Fjärde Moseboken

Fjärde Moseboken eller med en äldre namnform Fjärde Mosebok är en av böckerna i judendomens Tora och Bibelns Gamla Testamente. Inom kristendomen kallas den ibland för Numeri ("antal" på latin), vilket syftar på uppräkningen av Israels stammar som spelar en stor roll i boken. Inom judendomen kallas boken Bamidbar, "i vildmarken/öknen".

Ett viktigt ämne i boken är den 40 år långa vandringen genom öknen som Israels folk fick genomlida för att man inte litade på Gud när han sa att folket skulle invadera Kanaans land, det utlovade landet. Man hade sänt ut tolv spejare som skulle se hur landet såg ut och vem som vid denna tid bodde i landet. Tio av spejarna berättade att en invasion av landet skulle vara omöjlig eftersom invånarna var alldeles för övermäktiga. Två spejare, däribland Josua, ville att folket skulle lita på Gud som hade lovat vara med dem. Eftersom folket tvivlade på att Gud skulle hålla sitt ord ville man inte invadera landet och som straff fick folket vandra i öknen i 40 år så att alla i den dåvarande generationen skulle vara döda när de fick landet.

I Fjärde Mosebok möter vi också spåmannen och profeten Bileam och hans åsna. Bileam var ute efter att sätta dit och förbanna israeliterna när en ängel kom i hans väg. Bileam själv såg inte ängeln, men det gjorde Bileams åsna som tvärstannade och vägrade ta ett steg till. Då slog Bileam sin åsna, men inte gick åsnan för det. Efter många slag tröttnade åsnan till slut och började tala till den förvånade Bileam. Då öppnades Bileams ögon så att också han såg ängeln som stod där på vägen. Den synen och samtalet med ängeln fick Bileam att ändra sig. I stället för att förbanna israeliterna gick han för att välsigna dem.

Här skildras även folkmordetmidjaniterna som utfördes av israeliterna.

Fjärde Mosebok / Numeri
Gamla testamentet
Bileams åsna väjer för ängeln, från "Bible Pictures and What They Teach Us".
Judisk indelningTora
Kanonisk inomJudendomen och kristendomen
Författare och datering
Föreslagna författareMose

Fyrkällsteorin:

OriginalspråkHebreiska
Innehåll
Huvudsaklig genreHistoria/myt
Antal kapitel36
Beskriven tidsperiodNågon gång 1450–1250 f.Kr.
Framträdande personerMose
Aron
Mirjam
Bileam

Se även

24 maj

24 maj är den 144:e dagen på året i den gregorianska kalendern (145:e under skottår). Det återstår 221 dagar av året.

Amalek

Amalek var enligt bibeln son till Elifas, son till Esau, och amalekiternas mytiska stamfader. Amalekiter var ett nomadfolk, på Abrahams tid bosatt sydväst om Döda havet och under Moses tid utbrett ända till Egyptens gräns och över större delen av Sinaihalvön.. Israeliterna levde i fejd med amalekiterna, och bibeln innehåller påbud att utrota dem.

Avskild för min Herres räkning

Avskild för min Herre räkning är en psalmtext diktad av Emil Gustafson, signerad E. G—n. Den trycktes första gången i Hjärtesånger 1892. Psalmen har tre 8-radiga verser med en refräng som lyder:

Dyre Mästare, bevara

Mig så varm, så varm i dig,

Att jag över allt må sprida

Kristi vällukt omkring mig!Till texten fogade Gustafson bibelordet "Du skall afskilja Leviterna, att de må höra mig till" ur Fjärde Moseboken 8.

Noter till melodin finns publicerade i musikupplagan av Hjärtesånger 1895 enligt Oscar Lövgrens Psalm- och sånglexikon 1961.

Balak

Balak var i hebreisk mytologi kung av Moab.

I ett stycke i Bibeln berättas det att Balak försökte stoppa israeliterna genom profeten Bileam.

