Edom

Edom är i den judisk-kristna tron, ett annat namn för Esau och det namn som gavs åt hans efterkommande, edoméerna eller edomiterna.

Edomiterna var bosatta i ett område som kallades Idumeen, i vad som idag är Negevöknen på ömse sidor om gränsen mellan Israel och Jordanien.

Edom
Kungariket Edom vid sin största utbredning på 600-talet före vår tideräkning.Det mörkröda området är Idumeen.

Se även

Achas

Achas, eller Ahas, var kung i Juda rike under 16 år cirka 743 f.Kr.–727 f.Kr. Han efterträdde sin far Jotam vid en kritisk punkt i rikets historia, då det hotades av det syrisk-efraimitiska kriget. Det verkar ha funnits en annan tronpretendent, Tabals son, en kandidat som fick stöd av kung Resin av Aram-Damaskus. Ahas var bara 20 år gammal då han blev kung.Herren var dock inte nöjd med Achas, eftersom han följde i de israeliska kungarnas spår och inte kung Davids. Bland de orätter Achas gjorde var att offra sin son på bål. Av den anledningen attackerades han av Pekachs arméer, men de lyckades inte besegra honom, bland annat för att han fick hjälp av kungen av Assyrien, Tiglat Pileser, men Juda förlorade dock Elat till Edom. Sedan Achas besökt kungen i Damaskus, och denne fördrivit Pekach, lät han uppföra assyriska altare i Jerusalem där han lät prästen Uria offra till avgudar i stället för att tjäna Herren. Sedan Achas dött begravdes han inne i Jerusalem, inte bland de israeliska kungarna. Achas efterträddes av sin son, Hiskia.

Berättelsen om Achas i Jesaja 7:10 ff brukar anföras av kristna som en förebådelse om Jesu födelse. Sedan Achas avfallit från Herren blev han varnad att hans rike inte skulle bestå om han inte höll sig till Gud. Herren erbjöd sig att ge Achas ett tecken, men Achas avböjde för han ville inte sätta Herren på prov. Jesaja tog då till orda och sade att på grund av Achas misstro skulle Herren själv ge honom ett tecken. Den unga kvinnan skulle bli havande och föda en son som hon skulle kalla Immanu El, 'Gud med oss'. Denne son skulle leva av grädde och honung när han lärt sig välja det goda, men innan han förkastat det onda skulle Juda och Israel lämnas öde, och Herren utsätta dess folk för svåra tider. Jesaja fortsätter med profetian om fredsfursten, och sedan Achas dött, 14:28, fortsatte profetiorna om många folks undergång.

Alois Musil

Alois Musil, född 30 juni 1868, död 12 april 1944, var en österrikisk-tjeckisk orientalist och upptäcktsresande.

Musil blev professor i katolsk teologi i Olmütz 1902, Wien 1909, samt i orientalistik vid tjeckiska universitetet i Prag 1919. Han företog från 1896 talrika resor i Moab, Edom, Nordarabien och Mesopotamien. Bland Musils skrifter märks Kusajr 'Amra (2 band, 1907), Arabia petræa (3 band, 1907-08), Arabia deserta (1927), Palmyrena (1928), The northern Neĝd (1928), In the Arabian desert (1930) samt Topographical itineraries of explorations in Arabia and Mesopotamia (6 band, 1927).

Beor

Beor (i Andra Petrusbrevet 2:15 kallad Bosor) var enligt Bibeln (Fjärde Mosebok 22:5 med flera ställen) far till Bileam. Han räknas, jämte sin son samt Job och Jobs fyra vänner (Elifas från Teman, Bildad från Shuach, Sofar från Naama och Elihu från Bus), enligt Talmud som en av de sju icke-judiska profeterna inom judendomen.

En annan, tidigare person med samma namn omnämns i Första Mosebok 36:32 såsom fader till Bela, den förste kungen av Edom.

