Femte Moseboken

Femte Moseboken eller med en äldre namnform Femte Mosebok är en av böckerna i judendomens Tora och kristendomens Gamla Testamente. Boken kallas inom kristendomen även för Deuteronomium, vilket är dess latinska namn. Inom judendomen kallas boken 'Elleh haddevarim, (hebreiska för "detta är de ord, saker") eller bara Devarim ("ord, grejer") Det är den sista av Moseböckerna.

En stor del av innehållet i Femte Moseboken är en upprepning av berättelser och texter från de tidigare Moseböckerna. Här får vi än en gång en redogörelse för tio Guds bud, för vilka djur som är rena och orena och för jubelåret. Bokens centrala budskap är att med lydnad följer välsignelse. Boken slutar med berättelsen om Moses död och begravning, och är, till formen, Moses avskedstal och hans andliga testamente till folket.

Boken tillskrivs den så kallade Deuteronomisten. Verket hade sedan Wilhelm de Wette (1805) ansetts vara skriven under Josias regeringstid för att främja koncentrationen av kulten till Jerusalems tempel, men enligt nyare uppfattningar ingår det i det deuteronomistiska historieverket som skrevs efter Jerusalems fall.

Femte Mosebok / Deuteronomium
Gamla testamentet
Mose och Josua i Uppenbarelsetältet inför Mose död. 5 Mos 31:14.
Judisk indelningTora
Kanonisk inomJudendomen och kristendomen
Författare och datering
Föreslagna författareMose
Deuteronomisten
OriginalspråkHebreiska
Innehåll
Huvudsaklig genreHistoria/myt/föreskrifter
Antal kapitel34
Beskriven tidsperiodNågon gång 1450–1250 f.Kr.
Framträdande personerMose
Josua

Externa länkar

1917 års kyrkobibel

1917 års kyrkobibel, eller Gustaf V:s bibel, kallas den översättning av Bibeln till svenska som utgavs 1917, och stadfästes av kungen den 2 oktober samma år.

Arbetet med denna översättning tog – med långa avbrott – 144 år från det att Gustav III 1773 tillsatte en bibelkommission med uppgift att göra en tidsenlig nyöversättning. Flera provöversättningar utgavs, som till exempel 1883 års normalupplaga. Översättningen av Gamla testamentet bygger på den masoretiska bibeltexten, medan Nya testamentets text bygger på den då modernaste tillgängliga textkritiska utgåvan av Nya testamentets grekiska text. Esaias Tegnér d.y. var en av de ledande männen i arbetet med den slutliga översättningen, särskilt GT, och han brukar anses ha påverkat dess arkaiserande stil. Paradoxalt nog har översättningen även en talspråklig karaktär.

Språket i denna bibel blev snart omodernt, och 1963 tillsatte Kungl. Maj:t en ny bibelkommitté som utgav Nya Testamentet 1981. En fullständigt ny bibelöversättning utgavs 2000 av den bibelkommission som tillsattes 1972.

Även Stiftelsen Biblicums översättning Svenska Folkbibeln som utkom 1998 är i dag spridd, speciellt bland så kallade bibeltrogna lutheraner, frikyrkor och väckelserörelser. Dess gammaltestamentliga text är delvis en revidering av 1917 års kyrkobibel och delvis en nyöversättning, medan Nya testamentet är en självständig nyöversättning.

Amalek

Amalek var enligt bibeln son till Elifas, son till Esau, och amalekiternas mytiska stamfader. Denna stam är svår att lokalisera, men hade antagligen funnits vid Judas sydgräns. Israeliterna levde i fejd med amalekiterna, och bibeln innehåller påbud att utrota dem.

Belial

Belial (בְלִיַּעַל bĕli-yaal) eller Beliar (”ondska”, ”fördärv”) är en term som förekommer i Gamla Testamentet, exempelvis i Femte Moseboken 13:14 (”ondsinta män”). I svenska bibelöversättningar förekommer termen endast i Nya Testamentet, i Andra Korintierbrevet 6:15 (”Beliar”). I Qumranskrifterna framställs Belial som Guds fiende. Belial försöker locka människorna till avfall och bli fientliga mot Gud.