Edom

Edom är i den judisk-kristna tron, ett annat namn för Esau och det namn som gavs åt hans efterkommande, edoméerna eller edomiterna.

Edomiterna var bosatta i ett område som kallades Idumeen, i vad som idag är Negevöknen på ömse sidor om gränsen mellan Israel och Jordanien.

El Shaddai

El Shaddai (hebreiska: אל שדי) är enligt judendomen ett av Guds namn. Det kan översättas till svenska som Gud den Allsmäktige.

Bileams syn i Fjärde Moseboken 24:4 och 16 förklaras komma från Shaddai tillsammans med El. Enligt Andra Moseboken 6:2 och 3 är Shaddai (hebreiska: שַׁדַּי) det namn vid vilket Gud var känd för Abraham, Isak och Jakob. Shaddai används senare om Gud i Jobs bok.

I Septuaginta och andra tidiga översättningar översätts Shaddai som "Allsmäktig". Roten shadad (שדד) betyder "att övermanna" eller "att förstöra". Detta ger Shaddai betydelsen "förstörare", vilket är ett av Guds epitet.

Francis Murphy

Francis Murphy, född den 24 april 1836 på Irland, död den 30 juni 1907 i Los Angeles är Blåbandsrörelsens grundare.

Vid 16 års ålder emigrerade Murphy till Nordamerika. År 1870 hamnade han i fängelse för olaga alkoholförsäljning. I fängelset blev han frälst genom kontakt med besökande kristna och beslutade sig för att ändra sin livsstil.

Francis Murphys talade från 1871 på 25 000 möten under resten av sitt liv och fick 12 miljoner människor att skriva under nykterhetslöftet.

Murphy fick hösten 1876 idén att ha ett blått band som kännetecken. Det hämtade han från Fjärde Moseboken 15: 38-39 där Guds barn uppmanas att ha ett blått band i hörntofsarna för att minnas Herrens bud.

Organisationen tycks ha varit löst uppbyggd och när den dog ut i USA är oklart. Märket i form av ett blått band lever dock kvar. Idén fördes vidare till England där den sedan spreds vidare till Sverige och Schweiz, där det senare blev ett blått kors.

Till hans minne firas varje år Francis Murphy-dagen. Sveriges Blåbandsförbunds högsta utmärkelse är Francis Murphy-plaketten.

För levande och döda

För levande och döda är en diktsamling av poeten Tomas Tranströmer utgiven 1989.

Tomas Tranströmer tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1990 för För levande och döda, med motiveringen att ”på ett poetiskt förtätat språk och i en vision av världens enhet synliggör han tillvarons dolda dimensioner och människans oändliga resurser”.För levande och döda ingår i Världsbibliotekets lista över de 50 bästa diktsamlingarna.

Israels land

Israels land (hebreiska: אֶרֶץ יִשְׂרָאֵל, Eretz Yisrael) är det traditionella judiska namnet för ett område med obestämd geografisk räckvidd i södra Levanten. Relaterade bibliska, religiösa och historiska termer är Kanaan, Utlovade landet, Heliga landet och Palestina. Definitionerna av gränserna för detta territorium varierar mellan passager i den hebreiska bibeln, med specifika omnämnanden i Första Moseboken 15, Andra Moseboken 23, Fjärde Moseboken 34 och Hesekiel 47. Nio gånger annorstädes i Bibeln betecknas detta bosatta land som området "från Dan till Beer Sheva", samt tre gånger som området "från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod" (Första Kungaboken 8:65, Första Krönikeboken 13:5 och Andra Krönikeboken 7:8).

Områdets bibliska gränser skiljer sig från gränserna för de etablerade historiska israeliska och senare judiska kungarikena; med tiden har Förenade kungariket Israel, de två separata kungarikena Israel (Samarien) och Juda, Hasmoniska kungariket och Herodiska kungariket inkluderats inom gränserna.

