Bysantinska armén

Den bysantinska armén var det bysantinska rikets landtrupper som tillsammans med den bysantinska flottan ärvde den romerska arméns disciplin, strategi och organisation. Under större delen av sin existens var den bysantinska armén medelhavsvärldens mäktigaste och mest effektiva armé.

Den militära utvecklingen i det romerska riket under senantiken innebar att det tunga infanteriet gradvis förlorade i prestige till förmån för kavalleriet. Denna utveckling stärktes under efterkommande sekel genom att hästar starka nog att bär en man i full utrustning avlades fram österut. På 700-talet hade detta tillsammans med introduktionen av sadeln och stigbygeln möjliggjort katafrakterna, det tunga bysantinska kavalleriet.

Under Herakleios dynasti (610-717) reformerades armén och administrationen genom themasystemet där riket delades in i nya förvaltningsområden ledda av militära befälhavare. Themasystemet förbättrades successivt först under 700-talet och sedan under den makedoniska dynastin (867-1057) och förblev den bysantinska arméns ryggrad ända till imperiets fall 1453.

Den bysantinska arméns svåraste nederlag kom med slaget vid Manzikert 1071, varefter det aldrig återhämtade sig.

Trots att det bysantinska riket betraktade sig som den sanna lärans försvarare, dvs den ortodoxa, mot såväl islam som den romersk-katolska, utvecklade man aldrig någon lära om ett "heligt krig" likt islams Jihad eller de katolska korstågen. Genom hela sin historia betraktade bysantinarna krig som ett politiskt misslyckande och då krig inte gick att undvika förlitade man sig på Guds beskydd. Grekisk patriotism fanns dock vilket genererade hjältedikter som Digenis Akritas där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot nationens fiender.

Östromerska rikets armé

Huvudartikel: Romerska armén

Den klassiska romerska armén hade sedan republikens tid haft tungmarscherat infanteri som bas och på 200-talet e.Kr. hade de ca 30 legionerna blivit fast stationerade längs rikets befästa gränser. Dessa legioner bestod av yrkessoldater som i generationer präglats av soldatlivet vid garnisonsorterna.

För att stabilisera rikets styre och råda bot på den galopperande inflationen inledde kejsar Diocletianus (284-305) efter regeringsreformen 293 (den så kallade tetrakin) en omfattande omorganisation av riket som innebar att antalet provinser närmast fördubblades och samlades under tolv dioceser. Den omorganisation av armén han inledde, och som Konstantin (306-337) fortsatte, innebar att legionerna drogs tillbaka från gränserna till centrala depåer och minskades i antal och storlek. Dessa nya, centralt placerade, mobila elittrupper ersattes vid gränserna av arméer av lokalt värvade bönder, s.k. limitanei, och omvandlades från infanteri till kavalleri. Kadrarna kunde snabbt sättas in där de behövdes och anlitades både för offensiva och defensiva uppgifter. De bestod av Scholae, eller Schola Protectores Domestici, det kejserliga livgardet som ersatte det av Konstantin avskaffade praetoriangardet (även kallade Obsequium); Palatinae, palatsvakten som stod näst högst i rang; Comitatenses, det reguljära trupperna som vanligen bildades ur de gamla legionerna; och Pseudocomitatenses, de irreguljära trupperna som antingen bestod av okvalificerade legioner eller av gränstrupper, limitanei, som avdelats till andra uppgifter. (Se vidare Romersk legion).

Theodosius (379-395) lyckades återställa riket efter den serie katastrofala fälttåg som drabbat hans företrädare. Han var också den kejsare som började anlita stora allierade enheter, s.k. feoderati, i sina fälttåg, ledda av egna anförare och inte som tidigare då utländska hjälptrupper stått under befäl av en romersk officer. Detta gjorde definitivt slut den romerska arméns särart eftersom till exempel de germanska härarna stred med sina germanska vapen och, istället för legionernas tidigare strama disciplin, gick i strid med sina s.k. barritus, dvs härskrin.

Den sena kejsartidens legioner påminde inte mycket om republikens eller den tidiga kejsartidens. Dels bestod de övervägande av rytteri, dels var de långt färre än Augustus 5 000 man starka enheter.

Justinianus

Denna armé ärvde kejsar Justinianus (527-565) till sitt ambitiösa imperiebygge i början av 500-talet. De trupper som hans två främsta generaler, Belisarius och Narses, förde befäl över liknade Aëtius och Majorianus arméer hundra år tidigare, men bestod i hög grad av legosoldater. Till exempel tjänstgjorde i Italien persiska bågskyttar och i Afrika hunner i de kejserliga arméerna.