Onkelos arameiska översättning tolkar ordet som ungefär "laglöshet". Talmud Bavli (Sanhedrin 111b) delar upp ordet i "bli" (utan) "ol" (ok). Det tolkas alltså som syftande på människor utan moral. I betydligt senare mystiska skrifter har ordet kommit att symbolisera ondska. Det finns även exempel från katolsk exorcism där ordet står för en ond ande. Inom reformjudendomen försökte bibelforskare vid slutet av 1800-talet koppla ordet till den babyloniska gudinnan Belili. Inom traditionell, ortodox judendom saknar begreppet i dag betydelse.

Deuteronomisten

Deuteronomisten ("D") är enligt bland annat fyrkällshypotesen en av Moseböckernas källor, författaren som skrivit och redigerat Femte Moseboken. I vidare bemärkelse är han författaren bakom det så kallade deuteronomistiska historieverket.

Wilhelm de Wette framkastade 1805 teorin att lagboken som enligt Andra Konungaboken 22 hittades vid Josias restaurering av Jerusalems tempel var Femte Moseboken. Detta var inte så nytt, men De Wette var den första som daterade boken till Josias tid, omkring år 622 f.Kr. Det pseudepigrafiska verket hade skrivits för att ge starkt stöd åt de religiösa reformerna i Juda rike. Hypotesen vann bred acceptans och spreds vidare av till exempel Julius Wellhausen i sin bok från 1876 on fyrkällshypotesen. Femte Moseboken ansågs vara en av de äldre bibelböckerna, i princip färdigredigerad innan den Babyloniska fångenskapen.

Martin Noth såg 1943 en enhet i ett historieverk som består av Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna. Om det har skrivits av en författare, måste det ha skrivits efter Jerusalems förstörelse och efter Jojakins benådning 561 f.Kr. Om man tänker på en författare, nämns ibland Baruk, profeten Jeremias sekreterare. En så stark enhet är nu inte längre allmänt accepterad.

Dubbla kärleksbudet

Dubbla kärleksbudet är inom kristendomen Jesus sammanfattning av Tio Guds bud. Det återges i Lukasevangeliet, Luk 10:27:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.I Matteusevangeliet och Markusevangeliet, verserna Matt 22:34-40 respektive Mark 12:28-34, ger Jesus det som svar på vilket som är det viktigaste budet.

Det dubbla kärleksbudet är sammansatt av två citat från den judiska lagen, hämtade från Femte Moseboken, 5 Mos 6:5, och Tredje Moseboken, 3 Mos 19:18. Den första delen anges där som så viktig att den bland annat skall upprepas vid dagens alla skeden samt skrivas på dörrposter och stadsportar. Inom judendomen placeras därför en Mezuza, en behållare som innehåller en pergamentrulle med texten, på dörrposter.

Det dubbla kärleksbudet är den kristna versionen av den gyllene regeln och brukar ses som sammanfattning av dess etik och olika enskilda budord, samt som ett stöd till det nya förbundet i Nya Testamentet, som avlöste det gamla (lagen). Enligt kristen tro skärpte Jesus buden till ett enda.

Gud

Gud (i allmänhet maskulinum), feminin form gudinna, är ett ord med olika betydelser:

Allmän betydelse: Mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Föreställning inom de flesta religioner. Ofta föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad. Inom nyandlighet ofta det samma som kosmiska mästare.

Gud som namn: Inom många monoteistiska religioner, det vill säga religioner där man bara tror på en gud - däribland kristendomen (huvudsakligen för att hänvisa till föreställningen om treenigheten) - används ordet "Gud" som namn på den ende gud man tror på. I denna betydelse skrivs ordet med stor bokstav.

Funktionell betydelse: "Gud" kan också ha funktionell betydelse, och syftar då på något objekt som ägnas religiös hängivenhet eller lydnad eller det som är viktigast i ens liv.

Guds kärlek

Guds kärlek är ett centralt begrepp inom monoteistiska, personliga Gudsuppfattningar. Det är den kärlek Gud har till oss.