Heliga landet används ibland som synonym till Israels land. Denna term har historiskt varit mycket populär, särskilt under korstågens tid. I religiösa texter kan termerna Israels land och Utlovade landet likställas. Den senare hänvisar till att Gud utlovade Israels land till Abrams ättlingar i Första Moseboken. Texten är tydlig med att det var ett förbund som ingicks mellan Gud och Abram för hans ättlingar. Detta är senare omnämnt i Profeterna.Under Brittiska Palestinamandatet (1920–1948) var termen "Eretz Yisrael" eller "Israels land" en del av det officiella hebreiska namnet. Officiella hebreiska dokument använde den hebreiska translitterationen av Palestina (פלשתינה) följt av de två begynnelsebokstäverna i "Eretz Yisrael" (א״י, alef-yod).

Jevuseer

Jevuseerna (hebreiska: יְבוּסִי, Yəvusi, tiberiansk hebreiska: Yəḇûsî) var enligt Bibeln ett kanaanitiskt folkslag som bebodde Jerusalem innan staden erövrades av kung David omkring år 1000 f.Kr. I Kungaböckerna får vi veta att Jerusalem före denna händelse kallades Jevus.

Jevuseerna bodde i Jerusalems bergsbygd, enligt Fjärde Moseboken 13:30 och Josua 11:3. Enligt Josua ledde Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, en trupp jevuseer och stammarna från grannstäderna Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon mot Josua (Jos. 10:1-5), men besegrades och dödades. Men Juda stam kunde inte driva bort jevuseerna. Domarboken 1:21 lyder: "Benjaminiterna drev inte bort jevuseerna, som bodde i Jerusalem, och än i dag bor det jevuseer bland benjaminiterna i Jerusalem".

Karl Heinrich Graf

Karl Heinrich Graf, född den 28 februari 1815 i Mülhausen, död den 16 juli 1869, var en fransk-tysk bibelkritiker och orientalist.

Graf avlade 1842 teoloie licentiatgrad vid Strassburgs universitet, blev filosofie doktor i Leipzig 1846 och var 1847-68 lärare i franska och hebreiska vid "Landesschule" i Meissen. Av de orientaliska språken behärskade han jämte hebreiska huvudsakligen persiska.

Graf var en av de huvudsakliga grundarna av bibelkritiken rörande Gamla testamentet. I sitt främsta verk, Die geschichtlichen Bücher des Alten Testaments (1866) försökte han visa att prästlagstiftningen i Andra Moseboken, Tredje Moseboken och fjärde Moseboken är av senare ursprung än Femte Moseboken. Han anslöt sig dock fortfarande till den etablerade synen att de elohistiska berättelserna utgjorde en del av grundskriften och därför tillhörde de äldsta delarna av Pentateuken.

Argumenten för att prästlagstiftningen och de elohistiska berättelserna var åtskilda av en tidsrymd på 500 år var så starka att de fick Graf att i en essä, Die sogenannte Grundschrift des Pentateuchs, utgiven kort före hans död, se hela grundskriften som tillkommen efter exilen och som den sista delen av Pentateuken. Idén hade redan uttryckts av Édouard Guillaume Eugène Reuss, men eftersom Graf var den förste som framförde den i Tyskland har teorin, som den utvecklades av Julius Wellhausen, kallats Graf-Wellhausen-hypotesen.

Graf skrev också Der Segen Moses Deut. 33 (1857) och Der Prophet Jeremia erklärt (1862).

