Främre Orienten

Främre Orienten är ett historiskt namn med ursprung i Europas Medelhavskulturer som avser den del av Orienten (området österut) som låg dem närmast. Området motsvarar sydvästra Asien och nordöstra Afrika som huvudsakligen är beläget vid östra Medelhavet. Avgränsningen varierar, men kärnområdet är Levanten (motsvaras av de nutida länderna/regionerna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel samt Gazaremsan och Västbanken). Utöver detta kärnområde räknas i regel Mesopotamien (dvs dagens Irak) och Egypten. Mer tveksamt är om Arabiska halvön och delar av Turkiet (historiskt benämnt Mindre Asien) ska räknas till Främre Orienten. Konstruktionen Främre Orienten är europeisk; ur kinesisk eller indisk synvinkel är området varken "främre" eller "östligt". Namnet har idag ofta ersatts av begreppet Mellanöstern, som också lider av en europeisk utgångspunkt, men som ändå fått bred spridning.

Sydvästasien är ett annat namn på samma område, i öster begränsat av Indus, i norr av Svarta havet och Kaspiska havet.[1]

Historia

I Främre Orienten började människan bedriva jordbruk omkring 8000 f.Kr. i den bördiga halvmånen. De natufiska boplatserna från 11000 f.kr. är bland de tidigaste tecknen på människans övergång till ett bofast liv. Flera kulturer utvecklades under neolitisk tid då människan blivit bofast och de första städerna uppkom. Bronsåldern inleddes omkring 3500 f.Kr. och skrivkonsten uppfanns omkring 3000 f.Kr. Vid denna tid organiserades de första stadsstaterna, vilka senare skulle bilda grunden för de stora forntida kungarikena; Akkad, Assyrien, Babylonien, det forntida Egypten, Hettiterriket, Mitanni, och Persien.

Hela regionen erövrades av Alexander den store på 330-talet f.Kr. och vid tiden för Kristi födelse var större delen av Främre Orienten en del av Romarriket. Ett persiskt rike kontrollerade senare Iran och tidvis Mesopotamien, medan nuvarande Turkiet och Medelhavsområdet tillhörde det Bysantinska riket. Främre Orienten erövrades av araber på 600-talet e.Kr. förutom det bysantinska Anatolien, vilket blev islamiskt efter erövringen av Konstantinopel år 1453.

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket och stora delar av regionen blev europeiska kolonier fram till andra världskriget.

Tidslinje

Epok Tid Kulturgrupp
Stenåldern
Paleolitikum
2 000 000 - 8300 f.Kr.
Natufisk kultur
Neolitikum
8300 - 4500 f.Kr.
Hassuna
Halaf
Ubaid
Sumer
Merimde
Kalkolitikum
4500 - 3300 f.Kr.
Uruk
Badari
Naqada
Bronsåldern
Tidiga bronsåldern
3300 - 2000 f.Kr.
Egyptiska Gamla riket
Akkad
Elam
Ebla
Mellersta bronsåldern
2000 - 1550 f.Kr.
Egyptiska Mellersta riket
Gammal-assyriska riket
Gammal-babyloniska riket
Mari
Sena bronsåldern
1550 - 1200 f.Kr.
Egyptiska Nya riket
Medel-assyriska riket
Kassiterriket
Hettiterriket
Mitanni
Järnåldern
1200 - 332 f.Kr.
Egyptiska Sentiden
Neo-assyriska riket
Neo-babyloniska riket
Persiska riket
Fenicien
Israel
Grekisk-romersk tid
332 f.Kr. - 632 e.Kr.
Ptolemaiska Egypten
Seleukiderna
Romarriket
Bysantinska riket
Partherriket
Sassaniderriket
Islamisk tid
632 - 1923 e.Kr.
Umayyader
Abbasider
Mamluk-sultanatet
Seldjuker
Timur Lenk
Osmanska riket

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Norstedts uppslagsbok, 1992

Webbkällor

Amoriter

Amoriterna eller amoréerna var ett semitiskt folk som levde i det som idag är Syrien. Amoriterna omnämns i Bibeln som ett folk som levde i Kanaan innan israeliterna anlände.

