Gravhög

Gravhög var ett fornnordiskt gravskick som var populärt i omgångar från neolitikum till vikingatiden. De äldsta högarna täckte stendösar. Under den äldre bronsåldern gjorde man jordbegravningar under hög. Under den yngre järnåldern var kremering vanligast.

Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normal grav. Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstraditon var vanligast i Sverige under vendeltiden.

Gravhög vid Gäverstads gård
Gravhög från yngre järnåldern, på gravfält vid Gäverstad gård, Östergötland.

Placering

Något som inte klart framgår idag, med nutidens vattennivåer, är att högarna ofta ligger vid forntida stränder. Detta var en lämpligt pampig begravningsplats, som sågs av förbifarande skeppsresenärer.

Många högar ligger på gravfält som också innehåller mängder med mindre bemärkta gravar, ofta från flera perioder. Att anlägga en hög innebar att man lade upp jord, sten, gräs etc. Om jord användes så kommer ett ganska stort område med jordbruksaktiviteter att försvåras. När väl en gravhög har anlagts kommer detta att fungera som en magnet för begravningar och andra aktiviteter. Den sena bronsålderns och järnålderns gravhögar lades i många fall till den tidiga bronsålderns och de neolitiska gravhögarna. På samma sätt anlades gravhögar under bronsåldern i områden där man tidigare hade anlagt neolitiska gravhögar. Diken runt högarna anlades på många ställen och kan ha angett gränsen för gravens område eller gravens sfär. Detta var speciellt vanligt under den sena bronsåldern i Nederländerna och Aisnedalen i nordöstra Frankrike.

Storhög

Eric of the Swea Region (c 820) alleged tumulus 2009 Hovgården Ekerö (1)
Kungshögen på Hovgården, Adelsö

En storhög är en ovanligt stor gravhög, minst 20 meter i diameter.[1] De tillhör två åtskilda tidsperioder, dels äldre bronsåldern då de är vanligast i Skånelandskapen och Småland, dels yngre järnåldern då de är vanligast i Götaland, Svealand och Norrland. En hög som bryter mot mönstret är den stora Hågahögen i Uppland som uppfördes under yngre bronsålder omkring år 1000 f Kr. Bronsåldershögarna har ofta en halvcirkelformad profil, medan storhögarna från järnåldern brukar ha rakt avsläntade sidor samt en avplanad topp. Profilen kan således ge en god men inte definitiv vägledning i dateringen.

Storhögar brukar utifrån den enorma arbetsinsatsen de krävde betraktas som stormansgravar, och dateras i Svealand oftast till vendeltiden och vikingatiden. De äldsta i Västergötland går tillbaka till 300-talet, där högen vid Hullsjön ett exempel med daterbara guldföremål, medan Skalundahögen daterats till början av 700-talet. Av de utgrävda storhögarna har några visat sig innehålla kvinnogravar, däribland en av de tre kungshögarna i Gamla Uppsala.

Den äldre bronsålderns storhögar, som främst byggdes i Sydskandinavien, har en motsvarighet i sten norr om sitt huvudsakliga utbredningsområde. Under denna tid byggde man i norra Götaland samt Svealand och längs Norrlandskusten i stället stora gravrösen av sten utan att täcka dem med jord, vilket skiljer dem från regionens gravhögar. På Västkusten går gränsen ungefär i mitten av Halland. I Danmark och Tyskland förekommer storhögar även inom den snörkeramiska kulturen under mitten av bondestenåldern, men denna tradition etablerades aldrig i Sverige.

Nordens största hög är Raknehaugen i Norge med en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Danmark torde vara det land med flest riktigt stora gravhögar, med ett tiotal högar med diameter över 80 meter. De flesta av dessa härrör dock från bronsåldern. I Sverige torde Uppland vara det storhögstätaste landskapet med drygt 30 kungshögar och omkring 170 storhögar.[2]

Kungshög

Storhögar med en diameter på minst 30 meter benämns kungshögar.[1] Dessa finns företrädesvis i Mälarlandskapen men flera exemplar återfinns också i andra jordbruksbygder i landet. I likhet med andra storhögar är de ofta från yngre järnåldern, främst vendeltid. Flera av kungshögarna är dock inte närmare daterade. Några av de allra största är Högom i Medelpad (upp till 40 meter i diameter, 400-500 e.Kr.), Inglinge hög i Småland (37 meter), Ottarshögen i Uppland (37 meter, ca år 600 e.Kr.), Ströbo hög i Västmanland (40 meter), Grönehög i Bohuslän (upp till 50 meter, ca år 500 e.Kr.), Ledbergs kulle i Östergötland (upp till 50 meter, mellan 780 och 990 e.Kr), Nordians hög i Uppland (50 meter), Uppsa kulle i Södermanland (55 meter), Skalundahögen i Västergötland (65 meter, ca år 600 e.kr.), Anundshög i Västmanland (upp till 65 meter, ca år 600 e.Kr.) och de tre Uppsala högar i Uppland (upp till 70 meter, 550-625 e.Kr.).