Bildjournalistik

Bildjournalistik (eller fotojournalistik) är en särskild form av journalistik (dvs samlandet, redigerandet och presenterandet av nyhetsmaterial för publicering eller sändning) som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin (till exempel dokumentärfotografi, gatufotografi, eller kändisfotografi) på följande punkter:

Aktualitet - bilderna har mening i sammanhanget av en publicerad kronologisk redogörelse av händelser.

Objektivitet - situationen implicerad av bilderna är en rättvis och riktig representation av händelserna de skildrar.

Berättande - bilderna ger, i kombination med andra nyhetselement, tittaren eller läsaren information och inblick.Till skillnad från en reporter, som kan samla information långt borta från en händelse eller efter att den hänt, måste bildjournalisten ta beslut direkt och bära på en kamera under samma omständigheter som de som är involverade i händelsen (skottlossning, krig, upplopp) – ofta utsatt för samma risker.

Bildjournalistik som en beskrivande term implicerar ofta användandet av en viss rättframhet i fråga om stil eller inställning till bildmakandet – en vanlig bröllopsfotograf skulle inte kallas bildjournalist, trots att denna täcker en viss händelse och kan få bilderna publicerade i pressen.

En liknande och relaterad term är reportage.

Gibberichthys pumilus

Gibberichthys pumilus är en fiskart som beskrevs av Parr, 1933. Gibberichthys pumilus ingår i släktet Gibberichthys och familjen Gibberichthyidae. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Hagariter

Hagariter (hebreiska hagri) var enligt Bibeln en arabisk nomadstam härstammande från Hagar, som på Sauls tid besegrades av de öster om Jordan boende israelitiska stammarna (1 Krön. 5:10,19 ff.). I Psaltaren 83:7 omtalas de jämte Edom och Moab såsom Israels fiender. En hagarit var uppsyningsman över Davids småboskap enligt 1 Krön. 27: 31. Hagriterna levde i ökenområdet öster om Gilead. De fördrevs slutligen från sin mark vid den assyriska invasionen, varefter de kan likställas med andra grupper.

Herodes den store

Herodes den store, född cirka 73 f.Kr., död cirka 4 f.Kr., var tetrark ("fjärdingsfurste"; lydfurste under den romerske kejsaren) över Galileen, Samarien, Judeen och ytterligare några områden. Herodes var en god administratör men med tendenser till maktfullkomlighet. Han byggde ett stort kungapalats och påbörjade en större ombyggnad av templet i Jerusalem. Herodes den store är känd i kristna länder genom sin roll som barnamördare i Matteusevangeliet. Detta är dock inte känt genom andra historiska källor.

Idumeen

Idumeen är ett område mellan Israel och Jordanien. Herodes den store och hans ätt härstammade därifrån.

Jules Verne

Jules Gabriel Verne (IPA: /vεrn/), född 8 februari 1828 i Nantes i Pays de la Loire, död 24 mars 1905 i Amiens i Picardie, var en fransk författare av populärlitteratur och ungdomsböcker med en produktion av två handskrivna romaner om året. Han nådde stora internationella försäljningsframgångar och var genomgående omtyckt av litteraturkritiker. Hans författarskap omfattade huvudsakligen äventyrsromaner och science fiction, men han skrev även teaterpjäser, libretton med mera.Under Jules Vernes liv som författare höll vetenskapen på att kartlägga de sista vita fläckarna i jordens geografi, och Verne anknöt till detta och skrev spännande, exotiska reseskildringar och böcker om upptäcktsfärder. För att möjliggöra det omöjliga bedömde han den framtida utvecklingen av samtidens vetenskapliga upptäckter och teknologiska kunnande, och kunde därigenom skicka människor till månen (Från jorden till månen, 1865), låta dem resa jorden runt på 80 dagar (Jorden runt på 80 dagar, 1873) eller jorden runt under havsytan med en u-båt (En världsomsegling under havet, 1870). Extrapoleringen av vetenskap och teknologi i romanmiljö, och skildringarna av den ensamme vetenskapsmannens perspektiv parallellt med ny teknologis effekter på mänskligheten har medfört att han tillsammans med H.G. Wells betraktas som en av science fiction-genrens skapare.