Inom kristendomen kallas Guds kärlek till människorna och världen agape (grekiska ἀγάπη). Det mest kända exemplet är troligen Johannesevangeliet 3:16: "Så älskade Gud världen" (οὕτως γὰρ ἠγάπησεν ὁ θεὸς τὸν κόσμον). Aposteln Paulus skrev: "Varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre" (Romarbrevet 8:39).

Guds kärlek och gudsfruktan är två av islams grundpelare. Det högsta spirituella uppnåendet inom islam har att göra med Guds kärlek: "Ändå finns det människor som sätter upp medgudar vid Guds sida och ägnar dem en sådan kärlek som [bör] ägnas Gud. Men de troendes kärlek till Gud är starkare" (Sūrat al-Baqarah vers 165).

Guds kärlek och kärleken till Gud är även den väsentligaste delen i judendomen: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft" (Devarim (Femte Moseboken) 6:5).Gud betyder allt, han har kärlek för alla också.

Inom bahá'í-tron ses Guds kärlek som den huvudsakliga anledningen till människans skapelse och en av de huvudsakliga meningarna med livet. `Abdu'l-Bahá, son till grundaren av religionen, sade att Guds kärlek är den innersta naturen i varje religion och grunden för alla heliga läror.

Hela vägen går han med mig

Hela vägen går han med mig är en ursprungligen engelsk psalmtext med tre verser av Frances (Fanny) J. Crosby-van Alstyne 1875 och översatta till svenska av Erik Nyström 1878.

Melodin komponerad av Robert Lowry, 1875

Gustaf Holm, sång Gunnar Blomberg, piano gjorde en insjungning i Stockholm 23 mars 1950. Den utgavs på 78- varvaren His Master's voice X 7605.

Jan Bergman (religionshistoriker)

Jan Bergman, född 1933, död 1999, var en svensk religionshistoriker och professor i religionshistoria med religionsfenomenologi vid Uppsala universitet. Bergman disputerade 1968 på ett ämne inom egyptologi och år 1975 blev han professor i religionshistoria med särskild inriktning på Främre Orientens gamla religioner. Han intresserade sig inte bara för de stora religionerna i dess historiska skepnad, utan också för mötet mellan religioner och politik i nutiden. Han var en av initiativtagarna till grundandet av det s.k. Mellanösternprojektet vid Teologiska institutionen och projektet gjorde en första studieresa till Israel i adventstid 1977. Projektet syftade bl a till en respektfull ömsesidig dialog mellan kristna, judar och muslimer.

Jubileerboken

Jubileerboken (heb. ספר היובלים), även kallad Lilla Genesis (grek. Leptogenesis), är en senjudisk skrift från andra århundradet före Kristus, som av de flesta kristna och judar räknar som icke-kanonisk. Två undantag är den Etiopisk-ortodoxa kyrkan och Qumranförsamlingen.

Jubileerboken har sitt namn av att den sysslar mycket med kalenderfrågor, som om frågan jubelår, som vart femtionde år skulle hållas, då allt skulle vila. Ordet jubelår, av vilket Jubileerboken har sitt namn, har inget med ”jubel” att göra. Ordet kommer via latin och tyska in i svenska språket. Ursprunget är det hebreiska shofar jobel, ”vädurshornstöt”. Med en sådan tillkännagavs jubelåret. Seden att stöta i vädurshorn lever kvar vid firandet än idag av det judiska nyåret.

Boken är ett återberättande av urberättelsen och patriarktidens berättelser i syfte att lösa vissa exegetiska och teologiska problem. Denna typ av bearbetningar eller kommentarer finns även inom ramen för de fem Moseböckerna. Den så kallade Deutronomistiska lagen är en kommentar till 2 Mos 20-23. Seden att återberätta och kommentera fortsatte sedan i den rabbinska traditionen. Till skillnad från återberättandet under den rabbinska tiden är Jubileerbokens författare inte namngiven.

