Gerillakrigföring

Gerillakrigföring är en metod för krigföring som innebär att små grupper utför begränsade anfall mot en fiende som i regel är överlägsen i antal eller teknik. Det skiljer sig från så kallade storkrig, genom att åtminstone en krigande part inte är en reguljär armé; många krig utspelas emellertid med inslag av båda dessa metoder av krigföring. Ett gerillakrig brukar vidare definieras i termer av subversivitet, och kännetecknas av att kriget saknar front. Gerillor har ett naturligt samband med revolutionära händelseförlopp.

Soviet guerilla
Sovjetisk gerilla i Vitryssland, 1943.

"Gerilla" som begrepp och term

Ordet "gerilla" kommer av det spanska ordet guerrilla som betyder ’litet krig’. Det började användas under 1700-talet i det franska uttrycket petit guerre, varifrån det spreds till tyska, kleiner Krieg, och engelska, small eller little war. Den spanska formen som internationellt blivit den dominerande, härrör från Spanska folkkriget under början av 1800-talet. Synonymt med "gerilla" används även "partisankrig", "detachementskrig" och "insurrection". Andra spridda beteckningar på fenomenet är "subversiv krigföring", "underjordiska arméer", "irreguljära kårer" och frikårer.

Viktiga faktorer i gerillakrigföring är överraskning, ett rörligt uppträdande och stödet från befolkningen. Gerillor kan vara motståndsrörelser mot en ockuperande makt, eller rörelser som på annat sätt försöker påverka eller störta en stats regering, till exempel separatiströrelser. När reguljära arméer eller stater bemöter en gerilla med samma krigsmetoder, kallas de kontragerillor.

Organisationen kallas gerilla och den stridande kallas gerillasoldat. En gerilla ingår inte i någon stats krigsmakt, även om den kan få stöd av vänligt sinnade regeringar. Medlemmarna är i regel civil lokalbefolkning och andra frivilliga. Även reguljära militära förband kan strida med metoder som liknar gerillakrigföring. Detta kallas fria kriget.

Huruvida ett uppror benämns "gerillakrig" eller inte beror på en rad faktorer. Flera försök till objektiva bedömningsgrunder har havererat, men principiellt kan ett gerillakrig kännas igen utifrån några olika utgångspunkter:[källa behövs]

  1. Styrkans storlek och mål: en gerilla är till antal stridande underlägsen, uppträder i små grupper, och agerar snarare taktiskt än angriper med stormningar av fienderna.
  2. Metod: gerillans formationer är inte bundna utan irreguljära.
  3. Socialpolitiskt: gerillan består av revolutionärer som vänder sig mot den rådande politiska ordningen och utgör en part i ett inbördes- eller befrielsekrig.
  4. Soldaten: en gerillasoldat värvas individuellt, ofta genom att han övertygas om gerillakrigets nödvändighet, och avkrävs elitegenskaper.[källa behövs]
  5. Stridsteknik: det subversiva kriget följer inte samma öppna förfarande som när två stater krigar utan sker ur det fördolda, ur bakhåll, och i och med överraskningsmomenten med inslag av terror. Gerillan saknar folkrättslig myndighet att förklara krig. Varken metoderna eller företeelserna är därför folkrättsligt legitima enligt krigets lagar.[källa behövs]
  6. Territoriellt: gerillan krigar inte längs fronter, utan angriper mål, varmed krigsplatsen inte är geografiskt avgränsad.