Mose

Mose, även Moses, (egyptiska, latin: Moyses; hebreiska: מֹשֶׁה, Moshe, tiberiansk hebreiska Mōšeh; grekiska: Mωϋσῆς i både Septuaginta och Nya testamentet; arabiska: موسىٰ, Mūsa; ge'ez: Musse) är enligt traditionen inom judendomen och kristendomen israeliternas räddare ur träldomen i Egypten och grundläggaren av den israelitiska religionen. Han förekommer som profet inom islam. Huruvida Mose var en historisk person är en omstridd fråga bland forskarna.Mose var en hebreisk religiös ledare, lagstiftare och profet, omnämnd i Gamla testamentet som befriare av Israels folk ur det egyptiska slaveriet och ledare under uttåget ur Egypten. Han beräknas ha levt på 1300- eller 1200-talet f.Kr. och ska enligt traditionen ha nedtecknat Torah, Moseböckerna. På hebreiska kallas han ofta Moshe Rabbeinu (מֹשֶׁה רַבֵּנוּ, bokstavligen "Mose, vår Lärare"). Han är den viktigaste profeten inom judendomen och räknas även som profet inom bland annat kristendomen, islam, bahá'í och rastafari.Enligt Andra Moseboken föddes Mose under israeliternas tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao hade beordrat att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Mose mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät Moses storasyster sitta kvar för att se efter vad som hände. Faraos dotter gick till floden och upptäckte pojken. Storasystern tog då tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son (2 Mos. kap. 1, 2). Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av hans landsmän dödade Mose egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro. Han gifte sig med dennes dotter, Sippora.Efter att de tio plågorna drabbade Egypten ledde Mose de hebreiska slavarna ut ur Egypten, tvärsöver Röda havet. Efter några månader i öknen ingick israeliterna ett förbund med Herren. På toppen av Sinaiberget mottog Mose de tio budorden av Gud. Trots att han sägs ha blivit 120 år gammal fick Mose aldrig komma in i det heliga landet. Han dog strax innan och fick överlåta ledarskapet till Josua.

Moseböckerna

Moseböckerna är fem till antalet. På hebreiska ingår de som de första böckerna i Torah och på grekiska kallas de Pentateuken. De kallas för moseböckerna eftersom de enligt judisk och kristen tro traditionellt anses vara författade av Mose. Den dominerande vetenskapliga åsikten är dock att de är sammanställda av fyra huvudsakliga källtexter, den s.k. fyrkällsteorin.

De fem moseböckerna:

Första Moseboken, Genesis, "ursprungets bok" - skapelseberättelsen, syndafloden, patriarkernas historier;

Andra Moseboken, Exodus, "uttågets bok" - Israels uttåg ur Egypten och vandringen i öknen;

Tredje Moseboken, Leviticus, "levitboken" - bestämmelser för det levitiska prästerskapet;

Fjärde Moseboken, Numeri, "uppräkningarnas bok" - detaljerade tågordningar för ökenvandringen och några händelser;

Femte Moseboken, Deuteronomium, "den andra lagen" - Moses erinrar folket om lagen och om historia.Dessa är inte de ursprungliga benämningarna, utan de uppkom i en senare tid, då, i enlighet med den judiska traditionen, den föreställningen blivit gängse, att Mose var böckernas författare. Den föreställningen har bibehållit sig ända in i nuvarande tid. Men den moderna bibelforskningen har bevisat denna föreställnings vetenskapliga ohållbarhet. Utgångspunkt för Pentateukforskningen har varit den, redan på 1600-talet, uppmärksammade bristen på enhet i de så kallade Moseböckernas framställningssätt. Omedelbart i början av Genesis ter sig övergången från 1:a till 2:a kapitlet inte naturlig och de båda kapitlens framställningssätt är dessutom ganska olika. Att i dessa böcker föreligger ett, av material från flera urkunder sammansatt, arbete, var en åsikt, som redan på den tiden av kritiska författare uttalades, bland andra av den bekante judiske filosofen Spinoza. Han ansåg Esra vara författare till Pentateuken, en åsikt, som redan under det föregående århundradet uttalats av en katolsk skriftställare, Andreas Masius.