Themata

Huvudartiekl: Themasystemet

Inför hotet från araberna och som en konsekvens av den ekonomiska och politiska kris som det bysantinska riket hamnat i efter 500-talets katastrofer inledde kejsar Herakleios (610-641) en rad reformer av armén med exarkaten i Italien och Afrika som förebild. Under hans efterträdare Konstans II (641-668) hade themasystemet ersatt såväl de romerska provinserna som mycket av de dyra legotrupperna. Istället för den distinktion mellan civila och militära befattningar som gjorts tidigare upprättades nu helt nya förvaltningsområden, kallade themata, ledda av en militär guvernör, kallad strategos, "strateg", med både civil och militär jurisdiktion. Under strategerna fanns tourmarchai som förde befäl över 2–4 divisioner kallade tourmai, i sin tur uppdelade i droungoi om tusen man ledda av droungarioi. Längst ned i befälsordningen fanns banda, enheter som vanligen bestod av omkring 300 man men ibland kunde reduceras till 50 för att motverka revolter. I Konstantinopel, som lydde under en epark, var dock hierarkin helt annorlunda. (Se avsnittet Tagmata nedan).

Sedan araberna erövrat Egypten och Syrien upprättades de fem första thematana i Mindre Asien för att stärka försvaret i öster. I varje thema erhöll fria bönder en bit statlig mark att bruka för sin utkomst, även de kallade thema, mot tjänstgöringsplikt i krig vid de provinsiella häravdelningarna, som också kallades thema. De fyra första thematana utgjorde landtrupper medan flottan fick sitt manskap från den femte, Thema Karabisianon efter karabis, det grekiska ordet för skepp.

Genom reformen ersattes de dyra stående arméerna av mindre och mer självständiga regementen, vars fotfolk och rytteri kunde kombineras alltefter behov. Storleken på dessa ursprungliga themata visade sig emellertid göra kejsardömet politiskt instabilt och som en följd därav delades dessa themata upp i mindre enheter. På 600-talet fanns tretton themata. Leo III (717-741), Konstantin V (741-775) och Leo IV (775-780) delade sedan upp dessa ytterligare.

Kejsarna i den framgångsrika makedoniska dynastin (867-1057) valde i allmänhet att skapa nya themata i de områden de erövrade, snarare än att utöka de befintliga. Då Konstantin VII Porfyrogennetos (912-959) skrev sin De Thematibus hade antalet stigit till 28 themata. Arméns storlek förblev dock konstant kring 150 000 man, hälften fotsoldater, hälften ryttare. Dessa themata underhölls av ett effektivt förvaltningssystem och försörjdes av en välmående klass fria bönder och utgjorde framgångsrikt det kristna rikets försvar fram till nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert 1071.

Tagmata

Huvudartikel: Tagmata

Tagmata ("regementen") var de bysantinska reguljära trupperna, vanligtvis stationerade i eller omkring Konstantinopel och inordnade direkt under kejsaren. De första tagmata bildades ur resterna av Diocletianus arméer och blev under herakleios dynasti (610-717) ombildade till themata. Vid samma tid bildades några tagmata som sällskapsklubbar för den aristokratiska eliten i huvudstaden. Vid något tillfälle lär Justinianus ska ha roat sig med att skriva upp några av dem för aktiv krigstjänstgöring bara för att studera paniken bland denna adliga elit som garanterat inte ville lämna tryggheten i huvudstaden och riskera den fara som ett krigståg innebar.

743 återtog Konstantin V Konstantinopel som intagits av usurpatorn Artabasdus, greve i det Thema Opsikion som omgav huvudstaden. Konstantin lät sedan ombilda themat till sex nya enheter kallade tagmata och försäkrade sig om deras lojalitet genom att göra deras kommendanter direkt ansvariga inför kejsaren. De blev sålunda kejsarmaktens reguljära trupper och stationerades kring huvudstaden.

Fyra tagmata var kavallerienheter på 1-5 000 man, i genomsnitt 4 000, och tre infanteri. Två tagmata tjänstgjorde som poliser i huvudstaden och en tjänstgjorde på Konstantinopels murar och ansvarade för stadens försvar. Förutom dessa tagmata bildades vid några tillfällen liknande, men mer kortvariga, styrkor som lydde direkt under kejsaren.

Legotrupper och utländska soldater

Pireuslejonet
Pireuslejonet, det marmormonument i Pireus som väringar smyckade med runskrift någon gång under 900-talet. Lejonet finns i dag i Venedig.

I Konstantin VII:s (912-959) Ceremoniboken, som beskriver de omständliga ritualer som omgav kejsaren, omnämns även utländska soldater i armén. De som tjänstgjort under den sena kejsartiden kallades feoderati ("allierade") och sedan det officiella språket blivit grekiska Phoideratoi. Med början under 800-talet tjänstgjorde utländska trupper i första hand vid kejsargardet och kallades då hetaireiai ("manliga följeslagare", till skillnad från hetairai, "kvinnliga eskortdamer", dvs välutbildade prostituerade). Dessa delades upp i "stora följeslagare" (Μεγαλη Εταιρειαι), "mellanföljeslagare"(Μηση Εταιρειαι) och "små följeslagare" (Μικρη Εταιρειαι), en uppdelning som kan tänkas återspegla utlänningarna religiösa hemhörighet; kristna medborgare, utländska kristna respektive icke-kristna.