Amoriternas äldsta historia kan spåras tillbaka till det tredje årtusendet f.Kr. Sumererna och akkaderna omtalade ett främmande folk de kallade Mar.tu ("(de) från väster"), Amurru (troligen härlett från aburr, betesmark) och Amar. Amoriter var ursprungligen ett nomadiskt semitiskt folk vilka senare bosatte sig över större delen av den Främre Orienten. De amoriter som grep makten i Mesopotamien vid början av det andra årtusendet f.Kr. benämns vanligen som assyrier och babylonier. Andra betydelsefulla amoritiska stater i Syrien var Ebla, Mari och Yamhad. Under det första årtusendet f.Kr. försvann folkgruppen ur historien och assimilerades troligen av assyrierna.

Arkeologi

Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida"), kunskapen om människans förhistoria, alltså den tid där det inte finns skriven text att tillgå. Arkeologi är studiet av djuren och människans materiella kultur, alltså studiet av deras lämningar eller artefakter. Numera finns även historisk arkeologi eller medeltidsarkeologi som är studiet av materiell kultur under historisk tid. Vanligtvis delas området upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och historisk osteologi. Indelningen av området i dessa discipliner har dock föga betydelse för den yrkesverksamme arkeologen som inte arbetar på ett universitet.

Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas. Oscar Montelius lade fram sin 1869. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.

Bel

Bel är ett semitiskt ord för herre. Bel var även namnet, eller titeln, på en gud som dyrkades av semiter under forntiden i den Främre Orienten. Guden var nära sammankopplad med Baal och Marduk. En känd historia om ormguden Bel i Babylonien återfinns i tillägg till Daniels bok i Gamla Testamentet.

Hurriter

Hurriterna var ett forntida folkslag i Främre Orienten, vilka bebodde norra Mesopotamien och sedan spred sig över större delen av regionen. De var ett av forntidens största folkslag och deras kultur hade en stor påverkan hos omgivande folk. Det mäktigaste hurritiska riket var Mitanni.

Islamisk konst

Miljoner människor från vitt skilda kulturer över hela världen förenas på många sätt av den islamiska konsten. Motiv och stildrag återkommer överallt och korsar gränser, epoker och discipliner. Den rika kultur som skapats i Medelhavsområdet och i Främre Orienten av greker, romare, sassanider, kristna och judar gav förutsättningarna för den islamiska konsten. Den islamiska världen blev arvtagare till dessa kulturer när araberna på 600-talet spred den nya läran längs Medelhavets södra och östra kuster och österut in i Asien. Främre Orienten fick då också ökade kontakter med områden i Centralasien och ända bort i Kina genom karavanhandeln utmed Sidenvägen.

Den islamiska konstens karaktär och formspråk utvecklades genom påverkan av Islams nya världsuppfattning, där bilden av en gud i mänsklig gestalt ersattes av ett abstrakt gudsbegrepp. Detta symboliserades främst av Allahs heliga ord nedtecknat med arabisk skrift i Koranen. Den världsliga och andliga tillvaron kunde också återspeglas i abstrakta mönster, ornamentik och geometriska stjärnformer som symboler för gudens skapelse. Det var främst ornamentiken, som i västerlandet fick namnet arabesk, och kalligrafin som gav den islamiska konsten dess karakteristiska uttryck.

Jean Giraudoux

Hippolyte Jean Giraudoux, född 29 oktober 1882 i Bellac, död 31 januari 1944 i Paris, var en fransk författare.

Giraudoux var en typisk representant för den del av författargenerationen efter första världskriget som fortsatte i André Gides och Paul Valérys fotspår och ställde sig i opposition till den traditionella franska formklarheten. Giraudoxu framträdde 1909 med novellsamlingen Provinciales, som efterföljdes av L'école des indifférents (1911) och Elpénor (1913), vars med inre monologer fyllda noveller fick sitt egentliga genombrott först efter första världskrigets utbrott. Därefter följde en rad romaner i samma stil, såsom Simon le pathétique (1918, självbiografisk), Amica America (1919), Suzanne et le pacifique (1921), samt den för Giraudoux mycket typiska Sigfrid et le Limousin (1922, svensk översättning 1929) och den politiska nyckelromanen Bella (1926). Senare uppträdde Giraudoux även som dramatiker.Giraudoux var ppvuxen i fransk småstadsmiljö och gjorde i ungdomen många fotvandringar runtom i Europa och Amerika. Han blev 1911 anställd vid franska utrikesdepartementet, där han bland annat verkställde som legationssekreterare i Ryssland (Sovjetunionen) och Främre Orienten. 1939-1940 var Giraudoux fransk propagandaminister, men det är för sitt författarskap han är känd för eftervärlden.