På närmare undersökning om sammansättningen av Genesis inlät sig under mitten av 1700-talet en professor i Paris av judisk börd, Jean Astruc. Han fann då, att i vissa kapitelavdelningar, kapitel och kapitelserier namnet Elohim användes som benämning på Gud, i andra däremot namnet Jahve och att vidare de ställen, där Gud nämndes Elohim, hade en annan stil än de ställen, där han nämndes Jahve. Därav drog han den slutsatsen, att Genesis var sammansatt av två urkunder, som han kallade den elohistiska och den jehovistiska. Dessutom trodde han sig här och där se spår av upp till tio andra, mindre källskrifter. Astrucs "urkundshypotes", som för övrigt saknade all destruktiv tendens och snarare hade apologetiskt syfte, blev epokgörande i den gammaltestamentliga bibelkritikens historia.

Astrucs urkundshypotes gav emellertid i Tyskland upphov åt en vittgående, delvis ganska äventyrlig bibelkritik, vars egentlige grundläggare blev Wilhelm de Wette, från 1806. Hade Astruc förfäktat den meningen, att Mose själv var den Pentateukens författare, som använt den elohistiska och den jehovistiska urkunden, sökte däremot De Wette visa att detta var omöjligt. Han antog att Pentateuken småningom uppkommit under olika tider, varvid Genesis, Exodus och Leviticus hade särskilda, under olika tider levande författare, och Numeri vore en fortsättning till de föregående samlingarna. Författandet hade börjat, allra tidigast, under den davidiska perioden, och författarna hade delvis betjänat sig av äldre källor. Yngst var Deuteronomium, som förutsatte de andra så kallade Moseböckerna; den var från konung Josias tid eller möjligen från exilens. För övrigt frånkänner han Moseböckerna deras historiska värde och anser det mesta av deras innehåll för myter och ren dikt. Såsom anhängare av en utvecklingsteori, som icke erkänner möjligheten av något tillbakagående i historien, ansåg han det omöjligt, att domartidens religiösa och politiska förvirring kunnat följa på den mosaiska tidens harmoniska tillstånd. Det naturliga var därför, att ur domartidens kaos utvecklat sig ett politiskt och religiöst ordnat tillstånd, vilket i Pentateuken falskeligen tillskrivs en lagstiftning genom Mose. Samtidigt med denna åsikt och i jämbredd med den utbildade sig småningom även den åsikten, att Josuas bok förskriver sig från samma hand som Pentateuken och bör betraktas såsom dess sjätte del, varför man borde tala om "Hexateuken" (den av sex delar bestående boken) i stället för om Pentateuken. Ur detta sexdelade arbete kan man utbryta Deuteronomium som en alldeles självständig lagbok. De övriga böckerna är huvudsakligen sammansatta av två urkunder: en äldre, den egentliga grundskriften, kallad "Elohisten", samt en yngre, kallad "Jehovisten".

Det finns även en sjätte mosebok och en sjunde mosebok som dock inte har något samband med de bibliska skrifterna och inte kan spåras längre tillbaka än till 1700-talet - då på tyska. De har dock haft viss betydelse för olika magiska föreställningar, och även för rastafarirörelsen.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Pentateuken, 1904–1926.

Nasir

Nasir, hebreiska nazir, från verbet nazar (avsöndra, avskilja), är en person inom judendomen som har avlagt nasirlöfte och därför tillfälligt eller permanent lever efter vissa helighetsregler.

I Fjärde Moseboken talas det om "Herrens nasir", vilken inte får dricka alkohol, äta druvor, klippa håret (om inte någon plötsligt dör i nasirens närhet, ty då ska nasiren på sjunde dagen klippa håret), vara oren med mera.

Simson som omtalas i Domarboken 13-18 var nasir. I Apostlagärningarna 18:18 står det om Paulus att denne "låtit klippa av håret, eftersom han hade avlagt ett löfte", vilket av vissa tolkats som att Paulus var nasir. Det finns även en teori om att ordet nasaré skulle betyda nasir.