Ett exempel på Jubileerbokens sätt att resonera utgör berättelsen om Mose på berget Sinai. Förutom stentavlorna sägs Mose få muntlig information (muntlig Torah) om hur Torah - lagen skall tolkas. Det är denna extra information som Jubileerboken meddelar. På det sättet kunde det hävdas att Jubileerbokens tolkning av den då redan i viss mening kanoniska Pentateuken (de 5 Moseböckerna) var den rätta. Det sätt på vilket Jubileerboken tolkade historien var den riktiga uttolkningen. Det var kommentaren (den muntliga Torah) som behövdes för att tolka historien rätt.

Ett annat exempel är Juda och hans samröre med Tamar i 1 Mos 38. Enligt den bibliska versionen kan man få intryck av att det är lagligt att ha sexuellt umgäng med sin svärdotter. Jub 41:2-5 visar hur man löser detta problem i Jubileerboken: ingen av Judas söner fullbordade sina äktenskap. Det står bara att äldste sonen Er fick Tamar som hustru och att yngste sonen Onan spillde sin sperma på marken.

Mellan år 1947 och 1956 påträffades omkring 15 skriftrullar med Jubileerboken i fem grottor vid Qumran, alla skrivna på hebreiska. Denna stora mängd manuskript (fler än för några andra bibliska böcker, utom Psaltaren, Femte Moseboken, Jesaja, Andra Moseboken och Första Moseboken, i fallande ordning) indikerar att Jubileerboken ofta användes inom Qumranförsamlingen.

Jubileerbokens författare är främst inriktad på lagfrågor. Vid återberättandet är det framför allt frågan om vilka slutsatser beträffande lagregler, föreskrifter eller andra förordningar som man kan dra av berättelserna i Moseböckerna, som står i fokus. När det gäller kalenderfrågor sammanfaller här Jubileerbokens intresse för detta med Qumranförsamlingens intresse för samma frågor. Boken förespråkar till exempel en solkalender i stället för månkalendern.

Ett annat exempel för hur Jubileerboken resonerar är att enligt författaren av Jubileerboken är hebreiska det språk som ursprungligen talades av alla varelser, djur och människor, och som även är det språk som talas i himlen. Efter förstörelsen av Babels torn glömdes språket bort, tills det att Abraham lärde sig det av änglar. Enok var den första som undervisades av änglar i konsten att skriva och skrev därför ner alla hemligheterna inom astronomi, kronologi och världens epoker. Med detta vill boken ha sagt att även om hebreiskan vid bokens tillkomst inte talades längre var det viktigt att läsa boken på hebreiska och inte översätta den till det då talade språket.

Jubileerboken berättar om hur Gud skapade änglarna på Skapelsens första dag och historien om hur en grupp fallna änglar parade sig med dödliga kvinnor och gav upphov till en ras jättar, kallade nefilim. Denna berättelse är en del i en teologisk utläggning som syftar till lösa ett teologiskt problem och skall ses i ett sådant sammanhang. Författaren använder sig här av ett mytologiskt material, flitigt använt vid bokens tillkomsttid. Även i Nya Testamentet (Judas brev) nämns detta, men med en annan tillämpning. Det mytologiska material används också till exempel i Etiopiska Henoksboken, som är en annan senjudisk skrift.

Karl Heinrich Graf

Karl Heinrich Graf, född den 28 februari 1815 i Mülhausen, död den 16 juli 1869, var en fransk-tysk bibelkritiker och orientalist.

Graf avlade 1842 teoloie licentiatgrad vid Strassburgs universitet, blev filosofie doktor i Leipzig 1846 och var 1847-68 lärare i franska och hebreiska vid "Landesschule" i Meissen. Av de orientaliska språken behärskade han jämte hebreiska huvudsakligen persiska.

Graf var en av de huvudsakliga grundarna av bibelkritiken rörande Gamla testamentet. I sitt främsta verk, Die geschichtlichen Bücher des Alten Testaments (1866) försökte han visa att prästlagstiftningen i Andra Moseboken, Tredje Moseboken och fjärde Moseboken är av senare ursprung än Femte Moseboken. Han anslöt sig dock fortfarande till den etablerade synen att de elohistiska berättelserna utgjorde en del av grundskriften och därför tillhörde de äldsta delarna av Pentateuken.