Funktion

Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina anspråk. Sju generationer gav rösträtt vid tinget talas det om i vissa källor. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör – ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag.

Även om gravarna ser ganska lika ut kan man inte säga att det ligger samma idéer bakom gravarna. Förmodligen skilde sig ”idén” om gravarna från tidsperiod till tidsperiod och från plats till plats, men några gemensamma drag är värda att nämna. Gravarna som sådana kan inte ha representerat den totala befolkningen. Gravarna är alltför få. Den synliga delen av högen representerar den sista delen av skapandet av en begravningsplats. Före denna ansamling av material torde det ha skett en rad aktiviteter och anläggningar ha anlagts såsom gropar, gravkammare, stensättningar, gravbål etc.

Se även

Vållehög, Södra Åkarp, Vellinge kommun
Vållehög strax öster om Vellinge i Skåne.

Referenser

  1. ^ [a b] Hyenstrand, Å. 1974. Centralbygd -- randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Stockholms universitet. s. 104.
  2. ^ Kungshögarna i Sverige, Kjell Silver
Andersön

Andersön är en av de större öarna i Storsjön i Östersunds kommun i Jämtland. Ön ligger i Sunne socken två mil sydväst om Östersund vid Sannsundets norra del. Hela ön är ett naturreservat.

Ön är ett populärt friluftsområde och utflyktsmål. Båten S/S Thomée gör ofta turer till Andersön. På ön finns även kulturhistoriska sevärdheter, till exempel boplatser från stenåldern och en gravhög samt lämningar efter Andersö skans från 1650-talet.

Andersöns norra udde heter Käringnäset. Den östra udden heter Oxmelen. Mellan Oxmelen och Trefotudden cirka en kilometer söderut utbreder sig Oxmelviken. Den västra udden heter Båthusudden.

Anundshög

Anundshög (eller Anunds hög) är dels namnet på en storhög (gravhög) i utkanten av Västerås, Badelunda socken, Västmanland, dels namnet på fornminnesområdet högen ligger i. En vandringsled går genom området.

Axmar by

Axmar by eller Axmarby är en småort i Hamrånge socken i Gävle kommun.

Axmarby är en mycket gammal fiskehamn. Det har diskuterats huruvida den utnyttjats av Gävlefiskarna, eller om dessa hållit sig vid Kusökalv. Klart är i varje fall att det länge funnits täta förbindelser mellan Axmar och Gävle och att fiskarna varit den förmedlande länken. På 1930-talet hade Axmars hamn redan övergivits, medan folk från fastlandet ännu bedrev fiske på Kusökalv.Vid Jungfrukusten intill Axmar finns Gästriklands största gravhög, Högkullen (Axmarhögen), vilken anses vara en vikingagrav. Axmar är ett naturnamn. Förleden Ax kan härröra från ag eller från sädesax (korn) som tidigt odlades i bygden. Efterleden mar kan tydas som långgrund havsvik.

Axmar är beläget intill järnvägslinjen Ostkustbanan och var tidigare utöver en ren skogs- och jordbruksbygd också ett säte för sågverksindustri, under 1950-talet hade här Sjökarteverket en bas för mätning av havsdjup i södra Norrlandskusten. 1671 anlades Axmar bruk av Claes Depken, bruket var under olika ägare i drift fram till 1927.

Axmarbygden har många fritidsboende främst i områdena kring Axmarfjärden, Finnharsfjärden, Gåsholma och Hari. Yttre Axmarfjärden med Kusön (Gästriklands största ö) ingår i Axmars naturreservat.

Axmar figurerar i litteraturen bland annat i romanen De bröto bygd av Per Wikberg där Axmar/Axmarby förekommer i förklädnad av namnet Sjövik samt i de historiska romanerna Onåd och Dömd som häxa av Leif Syrén.

Axmarhögen

Axmarhögen eller Högkullen är en gravhög i Hamrånge socken, Gävle kommun. Högen ligger invid landsvägen mellan Axmar och Gåsholma. Den är cirka 30 meter i diameter och drygt fyra meter hög och därmed Gästriklands största gravhög. Den har inte grävts ut men torde vara anlagd under järnåldern.