Exempel på gerillakrigföring ur historien

Fastän termen "gerilla" myntades i Spanien under napoleonkrigen för att beskriva det spanska folkets kamp mot de franska ockupationstrupperna, är fenomenet dock avsevärt äldre. Redan på 100-talet f.Kr. använde mackabeerna framgångsrikt metoden i sitt uppror mot seleukiderna. Romarriket mötte mer eller mindre framgångsrika anfall från gerilla i Palestina (zeloter), Britannien (ledda av Cassivellaunus), Spanien (ledda av Viriathus) och andra områden. Den engelske kungen Edward I (1239-1307) mötte gerillakrigföring både i Wales och Skottland. De skånska snapphanarna under Horns krig är ett annat exempel på gerillakrig mot en ockupationsmakt. Under det amerikanska frihetskriget (1775-1783) fördes vissa strider med gerillataktik, särskilt innan de amerikanska styrkorna hade samlats. På andra världskrigets östfront bands tyska styrkor av partisaner. Mao Zedong förde ett framgångsrikt gerillakrig mot Guomindangregeringen och de japanska ockupationsstyrkorna i Kina från 1927 och fram till 1940-talet. I Vietnamkriget var gerillakrigföring av FNL (Även känt som Viet Cong) som byggde på Maos tankar en viktig del av strategin i kriget mot Frankrike och USA.

Gerillakrigföringens principer

Gerillakrig är ett exempel på det som kallas ”indirekt strategi”, det vill säga att man angriper motståndaren där han är som svagast och undviker att möta hans huvudstyrkor.

Överraskning är viktigt, och ett medel för att uppnå överraskning är att vilseleda fienden om gruppering och avsikter. Gerillan angriper helst oförsvarade eller svagt försvarade mål, till exempel underhållsförband, staber, patruller eller infrastruktur. Man strävar efter kraftig lokal överlägsenhet i styrka, fem till ett eller mer vid strider. Om gerillaförbandet möter en överlägsen fiende undviker man strid. Gerillaförbanden är i regel utspridda mellan angreppen och samlas först inför striden, varefter man sprider ut sig igen. Mellan angreppen blandar sig ofta gerillasoldater med civilbefolkningen. Gerillan eftersträvar att erövra vapen och annan utrustning från fienden, och om möjligt också att rekrytera soldater från fiendesidan. Det är en fördel att ha säkra basområden för utbildning och återhämtning. Dessa kan ligga i en vänligt sinnad grannstat, i dold och svårtillgänglig terräng eller, när gerillan vuxit sig starkare, i områden som man behärskar militärt.

Mao Zedong som skrev flera texter om gerillakrig beskriver hur en gerillakampanj skall föras för att bli framgångsrik:

I gerillakrigföring, välj taktiken att verka komma från öster och anfalla från väster. Undvik det fasta, anfall det urholkade. Anfall; dra er tillbaka. Slå ett blixtsnabbt slag, sök ett blixtsnabbt avgörande. När gerillan tar strid med en starkare fiende drar de sig tillbaka när han rycker fram; ansätter honom när han gör halt; slår till när han är trött; förföljer honom när han drar sig tillbaka. I gerillastrategi är fiendens eftertrupp, flanker och andra sårbara områden hans livsviktiga punkter och där måste han bli ansatt, anfallen, skingrad, utmattad och tillintetgjord.

För att gerillan skall kunna operera i ett område behöver den också stöd från lokalbefolkningen. Befolkningen kan till exempel bidra med mat och materiel, underrättelser och gömställen. Mao insåg detta och satte därför upp regler för hur hans styrkor skulle förhålla sig till civilbefolkningen. Bland reglerna fanns uppmaningen att vara artig och att inte stjäla så mycket som en trådända från befolkningen. För att vinna stöd från befolkningen kombineras ofta krigföringen med propaganda. Propagandan kan också riktas till utlandet för att vinna internationellt stöd.

Framgångsrika gerillarörelser följer ofta ett mönster där attackerna i början är små och utspridda, men där de i ett senare skede samordnas i tid och rum (ibland ända upp på nationell nivå). I ett avslutande skede övergår gerillan till att bli reguljära stridskrafter eller samordnar sina attacker med dem för att nå största effekt. Flera självständighetskrig mot kolonialism har varit gerillakrig, till exempel Självständighetskriget i Algeriet.