Flertalet av Jules Vernes böcker har filmatiserats flera gånger.

Lista över Child Ballads

Detta är en Lista över Child Ballads, d. v. s. över alla 305 balladtyper i Francis James Childs samling The English and Scottish Popular Ballads; se denna artikel för ytterligare information. För mer information om enskilda balladtyper (inklusive deras motsvarigheter på andra språk), följ länkarna nedan, eller gå till den engelska motsvarande sidan och följ länkarna därifrån.

Riddles Wisely Expounded

The Elfin Knight

The Fause Knight Upon the Road

Lady Isabel and the Elf-Knight

Gil Brenton

Willie's Lady

Earl Brand

Erlinton

The Fair Flower of Northumberland

The Twa Sisters [även Minnorie eller Binnorie]

The Cruel Brother

Lord Randall

Edward

Babylon; eller, The Bonnie Banks o Fordie

Leesome Brand

Sheath and Knife

Hind Horn

Sir Lionel

King Orfeo

The Cruel Mother

The Maid and the Palmer (The Samaritan Woman)

St. Stephen and Herod

Judas

Bonnie Annie

Willie's Lyke-Wake

The Three Ravens [eller Twa Corbies]

The Whummil Bore

Burd Ellen and Young Tamlane

The Boy and the Mantle

King Arthur and King Cornwall

The Marriage of Sir Gawain

King Henry

Kempy Kay

Kemp Owyne

Allison Gross

The Laily Worm and the Machrel of the Sea

Thomas Rymer

The Wee Wee Man

Tam Lin

The Queen of Elfan's Nourice

Hind Etin

Clerk Corvill

The Broomfield Hill

The Twa Magicians

King John and the Bishop

Captain Wedderburn's Courtship

Proud Lady Margaret

Young Andrew

The Twa Brothers

The Bonny Hind

Lizie Wan

The King's Dochter Lady Jean

Young Beichan [eller Young Bekie]

The Cherry-Tree Carol

The Carnal and the Crane

Dives and Lazarus

Brown Robyn's Confession

Sir Patrick Spens

Sir Aldingar

King Estmere

Sir Cawline

Fair Annie

Child Waters

Fair Janet

Lady Mairsey

Lord Ingram and Chiel Wyet

Glasgerion

Young Hunting

Clerk Saunders

Willie and Lady Maisry

The Bent Sae Brown

The Clerk's Twa Sons O Owsenford

Lord Thomas and Fair Annet

Fair Margaret and Sweet William

Lord Lovel

The Lass of Roch Royal

Sweet William's Ghost

The Unquiet Grave

The Wife of Usher's Well

Old Robin of Portingale

Little Musgrave and Lady Barnard

The Bonny Birdy

Child Maurice

Bonny Barbara Allen

Lady Alice

Young Benjie

Prince Robert

Young Johnstone

Fause Foodrage

Jellon Grame

Fair Lady of Wallington

Bonny Bee Hom

Lamkin

Young Waters

The Maid Freed from the Gallows

The Gay Goshawk

Brown Robin

Brown Adam

Johnie Scot

Willie O Winsbury

Willie O Douglas Dale

Willie and the Earl Richard's Daughter

Rose Red and the White Lily

Prince Heathen

The Bailiff's Daughter of Islington

The Famous Flower of Serving-Men

Will Stewart and John

Christopher White

Tom Potts

The Knight and Shepherd's Daughter

Crow and Pie

The Baffled Knight

The Great Silkie of Sule Skerry

Johnie Cock [eller Johnnie O'Breadesley]