Argumenten för att prästlagstiftningen och de elohistiska berättelserna var åtskilda av en tidsrymd på 500 år var så starka att de fick Graf att i en essä, Die sogenannte Grundschrift des Pentateuchs, utgiven kort före hans död, se hela grundskriften som tillkommen efter exilen och som den sista delen av Pentateuken. Idén hade redan uttryckts av Édouard Guillaume Eugène Reuss, men eftersom Graf var den förste som framförde den i Tyskland har teorin, som den utvecklades av Julius Wellhausen, kallats Graf-Wellhausen-hypotesen.

Graf skrev också Der Segen Moses Deut. 33 (1857) och Der Prophet Jeremia erklärt (1862).

Mose

Mose, även Moses, (egyptiska, latin: Moyses; hebreiska: מֹשֶׁה, Moshe, tiberiansk hebreiska Mōšeh; grekiska: Mωϋσῆς i både Septuaginta och Nya testamentet; arabiska: موسىٰ, Mūsa; ge'ez: Musse) är enligt traditionen inom judendomen och kristendomen israeliternas räddare ur träldomen i Egypten och grundläggaren av den israelitiska religionen. Han förekommer som profet inom islam. Huruvida Mose var en historisk person är en omstridd fråga bland forskarna.Mose var en hebreisk religiös ledare, lagstiftare och profet, omnämnd i Gamla testamentet som befriare av Israels folk ur det egyptiska slaveriet och ledare under uttåget ur Egypten. Han beräknas ha levt på 1300- eller 1200-talet f.Kr. och ska enligt traditionen ha nedtecknat Torah, Moseböckerna. På hebreiska kallas han ofta Moshe Rabbeinu (מֹשֶׁה רַבֵּנוּ, bokstavligen "Mose, vår Lärare"). Han är den viktigaste profeten inom judendomen och räknas även som profet inom bland annat kristendomen, islam, bahá'í och rastafari.Enligt Andra Moseboken föddes Mose under israeliternas tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao hade beordrat att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Mose mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät Moses storasyster sitta kvar för att se efter vad som hände. Faraos dotter gick till floden och upptäckte pojken. Storasystern tog då tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son (2 Mos. kap. 1, 2). Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av hans landsmän dödade Mose egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro. Han gifte sig med dennes dotter, Sippora.Efter att de tio plågorna drabbade Egypten ledde Mose de hebreiska slavarna ut ur Egypten, tvärsöver Röda havet. Efter några månader i öknen ingick israeliterna ett förbund med Herren. På toppen av Sinaiberget mottog Mose de tio budorden av Gud. Trots att han sägs ha blivit 120 år gammal fick Mose aldrig komma in i det heliga landet. Han dog strax innan och fick överlåta ledarskapet till Josua.

Moseböckerna

Moseböckerna är fem till antalet. På hebreiska ingår de som de första böckerna i Torah och på grekiska kallas de Pentateuken. De kallas för moseböckerna eftersom de enligt judisk och kristen tro traditionellt anses vara författade av Mose. Den dominerande vetenskapliga åsikten är dock att de är sammanställda av fyra huvudsakliga källtexter, den s.k. fyrkällsteorin.

De fem moseböckerna:

Första Moseboken, Genesis, "ursprungets bok" - skapelseberättelsen, syndafloden, patriarkernas historier;

Andra Moseboken, Exodus, "uttågets bok" - Israels uttåg ur Egypten och vandringen i öknen;

Tredje Moseboken, Leviticus, "levitboken" - bestämmelser för det levitiska prästerskapet;

Fjärde Moseboken, Numeri, "uppräkningarnas bok" - detaljerade tågordningar för ökenvandringen och några händelser;

