David Ricardo

David Ricardo, född 19 april 1772 i London, död 11 september 1823 på sitt lantställe Gatcomb park i Gloucestershire, var en engelsk nationalekonom.

David ricardo
David Ricardo.

Bakgrund

Ricardo - Opere, 1852 - 5181784
Works, 1852

Ricardo kom från en judisk familj från Nederländerna. Vid 14 års ålder blev han affärsbiträde hos sin far som han hamnade i konflikt med då han slöt sig till den engelska statskyrkan och ungefär samtidigt gifte sig med en kristen kvinna. Han ägnade sig då åt självständig fondmäklarverksamhet som han hade sådan framgång med att han redan vid 25 års ålder ansågs vara en rik man. 1799 läste han Adam Smiths The wealth of nations och han började då intressera sig för studier inom nationalekonomi. Han gav ut sin första nationalekonomiska skrift, The high price of bullion, a proof of the depreciation of the bank notes 1810 och i den boken föreslog han att Englands bank på nytt skulle bli skyldig att återinlösa sina sedlar och i samband med det minska den stadgade sedelmängden. Ricardos tankegångår bröt delvis igenom i Peels banklag från 1844. Han drog sig så småningom tillbaka från affärsverksamheten och ägnade sig i allt högre grad åt vetenskapliga och sedermera även politiska arbeten. 1819 valdes han in i underhuset.

Ricardo anses vara den verklige grundaren av den abstrakta nationalekonomin och den deduktiva metodens fader. Hans Principles of political economy and taxation betraktas som ett av den klassiska nationalekonomins grundläggande och förnämsta arbeten men det är inte på något sätt ett systematiskt verk. Framställningen lämnar mycket övrigt att önska i fråga om klarhet, fyllighet och följdriktighet och den ger anledning till olika tolkningar av hans uttalanden. Inte minst gäller detta hans värdelära som är utgångspunkten för den marxistiska läran.

Ricardos viktigaste verk, Principles of Political Economy and Taxation, finns översatt till svenska under titeln Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper (h:ström, 2007).

David Ricardos vetenskapliga bidrag

David Ricardo vann som nationalekonomisk vetenskapsman ett stort inflytande redan i sin tid och materialet skrivet om hans gärning motsvaras i omfång endast av tänkare som Adam Smith, Karl Marx och John Maynard Keynes. Det var också Adam Smiths "An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations" som låg till grund för Ricardos mest grundläggande teoretiska utgångspunkter i synen på marknaden och samhället, även om han sedermera bröt med Smith på flera väsentliga punkter, t.ex. i sin syn på värde och metod.

David Ricardos metod

Ricardo utgör ett fundamentalt brott i synen på ekonomisk vetenskap och dess syfte. Emedan Adam Smiths primära intresse var att utröna de krafter som leder till att samhällen blir rika, skriver Ricardo i sitt förord att ekonomins huvuduppgift är att förklara de lagar vilka reglerar distributionen av inkomst mellan samhällets tre klasser; nämligen kapitalistklassen, jordägarklassen och arbetarklassen. Denna inkomst fördelar sig rent tekniskt som profit, ränta och lön, och tillfaller samhällets olika medlemmar i relation till deras ursprungliga bidrag. I modern neoklassisk jargong talar man om produktionsfaktorer vilka ersätts till faktorpriser. Det är karaktäristiskt för perioden för den klassiska politiska ekonomin att analysera samhället med klassbegrepp, snarare än med utgångspunkt i individens beteende, ytterligare en skillnad gentemot den senare neoklassiska skolbildningen.

David Ricardos modell

Basen för Ricardo är vad vi traditionellt hänvisar till som Says lag, uppkallad efter Jean Baptist Say. Denna lag, eller teori, menar att marknaden på totalnivå alltid kommer hamna i jämvikt, förutsatt att priser och löner är flexibla. På lång sikt kan där alltså inte finnas överproduktion av kapital eller arbetslöshet. Denna teori har kritiserats av bland andra Karl Marx och John Maynard Keynes, men utgör grunden för även modern ekonomisk teori.