Robyn and Gandeleyn

Adam Bell, Clim of the Clough, and William of Cloudesly

A Gest of Robyn Hode

Robin Hood and Guy of Gisborne

Robin Hood and the Monk

Robin Hood's Death

Robin Hood and the Potter

Robin Hood and the Butcher

Robin Hood and the Curtal Friar

The Jolly Pinder of Wakefield

Robin Hood and Little John

Robin Hood and the Tanner

Robin Hood and the Tinker

Robin Hood and the Newly Revived

Robin Hood and the Prince of Aragon

Robin Hood and the Scotchman

Robin Hood and the Ranger

The Bold Pedlar and Robin Hood

Robin Hood and the Beggar, I

Robin Hood and the Beggar II

Robin Hood and the Shepherd

Robin Hood's Delight

Robin Hood and the Pedlars

Robin Hood and Allen A Dale

Robin Hood's Progress to Nottingham

Robin Hood Rescuing Three Squires

Robin Hood Rescuing Will Stutly

Little John A Begging

Robin Hood and the Bishop

Robin Hood and the Bishop of Hereford

Robin Hood and Queen Katherine

Robin Hood's Chase

Robin Hood's Golden Prize

The Noble Fisherman, or, Robin Hood's Preferment

Robin Hood's Birth, Breeding, Valor and Marriage

Robin Hood and Maid Marian

The King's Disguise, and Friendship with Robin Hood

Robin Hood and the Golden Arrow

Robin Hood and the Valiant Knight

A True Tale of Robin Hood

Sir Hugh, or, The Jew's Daughter

Queen Elanor's Confession

Gude Wallace

Hugh Spencer's Feats in France

Durham Ford

The Knight of Liddesdale

The Battle of Otterburn

The Hunting of Cheviot (The Ballad of Chevy Chase)

The Battle of Harlaw

King Henry Fifth's Conquest of France

Sir John Butler

The Rose of England

Sir Andrew Barton

Flodden Field

Johnie Armstrong

The Death of Queen Jane

Thomas Cromwell

Musselburgh Field

Mary Hamilton

Earl Bothwell

The Rising of the North

Northunberland Betrayed By Douglas

The Earl of Westmoreland

Captain Car, eller, Edom O Gordon

Rookhope Ryde

King James and Brown

The Bonny Earl of Murray

The Laird O Logie

Willie MacIntosh

The Lads of Wamphray

Dick o the Cow

Kinmont Willie

Jock o the Side

Archie o Cawfield

Hobie Noble

Jamis Telfer of the Fair Dodhead

Hughie Graham

The Lochmaben Harper

The Death of Parcy Reed

The Laird of Wairston

Lord Maxwell's Last Goodnight

The Fire of Frendraught

James Grant

Bonny John Seton

The Bonnie House o Airlie

The Gypsy Laddie

Bessy Bell and Mary Gray

The Battle of Philiphaugh

The Baron of Brackley

Jamie Douglas

Loudon Hill, eller, Drumclog

Bothwell Bridge

Lord Delamere

Lord Derwentwater

Geordie

Bonnie James Campbell

Bewick and Graham

The Duke of Athole's Nurse

Sir James the Rose

The Braes o Yarrow

Rare Willie Drowned in Yarrow, eller, the Water o Gamrie

The Mother's Malison, eller, Clyde's Water

The Broom of Cowdenknows

The False Lover Won Back

The Gardener

The Bonny Lass of Anglesey

Katharine Jaffray

Bonny Baby Livingstone

Eppie Morrie

The Lady of Arngosk

Rob Roy

Lizie Lindsay

Bonny Lizie Baillie

Glasgow Peggie

Earl Crawford

The Slaughter of the Laird of Mellerstain

The Earl of Errol

Richie Story

Andrew Lammie

Charlie MacPherson

The Earl of Aboyne

The Laird o Drum

The Duke of Gordon's Daughter

Glenlogie, or, Jean o Bethelnie

Lord Saltoun and Auchanachie

The Rantin Laddie

The Baron o Leys

The Coble o Cargill

James Harris (The Daemon Lover)

James Hatley

Young Allan

Redesdale and Wise William

Lady Elspat

The Grey Cock, eller, Saw You My Father?