Femte Moseboken, Deuteronomium, "den andra lagen" - Moses erinrar folket om lagen och om historia.Dessa är inte de ursprungliga benämningarna, utan de uppkom i en senare tid, då, i enlighet med den judiska traditionen, den föreställningen blivit gängse, att Mose var böckernas författare. Den föreställningen har bibehållit sig ända in i nuvarande tid. Men den moderna bibelforskningen har bevisat denna föreställnings vetenskapliga ohållbarhet. Utgångspunkt för Pentateukforskningen har varit den, redan på 1600-talet, uppmärksammade bristen på enhet i de så kallade Moseböckernas framställningssätt. Omedelbart i början av Genesis ter sig övergången från 1:a till 2:a kapitlet inte naturlig och de båda kapitlens framställningssätt är dessutom ganska olika. Att i dessa böcker föreligger ett, av material från flera urkunder sammansatt, arbete, var en åsikt, som redan på den tiden av kritiska författare uttalades, bland andra av den bekante judiske filosofen Spinoza. Han ansåg Esra vara författare till Pentateuken, en åsikt, som redan under det föregående århundradet uttalats av en katolsk skriftställare, Andreas Masius.

På närmare undersökning om sammansättningen av Genesis inlät sig under mitten av 1700-talet en professor i Paris av judisk börd, Jean Astruc. Han fann då, att i vissa kapitelavdelningar, kapitel och kapitelserier namnet Elohim användes som benämning på Gud, i andra däremot namnet Jahve och att vidare de ställen, där Gud nämndes Elohim, hade en annan stil än de ställen, där han nämndes Jahve. Därav drog han den slutsatsen, att Genesis var sammansatt av två urkunder, som han kallade den elohistiska och den jehovistiska. Dessutom trodde han sig här och där se spår av upp till tio andra, mindre källskrifter. Astrucs "urkundshypotes", som för övrigt saknade all destruktiv tendens och snarare hade apologetiskt syfte, blev epokgörande i den gammaltestamentliga bibelkritikens historia.

Astrucs urkundshypotes gav emellertid i Tyskland upphov åt en vittgående, delvis ganska äventyrlig bibelkritik, vars egentlige grundläggare blev Wilhelm de Wette, från 1806. Hade Astruc förfäktat den meningen, att Mose själv var den Pentateukens författare, som använt den elohistiska och den jehovistiska urkunden, sökte däremot De Wette visa att detta var omöjligt. Han antog att Pentateuken småningom uppkommit under olika tider, varvid Genesis, Exodus och Leviticus hade särskilda, under olika tider levande författare, och Numeri vore en fortsättning till de föregående samlingarna. Författandet hade börjat, allra tidigast, under den davidiska perioden, och författarna hade delvis betjänat sig av äldre källor. Yngst var Deuteronomium, som förutsatte de andra så kallade Moseböckerna; den var från konung Josias tid eller möjligen från exilens. För övrigt frånkänner han Moseböckerna deras historiska värde och anser det mesta av deras innehåll för myter och ren dikt. Såsom anhängare av en utvecklingsteori, som icke erkänner möjligheten av något tillbakagående i historien, ansåg han det omöjligt, att domartidens religiösa och politiska förvirring kunnat följa på den mosaiska tidens harmoniska tillstånd. Det naturliga var därför, att ur domartidens kaos utvecklat sig ett politiskt och religiöst ordnat tillstånd, vilket i Pentateuken falskeligen tillskrivs en lagstiftning genom Mose. Samtidigt med denna åsikt och i jämbredd med den utbildade sig småningom även den åsikten, att Josuas bok förskriver sig från samma hand som Pentateuken och bör betraktas såsom dess sjätte del, varför man borde tala om "Hexateuken" (den av sex delar bestående boken) i stället för om Pentateuken. Ur detta sexdelade arbete kan man utbryta Deuteronomium som en alldeles självständig lagbok. De övriga böckerna är huvudsakligen sammansatta av två urkunder: en äldre, den egentliga grundskriften, kallad "Elohisten", samt en yngre, kallad "Jehovisten".

Det finns även en sjätte mosebok och en sjunde mosebok som dock inte har något samband med de bibliska skrifterna och inte kan spåras längre tillbaka än till 1700-talet - då på tyska. De har dock haft viss betydelse för olika magiska föreställningar, och även för rastafarirörelsen.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Pentateuken, 1904–1926.