Ricardos modell består av tre grupper eller klasser: kapitalister, arbetare och jordägare. Det är kapitalistklassen som är ekonomins drivkraft, och de utför systemets viktigaste uppgifter. De är producenterna, direktörerna och andra centrala funktioner. Deras bidrag består främst i att de:

1) bistår till en effektiv allokering av resurser, då de flyttar sina resurser till de områden med högst avkastning.

2) Initierar ekonomisk tillväxt genom att spara och investera.

Arbetarnas roll är förhållandevis passiv i Ricardos modell, även om han försvarade en arbetsvärdelära. Arbetarklassens storlek kommer att över tid anpassa sig till reallönen, och öka när denna är stor. Jämvikt uppstår när reallönen motsvarar den kulturellt betingade existensnivån. En sådan jämviktsnivå är givetvis inte helt enkel att definiera, men vi kan tänka oss den i moderna termer som minimilön eller fysiologiska definitioner på vad människor behöver för att överleva. Till detta måste vi sedan addera kostnaden för vad som är en rimlig levnadsnivå i boende och fritid.

Jordägarna som klass är i Ricardos modell parasiter - deras bidrag är negativt. Detta för att de mottar en jordränta i det att de upplåter land åt kapitalister, utan att själva bidra till utvecklingen. De livnär sig enligt Ricardo på det faktum att de äger land, de bidrar inte till ackumulationen av kapital utan spenderar allt i konsumtion.

Komparativa fördelar

Ett av Ricardos mest kända teoretiska bidrag är hans teori om komparativa fördelar, vilket är en grundsten i modern handelsteori. Ekonomhistoriker är inte överens om vem som är upphovsmannen till teorin, då även Robert Torrens (1780-1864) och James Mill (1773-1836) utvecklat liknande idéer. I vilket fall som helst är det genom Ricardo teorin får en fullständig presentation och spridning inom vetenskapen.

Grunden i teorin om komparativa fördelar baseras i en enkel modell med två länder, här England och Portugal. Enligt den enkla teorin har respektive land absoluta fördelar i att producera särskilda varor. Mer konkret betyder det att Portugal kunde producera vin billigare än England, och England kunde producera tyg billigare än Portugal. Detta betyder att bägge länderna bör specialisera sig på respektive vara, och sedan byta med varandra för att även tillgodogöra sig den andra. Detta är grunden för internationell handel.

I den utvidgade teorin om komparativa fördelar visar Ricardo hur handeln kommer struktureras när ett land har absoluta fördelar i produktionen av bägge varorna. Han visar då att handel kommer äga rum enligt den princip där länderna uppnår relativa fördelar. Konkret betyder det att England fortfarande kommer handla vin från Portugal, även när de kan producera vinet billigare själva. Detta beror på att de har en relativ fördel för tyg. Detta förklaras i modern ekonomisk teori med skillnaden mellan Englands respektive Portugals alternativkostnad för tyg eller vin.

Implikationer från en teori om komparativa fördelar

Ricardos teori om komparativa fördelar är allt annat än abstrakt resonerande. Den är starkt sammanflätad med en debatt, den så kallade "Corn Laws"-debatten, som pågick i England i hans tid. Kort handlade debatten om huruvida ett land kunde gynnas av att upprätta handelshinder mot andra nationer. Ricardo söker med sin teori förklara att alla länder gynnas av internationell handel och specialisering. När länder ordnar sin produktion efter komparativa fördelar och idkar handel ökar de sitt konsumtionsutrymme och välfärd. Ricardos teori är sålunda central för förespråkare av frihandel.