Bekämpning av gerilla

Det är svårt för konventionella styrkor att besegra en gerilla militärt, eftersom gerillan undviker strider med överlägsna fiender. Ansträngningarna riktas istället ofta mot att dra undan stödet från befolkningen. Detta kan ske genom etnisk rensning, isolering eller genom motpropaganda och andra åtgärder riktade till befolkningen. Den brittiske militärhistorikern sir Basil Liddell Hart myntade uttrycket "att vinna folkets sinne och hjärta" (Hearts and Minds) för att beskriva hur man vinner folkets stöd. Ett annat angreppssätt är att inte i första hand se gerillakriget som ett militärt problem, utan ett socialpolitiskt.

Personer inom gerillakrigföring

Kända gerillarörelser

Litteratur

Marighella, Carlos: Liten handbok för stadsgerilla. Gidlunds, Sthlm 1970.

Se även

Externa länkar

Alfonso Cano

Alfonso Cano, nom de guerre för Guillermo León Sáenz Vargas, född 22 juli 1948 i Bogotá, död 4 november 2011 nära Suarez, Cauca, var en colombiansk gerillaledare för Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia - Ejército del Pueblo; FARC-EP. Under hans ledarskap återsamlade gerillan sina krafter genom en manöver som går under namnet "Plan Renacer". En av de vanligaste orsakerna till desertering inom FARC-EP är politikens påstått minskade betydelse för gerillan, varför Cano har beslutade sig för att öka den politiska skolningen inom de egna leden. Alfonso Cano sköts till döds 4 november 2011 av den colombianska regeringens styrkor.

Asymmetrisk krigföring

Asymmetrisk krigföring är ett mycket brett begrepp som innebär att ett krig utkämpas på annat sätt än att två konventionella militära styrkor bekämpar varandra. Bland metoder för asymmetrisk krigföring kan nämnas:

Gerillakrigföring

Att en sida använder kärnvapen, biologiska vapen och kemiska vapen.

Att en sida avsiktligt attackerar civilpersoner och civila anläggningar hellre än militär personal och på fientligt område.

Spridande av desinformation för att smutskasta motståndaren och väcka omvärldens sympati, till exempel påstå att fiendens styrkor begår övergrepp på civilbefolkningen.

självmordsbombare och självmordspiloter.

Attacker mot "fientliga intressen" utanför stridsområdet, till exempel ambassader, företag, turistmål.

Carlos Marighella

Carlos Marighella, född 5 december 1911 i Salvador, Bahia, Brasilien, död 4 november 1969 i São Paulo, Brasilien, var en brasiliansk revolutionär och marxistisk teoretiker som utvecklade begreppet ”stadsgerilla”. Han var grundare och ledare av organisationen Ação Libertadora Nacional (ALN), och tidigare en av ledarna för det brasilianska kommunistpartiet Partido Comunista Brasileiro.

Marighella försökte i sin bok Liten handbok för stadsgerilla (1969) formulera en strategi för gerillakrigföring i stadsmiljö. Marighella ville skapa en väpnad konflikt som skulle provocera regimen till repressiva åtgärder. Dess åtgärder skulle, enligt Marighella, i sin tur föranleda en folklig revolt. Hans teorier influerade bland andra tyska Röda armé-fraktionen.

Marighella sköts ihjäl av brasiliansk säkerhetspolis i ett bakhåll den 4 november 1969.

Earth Liberation Front

Earth Liberation Front (ELF), "Jordens Befrielsefront" är ett kollektivt namn för autonoma individer och grupper som enligt Earth Liberation Front Press Office (eg. North American Earth Liberation Front Press Office med förkortningen NAELFPO eller ELFPO) , använder "ekonomiskt sabotage och gerillakrigföring för att stoppa exploateringen och förstörelsen av den naturliga miljön" . Organisationen bildades i Brighton, Storbritannien 1992. Den har varit aktiv bl.a. i USA, Kanada och Island, totalt 17 olika länder. ELF-sympatisörer säger att det är en grupp som försvarar naturen genom att försöka ta ifrån miljöförstörare det ekonomiska intresset i sin verksamhet. Detta genom att åstadkomma dem ekonomisk skada.Environmental Life Force (också med samma förkortning som Earth Liberation Front, ELF), också känt som Original ELF, var föregångaren till Earth Liberation Front. Environmental Life Force var en radikal miljögrupp som bildades 1977 för att använda explosivt material i försvaret mot naturförstörelse.