Under den komnenska (1085-1185) och i synnerhet under den palaiologiska dynastin (1289-1453) delades de utländska trupperna helt enkelt upp efter etnicitet: soldater från Norden, dvs väringarna, kallades Barangoi, engelsmän kallades Inglinoi, franker Phrangkoi, skyter Skythikoi, latinare Latinikoi etc. Under Theofilos (829-842) tjänstgjorde till och med etiopier vid hovet. Dessa legotrupper, i synnerhet skyterna, tjänstgjorde även som poliser i Konstantinopel.

Nedgång och förfall

Fram till Basileios II (976-1025) användes framgångsrikt dessa bysantinska stridskrafterna men därefter inleddes en nedgångsperiod då allt mindre resurser las på arméns träning och underhåll, en utveckling som slutade i det katastrofala nederlaget i slaget vid Manzikert 1071 genom vilket det bysantinska riket förlorade sin viktiga rekryteringsbas i Mindre Asien. Därefter hade riket inte längre råd med legotrupper och kunde själv inte uppbringa de trupper riket behövde till sitt försvar.

Efter fjärde korstågets ockupation av riket (1204-1261) var riket så försvagat att det inte kunde göra mycket mot det osmanska rikets bitvisa erövring av först Mindre Asien och till sist hela riket.

Referenser

  • Notitia Dignitatum
  • Warren Treadgold: A History of the Byzantine State and Society
  • John Keegan, Krig och kultur, Natur och kultur, 2003, ISBN 91-27-09418-9

Se även

Externa länkar

811

811 (DCCCXI) var ett normalår som började en onsdag i den julianska kalendern.

Acqualagna

Acqualagna är en kommun i provinsen Pesaro e Urbino , i regionen Marche i Italien. Kommunen hade 4 371 invånare (2018) och gränsar till kommunerna Cagli, Fermignano, Urbania och Urbino. Staden är en av Italiens centra för tryffel. Namnet Acqualagna minner om slaget vid Gualdo Tadino mellan östgoter och den bysantinska armén under gotiska kriget (535–554). Nära dagens Acqualagna låg vestinernas stad Pitinum Mergens som förstördes av Alarik I. Överlevarna byggde slottet Montefalcone kring vilket dagens Acqualagna växte.

Armén

Armén kan avse:

Armé – samlingsnamnet på en stats markstridskrafter

Bulgariens historia

Bulgariens historia som statsbildning börjar på 600-talet e.Kr., då det första bulgariska kungariket bildades, men själva det geografiska området har varit bebott sedan paleolitisk tid. Under de sista årtusendena f.Kr. dominerades området av thrakerna, under de första århundradena e.Kr. ingick det i Romerska riket, och senare i Östromerska riket. Från 400-talet e.Kr. invandrade flera folkgrupper, av vilka den slaviska blev mest bestående. Senare invandrade det gamla, troligtvis pamirska folket bulgarerna, som upprättade det första bulgariska riket under 600-talet. Detta folk var ett härskarskikt som senare assimilerades med de större slaviska och trakiska befolkningarna till ett gemensamt slaviskt bulgariskt folk med östligt ortodox kristendom som religion.

Under slutet av 800-talet blev Bulgarien en stormakt i sydöstra Europa, och landet fick en självständig ortodox kyrka. Bulgarien var ofta i konflikt med Östromerska riket, och blev under 1000- och 1100-talen underkuvat av detta. I slutet av 1100-talet bildades det andra bulgariska riket, och under första hälften av 1200-talet nådde Bulgarien sin största geografiska utbredning. Landet var ofta i krig med sina grannländer. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av Osmanska riket, som kom att styra landet i omkring 500 år.

En rörelse för kyrklig och kulturell autonomi i början av 1800-talet följdes av en politisk självständighetsrörelse, som på 1870-talet ledde till att ett bulgariskt furstendöme erkändes. Självständighetsrörelsen i Bulgarien hade stöd från Ryssland, som fick starkt inflytande i landet. 1908 utropades Bulgarien som självständigt kungadöme. Bulgarien gjorde territoriella förluster under Balkankrigen och efter första världskriget, där landet stod på centralmakternas sida. I andra världskriget tog Bulgarien ställning för Tyskland. De tyska trupperna besegrades av Röda armén tillsammans med inhemska motståndsgrupper, och efter andra världskriget blev Bulgarien en folkrepublik med starkt sovjetiskt inflytande. De politiska och ekonomiska reformerna i Sovjetunionen på 1980-talet, tillsammans med inhemska ekonomiska och politiska problem, bland annat konflikten rörande landets turkiska minoritet, ledde till att kommunistpartiet föll från makten runt 1990. Under 1990-talet utvecklades Bulgarien mot flerpartidemokrati och marknadsekonomi, men genomlevde också flera ekonomiska och politiska kriser. 2004 togs Bulgarien upp som medlem i Nato, och 2007 som medlem i EU.