Bytesvärde

Ricardo skilde mellan det absoluta (reella) och det relativa bytesvärdet hos tingen, under förutsättning att de var ekonomiskt nyttiga. Det absoluta värdet hade sin grund i det arbete av olika kvalitet som direkt eller indirekt genom till exempel verktyg eller maskiner nedlagts eller "förkroppsligats" i föremålen. Bytesvärdet hos speciellt sällsynta varor berodde på de efterfrågandes köpvilja och köpkraft. För den stora mängden av marknadsförda varor, sådana som oinskränkt kunnat produceras avgörs bytesvärdet av graden av inneslutet absoulut värde i jämförelse med andra varor.

Ricardo talade också om den relativa mängden av nödvändigt arbete som nästan ensamt avgörande för det relativa värdet. Ett modifierat inflytande utövas av kapitalets medverkan, detta kapitals egenskap av fast eller rörligt och i samband därmed tiden för arbetsresultatets frambringande och marknadsförande. Åt kapitalvinsten ges sålunda en värdebestämmande roll. Ricardos värdelära som tydligen inte blev slutgiltigt formulerad, är inte den exklusiva arbetsteorin utan snarare en allmän produktionskostnadsteori.

Jordränta

Huvudartikel: Jordränta (teori)

Den största uppmärksamheten ägnade Ricardo åt läran om fördelningen av produktionsavkastningen, "nationalekonomins huvudproblem". Han kom först till jordägarnas andel och kompletterade tankar som förut framburits av James Anderson, E. West och Malthus om jordräntan. Spannmål är inte dyrt på grund av att jordränta uppstår, jordräntan uppstår på grund av att spannmålen är dyr. Jordräntan ingår inte i produktens pris som regleras av kostnaden för den produktion som sker under de minst gynnsamma förhållandena. Således var frukten av jordens egen inneboende kraft, jordräntan, för Ricardo en differentialinkomst: "Skillnaden mellan produktionsresultatet av samma mängder arbete och kapital, nedlagda på jord av lika eller olika kvalitet".

Arbetslön

Arbetslönen gjordes av Ricardo till en prisföreteelse. Liksom varornas pris är av två slag, naturligt (normal-)pris och marknadspris, skilde han mellan

  • arbetets naturliga pris var beroende av priset på de livsmedel, nödvändighets- och bekvämlighetsartiklar, som krävdes för att underhålla arbetaren och hans familj
  • dess marknadspris, den faktiskt utbetalade lönen i sina variationer bestämd av tillgång och efterfrågan, men alltjämt oscillerande kring det naturliga. Arbetslönen ställdes i beroende av förhållandet mellan kapitalets och befolkningens tillväxt. Ricardos tankegångar pekade både mot lönefondsteorin och särskilt mot den av Ferdinand Lassalle agitatoriskt tillspetsade teorin om "den järnhårda lönelagen".

Ricardo argumenterade starkt för levnadsstandarden vars ökning han såg som högst önskvärd.

Kapitalvinsten (kapitalräntan + företagarvinst) utgjorde det överskott som även vid jordräntelös produktion uppstod utöver den naturliga reallönen, dvs arbetet för att frambringa arbetarnas nödvändiga underhållsmedel. Detta överskott var erforderligt för viljan att spara och ackumulera kapital. Arbetslön och kapitalvinst var intimt förknippade med varandra och de kunde samtidigt öka men kapitalvinsten kunde inte bli en större andel av bruttonationalprodukten (minus jordräntan) annat än på bekostnad av lönen (och tvärtom).

Det fanns således en ständig konflikt mellan de båda inkomstslagen. Prisstegring på livsmedel inverkade inte på reallönen utan medförde i stället en ökning av penninglönen. Lönestegringarna förändrade i och för sig inte varupriset men sänkte däremot kapitalvinsten. Ricardo förväntade sig att den naturliga utvecklingen skulle bli att jordräntan steg med växande folkmängd, kapitalvinsterna skulle sjunka och arbetslönerna i det närmaste skulle förbli konstanta.