Muhammed i Bibeln

Muslimer anser att den islamiske profeten Muhammeds namn och egenskaper har nämnts i böcker innan islam. Vissa tidigare kristna anser även detta. Musheh, son till Yohanna, som valde namnet Fakhr al-Islam efter att han blivit muslim tillhör denna grupp. Dock accepterar inte kristna och judar att det refererats till Muhammed i Bibeln.

Det finns en debatt mellan Imam Reza och olika lärda tillhörande andra religioner som nämnts i Sheikh Saduqs bok 'Uyun al-Ridha och Allamah Majlisis bok Bihar al-Anwar. I en av dessa debatter talade imamen med både en kristen och judisk lärd. Imamen refererade bland annat till det innehåll som finns i Johannesevangeliet om "hjälparen", och om det som står i 5 Mos 33:2 om berget Paran.

Nash-papyrusen

Nash-papyrusen är en liten samling papyrusfragment med texter från De tio budorden och Shema Yisrael. Fragmenten är de äldsta kända manuskript på hebreiska tillsammans med Dödahavsrullarna. Manuskripten dateras till cirka 200-talet f.Kr. och förvaras idag på University of Cambridge i Cambridge.

Storisrael

Storisrael (hebreiska: ארץ ישראל השלמה, Erets Yisrael Hashlema) är en term med flera olika bibliska och politiska betydelser över tiden. Den används ofta irredentistiskt för att hänvisa till Israels historiska eller önskade gränser.

Den vanligaste definitionen av landet som omfattas av termen är för närvarande staten Israels erkända territorium i kombination med de israeliska ockuperade territorierna. Historiskt definierade revisionistiska sionister Storisrael som Brittiska Palestinamandatets territorium (med eller utan Transjordanien, som utvecklades självständigt efter 1923). Religiös användning av termen förekommer i en av de bibliska definitionerna av Israels land i Första Moseboken 15:18–21, Femte Moseboken 11:24, Femte Moseboken 1:7, Fjärde Moseboken 34:1–15 eller Hesekiel 47:13–20.

Uttåget ur Egypten

Uttåget ur Egypten, på latin Exodus, av grekiska Exodos (έξοδος), hebreiska יציאת מצרים, Yetsi'at Mitzrayim, är en berättelse i Andra Moseboken kapitel 1-18 i den hebreiska Bibeln (Tanach), om hur israeliterna befrias ur sin fångenskap i Egypten. Berättelsen fortsätter även i Fjärde och Femte Moseboken (hebr. במדבר, Bamidbar och דְּבָרִים, Devarim).

Wilhelm Martin Leberecht de Wette

Wilhelm Martin Leberecht de Wette, född 12 januari 1780 i Ulla, vid Weimar, död 18 juni 1849 i

Basel, var en tysk protestantisk teolog. Han är mest ihågkommen för sin tes att Femte Moseboken inte skrevs av Mose utan att verket tillkom under Josias regeringstid.

De Wette blev 1807 extraordinarie och 1809 ordinarie teolologie professor vid Heidelbergs universitet samt 1810 vid Berlins universitet. Därför att han sänt ett tröstebrev till August von Kotzebues mördares mor, blev han 1819 avskedad från sistnämnda ämbete. 1822 kallades han till teologie professor i Basel, vars stora råd 1829 utnämnde honom till undervisningsråd.

De Wette påminner i mycket om Schleiermacher och gav åt det teologiska studiet i Basel en ny fart och ny riktning, i ungefärlig överensstämmelse med den så kallade förmedlingsteologin i Tyskland. Hans förnämsta arbeten är Beiträge zur Einleitung in das alte Testament (1806-07), Lehrbuch der hebräisch-jiidischen Archäologie (1814), Lehrbuch der historisch-kritischen Einleitung in die Bibel, alten und neuen Testaments (1817; flera gånger omtryckt), Christliche Sittenlehre (1819-23), Kommentar über die Psalmen (1829) och Kurtzgefasstes exegetisches Handbuch zum neuen Testament (1836-48) samt ett par romanartade berättelser. Den bibelöversättning, som han 1809-14 utgav tillsammans med Augusti och sedermera själv fullbordade, åtnjöt stort anseende.

Böcker i Gamla testamentet
Böcker i Tanakh

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.