Bysantinsk

Bysantinsk eller bysantinska kan syfta på:

Bysantinsk konst – konst som producerades i Östrom och det Bysantinska riket från mitten av 500-talet till 1453

Bysantinsk litteratur – litteratur som producerades i Östrom och det Bysantinska riket från mitten av 500-talet till 1453

Bysantinsk arkitektur – arkitekturen i det bysantinska riket

Bysantinsk musik – musik komponerad till grekiska texter och spelades vid ceremonier, på festivaler och i kyrkan

Bysantinsk kejsare – en lista över regerande kejsare och kejsarinnor av det östromerska och senare bysantinska riket, från år 324 till år 1453

Bysantinsk grekiska – språket i Bysantinska riket

Bysantinska riket – sedan 1500-talet den konventionella benämningen på romarriket under medeltiden 330–1453

Bysantinska kejsarkyrkan – en kristen kyrka

Bysantinska armén – det bysantinska rikets landtrupper

Bysantinska flottan – det bysantinska rikets flotta

Bysantinska generalsproblemet – ett klassiskt problem tillämpat på feltoleranta datorsystem

Bysantinska kalendern – en tideräkningen utgående från världens skapelse

Bysantinska senaten – en senat i Bysantinska riket 300-talet till 1200-talet

Bysantinska hästarna – skulpturer av fyra hästar

Bysantinska flottan

Liksom det bysantinska riket gradvis växte fram ur det romerska riket (omkring 200-500 e.Kr.), ärvde den bysantinska flottan inledningsvis sin teknologi och sin organisation från den romerska flottan. På liknande vis var den bysantinska flottan som starkast under det bysantinska rikets storhetsperiod under den makedoniska dynastin (867-1056).

Bysantinska riket

Bysans omdirigerar hit men kan också avse Byzantion, den stad som på 300-talet grundades om som Nova Roma.Bysantinska riket är en historiografisk term för det romerska kejsardömet under medeltiden som generellt avser det romerska riket sedan Konstantin I valt Nova Roma (som senare döptes om till Konstantinopel) till huvudstad och på så sätt flyttat rikets centralmakt från Italien till dagens Grekland och Turkiet. Riket benämns även som det Östromerska riket (latin: Imperium Romanum Pars Orientalis) eller Östrom, då syftande på att kejsardömet mellan 286 och 480 periodvis var delat efter två kejserliga hov, det östliga med centrum i Konstantinopel och det västliga med centrum i Mediolanum och senare Ravenna.

Efter Västroms fall 476 och upplösningen av titeln "västromersk kejsare" 480 var Östrom det enda kvarvarande romerska riket och var då känt i omvärlden och av sig självt som Romerska kejsardömet (latin: Imperium Romanum, grekiska: Basileía tôn Rhōmaíōn), förkunnat av kejsaren Zeno. I traditionell europeisk historieskrivning har riket under den här tiden och framåt sedan 1500-talet generellt kallats för det Bysantinska riket eller Bysans för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som växte fram ur det.

I det östromerska riket kom på sikt arvet från det romerska riket (statsskick, förvaltning och romersk rätt) att mer och mer förenas med grekisk kultur (vilken redan hade varit högt ansedd i antikens Rom) och till viss del hellenistiska kosmopolitismen. Under Theodosius I (r. 379–395) blev kristendomen rikets officiella statsreligion medan de hedniska kulterna förbjöds. Följden blev att många tempel och andra uttryck för de gamla religionerna förstördes. Under kejsar Herakleios (r. 610–641) ersatte grekiskan latinet som imperiets administrativa språk.

Riket nådde sin höjdpunkt under Justinianus I (527–565) då en betydande del av de områden som hade gått förlorade för romarna i samband med Västroms upplösning på 400-talet återerövrades. På 600-talet inleddes ett långvarigt krig med sasaniderna, vilket utarmade rikets finansiella resurser, även den Justinianska pesten var en betydande anledning till rikets gradvisa minskning i makt och kontroll. Den ekonomiska nedgången öppnade i det längre perspektivet vägen för imperiets upplösning. Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 försvagades riket allvarligt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde på erövringen av staden 1204, återhämtade sig riket aldrig helt trots att staden återtogs 1261. Dess undergång skedde slutligen med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453. Precis som Västroms fall 476 brukar avse slutet på antiken och början av medeltiden brukar det östromerska rikets fall 1453 ses som slutet på medeltiden och början av, eller åtminstone en stor bidragande orsak till, den europeiska renässansen.