Beskattning

Beskattningen ställdes i samband med lagarna för fördelningen. I undersökningen om vilka inkomstgrupper skatten slutligen föll på, bereddes ett stort utrymme åt frågan i vad mån arbetarklassens levnadsstandard medförde en överflyttning av skatten från denna till bärkraftigare samhällsklasser. Slutsatsen blev att skatterna i slutändan föll på mottagarna av jordränta (utan stegring av produkternas pris) och av kapitalvinst (som också minskas genom skatt på arbetslön) samt på konsumenter med högre levnadsstandard.

Kvantitetsteorin

I sina avhandlingar framförde Ricardo på ett logiskt och grundläggande sätt kvantitetsteorin som innebar följande:

  • att prisnivån regleras av tillgång och efterfrågan på pengar. Hans framställning av förhållandet mellan å ena sidan banksedlarna och det metalliska myntet samt å andra sidan prisnivån utgjorde grundvalen för den så kallade currencyteorin. Samtidigt anses han ha formulerat reglerna för den utländska växelkursen.
  • Han sammanband sin penningteori med läran om den internationella handeln. Prisnivån stiger eller sjunker med inflytande eller utgående penningkvantitet till följd av export eller import. På detta område utformade han principen om de komparativa kostnaderna: "Under ett system av fullständigt fri handel ägnar varje land helt naturligt sitt kapital och sitt arbete åt de näringsgrenar, som för detta land är mest fördelaktiga".

I sin praktisk-parlamentariska politik intog Ricardo en mindre utpräglat individualistisk och frihandelsifrande hållning än i sina skrifter. Han hörde till sin tids absoluta reformvänner.

Bibliografi

På engelska

  • The High Price of Bullion, a Proof of the Depreciation of Bank Notes (1810)
  • Principles of political economy and taxation (1817)
  • Essay on the Influence of a Low Price of Corn on the Profits of Stock (1815)
  • Proposal for an economical and secure currency (1816)
  • Protection to agriculture (1822)
  • Collected works 1846
  • Av hans brev har publicerats de till Malthus (1887), till McCulloch (1897) och till Trower med flera (1899).

På svenska

  • Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper

Se även

Källor

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
1772

1772 (MDCCLXXII) var ett skottår som började en onsdag i den gregorianska kalendern och ett skottår som började en söndag i den julianska kalendern.

1823

1823 (DCCCXXIII) var ett normalår som började en onsdag i den gregorianska kalendern och ett normalår som började en måndag i den julianska kalendern.

Agitation

Agitation (av lat. agitare) innebär att sätta i rörelse; ivrigt bearbeta, uppvigla, upphetsa (i ett visst syfte). - Agitation, bearbetning av den allmänna meningen, uppvigling, upphetsning. - Agitator, uppviglare, person, som bearbetar den allmänna meningen till förmån för någon (vanligen politisk) åsikt.

Arbetsfördelning

Arbetsfördelning innebär att dela upp arbetsuppgifterna efter kompetens.[källa behövs] Arbetsfördelningen har varit en viktig källa till ekonomisk tillväxt. Adam Smith beskrev hur arbetsfördelning i samband med tillverkning av nålar kunde öka produktiviteten markant, men även vilka negativa konsekvenser han trodde att det kunde ha på människan. David Ricardo formulerade teorin om komparativa fördelar, som visar hur alla som deltar i handel tjänar på utbytet.

Eduard Baumstark

Eduard Baumstark, född 28 mars 1807 i Sinzheim, Storhertigdömet Baden, död 8 april 1889 i Greifswald, var en tysk nationalekonom och politiker. Han var bror till Anton Baumstark.

Baumstark blev 1838 professor i kameralvetenskap i Greifswald och var 1843-76 direktör vid lantbruksläroverket i Eldena vid nämnda stad. År 1848 inträdde han i preussiska nationalförsamlingen, blev där ledare för högern och sändes 1850 av första kammaren (som han tillhörde från 1849) till riksförsamlingen i Erfurt, där han verkade för den preussisk-tyska unionen. Åter invald i första kammaren, bekämpade han såsom oppositionens ledare 1850-52 ministären Otto Theodor von Manteuffels politik. I sin senare politiska verksamhet anslöt sig Baumstark till de nationalliberala. Han utgav många arbeten i nationalekonomi (bland annat en översättning av David Ricardo med värdefulla förklaringar, 1837-38, andra upplagan 1877) och lantbruksvetenskap.

