Bronsåldern

Bronsåldern är den tidsepok enligt Thomsens treperiodsystem för Gamla världens förhistoriska tidbronset var råmaterialet för redskap och vapen. I andra delar av världen, inklusive större delen av Afrika söder om Sahara, har utvecklingen tagit andra vägar, och andra klassificeringssystem används.

Basteröds hällristningar på Tjörn. Skeppen och skålgroparna är från 1300-1100 f Kr, 2 sept 2005.
Vid Basteröd på Tjörn finns denna hällristning med bland annat skepp och skålgropar.

Bronsåldern som historiografiskt begrepp

Bronze age weapons Romania
Vapen, smycken och en nyckel från bronsåldern och den äldre järnåldern.

När Thomsen formulerade sin indelning på 1830-talet byggde den enbart på iakttagelsen att sten- respektive bronsföremålen tycktes härstamma från tider då redskapsbeståndet huvudsakligen utgjordes av sten respektive brons. Systemet var främst avpassat för Skandinavien och visade sig även fungera inom norra och mellersta Europa. I medelhavsområdet och Mellanöstern fanns redan en skriftlig kultur under bronsens tid som främsta redskapsmetall och där har inte definitionen fått samma genomslag. Normalt används inte heller bronsålder för att definiera tidsperioder på andra håll i världen men man använder det ibland i överförd betydelse för att beteckna kulturer där bronsen men inte järnet varit känt. Efter Thomsen kom man även att upptäcka att bronsens inträde som redskapsmaterial i Skandinavien föregicks av en tid då koppar användes i redskap. Eftersom dessa redskap dock är ganska sällsynta och perioden i många avseenden kulturellt mer liknar tidigare delar av neolitikum räknas kopparstenåldern normalt till stenålderns yngsta period.

Bronsåldern i Skandinavien avslutas då man övergår till att tillverka redskap i järn. Då hade järnet varit känt och använt i flera hundra år, om än främst som en enklare ersättning till brons. Järnålderns inträde markerar dock på ett tydligt sätt ett brott mot de gamla maktstrukturerna, liksom ett brott av de dåvarande handelskontakterna och i Mellaneuropa förmodligen av större folkvandringar och en krigisk tid. Det är samtidigt en period av förändrat klimat, vilket gör perioden till en lämplig avslutningstid.

Bronsåldern i Sydskandinavien brukar normalt omfatta perioden 1800–500 f. Kr.[1][2]

Fyra samhällen, fem floder

Några av de första stora samhällena uppstod kring fem av världens största floder – Eufrat och Tigris, Nilen, Indus och Gula floden. Människor drogs till floderna bland annat därför att klimatet förändrades. Det blev varmare och torrare och skogarna och grässlätterna förvandlades långsamt till stäpp och öken. Därför flyttade människor till de områden där det fanns vatten och bördig jord, främst runt de stora floderna.

Bronsens intåg

Redan 3000 f. Kr. framställdes bronsyxor i Thailand. Från ungefär samma tid finns fynd av arsenikhaltiga kopparföremål från Främre orienten, där kopparföremål tillverkats ända sedan 9500 f. Kr. Arseniken var egentligen en förorening men den gjorde kopparn mer lättsmält och mindre porös och gav den egenskaper liknande bronsens. Inte långt därefter framställde man även i orienten föremål i brons. Från Orienten spred sig kunskapen om bronsgjutningen under 2000-talet f. Kr. längs Donau till Ungern och Böhmen, som kom att bli ett centrum för den europeiska bronsålderskulturen. Strax före 2000 f. Kr. nådde bronsen England och under perioden 2000–1800 f. Kr. växte de brittiska öarna fram som den viktigaste tennexportören i Europa.

Inledning

Bronsåldern var en tid då en ny elit bestående av mycket skickliga hantverkare och specialister, liksom ett helt nytt, mer hierarkiskt, samhällssystem växte fram; och det var nu som de första egentliga staterna uppstod. Detta åtföljdes av nya religioner som understödde dessa nya förhållanden. Utmärkande för tiden var vikten av långväga resor, åtminstone i jämförelse med den tidigare perioden, kallad "neolitikum". Gudar skapades och gamla gudar omdefinierades. Gudar som för krig, och representerar hantverk eller resor och så vidare kom nu att uppstå. Resorna medförde att en likartad föreställningsvärld fick spridning över ett stort område. Denna kan bland annat studeras i historier som till exempel Iliaden och Odysséen, Gilgamesheposet och de keltiska sagorna. Troligen skrevs dock dessa ned långt senare.