Auld Matrons

Henry Martyn

Lang Johnny More

The Kitchie-Boy

Thomas o Yonderdale

Lord William, eller, Lord Lundy

Willie's Fatal Visit

Alison and Willie

Burd Isabel and Earl Patrick

Broughty Wa's

Lord Thomas Stuart

Lord Thomas and Lady Margaret

Lady Isabel

Lord Livingstone

The New-Slain Knight

The White Fisher

The Knight's Ghost

John Thomson and the Turk

The Heir of Linne

The Twa Knights

Lady Diamond

The Earl of Mar's Daughter

The Lord of Lorn and the Flas Steward

The Suffolk Miracle

King Edward the Fourth and a Tanner of Tamworth

Our Goodman

Get Up and Bar the Door

The Friar in the Well

The Wife Wrapt in Wether's Skin

The Farmer's Curst Wife

The Jolly Beggar

The Beggar-Laddie

The Keach i the Creel

Jock the Leg and the Merry Merchant

The Crafty Farmer

John Dory

The George Aloe and the Sweepstake

The Sweet Trinity (The Golden Vanity)

Captain Ward and the Rainbow

The Young Earl of Essex's Victory over the Emperor of Germany

The Mermaid

The Wylie Wife of the Hie Toun Hie

Child Owlet

The West Country Damosel's Complaint

John of Hazelgreen

Dugall Quin

The Brown Girl

Walter Lesly

Earl Rothes

Young Peggy

Trooper and Maid

Blancheflour and Jollyflorice

The Queen of Scotland

Young Bearwell

The Holy Nunnery

Young Ronald

The Outlaw Murray

Länder i Sagan om Elenien

Lista över de länder som förekommer i fantasyserierna Sagan om Elenien och Sagan om Tamuli av David Eddings.

Margaret Murray

Margaret Alice Murray, född 13 juli 1863 i Calcutta i dåvarande Brittiska Indien, död 13 november 1963 i Welwyn i Hertfordshire, var en brittisk egyptolog, folklorist och lärare. Hon arbetade på University College London (UCL) från 1898 till 1935 och var ordförande för Folklore Society från 1953 till 1955.

Hon utbildades i Indien till både sjuksköterska och socialarbetare. År 1894 började hon studera egyptologi på UCL, och utnämndes till ”Junior Professor” år 1898. År 1902 deltog hon I arkeologiska utgrävningar I Abydos i Egypten, och upptäckte templet för Osireion och det påföljande året begravningsplatsen vid Saqqara. Hon skapade sig därigenom ett namn inom egyptologin. När hon återvände till London blev hon nära involverad i den tidiga feministiska rörelsen och ägnade mycket arbete åt att öka kvinnors status vid UCL.

Hon undervisade på Manchester Museum, och skrev böcker om egyptologi för en bredare publik. Eftersom hon på grund av första världskriget inte kunde återvända till Egypten inledde hon sin forskning om europeisk häxkult. Hon hade betraktats som en framstående egyptolog, men teorierna om häxkulten kom aldrig att bli accepterade i akademiska kretsar. Däremot fick den stort inflytande på uppkomsten av den nyhedniska, religiösa rörelsen wicca.

Mellan 1921 och 1931 gjorde hon arkeologiska utgrävningar på Malta och Minorca, och fick ett ökat intresse för folkloristik. Hon fick ett hedersdoktorat 1927 och utnämndes till "assistant professor" år 1928. År 1935 pensionerades hon men fortsatte med undervisning och författande så länge hon levde.