Bjärekustens naturreservat

Bjärekusten är ett naturreservat i Hovs och Torekovs socknar i Båstads kommun i Skåne.

Reservatet är 560 hektar stort och sträcker sig längs större delen av Bjärehalvöns kust. På den norra delen reser sig Hovs hallar och Knösen. I söder planar terrängen ut mot Skälderviken. Stränderna är till stor del steniga och blockiga.

Floran rymmer ovanligheter som flocksvalting, småfrossört och martorn.

Området är rikt på fornlämningar oftast i form av rösen och gravhögar. Här finns Skånes största gravhög, Dagshög samt Gröthögarna. Bjärekustens naturreservat är skyddat sedan 1971 och utvidgades 1976.

Dainsleif

Dainsleif (fornnordiska Dáinsleif: "Dains arv") är det svärd med vilket konung Högne (Hǫgni) utkämpar Hjadningastriden – det fältslag som troddes pågå ända fram till Ragnarök. Myten finns i flera versioner. Enligt Snorre Sturlassons skildring i Skáldskaparmál orsakades striden av den norske vikingen Hedin (Heðinn) Hjarrandason, som tog kung Högnes dotter Hild i brudrov. Högne tog upp förföljandet och hann till sist ikapp de flyende vid Orkneyöarna. De båda krigarna ställde nu upp sina härar i slagordning på Högö (Háey, nuvarande Hoy). Hedin erbjöd kung Högne förlikning och sade sig vara villig att betala höga böter, men Högne förkastade anbudet eftersom han redan hade dragit sitt förtrollade svärd Dainsleif:

Dainsleif bär alltså samma förbannelse som det magiska svärdet Tyrfing i Hervararsagan: när det väl har dragits måste det vålla död. Dain (Dáinn) är ett dvärgnamn och brukar tolkas som namnet på smeden. Kanske är det samme Dain som, tillsammans med sin bror Nabbi, förfärdigade Hildisvin, vilket berättas i Hyndluljóð 7. Dvärgen Dain nämns också i dvärgatulan i Vǫluspá 11, och sägs i Gylfaginning 14 tillhöra en grupp dvärgar som bor under jorden. Också i Hávamál 144 nämns en Dain, som dock uppges vara en alv.

Men förmodligen har namnet Dáinsleif från början betecknat svärdet som en gravgåva. Dáinn är inte bara ett dvärgnamn; ordet betyder "död" eller "döding" och leif kan översättas "arv, kvarlåtenskap".

Det har varit praxis att vissa gravgåvor efter en tid i "dödsriket" (graven) har kunnat återbördas till de levandes värld genom rituella högbrott (det vill säga "inbrott" i gravhögen). Gro Steinsland tänker sig att det främst har varit "maktens symboler" som på detta sätt har hämtats tillbaka, och hon nämner som exempel "värdighetstecknen äpple, ring och stav", som enligt Skírnismál färdas "mellan Utgård och Asgård, från liv till död och tillbaka igen". I de högbrott som omtalas i den isländska sagalitteraturen har dock i de flesta fall de återbördade föremålen varit vapen, i synnerhet svärd. Hervararsagans berättelse om hur Hervör tar sig in i sin fader Angantyrs gravhög för att hämta svärdet Tyrfing, är det klassiska exemplet. Replikskiftet mellan henne och den uppväckte döde, som finns i Hervararkviða, rymmer kanske minnet av en sådan högbrottsritual. Flera gånger upprepar Hervör sin begäran; den döde ställer sig först motvillig, men ger till sist med sig.

Om Dainsleifs historia är ingenting känt, men eftersom svärdet tillskrivs samma magiska egenskaper som Tyrfing kan det ha gjort samma resa genom dödsriket.