Frihandel

Frihandel är handel som inte regleras av tullar, importkvoter eller andra liknande handelspolitiska åtgärder. Motsatsen till frihandel är protektionism. Ända sedan David Ricardo lanserade teorin om komparativa fördelar i början av 1800-talet har många nationalekonomer förespråkat frihandel som ett ideal inom handelspolitiken.Denna samsyn har gjort att debatten kring frihandel till stor del handlar om varför den inte införs omedelbart överallt. Det svar som oftast ges, i enlighet med public choice-teorin, är att vinsterna från frihandel är små och utspridda på många medan de särintressen som tjänar på tullar – exempelvis bönder i industriländer – är få och har stor anledning att påverka den politiska processen för att gynna sig själva.Frihandel förekommer bland annat mellan EU:s medlemsländer. Det går även att betrakta handeln inom ett land som frihandel. De länder som har lägst tullar som andel av total utrikeshandel är industriländer som EU-länderna, Kanada och Australien. Dessa tillämpar dock mycket höga tullar på jordbruksprodukter och textilier. Utvecklingsländer i Latinamerika, Afrika och Asien har högre tullar, särskilt historiskt.

Fördelssökande

Fördelssökande är ett begrepp inom nationalekonomi för när en individ, organisation eller firma försöker intjäna intäkter genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna och tillgodoräkna sig ränta, istället för att göra det genom uppkommen vinst på handel eller värdeskapande produktion. Termen kommer från idén om jordränta. I modernt språkbruk kopplas fördelssökande oftare till omotiverade regleringar eller myndighetsmissbruk än till jordränta såsom det definierades av ekonomen David Ricardo. Ett klassiskt exempel på fördelssökande var skråväsendet,[källa behövs] vilket begränsade rätten att utöva hantverksyrken.

Vidare ses fördelssökande ofta som ett resultat av lobbying från särintressen, till exempel när grupper av producenter försöker få regeringen att införa subventioner för deras produkter.

Fenomenet fördelssökande identifierades först i samband med monopol av ekonomen Gordon Tullock, i en artikel år 1967. Själva begreppet rent-seeking myntades dock år 1974 av Anne Krueger i en annan inflytelserik artikel. På svenska används fördelssökande.

Internationell ekonomi

Internationell ekonomi är en gren inom nationalekonomin, vilken till stor del kan sägas handla om de ekonomiska aspekterna av globaliseringen. Inom den internationella ekonomin studeras varuhandeln mellan olika länder, men också andra variabler såsom investeringar, transaktioner och migration. Internationell ekonomi kan delas upp ytterligare, bland annat i områdena internationell handel, internationell finans och internationell monetär ekonomi.

John Ramsay McCulloch

John Ramsay McCulloch (även M'Culloch), född 1 mars 1789 i Wigtownshire, död 11 november 1864 i London, var en skotsk nationalekonom och statistiker.

McCulloch var en tid redaktör för "Scotsman" och var därefter verksam vid "Edinburgh Review". Han blev 1828 professor i nationalekonomi vid University College London och 1838 kontrollör eller chef för Stationary Office (för parlaments- och departementstryck, bok- och pappersinköp åt departementen etc.).

Sin största betydelse nådde han som populariserande och dogmatiserande kommentator åt Adam Smith och David Ricardo. Hans utgåvor av deras huvudverk vann mycket stor spridning och bidrog i hög grad att befästa dessa verks maktställning inom den nationalekonomiska litteraturen.