Fria kriget

Fria kriget är en form av gerillakrigföring som förs med avskurna och ofta splittrade mindre militära enheter inom av fienden taget område. Striden skall främst genomföras med eldöverfall och överfall mot fiendens staber, fordonskolonner, förläggningar och förråd för att försvåra fiendens verksamhet. Inom ockuperade områden kommer också jägarförband att genomföra störstrid, som är en planerad operation bakom fiendens linjer – till skillnad mot fria kriget som är oplanerat. Under det kalla kriget ingick det fria kriget i större eller mindre grad i värnpliktsutbildningen och syftet var att samtliga värnpliktiga soldater skulle kunna bedriva gerillakrigföring vid ockupation av svenskt territorium.

Frikår

Frikår var ursprungligen en benämning på ett mindre militärt förband som i krig rekryterades på frivillig grund och som ofta ägnade de sig åt gerillakrigföring bakom fiendens linjer. Kända frikårer sattes upp av Ludwig Adolf Wilhelm von Lützow under Napoleonkrigen och av Garibaldi under Italiens enande. Efter första världskriget uppstod politiska väpnade grupper i många länder; en del av dessa kallades för frikårer.

Första boerkriget

Första boerkriget (nederländska: Eerste Boerenoorlog, afrikaans: Eerste Vryheidsoorlog, bokstavligen Första Frihetskriget, engelska: First Boer War) också känt som Första anglo-boerkriget eller Transvaalkriget, utkämpades från 16 december 1880 till 23 mars 1881 mellan boerstyrkor (Sydafrikanska republiken) och det Brittiska imperiet.Orsaken till kriget var sir Theophilus Shepstones annektering av Transvaal 1877, efter Zulukriget. Boerna protesterade kraftigt mot detta, och 1880 gjorde de uppror. Kriget tog en annan vändning än den britterna väntat, när boerna började med gerillakrigföring, och som en följd av detta orsakade britterna stora förluster genom bruk av prickskyttar.

En brittisk styrka under befäl av George Pomeroy Colley besegrades i slaget vid Majuba Hill i februari 1881, och boerna fick därefter självstyre i Transvaal.

Gerillamarknadsföring

Gerillamarknadsföring, eller gerillareklam, av engelskans Guerrilla marketing, är okonventionella marknadsaktiviteter ämnade för att nå maximalt resultat med minimala resurser. Typisk gerillamarknadsföring är oväntad, överraskande, okonventionell, potentiellt interaktiv och riktad för att nå målgruppen på oväntade platser. Syftet med gerillamarknadsföring är att skapa en unik, engagerande och tankeväckande effekt som gör att det blir ett spritt samtalsämne och skapar viral spridning.

Benämningen gerillamarknadsföring kommer från begreppet gerillakrigföring och bygger på principen att en liten specialiserad styrka kan attackera sina mål på ett framgångsrikt sätt genom att använda sig av okonventionella strategiska och taktiska metoder. Man använder sig av en kombination av flera andra marknadsföringsmetoder för att på så sätt öka genomslagskraften. Utmärkande för marknadsföringsmetoden är bland annat användandet av moderna medier och flera kanaler (direktreklam, produktplacering, med mera) för att nå ut till sin tilltänkta målgrupp.

Göingehövdingen (TV-serie)

Göingehövdingen (på danska Gøngehøvdingen) är en dansk äventyrs-TV-serie i tretton avsnitt från 1992 med Søren Pilmark i huvudrollen som Göingehövdingen Svend Povlsen.