Despotatet Morea

Despotatet Morea (grekiska: Δεσποτάτο του Μυστρά) var en provins inom det Bysantinska riket som existerade från mitten av 1300-talet till mitten av 1400-talet. Dess territorium varierade i storlek under dess hundraåriga existens men kom till slut att inkludera hela den grekiska halvön Peloponnesos , som vid den tidpunkten kallades Morea. Provinsen var oftast styrd av den bysantinska tronföljaren som fick titeln despot. Dess huvudstad var Mystras, i närheten av det gamla klassiska staden Sparta, och blev ett viktigt centrum för bysantinsk kultur och makt.

Första korståget

Första korståget (1095–1099) var en kristen, västeuropeisk invasion av Mellanöstern med syftet att vinna kontroll över Jerusalem för att säkra pilgrimernas tillgång till de heliga platserna. Efter att ha tagit vägen över Mindre Asien lyckades man med detta mål, och ett flertal korsfararstater etablerades.

Herakleios

Herakleios, Flavius Heraclius Augustus, född cirka 575, död 11 februari 641, var bysantinsk kejsare från 5 oktober 610 till 11 februari 641.

Herakleios var son och namne till den mäktige armeniske exarken i Afrika , en av den östromerske kejsaren Maurikios viktigaste generaler i kriget mot Persien 590. Herakleios födelseplats är inte känd, men man vet att han växte upp i det romerska Afrika och enligt traditionen ska han under sin ungdom ha slagits med lejon som gladiator.

Herakleios den äldres lojalitet mot kejsar Fokas tog slut 608 sedan denne störtat Maurikios sex år tidigare. Rebellerna lät slå mynt med bilder av de båda Herakleios klädda som konsuler trots att ingen av dem då egentligen gjort anspråk på kejsartronen. En invasion av Egypten som Herakleois kusin Niketas initierade slutade 609 i ett nederlag för Fokas general Bonosus. Samtidigt seglade Herakleios d.y. österut via Sicilien och Cypern med sina trupper. När han närmade sig Konstantinopel tog han kontakt med stadens ledande aristokrater och lät arrangera en kröningsceremoni genom vilken han erkändes som kejsare. Sedan Fokas eget kejsargarde deserterat till Herakleios kunde Herakleios göra sitt intåg i staden utan större motstånd varefter han personligen avrättade Fokas. Den 5 oktober 610 lät han kröna sig en andra gång, denna gång i Stora palatsets kapell, samtidigt som han gifte sig med sin trolovade Fabia som tog namnet Eudokia. Hon var mycket omtyckt i Konstantinopel och då Herakleios efter hennes död gifte om sig 612 med sin systerdotter Martina, accepterades aldrig detta andra äktenskap. Under Herakleios söners regering satt Martina sedan i maktens centrum och låg bakom alla intriger.

Då Herakleios tog makten befann sig Bysantinska riket i ett delikat läge. Fokas revolt hade lämnat Donaufronten öppen och utelämnat hela Balkan i avarernas händer. Den sassanidiske kungen Khusrov II, som varit allierad med Maurikios, hade tagit dennes död som en förevändning till att inleda ett krig och nu höll han sig med en man som påstods vara Maurikios son Theodosius som han krävde att bysantinarna skulle acceptera som kejsare. Sedan Herakleios maktkupp utlöst ett inbördeskrig kunde sassaniderna utnyttja sitt tidigare övertag och tränga djupt in i Syrien.

Herakleios fredssträvare avfärdades av sassaniderna som betraktade honom som ännu en usurpator och kejsarens första militära initiativ slutade med en katastrof. Sassaniderna intog Damaskus 613, Jerusalem 614 (där de förstörde Den heliga gravens kyrka och tog Kristi kors som krigsbyte) och Egypten 616. Vidare gjorde de räder djupt in i Mindre Asien och försökte koordinera sig med avarerna. Konstantinopel belägrades av avarerna 626 samtidigt som sassaniderna försökte ta sig över Bosporen, men den bysantinska flottan lyckades stoppa sassaniderna varpå avarerna drog sig tillbaka.

Situationen såg så kritisk ut att Herakleios lär ska ha övervägt att flytta sin huvudstad till Karthago. Han blev dock kvar i öst och började organisera om den bysantinska armén. Han utvecklade ett system där land överläts till individer i utbyte mot militärtjänst. De landområden som delades ut kallades thema och dessa leddes av en guvernör (strategos). Themasystemet visade sig mycket framgångsriket och kom att bli Bystantinska rikets militära ryggrad under flera hundra år. Sedan Herakleios återskapat sin armé blev han den förste bysantinske kejsare som gått ut i krig mot en yttre fiende sedan Theodosius I. Herakleios var dock väl medveten om att Konstantinopels försvar var gott och att stadens invånare var ovilliga att ge sig in i ett utmattningskrig för att ta tillbaka de förlorade östra provinserna. Han valde därför att gå över Mindre Asien och invadera själva Persien.