Texterna är humana och inte sällan satiriska och samhällskritiska.

Jungfrufödelse

Jungfrufödelse, jungfrufödsel, föreställningen att en kvinna blir havande och föder ett barn utan någon mans medverkan. Istället blir kvinnan havande genom ett mirakel eller genom direkt umgänge med en gud, och alltså utan att egentlig befruktning skett. Sådana föreställningar – där barnet ofta växer upp till hjälte, kung eller liknande – förekommer mångenstädes i religionernas värld, inte minst i det gamla Främre Orienten och inom den hellenistiska kulturen. Förmodligen fanns motivet även i det gamla Israel. Det mest kända exemplet är troligen den kristna föreställningen om Jesu jungfrufödelse.

Källa: NE

Kaftan

Kaftan är ett klädesplagg i form av en långrock med vida ärmar, troligen av österländskt ursprung med urgammal kulturhistoria. Namnet avser vanligen den kaftan som bärs av folk i Främre orienten, men förekommer så gott som överallt i övriga Asien.

Kaftan brukas även i Ryssland och Polen där den särskilt bärs av ortodoxa judar. I Sverige är kaftan ett äldre namn på en prästrock som är sydd ungefär som en kaftan.

En kaftan knäpps sällan och bärs antingen helt öppen eller med framstyckena mer eller mindre täckande varandra.

Kilskrift

Kilskrift kallas den ord- och stavelseskrift som var det vanligaste skriftsystemet i Främre Orienten under perioden från cirka 3200 f.Kr. till cirka 75 e.Kr och som skrevs med kilformade tecken, oftast på lertavlor. Skriften användes i Mesopotamien av bland andra sumerer, babylonier, kaldéer, assyrier, araméer, elamiter och hettiter för att skriva sina olika språk och bredde ut sig över stora delar av Främre Asien, och Mindre Asien. Dessutom användes lertavlorna ännu för den kretensisk-minoiska skriften och i det förhistoriska Grekland.

Kilskriften uppkom i det sumeriska området i södra Mesopotamien efter flera årtusenden av förstadier i form av små lerfigurer som representerade föremål. De standardiserade kilskriftstecknen var ursprungligen piktogram, det vill säga de föreställde bilder, men med tiden blev dessa bilder stiliserade till oigenkännlighet. Skriften bestod av cirka 600 tecken och bildades genom kilformade intryckningar i tavlor av mjuk lera som sedan torkades eller brändes så att de blev hållbara. Ett kilskriftstecken kunde ha tre olika funktioner beroende på sammanhanget: logogram (återger ett ord), fonogram (återger en stavelse) eller determinativ (klassificerar det skrivna ordet). Exempel på kilskriftssystem helt baserade på fonogram finns dock; sådana utvecklades i Ugarit (alfabetiskt) och i Persien.

Många språk skrevs med sumeriskt kilskriftsystem såsom, förutom sumeriska, akkadiska, elamitiska, hettitiska, luviska, hurritiska, urarteiska och eblaitiska samt påverkade utvecklingen av kilskriftssystem helt baserade på fonogram för ugaritiskan och fornpersiskan.

Dechiffrerandet av kilskriften under första hälften av 1800-talet lade grunden till det vetenskapliga ämnet assyriologi.

Koine

Koine (efter grekiska ἡ κοινὴ διάλεκτος, hē koinēʹ diaʹlektos, 'det gemensamma samtalsspråket'), var det forngrekiska högspråket efter Alexander den stores tid. Det utvecklades till en grekisk standardform, som kom att användas som ett internationellt hjälpspråk främst i skrift bland de breda folklagren under hellenistisk tid i Främre Orienten och medelhavsområdet. De nytestamentliga böckerna är författade på koine (då ibland omnämnd som bibelgrekiska).