Serien är baserad på Carit Etlars äventyrsroman från 1853. I Sverige visades serien på TV2 med start den 18 mars 1992. Regissör var Peter Eszterhas. Manus skrevs av bröderna Gert Henriksen och Bjarne O. Henriksen. Flera av scenerna spelades in på slott i Själland som är stängda för allmänheten. Drottning Margrethe tillät även den danska beridna högvakten och hovstallet att medverka i många av scenerna. Vinterscenerna spelades in i Östersundstrakten. När serien sändes i Sverige var det svenska officerarnas röster dubbade från danska till svenska.Handlingen utspelar sig under Karl X Gustavs första danska krig (1657–1658) och Göingehövdingen leder en grupp snapphanar i gerillakrigföring mot svenskarna.

Haganah

Haganah (hebreiska, "försvar") var en judisk paramilitär organisation som existerade mellan år 1920 och år 1948. Organisationen både utförde attacker mot brittiska och arabiska intressen i det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Efter staten Israels grundande ombildades organisationen till den reguljära armén, IDF, Israel Defense Forces (den 24 maj 1948).

Under andra världskriget gick många av Haganahs medlemmar in som frivilliga i den brittiska armén men från 1945 anföll Haganah även brittiska installationer i Brittiska Palestinamandatet.

Den som utbildade och utvecklade Haganah på 30-talet var Orde Wingate, kristen sionist och brittisk militär (brigadgeneral 1943). Wingate är också känd som specialist på gerillakrigföring i Burma 1942-44.

Organisationen ombildades 31 maj 1948 till staten Israels reguljära armé. Redan 1937 bröt sig gruppen Irgun Zwai Leumi ut ur Haganah, då den motsatte sig samarbetet med britterna. Lehi var i sin tur en utbrytargrupp ur Irgun.

Janjawid

Janjawid (arabiska جنجويد; för djinn på häst; även skrivet Janjaweed') är en svepande term för de beväpnade milisgrupper som är inblandad i Darfurkonflikten i västra Sudan, samt i delar av östra Tchad.

Enligt bland annat Amnesty är denna milisgrupp som består av flera arabiska klaner ansvarig för mängder av våldtäkter, mord, stympningar, tortyr och andra typer av kränkningar och övergrepp. USA:s utrikesdepartement benämnde handlingarna som folkmord 2004. Ledaren för Janjawid misstänks av USA:s utrikesdepartement vara Musa Hilal men detta förnekar han själv. Human Rights Watch hävdar att de har bevis för att Sudans regering samarbetar med Janjawid.

Malayakrisen

Malayakrisen (malaysiska: Darurat Tanah Melayu, engelska: Malayan Emergency) var ett gerillakrig utkämpat mellan krafter i det brittiska samväldet, inklusive styrkor från Malayafederationen och olika brittiska kolonier i Afrika, och det malajiska folkets befrielsearmé (kinesiska: 马来亚 民族 解放军; malaysiska: Tentera Pembebasan Rakyat Malaya), som hade sitt ursprung i det malayiska folkets antijapanska armé (Tentera Anti-Jepun Penduduk Tanah Melayu), en motståndsrörelse under den japanska ockupationen av Malaya under andra världskriget, och som var beväpnad gräns med Malayas kommunistparti (Parti Communicate Malaya, PKM), Malackahalvön 1948-1960. Den kommunistiska gerillan leddes och dominerades delvis av etniska kinesiska kommunister, men även malajer och indiska malaysier.

Malayakrisen var den koloniala regeringens officiella term för konflikten, medan befrielsearmén kallade det antibrittiska nationella frihetskriget. Gummiplantagerna och tenngruvindustrin hade drivit regeringen att använda begreppet "kris", eftersom deras förluster inte skulle täckas av Lloyds försäkringsbolag om konflikten hade kallats ett krig.