Diser

Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga gudaväsen. Namnet "dis" är svårtolkat, men betecknar i de flesta fall en eller flera gudomliga kvinnor. Jordiska kvinnor kunde bära namn sammansatta med -dis, som Odensdisa, Freydis och Hjördis. Diserna kunde vara både välvilliga och ondskefulla. I en isländsk kortsaga (tåt) dödar nio svarta diser en ung man, medan de nio vita diser som skyndat till hans undsättning inte hinner fram i tid. Berättelsen har tolkats som kampen mellan den forna religionen och kristendomen.Diserna hade ett eget offer som kallades Disablot. I de isländska sagorna omtalas att dessa ägde rum på hösten, som det berättas i Egil Skallagrimsons saga, Viga-Glums saga och Gisle Sursons saga. Detta blot sammanföll sannolikt med ett höstligt offer och ölgille till Frej. Öldrickandet levde kvar efter kristnandet, men då skulle första skålen riktas till Kristus och jungfru Maria, för att de skulle ge ett gott (nästa) år.I Svealand firades Disablotet om våren i samband med Distingsmarknaden. Den mest kända hölls i Uppsala under vårvintern. En av de första (sago)kungarna red runt Disarsalen i samband med blotet. Här snubblade hans häst, kungen föll av och krossade huvudet mot en sten. Berättelsens historiska värde är omdiskuterad. Disarsalen omnämns i andra berättelser och namnet "Disens sal" antyder att det även fanns en gudomlig ledare i disernas kollektiv. Gudinnan Freja - som också kallas Vanadis - skulle kunna vara denna gudom. Hon var ju också den som mottog kvinnorna efter döden.Distinget fortsatte att firas i Uppsala, efter religionsskiftet. Andra platser, som kan kopplas till diser, finner man genom ortnamnen, exempelvis gården Disarås i Edsvära socken i Vara kommun, offerkällan Disakällan på gränsen mellan Göteve socken och Sörby socken i Falköpings kommun och gånggriften Disarör, även den i Göteve, är några exempel från Västergötland.

I Östergötland finns gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij, det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.Diserna är nära besläktade med andra kvinnliga gudakollektiv som nornor och valkyrior.

En gammal gravhög vid Raklev på Refsnæs

En gammal gravhög vid Raklev på Refsnæs är en målning av Johan Thomas Lundbye från 1839.

En gammal gravhög vid Raklev på Refsnæs är målad i nationalromantisk tradition. Budskapet är att Danmark har en lång historia och att landet är mycket vackert.

Konstverket har en gravhög på udden Refsnæs norr om Kalundborg på Själland som sitt centrala motiv. Den är en repoussoir, det vill säga den har en kraftigt framhävd förgrundsfigur, gravhögen, som förskjuter bakgrunden bakåt och ger målningen ett stort djup.

Johan Thomas Lundbye hade lärt känna Refsnæs redan i barndomen, då hans far som ung kapten hade kommando över förskansningarna på spetsen av Refsnæs och gifte sig med dottern till tullinspektören i närbelägna Kalundborg. Lundbye föddes där, och höll genom morföräldrarna kontakt med trakten. Han drogs till naturen där, eftersom den var så oförstörd. Av hans teckningar och målningar framgår att han också var fascinerad av områdets många fornminnen.

Målningen är av tio konstverk, som valts ut av danska konstinstitutioner för att representera dansk konst i Europeanas konstprojekt 2016.

Fuglie

Fuglie är en småort i Trelleborgs kommun och kyrkby i Fuglie socken på Söderslätt i Skåne.

Fuglie består grovt indelat av två kvarter.

På en höjd ligger Fuglie kyrka som är byggd i början av 1900-talet i nygotisk stil. Kvar från den medeltida kyrkan finns altaret från 1595 och dopfunten från 1656. Framför kyrkan står en runsten (Fugliestenen 2) och på en gravhög i en trädgård bredvid står ytterligare en, Fugliestenen 1. Fuglie skrivs omkring 1120 Fuglhøge. Förleden är djurbenämningen fågel, på fornspråket fughl eller foghl.

Hjortshög

Hjortshög är en småort i Helsingborgs kommun i Kropps socken är belägen någon kilometer öster om Helsingborg.

Håby

Håby är kyrkbyn i Håby socken och en småort i Munkedals kommun i Bohuslän.

Strax norr om Håby samhälle går Lysekilsbanan, en järnväg som förbinder Lysekil med Bohusbanan vid Smedberg, strax nordväst om Håby samhälle.

Ortnamnet (tidigast belagt 1391: Haugbya kirkia) innehåller fornvästnordiska haugr 'hög', åsyftande antingen en naturlig terrängförhöjning eller en gravhög, och by 'gård', 'by'.

I ortens centrum ligger Håby kyrka och här finns bussterminal, Håbyterminalen.