Mose

Mose, även Moses, (egyptiska, latin: Moyses; hebreiska: מֹשֶׁה, Moshe, tiberiansk hebreiska Mōšeh; grekiska: Mωϋσῆς i både Septuaginta och Nya testamentet; arabiska: موسىٰ, Mūsa; ge'ez: Musse) är enligt traditionen inom judendomen och kristendomen israeliternas räddare ur träldomen i Egypten och grundläggaren av den israelitiska religionen. Han förekommer som profet inom islam. Huruvida Mose var en historisk person är en omstridd fråga bland forskarna.Mose var en hebreisk religiös ledare, lagstiftare och profet, omnämnd i Gamla testamentet som befriare av Israels folk ur det egyptiska slaveriet och ledare under uttåget ur Egypten. Han beräknas ha levt på 1300- eller 1200-talet f.Kr. och ska enligt traditionen ha nedtecknat Torah, Moseböckerna. På hebreiska kallas han ofta Moshe Rabbeinu (מֹשֶׁה רַבֵּנוּ, bokstavligen "Mose, vår Lärare"). Han är den viktigaste profeten inom judendomen och räknas även som profet inom bland annat kristendomen, islam, bahá'í och rastafari.Enligt Andra Moseboken föddes Mose under israeliternas tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao hade beordrat att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Mose mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät Moses storasyster sitta kvar för att se efter vad som hände. Faraos dotter gick till floden och upptäckte pojken. Storasystern tog då tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son (2 Mos. kap. 1, 2). Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av hans landsmän dödade Mose egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro. Han gifte sig med dennes dotter, Sippora.Efter att de tio plågorna drabbade Egypten ledde Mose de hebreiska slavarna ut ur Egypten, tvärsöver Röda havet. Efter några månader i öknen ingick israeliterna ett förbund med Herren. På toppen av Sinaiberget mottog Mose de tio budorden av Gud. Trots att han sägs ha blivit 120 år gammal fick Mose aldrig komma in i det heliga landet. Han dog strax innan och fick överlåta ledarskapet till Josua.

Nero

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus den 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom, dödsdagen är något osäker, var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 fram till sin död. Nero kom att adopteras av kejsar Claudius för att bli tronarvinge. Han tillträdde, efter Claudius död, tronen som Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus den 13 oktober 54 och hans styre varade i tretton år och åtta månader.

Nero härskade från 54 till 68. Hans första tid vid makten, en period under vilken han stod under inflytande av rådgivare som filosofen Seneca, präglades av politisk stabilitet och välstånd. Han fokuserade i stor utsträckning på diplomati och handel, och på att öka imperiets kulturella kapital genom att uppföra teatrar och gynna idrottstävlingar. Nero påbörjade också många kostsamma projekt, däribland byggandet av en kanal och ett palats, vilka dock förblev ofullbordade. Dessa projekt tärde hårt på statens ekonomi och ökade skattebördan på provinserna.

Under Neros tid som kejsare förde Rom ett framgångsrikt krig mot Partherriket (58–63) där så småningom en fred framförhandlades. Vid ungefär samma tid kvästes den brittiska revolten (60–61). Även kväsandet av en annan revolt, som är bekant som det judiska kriget (66–70), inleddes under hans styre.

Nero skilde sig år 62 från sin fru (och styvsyster) Claudia Octavia och gifte om sig med Poppaea Sabina. Med henne fick han dottern Claudia Neronis eller Claudia Augusta, som troligen föddes i början av år 63, möjligen 21 januari, och var Neros enda barn efter vad som är känt. Hon dog dock endast fyra månader gammal.År 64 brann Rom. Enligt historikern Tacitus kom ett rykte i svang att branden hade startats på order av Nero. För att undgå anklagelserna lät Nero lägga skulden för brandens uppkomst på Roms kristna, vilka därför kom att utsättas för förföljelser. Det har emellertid aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, överhuvudtaget var anlagd.