Lantmäteri

Lantmäteri kallas geometrisk uppmätning, kartläggning, och till exempel topografisk beskrivning av mark; skapande av kartor. Används för stadsplanering, utmärkning av ledningsnät, tecknande av tomtgränser m m. I Sverige styrs verksamheten centralt av Lantmäteriet sedan 1974, med regionala och kommunala myndigheter och kontor.

Lantmäteriet uppstod i Främre Orienten för bland annat konstbevattning, och spred sig till Europa genom Romerska riket som var känt för sin stadsplanering, sina akvedukter, vägbyggnader, och fälttåg.

Marcos Grigorians samling

Marcos Grigorians samling (armeniska: Միջին Արևելքի արվեստի թանգարան) är en konstsamling i Jerevan i Armenien. Museet öppnade 1993 och är baserat på en konstsamling som hade donerats till den armeniska staten av den iransk-armeniske målaren och samlaren Marcos Grigorian (1925–2007) i åminnelse av dottern, skådespelaren Sabrina Grigorian (född 1956). Konstsamlingen visas i Tjarents litteratur- och konstmuseum.

Museet har ungefär 2.600 föremål, inklusive verk av bland andra Marcos Grigorian och verk från olika länder i Främre Orienten.

Medelhavsmuseet

Medelhavsmuseet är ett svenskt statligt arkeologiskt kulturhistoriskt museum med inriktning på samlingar från medelhavsländerna och Främre Orienten. Museets samlingar är sedan 1982 utställda i Inteckningsbankens gamla lokaler vid Gustav Adolfs Torg i Stockholm. (se Gustav Horns palats)

Mitanni

Mitanni var ett forntida rike i nuvarande norra Syrien cirka 1500–1300 f.Kr. Rikets kärnområde låg i Khaburs floddal där hurriter utgjorde majoriteten av befolkningen. När riket stod på höjden av sin makt var det minst lika mäktigt i Främre Orienten som Egypten och Babylon. Det omfattade då ett område från den syriska Medelhavskusten i väster, över södra Anatolien och norra Mesopotamien till Zagros bergskedja i öster.

Mitanni-riket med sitt centrum i vad vi nu kallar Syrien hade kontroll över hela området från Eufrat i väster till Zagrosbergen i öster, och staden Assur måste ha lydit som vasall under Mitanni.

Orientaliska språk

Orientaliska språk (österländska språk) är en tidigare använd, heterogen, språkgrupp som omfattade semitiska språk i främre Orienten, till exempel hebreiska, arabiska och syriska, i motsats till klassiska språk och moderna språk. Efter hand räknades alltfler språk till orientaliska språk, tills alla språk från Asien, Afrika, Australien och Polynesien ingick. Numera är beteckningen något föråldrad.

Orienten

Orienten (latin oriens, den uppgående [solen], östern), betecknar alltsedan antiken österlandet, i allmänhet Asien, i motsats till Occidenten, (Västvärlden).

Orienten är ursprungligen länderna öster om Medelhavet, de egyptiska, semitiska, persiska och bysantinska kulturområdena som numera vanligen kallas Främre orienten, till skillnad från övriga delar av Asien, Bortre orienten. Då islams hela område räknas till orienten innefattar denna även Nordafrika.Inte minst i spåret på Edward Saids bok "Orientalism" har ord som Orienten, oriental, orientalistik och orientalisk av många kommit att uppfattas som mindre politiskt korrekt, men kritikernas kritiker har påpekat att man genom att ersätta orden med andra, baserade på "Asien" vilket brukar vara fallet, bara byter ut ett gammalt övergeneraliserande begrepp mot ett nyare och än mer omfångsrikt/generaliserande.