Region Tidsperiod Exempel på kultur
Södra Norden 1800–500 f.Kr.[2] Nordisk bronsålderskultur
Centraleuropa 2200–950 f.Kr. Urnefältskulturen
Grekland 3000–1100 f.Kr. Minoisk kultur
Främre Orienten 3500–1100 f.Kr. Urukkulturen
Sydostasien 2100 f.Kr. – 200 e.Kr. Ban Chiang
Kina 2100–770 f.Kr. Anyang under Shangdynastin
Egypten 3000 f.Kr. – 500 f.kr. Gamla riket

Mellanöstern och östra Medelhavsområdet

NAMA Akrotiri 3
Senkykladisk fresk med antiloper från Akrotiri.

Bronsåldern i Mellanöstern och östra Medelhavet präglades av perioder av centralisering och decentralisering. Dock var den politiska och ekonomiska grunden stadsstater och dessas regionala områden. Under vissa perioder kontrollerades området av ett dominerande stadsvälde eller en härskarfamilj. Den första var Uruk och dess urbanisering under början och mitten av det fjärde årtusendet. Därefter kom området att bestå av konkurrerande stadsstater där kontrollen över större områden endast kunde hållas under en kort tid. Efter detta följde en centralt enad politik som började med Sargon av Akkad. Efter detta var det återigen konkurrerande stadsstater som stred om makten. Denna period efterföljdes mellan cirka 15001200 f.Kr. av Mykene, Hatti, Assyrien, Babylonien och Egypten. Dessa stater hade en nedgångsperiod under 1200-talet före Kristus, vilken resulterade i folkvandring och misär. Mellan dessa cykler inföll kris och krig, invasioner från olika stammar och ödeläggelse av städerna. En del kriser kan även kopplas till de klimatförändringar som inträffade på 2300-talet f.Kr., liksom kollapsen av Uruk runt 3000 f.Kr. som medförde folkvandringar.

Under hela bronsåldern kan man skönja en allt större förmåga att kontrollera territorier och att ta ut tributer och skatter. Stora områden med fri boskapsskötsel låg utanför makthavarnas kontroll, medan det i slutet av årtusendet rådde motsatsen i vissa stater.

Privatiseringen ökade under tredje årtusendet i Mesopotamien, specialiserade och självständiga handelsmän organiserade i familjeföretag och gillen utvecklades parallellt med mellanösterns stadsstater och man kan se självständiga handelsföretag från början av andra årtusendet bli allt mer tydliga i fyndmaterialet exemplifierad med karavanrutten mellan Assur och Kanesh. Balansen mellan tempel/palats-samhället och den privata företagssamheten av fria bönder, hantverkare och slavar ändrades långsamt över tiden. En följd av detta var att skuldsättningen hos privatpersoner ökade och eftersom staten inte längre utjämnade alla skulder som man av tradition tidigare hade gjort innebar att människor flydde till andra områden och länder. Stadsstaterna som sådana var under hela perioden multietniska och flera språk talades, från handelskolonier till invandrande grupper som hantverkare, handelsmän, boskapsskötare och krigare. Dessa kom under vissa perioder att dominera och tom ta över områden när staterna var på nedgång. Hurriter i norra Mesopotamien och Syrien, kassiter i Babylonien och hyksos i Egypten är typiska exempel på detta. Lojaliteten låg inte i det etniska eller till ett visst språk utan till kungen i stadsstaten. Det är en av förklaringarna till det enorma kontaktnätet som utvecklades i Eurasien under bronsåldern.

Ledarskapet var teokratiskt. Ledarna hade en direkt länk till gudarna. Kungarna genomförde ritualer som om de vore gudar och gudarna kunde ibland vara människor. Stilen och ritualerna varierade medan Gud i ledarskapsbanden var starka. Handel, resor och esoterisk kunskap var en integrerad del av maktutövandet.

Europa

Huvudartikel: Europeisk bronsålder

Den europeiska bronsåldern var en tid för resor och kontakter, därför kom hela kontinenten att få en snabb utveckling jämfört med tidigare neolitikum. Föremål och idéer transporterades snabbt. Därför kan man i fyndföremålen se stora likheter mellan olika platser i Europa. En viktig handelsvara var saltet, vilket medförde ett stort kontaktnät med Hallstatt och Durrnberg i Salzkammergut i Österrike och Halle/Saaleregionen i Tyskland. Centraleuropa fick en särskild betydelse i produktion och handel med brons och järn.

Norden

Huvudartikel: Sverige under bronsåldern

Gravhög Gårdstånga
Gravhög från bronsåldern (Gårdstånga, Skåne).