McCullochs lärobok Principles of Political Economy (1825, sjunde upplagan 1886; översatt till flera främmande språk), var, särskilt i Storbritannien länge ett av de mest lästa och inflytelserika arbetena i sitt slag. Hans mest originella arbete var The Circumstances which Determine the Rate of Wages etc. (1826; flera upplagor), i vilken han gav en grundläggande framställning av lönefondsteorin. Inte minst genom sin utveckling av och försvar för frihandelns grundsatser i Treatise on the Principles, Practice and History of Commerce (1831) blev han en ledare och lärare för Manchesterliberalismen. Värdefulla var hans ekonomisk-statistiska verk Dictionary of Commerce and Commercial Navigation (1832; tionde upplagan 1859) och A Statistical Account of the British Empire (1837; flera upplagor).

Klassisk liberalism

Klassisk liberalism (även kallad libertarianism eller laissez-faire-liberalism) är en politisk filosofi som siktar på att begränsa staten och skydda individens privategendom. Människor anses kompetenta och goda nog att tillåtas konkurrera med varandra på den fria marknaden; och som naturrätten slår fast, äger varje människa sin egen kropp och därför också det som hon på fredlig väg producerat. Den klassiska liberalismen kombinerar alltså ekonomisk och politisk liberalism. Läran exemplifieras av storheter såsom Adam Smith, David Ricardo, Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Anders Chydenius, Richard Cobden (även företrädare för manchesterliberalismen), Jean-Baptise Say, Friedrich von Hayek, Ludwig von Mises, Frédéric Bastiat och Milton Friedman.

Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle: staten innebär tvång och våld (som ofta anses fullständigt godtyckligt utövat), medan samhället innefattar alla frivilliga överenskommelser. För att upprätthålla individens "negativa" rättigheter, bör den statliga verksamheten begränsas till polis-, militär- och domstolsväsen. En sådan minimal stat brukar benämnas nattväktarstat.Vissa, framför allt kritiker, tenderar jämka den klassiska liberalismen med nyliberalismen. Den anarkosyndikalistiske lingvisten Noam Chomsky har poängterat att den klassiska liberalismen svårligen kan anammas efter 1800-talet, eftersom den, liksom varje annan ideologi, är bunden av en tidsanda. För den klassiska liberalismens politik och historia, se nyliberalism.

Klassisk nationalekonomi

Klassisk nationalekonomi betraktas allmänt som den första moderna skolan i ekonomiskt tänkande. Dess mest betydande teoretiker var Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus och John Stuart Mill. Ibland vidgas definitionen av klassisk ekonomi och inkluderar då även William Petty, Johann Heinrich von Thünen och Karl Marx.

Publiceringen av Adam Smiths Nationernas välstånd (The Wealth of Nations) 1776 anses allmänt utgöra startpunkten för den klassiska nationalekonomin. Skolan var aktiv intill mitten av 1800-talet och efterföljdes av neoklassisk nationalekonomi i Storbritannien runt 1870.

De klassiska nationalekonomerna försökte, och lyckades delvis, att förklara tillväxt och utveckling. De utvecklade sin "magnifika dynamik" under en period i vilken kapitalismen växte fram från ett feodalt samhälle och i vilken den industriella revolutionen ledde till omfattande förändringar i samhällslivet. Dessa förändringar väckte också frågan om hur ett samhälle kunde organiseras kring ett system i vilket varje individ främst sökte största möjliga egna ekonomiska vinning.

De klassiska nationalekonomerna ledde om nationalekonomin från en analys av härskarens personliga intressen till ett klassbaserat intresse. Fysiokraten Francois Quesnay och Adam Smith identifierade exempelvis en nations välstånd med den årliga inkomsten istället för att mäta kungens egna förmögenhet. Smith betraktade denna inkomst som ett resultat av arbete tillsammans med jord och kapital. När jord och kapital beviljas individerna så delas den nationella inkomsten upp mellan arbetare, jordägare och kapitalister i form av löner, hyra och ränta.