Herakleios anlitade khazariska och andra turkiska soldater. Han lyckades också framgångsrikt så splitt bland perserna genom att övertyga den framgångsrike persiske generalen Shahrabaraz att Khusrov försökte göra sig av med honom och planerade hans avrättning varigenom han förhöll sig passiv under Herakleios krigståg. I slaget vid Nineve 627 vann den khazarisk-bysantinska hären till sist en övertygande, om än inte förkrossande, seger över Khusrovs armé. Eftersom Khusrov fortsatte att avfärda en fredsuppgörelse fortsatte Herakleios sin kampanj. När han närmade sig den persiska huvudstaden Ktesifon avsatte den ledande aristokratin Khusrov och hans efterträdare slöt en fred som innebar att Herakleios återfick hela det erövrade territoriet.

Den sassanidiska dynastin hann aldrig återhämta sig - det kunde ta en stark kung många år att ta sig segrande ur alla intriger och kupper - innan den plötsliga arabiska expansionen uppslukade det försvagade riket. Herakleios övertog i gengäld den gamla persiska titeln "kung över kungar" och övergav därmed den traditionella latinska titeln augustus. Senare gav han sig själv titeln basileus dvs grekiska för "kung", en titel som bysantinska kejsare kom att använda under de följande 800 åren. Herakleios lät också grekiskan ersätta latinet som officiellt språk och, trots att bysantinarna själva fortsatte kalla sig "romare", var Bysantinska riket under återstoden av sin existens ett grekiskt kungarike.

630 kunde Herakleios göra ett triumfartat intåg i Jerusalem och återbörda Kristi kors till Gravkyrkan. Han var då lyckligt ovetande att profeten Muhammed samtidigt enade alla arabiska stammar på Arabiska halvön. Araberna, som tidigare varit för splittrade för att utgöra ett hot mot omvärlden, blev plötsligt regionens verkliga maktfaktor, hänryckta av sin omvändelse till islam. Herakleios blev sjuk strax efter sin stora triumf och när araberna invaderade Syrien och Palestina 634 kunde varken han eller hans generaler erbjuda något motstånd. Slaget vid Yarmuk 636, ett förkrossande nederlag för den större romerska hären, innebar att man inom tre år förlorat såväl Syrien som Palestina igen. Nära Herakleios avled hade även större delen av Egypten fallit.

Trots att Herakleios seger över perserna inte ledde till någon bestående fördel för Bysantinska riket räknas han ändå till en av de mest betydande bysantinska kejsarna. Hans administrativa reformer gjorde att korruptionen som etablerat sig under Fokas regering minskade och hans militära reformer blev också de en stor framgång. Efter Herakleios död kunde armén stoppa araberna i Mindre Asien och hålla stånd i Karthago under ytterligare sextio år, vilket var tillräckligt med tid för riket att något återhämta sig efter den arabiska chocken.

Då rikets östra provinser återtogs från perserna aktualiserade det på nytt de religiösa dispyterna kring Kristus verkliga natur. Majoriteten av invånarna i Egypten och Palestina var monofysiter och förkastade konciliet i Chalcedon. Herakleios försökte lösa konflikten genom en kompromiss kallad monotheletism. Den betraktades dock som en heresi av båda lägren. Herakleios har på grund av detta senare beskrivits som en dålig regent av somliga på religiös grund. Sedan de monofysitiska provinserna förlorats övergavs denna trosriktning.

Ivan Alexander av Bulgarien

Ivan Alexander (bulgariska: Иван Александър, IPA: /iˈvan alɛkˈsandɤr/; originalstavning: ІѠАНЪ АЛЄѮАНдРЪ), född okänt datum, död 17 februari 1371, var tsar av Bulgarien från 1331 till sin död 1371.Under Ivan Alexanders styre upplevde det andra bulgariska kungariket en kulturell renässans som ibland kallats "den bulgariska kulturens andra guldålder". Hans långa regeringstid anses vara en övergångsperiod i bulgarisk medeltidshistoria. Ivan Alexander inledde sitt styre genom att ta itu med interna problem och yttre hot från Bulgariens grannar, det bysantinska riket och Serbien, och åstadkom en period av ekonomisk återhämtning med kulturell och religiös renässans.Han kunde dock inte hindra nya intrång av de osmanska styrkorna, ungerska invasioner från nordväst och därtill hotet från digerdöden. I ett olyckligt försök att bekämpa dessa problem delade han upp landet mellan sina två söner,, men detta resulterade i att landet försvagads och splittrades inför den förestående osmanska erövringen.