Trots kommunisternas nederlag 1960 förnyade kommunistledaren Chin Peng (Ong Boon Hua / Wang Yonghua) lågintensitetsopproret 1967, och det varade därefter fram till 1989 och var känd som det kommunistiska upprorskriget. Även när de brittiska och australiska styrkorna hade dragits tillbaka helt från Malaysia flera år tidigare, slogs ändå upproret ner.

Konflikten har jämförts med Vietnamkriget, och historiker har undrat hur en liten brittisk styrka på 35 000 kunde lyckas där den mycket större amerikanska armén misslyckades. Svaret har flera orsaker, men en viktig aspekt var att de vietnamesiska kommunisterna fick stort stöd från Sovjetunionen och Kina, och att de var baserade på ett mycket bredare population, medan kinesisk-malajiska kommunisterna isolerades från huvuddelen av befolkningen, och muslimska malajer stödde britterna, som lovade dem en självständig, malajstyrd stat, och inte en kinesisk-dominerad regering som kunde ha varit resultatet om kommunisterna hade segrat.

År 1957 fick Malajiska federationen självständighet från det brittiska koloniala styret, och i efterdyningarna av krisen, bildades den brittiskstödda federationen Malaysia, bestående av Malaya, Sabah, Sarawak och Singapore (till 1965).

Maoism

Maoism (på kinesiska dock alltid känt som: Mao Zedong-tänkande, traditionella tecken: 毛澤東思想; förenklade tecken: 毛泽东思想; pinyin: máo zédōng sīxiǎng) är en form av kommunism, som utvecklades av Kinas kommunistiska partis (KKP) ledare Mao Zedong. Denna doktrin var statsbärande ideologi och officiell ortodoxi i Kina under perioden 1949–1978 och är fortfarande inskriven i Folkrepubliken Kinas konstitution.

Motståndsrörelse

En motståndsrörelse är det organiserade motstånd mot en ockupation som sker utan statlig kontroll och med begränsat skydd enligt folkrätten.

Nathan Bedford Forrest

Nathan Bedford Forrest, född 13 juli 1821 i Chapel Hill, Bedford County, Tennessee, död 29 oktober 1877 i Memphis, Tennessee, var en general i sydstatsarmén; föregångsman inom gerillakrigföring, och förste ledare (Grand Wizard) för Ku Klux Klan.

Paramilitär

Paramilitär är något som påminner om, eller är, en väpnad grupp som organiserats som ett militärt förband och som antas tillfälligt kunna strida som militär. Förleden "para-" anger att paramilitären är bredvid eller emot militären. Med paramilitär avses därför som regel framför allt sådana väpnade grupper som är emot staten, och avser ofta gerillakrigföring. Paramilitären kan vara antingen kombattanter eller vigilanter. Jämför även levée en masse.

Beroende på relation till fienden och beroende på organisation och krigstaktik, kan paramilitär utgöras av legosoldater, gerilla, milis, terrorister, gendarmeri och polis. Andra exempel är SA och SS i Nazityskland. Vigilant paramilitär kan exempelvis vara när ett politiskt parti eller rörelse börjar organisera sig som militär när det inte råder en väpnad konflikt. Kombattanter däremot deltar i rådande väpnade konflikter.Paramilitär kan bilda parallellsamhällen; så har exempelvis Basij i Iran beskrivits. En paramilitär måste inte vara fiende till staten. I Sydamerika har stater anlitat paramilitära grupper för "smutsiga jobb", och samma grupper har också använts av den organiserade brottsligheten i narkotikasmuggling, -framställning och -handel. Colombia är en stat som utpekats ha blivit paramilitariserat, eftersom paramilitären fått stort inflytande. Paramilitären där legitimerades av vänstergrupper till en början av att den var politiskt nödvändig, men skapade en para-narkostat av samhället.