Nationalekonomi

Nationalekonomi är en samhällsvetenskap, som studerar produktion, distribution och konsumtion av varor och tjänster. Utgångspunkten är vanligen att resurser är knappa, varför alla behov inte kan tillfredsställas med hjälp av tillgängliga resurser utan det är nödvändigt att välja. Nationalekonomin bör därför hellre definieras i termer av den metod som används för att angripa samhällsvetenskapliga problem, snarare än av de specifika frågeställningar som studeras.Nationalekonomi studerar idag alla de arrangemang inom vilka människor förment försöker nyttomaximera. Detta involverar en rad frågeställningar, inklusive samhällsorganisation, produktion, konsumtion och distribution. Nationalekonomisk forskning innehåller frekvent så kallade cetris paribus-antaganden, där försök görs att observera enstaka variabler oberoende av den materiella kontext som råder, vilket är en omfattande svårighet, till följd av att nationalekonomin ämnar att forska kring samhället och inte kan göra experiment på samma vis som det går att göra i exempelvis kemi.

Nationalekonomins olika grenar kan i stort delas in i två huvudavdelningar: Inom mikroekonomi behandlas enskilda beslutsfattare såväl på produktions- som konsumtionssidan. Inom makroekonomi behandlas en ekonomi som helhet med fokus på aggregerade variabler som produktion, arbetslöshet och inflation. Ett annat område som ibland räknas som en tredje huvudavdelning är internationell ekonomi, som studerar handel och kapitalflöden mellan länder.

Ricardiansk ekvivalens

Ricardiansk ekvivalens är en nationalekonomisk teori som säger att ett lands invånare kommer att internalisera regeringens budgetrestriktion. Tidpunkten för en skattehöjning kommer inte påverka invånarnas utgifter; det spelar alltså ingen roll om en regering finansierar sina utgifter genom lån eller höjd skatt. Valet är mellan "skatt nu eller skatt senare".

Teorin är namngiven efter David Ricardo, som först föreslog den i "Essay on the Funding System" från 1820; emellertid var han själv inte övertygad att den stämde. Teorin är fortfarande omtvistad.

Ricardianska modellen

Den ricardianska modellen är en klassisk modell av internationell handel som utvecklades av ekonomen David Ricardo under tidigt 1800-tal. Antagandet är att internationell handel enbart beror på skillnader i olika länders arbetsproduktivitet. Modellen är således en singelfaktormodell.

Ett viktigt begrepp som Ricardo införde är komparativ fördel. Komparativa fördelar bygger på skillnader i alternativkostnader. Det är inte så att ett land som är bättre på att producera en vara i absoluta termer – och därmed har en absolut fördel – kommer att tillverka och exportera den varan, utan i stället produceras de varor som man är bäst på relativt de andra varor som man själv skulle kunna producera. Ett annat sätt att se på saken är att en partiell jämviktsanalys av utbud och efterfrågan, som enbart innefattar en enda marknad, kommer att vara bristfällig när det gäller internationell handel. Det krävs en allmän jämviktsanalys som tar hänsyn till åtminstone två olika varumarknader. Ricardos tes är att om två länder specialiserar sig på de varor där de har komparativa fördelar kommer bägge länderna att åtnjuta handelsvinster som följd.

Enligt Ricardo skulle alla länder tjäna på att handeln var fri. Hans idé innebar att varje land skulle specialisera sig på att producera de varor som de var relativt sett bäst på och sedan sälja dessa på en fri marknad. Länderna behöver då inte lägga ner kraft på att producera varor som man har sämre förutsättningar för att producera. På så sätt tjänar alla länder på handeln och världens resurser skulle användas på ett effektivare sätt. Produktiviteten och levnadsstandarden i alla länder skulle på så sätt öka.

Med Sverige som exempel så är skogen en av landets största naturtillgångar, därför har landet specialiserat sig på att producera produkter som kommer från skogen, papper etc.

Richard Cantillon

Richard Cantillon, född på 1680-talet, död maj 1734, var en irländsk finansman som verkade i Paris. Tillsammans med Francois Quesnay, David Hume med flera brukar han räknas som företrädare för den förklassiska nationalekonomiska skolan, vars höjdpunkt låg efter merkantilismens höjdpunkt men innan nationalekonomins klassiker (Karl Marx, Adam Smith, Johh Stuart Mill, David Ricardo med flera) gjorde entre. 1755, det vill säga drygt 20 år efter hans död, publicerades Cantillons verk Essai sur la nature du commerce en général.