Konstantinopels fall

Konstantinopels fall är den händelse år 1453, då det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel belägrades och erövrades av Osmanska riket under ledning av sultan Mehmet II. Staden Konstantinopel försvarades av kejsaren Konstantin XI Palaiologos men föll tisdagen den 29 maj 1453. Än idag betraktar många greker tisdagen som veckans otursdag.

Konstantinopels fall utgör en viktig historisk händelse som bland annat innebar det bysantinska rikets slutgiltiga fall, den siste romerske kejsaren Konstantin XI Palaiologos' död (Mehmet utnämnde sig dock efter segern till arvtagare av det romerska riket och gav sig titeln Caesar samt "de kristnas försvarare"), och en stor strategisk framgång för Osmanska riket, vars hegemoni i östra Medelhavet och på Balkan förblev ohotad under många hundra år.

Konstantinopels fall brukar ofta få markera medeltidens slut och början för renässansen och tidigmodern tid, eftersom det var då som den gamla religiösa ordningen upphörde i Europa.

Krum av Bulgarien

Krum, död 13 april 814, var khan av Bulgarien, tillhörig Duloklanen, från 802 till 814.

Genom att besegra det avariska Khaganatet 805 utvidgade Krum Bulgariens territorium norrut så att det täckte hela Transsylvanien och östra Pannonien. En gemensam gräns mellan frankernas rike och Bulgarien bildades därigenom i Pannonien.

Krum strävade efter att infoga alla länder som beboddes av slaver och bulgarer i sitt rike. Det bysantinska riket under Nikeforos I blev oroat och försökte angripa Bulgarien. Det första angreppsförsöket förhindrades av en intern komplott. Före utgången av år 809 hade de bulgariska styrkorna besegrat den bysantinska armén i Strumas dal. Serditsa, som senare skulle bli Bulgariens huvudstad, erövrades vid denna tidpunkt.

År 811 erövrade den bysantinska armén Pliska och massakrerade befolkningen. Efter att residenset förstörts sägs Krum ha erbjudit Nikeforos vad som helst för att få fred, men kejsaren avböjde. Den 26 juli tog Krum hämnd genom att belägra den bysantinska armén vid bergspasset Vurbitsa, döda kejsaren och de flesta av hans befälhavare (slaget vid Pliska). Staurakios, Nikeforos son, sårades men lyckades fly. Det sägs att Krum lät försilvra kanten av kejsarens skalle och använde den som dryckesbägare.

Khanens senare fredsförslag avvisades. Krum ledde då sin armé söderut och intog bysantinska städer och fästen. Efter att ännu ett fredsförslag avvisats av kejsaren anföll bulgarerna Mesemvria (nuvarande Nesebar). Bulgarerna kom snart fram till Konstantinopels murar. Kejsaren föreslog nu fredsförhandlingar, med den hemliga avsikten att döda khanen. Planen uppdagades och bulgarerna genomfor områdena mellan Konstantinopel och Adrianopel. Krums mål var att inta kejsarens palats som erövrare, men detta kom inte att ske utan Krum dog den 13 april 814.

Krum var också känd för de första skrivna lagarna i Bulgarien, vilka, i ett mycket tidigt exempel på statlig välfärdspolitik, garanterade bidrag till tiggare och beskydd av fattiga bulagrer. Drickande, förtal och röveri straffades hårt. Genom sin lagstiftning blev han känd som en storsint härskare och väckte beundran i övriga Europa i eftervärlden. Michel de Montaigne nämner hans lagstiftning och François Rabelais beskrev Krums rike som ett land utan förräderi, förtal och stöld.

Hans son Omurtag efterträdde honom på tronen.

Malazgirt

Malazgirt (ibland även Manzikert eller Malâzgird) är en stad i provinsen Muş i östra Turkiet, belägen vid floden Murat, cirka 50 kilometer norr om Vansjön. Folkmängden uppgick till 20 477 invånare i slutet av 2011.Manzikert var en viktig handelsplats under det antika Kungadömet Armenien.

Slaget vid Manzikert utspelade sig 1071 varvid den bysantinska armén under kejsar Romanos IV besegrades av Alp Arslan som ledde en seldjukisk armé. Slagets utgång möjliggjorde för seldjukerna att etablera sig i Anatolien och bilda Rumsultanatet.

Pliska

Pliska (Плиска) är både den första huvudstaden i Bulgarien och en liten by (tidigare känd som Aboba) som blev omdöpt efter det historiska Pliska efter att platsen för detta bestämts och utgrävningar påbörjats.

Rumänska

Rumänska (limba română ['limba ro'mɨnə]), tidigare känt som valakiska eller dakoromanska, är ett östromanskt språk som talas av omkring 24 miljoner människor, främst i Rumänien och Moldavien. Det talas dessutom av minoriteter i ukrainska Bukovina och på Balkan, bland annat istrorumänska i Kroatien. Rumänska är officiellt språk i Rumänien och i Vojvodina. Den officiella formen av moldaviskan, Moldaviens officiella språk, är i skrift identisk med rumänskan, med undantag för en smärre stavningsregel. Rumänska är dessutom ett officiellt språk i Europeiska unionen och i Latinska unionen.