Partisan (militär)

En partisan är en person som genom gerillakrigföring och olika typer av sabotage bekämpar en fiende, ofta en ockupationsarmé. Under andra världskriget blev framför allt de sovjetiska och jugoslaviska partisanerna berömda.

Slaget om Okinawa

Slaget om Okinawa, kodnamn Operation Iceberg, var ett stort slag under andra världskriget som utkämpades mellan allierade och japanska styrkor på och runt ön Okinawa mellan april och juni 1945. Ön, som tillhör den japanska ögruppen Ryukyuöarna, var det sista stora hindret för de amerikanska styrkorna innan en invasion av de fyra japanska huvudöarna kunde inledas. Slaget var Stillahavskrigets sista stora drabbning, vilket varken amerikaner eller japaner räknade med vid tidpunkten för dess inledande. Befälhavaren över de amerikanska styrkorna var Simon Bolivar Buckner, Jr., den japanska befälhavaren var Mitsuru Ushijima.

Japan var våren 1945 i praktiken besegrat, USA hade herraväldet såväl i luften som på havet men det fanns fortfarande inga tecken på att Japan tänkte kapitulera. Slaget om Okinawa anses vara det största kombinerade land-sjö-luft-slaget i krigshistorien. USA vann slaget efter stora förluster. Av de ursprungliga 150 000 soldater som invaderade ön den 1 april 1945 och som sedermera fördubblades, stupade 13 000, sårades 36 000 och ytterligare tusentals avled av skador och sjukdomar. Antalet stupade japanska soldater uppgick till åtminstone 100 000. I slagets inledning misslyckades Japan genom operation Ten-Go med det enorma slagskeppet Yamato att hejda den amerikanska landstigningen. Amerikanska flottan sänkte Yamato 7 april.

Till skillnad från de andra slagen under Stillahavskriget så möttes amerikanerna inte av ett japanskt frontalangrepp utan av öde sandstränder och låga men täta buskage. Den nya japanska taktiken – att hålla ön med gerillakrigföring – tog de amerikanska styrkorna på sängen. Initialt antogs ön vara obefäst.

Jämfört med många av de andra öarna som var krigsskådeplatser i Stillahavskriget hade Okinawa en stor civilbefolkning. Hur många civila som dog saknas tillförlitliga uppgifter om men sannolikt överstigande 100 000. Den japanska skräckpropagandan resulterade i att tusentals hellre begick självmord än att bli fångade av amerikanerna. Under slaget om Okinawa kapitulerade dock japanska soldater för första gången i större utsträckning.

Stadsgerilla

Stadsgerilla är ett begrepp som syftar på gerillakrigföring i stadsmiljö, till skillnad från den landsbygdsmiljö som gerillor vanligtvis är verksamma inom. Begreppet utvecklades främst av den brasilianske revolutionären och teoretikern Carlos Marighella. Hans teorier influerade bland annat tyska Röda armé-fraktionen och Tupamarosrörelsen i Uruguay.

Stadsgerilla definieras i boken "Minimanual för stadsgerilla" som en revolutionär soldat verksam i stadsmiljön, vars syfte och mål är desamma som för landsortsgerillan men vars metoder och miljö skiljer sig från dennes. Stadsgerillans taktik sammanfattas på samma vis som landsortsgerillans, med fokus på decentraliserad organisation, attacker mot resurser och organisation hos fienden snarare än direkt konfrontation, och ett utnyttjande av lokalkännedom om terräng och civilbefolkning. Marighella uttrycker att stadsgerillan måste vara flexibel, mobil och nyttja sin list och information för att väga upp sin brist på beväpning, antal eller förnödenheter.

Marighellas stadsgerilla är sprungen ur en marxistisk revolutionär konflikt i 60-talets Brasilien, men hans idéer och tankar är applicerbara på all form av decentraliserad gerillaverksamhet, då såväl definitioner som tillvägagångssätt är oberoende av gerillans målbild politiskt, utan är att betrakta som en rent militärstrategisk organisationsmetod.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.