Nero störtades i en militärkupp år 68. Inför hotet att avrättas tog han den 9 juni 68 sitt liv. Han var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68–69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser. Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann", samt som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre – Tacitus, Suetonius och Dio Cassius. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero. Vissa källor, däribland några av de ovan nämnda, beskriver honom dock som en kejsare som var populär i de breda folklagren, särskilt i öst. Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet genom att de anses vara partiska.

Obadja

Obadja är en profet i judendomens Neviim ("profeterna") och kristendomens Gamla Testamente vars namn och verksamhet nämns i en bok med samma namn. Boken är i sin tur del av den så kallade Tolvprofetsboken som avslutar Gamla testamentet i den protestantiska kanon. Med sina 21 verser är boken den kortaste i hela Gamla testamentet.

Mycket litet är känt om Obadja då inga konungareferenser, eller ens hans släktled nämns i berättelsen, vilket annars är vanligt. På grund av detta är det osäkert exakt när profeten var verksam. Texten antyder dock att Jerusalem har blivit ödelagt (Ob. 12,13) och att israeliterna har blivit bortförda (Ob. 20). I Bibel 2000 står det i Ob. 20 att israeliterna hade blivit bortförda till Halach, som var ett område i norra Mesopotamien dit vissa israeliter deporterades av assyrierna. Grundtextens egentliga innebörd är dock obegriplig, vilket lämnar utrymme för spekulationer. Vissa menar att det är troligt att texten syftar på Jerusalems (och Judas) fall år 587 f.Kr.

Röda havet

Röda havet (arabiska: البحر الأحمر, al-Baḥr al-Aḥmar; hebreiska: ים סוף, Yam Suf; latin: Mare erythraeum; tigrinska: ቀይሕ ባሕሪ Qeyḥ bāḥrī) är ett medelhav, en havsarm till Indiska oceanen som avskiljer Afrika från Arabiska halvön i Asien. Röda havet är omkring 1 900 km långt och som bredast 400 km. Det upptar en yta på 450 000 km². Medeldjupet är 500 m med ett största djup på 2 635 m.

Havet angränsar i Nordafrika till Egypten, Sudan, Eritrea och Djibouti, på Arabiska halvön till Saudiarabien och Jemen samt längst in i Akabviken, till Israel och Jordanien. I norr har havet väster om Sinaihalvön förbindelse med Medelhavet genom Suezkanalen och i söder leder sundet Bab el-Mandeb ut i Adenviken i Indiska oceanen.

Havet är jordens nordligaste tropiska hav. Dess korallrev rymmer en stor artrikedom, bland annat fler än 1 000 evertebrater och 200 mjuka och hårda koralldjur. Geologiskt hör Röda havet till Östafrikanska riftsystemets nordliga avslutning.

Via Regia (antiken)

Via Regia var en viktig väg i antikens Mellanöstern. Den sträckte sig från Egypten, vidare längs Sinaihalvön via Akaba till Damaskus och floden Eufrat.

Via Regia var viktig för handeln i många gamla stater, däribland Edom, Moab, Ammon och olika arameiska områden. Den började vid Heliopolis i Egypten och därifrån gick vägen mot öster till Clysma (dagens Suez), genom Mitlapasset 50 kilometer österut och de gamla egyptisk fästningarna Nekhl och Themed i Sinaiöknen till Eilat och Akaba. Vägen vände sedan norrut genom Wadi Arabah över Petra och Ma'an men även Adhruh, Sela och Shawbak. Vägen passerade Kerak och Moabs territorier till Madaba, Rabbah Ammon / Philadelphia (dagens Amman), Gerasa (dagens Jerash), Bosra i Syrien och Tadmor (Palmyra) samt slutade i Resafa vid övre Eufrat.

Nabatéerna använde vägen till transport av varor såsom rökelse och kryddor från södra Arabien. Under romarriket kallades vägen Via Traiana Nova.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.