Hågahögen

Hågahögen, även benämnd Björns hög och Kung Björns hög, är en gravhög från bronsåldern, belägen i Hågadalen i Bondkyrko socken strax väster om Uppsala. Gravhögen som är cirka 7 meter hög och 45 meter i diameter anlades omkring år 1000 f.Kr. Det är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav.Högen grävdes ut åren 1902–03, då även den blivande kungen Gustaf VI Adolf medverkade, under ledning av arkeologen Oscar Almgren. Man fann bland annat 52 olika gulddekorerade föremål, en del visserligen endast ytterst små fragment, varav ett var ett guldsmyckat svärd. Man fann även ett mantelspänne och guldspiraler som tydde på att en kvinna legat begravd i högen. Möjligen var graven därför ägnad två personer.Högen är den enda i sitt slag i Mellansverige: de närmaste jämförbara är Lusehøj på Fyn i Danmark och i Seddin i norra Tyskland. Den stora mängden guld motsvaras närmast av gravar från Oders dalgång.Det krävdes ungefär 7 500 mandagars arbete att anlägga högen: underst ligger sten i ett fyra meter högt röse, och därpå ytterligare fyra meter grästorv, motsvarande mer än 6 fotbollsplaner. Efter att högen anlagts fortsatte den att användas: undersökningar av ytskiktet visar att eldar tänts på den, och på högen finns utströdda ben av främst ekorrar och hundar, men även nöt och svin samt ben från flera olika människor, däribland ett lårben som brutits så att märgen kommit fram.Vid tidpunkten för högens anläggande var platsen en utskjutande udde i en vik av Mälaren, som sträckte sig norrut och väster om nuvarande Uppsala. Hågahögen är belägen på ett gravfält där det finns ytterligare tre gravhögar, 24 runda stensättningar och två resta stenar. Längre ner längs den dåtida stranden finns fornborgen Predikstolen, längre upp längs stranden finns flera gravplatser och fornborgar men inget som kan mäta sig med den monumentala Hågahögen. Fynden påminner om fynd som gjorts vid utgrävningar i Ryssgärde.

Fynden från Hågahögen förvarades på Historiska Museet i Stockholm. I februari 1986 stals det berömda guldspännet från museet. Delar av det återfanns fyra månader senare på Narvavägen.

Hökhuvud

Hökhuvud är kyrkbyn i Hökhuvuds socken och en småort i Östhammars kommun. Den är belägen vid länsväg 288 och Olandsån.

Framträdande på orten är Hökhuvuds kyrka från 1400-talet med klockstapel och prästgård, samt en gravhög som förknippas med den mytiske Torer Hök. Han ska ha levat på vikingatiden. Ortens namn sägs ha att göra med hans död. Namnet kan också tydas som "höjd där hökar hållit till". I Reutersköldska skolan har bygdens barn fått undervisning från 1902 till 2004. Sedan dess går de på skolorna i Gimo.

Kungshögen

Kungshögen kan syfta på:

Kungshögen, Bolmsö – en större gravhög, belägen på nordöstra sidan av Bolmsö i sjön Bolmen

Kungshögen i Höllviken – en gravhög från bronsåldern i Höllviken i Vellinge kommun

Kungshögen, Nysäter – en större gravhög från järnåldern i Nysäter i Gillberga socken i Säffle kommun

Ledbergs kulle

Ledbergs kulle är Östergötlands största gravhög och härrör förmodligen från vikingatiden. Den ligger intill Ledbergs kyrka.

Maeshowe

Maeshowe (eller Maes Howe) är en förhistorisk gravhög på ön Mainland i Orkneyöarna, Skottland. Själva gravkammaren är daterad till någonstans under yngre stenålder (neolitikum), förmodligen uppförd mellan 3100 och 2800 f.Kr. Maeshowe ingår i världsarvet Heart of Neolithic Orkney, som finns på Unescos världsarvslista sedan 1999.

Odensbacken

Odensbacken är en tätort i Örebro kommun.

Odensbacken ligger mellan riksväg 52 och Kvismare kanal cirka 25 km öster om Örebro.

Sandefjords kommun

Sandefjords kommun (norska: Sandefjord kommune) är en kommun i Vestfold fylke i Norge. Den administrativa huvudorten är staden Sandefjord, där också huvuddelen av befolkningen bor.

Kommunen gränsar i väster till Larviks kommun, i norr till Re kommun och i öster till Tønsbergs kommun.

Inom ramen för den pågående kommunreformen i Norge har Andebu och Stokke kommuner sedan den 1 januari 2017 gått upp i Sandefjords kommun.

I Gokstad i Sandefjord hittades 1880 det så kallade Gokstadsskeppet, ett vikingatida skepp som begravts i en gravhög.

Sangis

Sangis är en tätort i Nederkalix distrikt (Nederkalix socken) i Kalix kommun. Tätorten är belägen mellan Kalix och Haparanda och är en gammal jordbruksby och genomkorsas av E4. Några kilometer väster om byn, vid Sangis kvarn finns Sangishögen. Det är en gammal gravhög från tidig vikingatid.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.