Rumänsktalande finns på grund av emigration också i många andra länder, särskilt i Italien, Spanien, Portugal, USA, Kanada, Frankrike och Tyskland. Det är svårt att uppskatta antalet.

Simeon I av Bulgarien

Simeon (även Symeon) I, eller Simeon den store, (Симеон I Велики, translittererat Simeon I Veliki; IPA: /si.mɛ.ˈɔn ˈpɤr.vi vɛ.ˈli.ki/) härskade över Bulgarien från 893 till 927, under det första bulgariska riket. Simeons framgångsrika fälttåg mot bysantinerna, magyarerna och serberna förde Bulgarien till dess största territoriella utvidgning någonsin, och gjorde landet till den mäktigaste staten i det dåtida Östeuropa. Hans styre var också en period av då oöverträffat kulturellt välstånd och upplysning, som senare kallats den bulgariska kulturens guldålder.Under Simeons styre utvidgades Bulgarien över ett territorium mellan Egeiska havet, Adriatiska havet och Svarta havet, och den nya bulgariska huvudstaden Preslav uppgavs konkurrera med Konstantinopel. Den nyblivet självständiga Bulgariska ortodoxa kyrkan blev det första nya patriarkatet efter de fem tidiga patriarkaten och bulgariska översättningar av kristna texter i glagolitisk skrift spreds över hela den dåvarande slaviska världen. Efter halva sin regeringstid antog Simeon titeln kejsare (tsar), efter att tidigare ha kallats furste (knjaz).

Slaget vid Manzikert

Slaget vid Manzikert stod den 26 augusti 1071 mellan å ena sidan den bysantinska armén under kejsar Romanos IV, där det även ingick vikingar och armenier, och den seldjukiska armén under Alp Arslan å den andra.

Manzikert (dagens Malazgirt i provinsen Muş i östra delen av Turkiet) var ett viktigt handelscentrum i kungadömet Armenien och senare i det östromerska riket, det vill säga det Bysantinska riket.

Slaget utkämpades i närheten av staden den 26 augusti 1071. Seldjukerna segrade och kejsar Romanos togs tillfånga. Bysantinarna led ett förkrossande nederlag, vilket medförde en omfattande religiös och etnisk omvälvning i Anatolien i och med att de muslimska seldjukerna vann kontroll över området.

Slaget ledde till upprättandet av det seldjukiska sultanatet Rum i Anatolien och anses vara början till slutet för det bysantinska riket. För Bysans var förlusten av Anatolien ett ödeläggende slag eftersom området var den tätast befolkade delen av riket. Oförmögen att återta de förlorade landområdena såg sig den nye kejsaren, Alexios I Komnenos, nödd att be om hjälp från väst. Påven Urban II svarade med att uppmana kristna till att befria det heliga landet från muslimskt styre, vilket ledde till korstågen.

Themasystemet

Themasystemet var ett förvaltningssystem i det bysantinska riket som med början under 600-talets andra hälft stegvis ersatte de provinser som riket ärvt från det romerska riket. Themasystemet innebar att det bysantinska riket delades upp i helt nya förvaltningsområden kallade thema ledda av en militär guvernör kallad strategos hos vilken den civila och militära makten i themat samlades.

Themasystemet har ofta tillskrivits kejsar Herakleios (610-641) men började införas först under dennes son Konstans II (641-68). Inledningsvis var dessa themata stora, inflytelserika enheter som ofta hotade kejsarmakten. Med tiden utföll maktkampen mellan centralmakten och strategerna dock till kejsarens favör och närmare 4-500 år efter sin uppkomst hade themana förvandlats till små militära enheter centrerade kring en borg och strategerna förlorat sitt inflytande. Under 1100-talet ersattes themasystemet av stora förvaltningsområden ledda av en ståthållare, dux, vanligen hämtad från den komneniska dynastin.

Themasystemet uppkomst utgör en del i en omfattande förändringsprocess som sträcker sig över ett par sekel och som i grunden förändrade det bysantinska riket. Dess uppkomst sammanfaller därför med flera andra viktiga förändringar, bland annat den islamiska expansionen, helleniseringen av riket och början på den ikonoklastiska "mörka" perioden (650-850) i den bysantinska historien. Themasystemet får därför ofta tillsammans med andra samtida företeelser markera övergången mellan senantiken och medeltiden i östra Medelhavet, dvs det romerska rikets slut. Därav följer att i vilken omfattning themasystemet bidragit till det senantika rikets förfall respektive det medeltida rikets fortlevnad är omdiskuterat inom forskningen.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.