Solidarisk lönepolitik

Den solidariska lönepolitiken utformades i Sverige av främst Rudolf Meidner och Gösta Rehn och vägledde LO under 1950- och 1960-talen. Av både ideologiska och ekonomiska skäl var syftet med denna lönepolitik att pressa samman lönerna både inom och mellan branscher, genom en omfattande samordning av lönesättningen. Ur ett ideologiskt perspektiv ansåg LO att löneskillnaderna var orättvist stora. Inte bara inom eller mellan fackföreningarna, utan i samhället i stort. Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att olönsamma företag, som inte kunde hålla den överenskomna lönenivån, slogs ut från marknaden.Begreppet hänger samman med en gammal nationalekonomisk idé som utformades av Jeremy Bentham och kallades "lönefondsteori". Den tog senare upp av John Stuart Mill och David Ricardo. De hävdade att lönebildningen var en naturlag och att löner endast kunde öka om kapitalet i företaget ökade och på så sätt ansåg man sig bevisa att fackföreningar var skadliga. I Sverige nämndes begreppet solidarisk lönepolitik i SAF-tidningen Industria, där man hävdade att en grupps löner alltid höjdes på bekostnad av en annan grupp. Detta var i samband med att byggnadsarbetarna pressat upp sina löner genom strejk och de borde avstått sina lönehöjningar. Idén fick sedan fäste i arbetarrörelsen under 1930-talets krisår.

Tanken var att sätta en allmän lönenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut. De anställda i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav i de centrala löneförhandlingarna samtidigt som löntagarna i den offentliga sektorn och lågproduktiva företag kunde höja sina löner.

Thomas Tooke

Thomas Tooke, född 28 februari 1774 i Kronstadt, död 26 februari 1858 i London, var en engelsk statistiker och nationalekonom.

Tooke var 1804-24 chef för ett stort rysk-engelskt handelshus i London, varefter han resten av sitt liv huvudsakligen ägnade sig åt forskning och författarverksamhet. Han grundlade 1821 tillsammans med bland andra Thomas Robert Malthus, David Ricardo och John Stuart Mill Political Economy Club i London, var en ivrig agitator for frihandel och författade den historiskt viktiga petition, som Londons köpmän 1820 ingav till regeringen.

Tooke deltog för övrigt i diskussionen av många av samtidens ekonomiska frågor, särskilt på bankpolitikens område. Hans mest kända verk är A History of Prices and the State of the Circulation During the Years 1793-1856 (sex band, London 1838-57), varav de två sista tillkom under medverkan av William Newmarch, ett för studiet av denna tidsperiods ekonomiska historia viktigt arbete.

William Thompson

William Thompson, född 1775 i Cork, död 28 mars 1833 i Rosscarbery vid Cork, var en irländsk godsägare och skriftställare.

Thompson var tillsammans med Thomas Hodgskin den mest betydande i en rad av författare, som följde i William Godwins spår, men alla undanskymdes av Robert Owen i en tid, då för övrigt den klassiska nationalekonomins makt över det ekonomiska tänkandet i Storbritannien befästes genom Thomas Robert Malthus och David Ricardo.

Thompson utgav fyra arbeten: om förmögenhetsfördelningen (1824), om kvinnans ställning (1825), om arbetarnas rätt till arbetets hela avkastning (1827) och om organisation i kooperativa producentkommuner (1830). Dessa arbeten, där idéerna till stor del sammanfalla med Owens, vädjade till de bättre lottades medkänsla med arbetarklassen och syftade till en fredlig och successiv omdaning av samhällets organisation i socialistisk anda. Hela denna idé- och litteraturriktning avbröts av chartismen. För de socialistiska idéernas utveckling blev den dock icke utan betydelse, bland annat genom det intresse Karl Marx ägnade densamma.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.