Sydvästasien

Sydvästasien eller Sydvästra Asien (ofta ihopblandad med Mellanöstern) är den sydvästra regionen av Asien. Uttrycket Västasien används vanligtvis i skrift om arkeologi och förhistoria om regionen. Till skillnad från Mellanöstern som är en vagt definierad region som fått sitt namn utifrån ett europeiskt perspektiv så är Sydvästasien helt och hållet ett neutralt geografiskt uttryck som omfattar de sydvästra delarna av Asien.

Sydvästasien har delvis en gemensam gräns med de traditionella europeiska namnen Mellanöstern och Främre Orienten som båda snarare beskriver regionens geografiska position i relation till Europa än till deras lokalisering i Asien. Sydvästasien har blivit det uttryck för Mellanöstern som föredragits av de stora internationella organisationerna (i synnerhet Förenta nationerna) och också i afrikanska och asiatiska länder, exempelvis Indien, speciellt för den märkbara eurocentrismen i det historiska uttrycket Mellanöstern. I förhållande till den kulturella- och politiska geografin så omfattas Mellanöstern ibland av nordafrikanska länder som Egypten. Av liknande anledningar har Afghanistan, Centralasien och västra Pakistan omväxlande anknytning till regionen.

FN inkluderar Turkiet och de sydliga länderna i Transkaukasus, (Armenien, Azerbajdzjan och Georgien) i en underregion till Västasien därför de nästan helt är lokaliserade där. Men dessa länder ligger i regioner som också skrevar mellan både Asien och Europa, men har också socialpolitiska band till Europa. Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan är delvis belägna i Europa medan Armenien är belägen helt i Asien. Utöver detta tillskriver FN Iran till Sydasien och Egypten till Nordafrika.

Uruk (kultur)

För staden, se: UrukUruk var en förhistorisk period med en viss materiell kultur i Främre Orienten under det fjärde årtusendet f.Kr. Den markerar övergången från neolitisk tid till bronsåldern. Urukkulturen omfattar en tidsperiod från omkring 4100 f.Kr. till 3000 f.Kr. Den indelas även i delperioder I-VI.

Kulturen är namngiven efter den forntida staden Uruk i södra Mesopotamien, men fynd från kulturen har hittats över hela Främre Orienten. Bland de viktigaste fyndorterna räknas, förutom Uruk, Abu Sharein (Eridu) i södra Irak, Godin Tepe och Susa i västra Iran, Habuba Kabira i Syrien och Arslantepe i Turkiet.

Urukkulturens försörjning var baserad på jordbruk och bosättningarna låg först i den bördiga halvmånen. Utvecklingen av konstbevattning gjorde det dock möjligt att bosätta sig och uppodla de stora flodslätterna vid Eufrat och Tigris i Mesopotamien, vilket senare ledde till en stor befolkningsökning. Därmed lades grunden för organiserade stater och de första verkliga städerna. Vid övergången till Jemdet Nasr-perioden uppstod föregångare till ett skriftspråk i administrationen av jordegendomarna.

Zhang Qian

Zhang Qian 张骞, född 195 f.Kr. i Hanzhong, död 113 f.Kr., var en kinesisk resenär och diplomat under Handynastin.

Han utsändes 138 f.Kr. av kejsar Han Wudi för att sluta förbund med folket yuezhi (tocharer) mot xiongnu (hunnerna), tillfångatogs av dessa, rymde och fortsatte resan västerut och gjorde en stor rundtur i Främre Orienten. Över Ilidalen kom han till Tawan (Ferghana), till Kang-kü (Sogdiana, nuvarande Samarkand), till Oxus och ända ned till Baktrien.

Han återkom (efter ny fångenskap på hemvägen) till Kina 126 eller 125 f.Kr. och avlade skriftlig rapport om allt vad han sett och under resan hört omtalas om Västerns länder; han hade till och med uppgifter om partherriket och om Indien.

Hans rapport, som finns bevarad, är ett historiskt ytterst viktigt dokument. Det väckte i Kina ett oerhört intresse för Västerlandet och ledde till stora härnadståg i Centralasien och till livliga handelsförbindelser med Främre Orienten, varigenom en betydande kulturpåverkan på Kina, både andligt och materiellt, kom till stånd. Zhang utförde 115 f.Kr. en andra stor expedition till Ilidalen, vilken förberedde ett kinesiskt erövringståg dit.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.