanligen är halvön fast förankrad i landmassan, men ibland förbinds den med övrigt land endast genom ett näs. Halvöar kan vara av mycket varierande storlek, men de räknas som större än uddar.

Kanjon

En kanjon (av engelska canyon, från spanska cañón ’ravin’, ’rör’) är en djup dalgång mellan höga klippväggar som av ett vattendrag karvats ur fast berggrund. Detta skiljer den från ravinen, där vattnet fört bort löst material i bildandet av dalgången.

En kanjon bildas genom att strömmande vatten, allt ifrån en flod till en å, eroderar ned berggrunden och bildar en dal där vattenflödet sedan flyter. Nivåskillnaderna i en kanjon kan uppgå till hundratals meter.

Kanjoner är vanliga i västra Nordamerika, där berggrunden ofta består av sedimentära bergarter som är lätteroderade. I Sverige finns bland annat Abiskojåkkas kanjon, Evagraven (Evig- eller Evengraven) och Hällingsåfallets kanjon, Sveriges längsta kanjon.

Kust

Kusten är mellan hav, eller ibland mellan en större insjö och land. Utmed kusten finns ofta stränder, hamnar och ibland fjordar. En stor del av världens befolkning bor nära havs- eller insjökuster. Kuster förändras i förhållande till naturkrafter som vågor och tidvatten, landhöjning och skiftande havsnivå. Den östra och västra kusten av ett landområde kallas ostkust respektive västkust.

Lagun

En lagun (av italienska och spanska laguna, av latinets "lämna, fördjupning") är geologiskt en genom smala landremsor från havet avstängd och vanligen grund del av havet. Det finns två huvudtyper:

Vid korallöar förekommer ofta grunda vatten omgivna av ringrev eller atoller.Vid långgrunda kuster eller utanför mynningen av floder, till exempel Nilen eller Po, varest deltabildning försiggår eller har ägt rum. Lagunerna vid Venedig är världsbekanta exempel; Frisches Haff och Kurisches haff, i vilka Wisła och Njemen utmynnar, är också laguner. Sådana laguner, som utgör delar av floddeltan, blir i tidernas längd fyllda av flodernas sand och slam, och de övergår därför småningom till ett lågt, flackt land, genomskuret av mångfaldigt förgrenade flodarmar. Snarlika begrepp är "haff" och "strandsjö"

Meander

Meander eller meanderlopp är en slingrande flodfåra i ett flackt landskap skapad av erosion i ytterkurvorna av floden och sedimentation i innerkurvorna. Bukterna kallas meanderslingor och området som omsluts av en slinga kallas meandernäs. När en slinga blivit tillräckligt utpräglad kan den bryta igenom ett näs och bilda en ny vattenfåra. Den slinga som då inte längre har något vattenflöde kan så småningom bilda en korvsjö. Ett meandrande lopp är den naturliga formen för varje vattendrag som flyter fram över ett slättlandskap. Företeelsen har fått sitt namn efter floden Maiandros i västra Turkiet.

Slingorna ger omväxlande syrefattig och syrerik miljö. Metoden att skapa konstgjorda meandrar används ibland för vattenrening eftersom i en syrerik miljö omvandlas ammonium till nitrat av nitrifikationsbakterier. I den syrefattiga miljön omvandlas nitratet av denitrifikationsbakterier till kvävgas som avgår till luften, och därav sänks nitrathalten.

Pierre-François Guyot Desfontaines

Pierre-François Guyot Desfontaines, född den 29 juni 1685 i Rouen, död den 16 december 1745 i Paris, var en fransk skriftställare.

Desfontaines var en tid professor i Bourges, men blev för sedlighetsförbrytelser inspärrad i Bicêtre. Genom Voltaires inflytande blev han utsläppt, men angrep senare denne, vilket hade en ytterst häftig polemik till följd. Desfontaines översatte Vergilius, Jonathan Swifts "Gullivers resor" (1727) med mera och utgav bland annat Dictionnaire néologique (1726; 7:e upplagan 1756).