Patriark (Bibeln)

Patriark (grekiska πατριάρχης patriarches, "ärkefader", "stamfader"). Gamla Testamentet omnämner (i till exempel Andra Moseboken 13:5, Fjärde Moseboken 11:12) tre personer som stamfäder för Israels folk: Abraham, Isak och Jakob, vilka ofta benämns patriarkerna. I Nya Testamentet benämns David (Apostlagärningarna 2:29) och Jakobs söner (Apostlagärningarna 7:8 ff.) med detta namn. Jfr också Romarbrevet 15:8.

Isak var son till stamfadern Abraham och Sara. Ismael var hans halvbror.

Jakob var son till Isak och Rebecka.

Purjolök

Purjolök (Allium porrum) är en tvåårig amaryllisväxt från trakterna kring Medelhavet, men dess härdighet mot kyla och frost gör att den förekommer i vilt tillstånd så långt norr ut som Tyskland. I odlat tillstånd kan den till och med stå emot tjäle. I motsats till de flesta andra arter i släktet, så bildar den inte några egentliga lökar, utan dess lökblad bildar istället en lång cylinder. En alternativ beteckning på purjolöken är Allium ampeloprasum var. porrum.

Purjolöken är en viktig grönsak, som kan användas rå, gratinerad och stuvad. Antingen för sig själv eller i grytor, soppor och gratänger. Purjolök är huvudingrediens i vichyssoise och cock-a-leekie. Den sistnämnda rätten ligger skottarna varmt om hjärtat och förekommer ofta som förrätt till Burns Suppers; middagar som hyllar den skotske poeten Robert Burns liv och poesi. Vid odling täcks ofta delar av purjolöken för att denna skall förbli vit och mjäll.

Namnet purjolök kommer från latinets porrum som från början betydde gräslök. Purjolöken nämns i Fjärde Moseboken.

Purjolöken är heraldisk symbol för Wales och dess skyddshelgon David av Menevia, som var vegetarian. På skyddshelgonets dödsdag, 1 mars, bär många i Wales en liten purjolökssymbol på kavajkragen, inklusive prins Charles, eftersom han är prins av Wales. Purjolöken är även regementsvapen för the Welsh Guards.

Satan

Satan, även Den lede, Den onde, Djävulen, Hin onde, Fan, Beelzebub, Lucifer, är det ondas furste i tillvaron. Då andemakterna tänks såsom farliga övermänskliga väsen, finns alltid möjligheten för att de skall bli uppfattade som företrädesvis goda eller onda makter. All folktro känner andar, som är mer fruktade än vänliga.

Storisrael

Storisrael (hebreiska: ארץ ישראל השלמה, Erets Yisrael Hashlema) är en term med flera olika bibliska och politiska betydelser över tiden. Den används ofta irredentistiskt för att hänvisa till Israels historiska eller önskade gränser.

Den vanligaste definitionen av landet som omfattas av termen är för närvarande staten Israels erkända territorium i kombination med de israeliska ockuperade territorierna. Historiskt definierade revisionistiska sionister Storisrael som Brittiska Palestinamandatets territorium (med eller utan Transjordanien, som utvecklades självständigt efter 1923). Religiös användning av termen förekommer i en av de bibliska definitionerna av Israels land i Första Moseboken 15:18–21, Femte Moseboken 11:24, Femte Moseboken 1:7, Fjärde Moseboken 34:1–15 eller Hesekiel 47:13–20.

Uttåget ur Egypten

Uttåget ur Egypten, på latin Exodus, av grekiska Exodos (έξοδος), hebreiska יציאת מצרים, Yetsi'at Mitzrayim, är en berättelse i Andra Moseboken kapitel 1-18 i den hebreiska Bibeln (Tanach), om hur israeliterna befrias ur sin fångenskap i Egypten. Berättelsen fortsätter även i Fjärde och Femte Moseboken (hebr. במדבר, Bamidbar och דְּבָרִים, Devarim).

Böcker i Gamla testamentet
Böcker i Tanakh

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.