Platå

Platå, högplatå eller högslätt är inom topografi ett höglandsområde med relativt flack terräng.

Saltöken

Saltöknar eller saltslätter är platta vidder täckta av salt och andra mineraler. De förekommer i öknar och är naturliga geologiska formationer till skillnad från saliner, som skapats av människan.

En saltöken skapas genom avdunstning av vattensamlingar, som sjöar eller dammar. Detta händer i klimat där vattenavdunstningen överstiger nederbörden, det vill säga i en öken. Om vattnet inte kan rinna ner i marken, blir den kvar på ytan tills den avdunstar och varvid den lämnar efter sig mineraler som fälls ut från saltjoner som finns upplöst i vattnet. Denna process kan ha pågått i tusentals år. Dessa mineraler speglar solens strålar och saltöknar upplevs ofta som vita.

Sanddyn

En sanddyn, även ibland benämnd klitt, är en sandformation som skapas av vind. När sanden blåser åt ett visst håll bildas stora berg av sand, men p.g.a dragningskraften faller sanden ner på andra sidan av berget. Då bildas sanddyner. Om en sanddyn breder ut sig tillräckligt mycket blir det en öken eftersom för mycket sand slår ut växtligheten. Sanddyner finns i många olika varianter och storlekar. Exempel på olika sorters dyner är barkaner, parabeldyner, stjärndyner och transversala dyner.

Slätt

"Grässlätt" omdirigerar hit. Se även gräsmarker.En slätt är ett geografiskt område som består av ett platt öppet landskap. En slätt saknar oftast skogar eller har enbart mindre skogsområden. En slätt brukar oftast ha gott om jordbruk då landskapet är lämpligt för detta. Skåne är ett exempel på ett landskap som till stor del består av just slätter.

Exempel på naturliga slättområden är prärie i Nordamerika, pampas i Sydamerika och savann i Afrika.

Strand

Strand är gränsområdet mellan öppet vatten och fastare land. Stränder kan i vissa fall ha torvbildande vegetation. De kan vara skogbevuxna och skogen kallas då strandskog eller strandsumpskog. Stränder påverkas ofta av vågor och tidvatten.

Träsk

Träsk kan också betyda insjö. För orter med namnet Träsk, se Träsk (olika betydelser).

Träsk är en typ av våtmark som oftast finns i anslutning till sjöar eller vattendrag.[källa behövs]

Vattenfall

Ett vattenfall är en plats där ett vattendrag faller rakt ned. Vattenfall bildas där rinnande vatten ej kunnat erodera ner marken lika mycket överallt, varför ett slags stup bildas på botten. Uppströms och nedströms från detta stup rinner vattnet som vanligt, men över stupet störtar vattnet brant ner. Många kända vattenfall benämns i pluralform som -fallen, antingen på grund av att de består av flera sammanlänkade fall eller efter engelska språkets vanliga pluralform även för enkla fall (jämför engelskans Angel Falls med spanskans Salto Ángel).

Världens högsta vattenfall är Angelfallen (976 meter, varav 807 i det största av flera successiva fall) i Venezuela. Sveriges högsta vattenfall är det 125 meter höga Njupeskär.

Vik (geografi)

En vik är en inbuktning i en kustlinje, antingen mot ett hav eller en sjö. En djup havsvik oftast med en bergig omgivning kallas ofta fjord, medan en bred havsvik ofta kallas för bukt. En grund vik kallades förr i tiden för mar.

Även en sjö som bildats genom strandförskjutning kan ibland benämnas som vikar. Ett exempel är Brunnsviken i Stockholm. Ordet vik syns i många svenska ortnamn, inklusive i Västervik och Örnsköldsvik.

Ås

En ås är en långsmal höjd som kan ha olika ursprung, huvudsakligen rullstensås, horst eller randmorän.

Jordens landformer

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.