Bronsåldern började cirka år 1500 f.Kr. i Skandinavien. I Norden delas den vanligen in i sex perioder (Oscar Montelius periodindelning):

Beteckning Tidsperiod
Period I 1700–1500 f.Kr.
Period II 1500–1300 f.Kr.
Period III 1300–1100 f.Kr.
Period IV 1100–900 f.Kr.
Period V 900–600 f.Kr.
Period VI 600–500 f.Kr.

Period I–III motsvarar den äldre bronsåldern och period IV–VI motsvarar den yngre bronsåldern.

Förutom bronsen som är en legering av koppar och tenn, fanns endast en ren metall, guld. Alla föremål av brons blev gjutna och konsten att gjuta i olika formar var förvånansvärt utvecklad. Av brons tillverkades mest verktyg, vapen, prydnader och kärl. Av guld gjordes smycken och prydnader. I bronsålderns slutskede började man även framställa järn vars hårda starka material främst användes till verktyg, nålar och prylar och som skoningar på bronssköldar.

Människorna levde många tillsammans i långhus där bostaden delades med de mindre husdjuren och de arbetade med boskapsskötsel och jordbruk. Hästen användes som riddjur och dragdjur. Fiske och jakt bedrevs givetvis också liksom insamlande av rötter, bär, frukt och nötter.

Dräktskicket är endast delvis känt, men genom de danska och sydsvenska ekkistgravarna i torvhögar finns det flera exempel på bevarade klädedräkter. Mansdräkten utgjordes av en mössa, en vid, rundskuren kappa, en ärmlös yllekolt och smala yllestycken som troligen virades om benen. Strumpor och byxor fanns inte. På fötterna hade man sandaler eller en sorts fotlappar. En dräkt, tillhörig en ung kvinna med en tröja med ärmar och en lång eller kort kjortel, som hölls ihop kring midjan med yllesnoddar som virades i flera varv och slutade i tjocka tofsar. Den ganska originella dräkten har antagits möjligen vara en spåkvinna eller rituell dräkt av något slag. I andra gravar har kvinnorna påträffats med långa yllekjolar med flera meters vidd. Kvinnorna bar dessutom präktiga smycken. En cirkelrund bronsplatta fästes som ett spänne fram på magen, vidare bar hon arm- och halsringar och dräktnålar. Frisyren flätades estetiskt in under ett skyddande hårnät gjort av tagel.

Värt att notera är också att gravmiljön i ekkistorna inte bevarar linnetyg utan endast ylle. Vi vet att även lin odlades och spanns vid den här tiden.

Typiska fornlämningar från svensk bronsålder är skålgropar och hällristningar. Betydelsen av ristingarna är oklar, och bildframställningarna varierar från plats till plats, men solsymboler är ett vanligt inslag, inlånat från kontinenten. Under äldre bronsåldern började stora gravmonument, i form av storhögar eller gravhögar att dyka upp i Sydskandinavien, ett gravskick som kom invandrande från Centraleuropa. Under den yngre bronsåldern gör brandgravskicket sitt inträde.

Amerika

Tumbaga Pectoral, Quimbaya culture
Tumbaga är en legering av koppar och guld.

För nya världen delas forntiden inte i epoker efter verktygsmaterial. Trots allt fanns i Amerika några kulturer som kan jämföras med bronsåldern i gamla världen. Till exempel var Chimúfolket (omkring 1270 till 1470) framgångsrik i framställningen av brons innan de blev uppslukade av inkafolket. Även under mochekulturen (fram till 600-talet) fanns kopparföremål och en legering av guld och koppar som senare av upptäcktsresande från Spanien fick namnet Tumbaga.

De kulturer som mellan 900 och 1600 levde vid Mississippifloden kan räknas till kalkolitikum.

Däremot hade andra kända indianfolk som maya, tolteker och azteker inga metallföremål av betydelse, enda undantaget var objekt för ritualer, men dessa var oftast av ädelmetall. Enkla verktyg skapades däremot av organiska ämnen eller sten.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ "bronsåldern": NE.se. Läst 25 april 2013.
  2. ^ [a b] "Bronsåldern". Arkiverad 18 mars 2013 hämtat från the Wayback Machine. Varmlandsmuseum.se. Läst 26 april 2013.

Källor

  • Göran Burenhult, Arkeologi i Sverige; del 2 – Bönder och bronsgjutare
  • Bra Böckers världshistoria; del 1 – I begynnelsen

Externa länkar

Föregicks av:
Stenåldern
Treperiodsystemet
(Historia)
Efterföljdes av:
Järnåldern
Domarring

En domarring är en forntida gravanläggning av en typ som kom i bruk under slutet av bronsåldern men var vanligare under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta stenar eller klumpstenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste.

Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand.

De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län men de förekommer också i övriga Götaland samt i Mälardalen och Skåne.

Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wisłas utlopp i Östersjön, och i Finland.

Fossil åkermark

Fossil åker, även fornåker, är en samlande benämning på spår från olika typer av övergivna odlingssystem i Sverige. Definitionsmässigt är det en åkermark som är varaktigt övergiven och formad genom äldre tiders brukningsmetoder. Dessa lämningar är klassade som forn- eller kulturlämningar.

Främre Orienten

Främre Orienten är ett historiskt namn med ursprung i Europas Medelhavskulturer som avser den del av Orienten (området österut) som låg dem närmast. Området motsvarar sydvästra Asien och nordöstra Afrika som huvudsakligen är beläget vid östra Medelhavet. Avgränsningen varierar, men kärnområdet är Levanten (motsvaras av de nutida länderna/regionerna Syrien, Libanon, Jordanien och Israel samt Gazaremsan och Västbanken). Utöver detta kärnområde räknas i regel Mesopotamien (dvs dagens Irak) och Egypten. Mer tveksamt är om Arabiska halvön och delar av Turkiet (historiskt benämnt Mindre Asien) ska räknas till Främre Orienten. Konstruktionen Främre Orienten är europeisk; ur kinesisk eller indisk synvinkel är området varken "främre" eller "östligt". Namnet har idag ofta ersatts av begreppet Mellanöstern, som också lider av en europeisk utgångspunkt, men som ändå fått bred spridning.

Sydvästasien är ett annat namn på samma område, i öster begränsat av Indus, i norr av Svarta havet och Kaspiska havet.

Förhistorisk tid

"Forntiden" omdirigerar hit. Ej att förväxla med antiken eller arkaisk tid.

Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien. Historieskrivning om förhistorisk tid kallas förhistoria. Gränsen är flytande då det finns utländska historiska källor som belyser slutet av forntiden. Det arkeologiska källmaterialet är viktigt även för att utforska historisk tid. Förhistoriens sista del, där de skriftliga källor som finns är av så dålig kvalitet att de mest är att beteckna som senare tiders sagor, kallas protohistorisk tid.

Förhistorien omfattar tiden före och fram till den historiska tiden, och sträcker sig egentligen över många miljoner år. Dock är den senare förhistorien om några tusen eller tiotals tusen år tillbaka vad som vanligen avses. Tidpunkten för när den historiska anses ta vid varierar mellan olika områden och kulturer, på grund av skillnader i förekomst av skriftligt material. Vad gäller Egypten anses allmänt att förhistorien slutade omkring 3200 före kristus, medan den förhistoriska perioden i Nya Guinea sträcker sig fram till år 1900 efter kristus. Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid.

Gravhög

Gravhög var ett fornnordiskt gravskick som var populärt i omgångar från neolitikum till vikingatiden. De äldsta högarna täckte stendösar. Under den äldre bronsåldern gjorde man jordbegravningar under hög. Under den yngre järnåldern var kremering vanligast.

Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normal grav. Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstraditon var vanligast i Sverige under vendeltiden.

Gravröse

Gravröse, även kallat rör eller ett kummel, är en förhistorisk gravanläggning som är byggt som ett röse av sten. Gravrösen saknar synlig inblandning av sand eller jord och är inte övertorvade, men kan ha en naturlig moss-, ris- eller örtvegetation. De har vanligen en välvd profil och är runda till formen. Det förekommer dock även fyrkantiga och oregelbundna gravrösen. När anläggningens längd utgör minst dubbla bredden och långsidorna är parallella benämns de långrösen.

Gravgömman kan vara en kista av hällar eller kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda benlager efter kremeringar. Kanten kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett plant brätte av sten; ibland finns också dolda konstruktioner.

Rösen från olika tider finns i skilda delar av världen, i Europa bland annat i kustlägen längs Atlanten. I Finland finns ett känt gravröse vid Sammallahdenmäki i Raumo.

Hällkista

Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsåldern period I (ungefär 2400–1500 f.Kr). Hällkistor förekommer även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast i mindre format än de neolitiska.Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse.

En variant av hällkistan är en enkel kista innesluten av sten (engelska cist). Ett gravfält med enkla kistor är daterad till 1400 BC. De är inneslutna av utvalda stora stenar (ej hällar). I stället för täckande ovanliggande häll förekommer att man täckte kistan med en djurhud. Den begravda personen begravdes i sidoläge enligt gängse sätt på bronsåldern. Kistan är ofta enkelgravar. Barngravar är utgrävda. Vanligtvis genomfördes begravningen som skelettgrav, men kremering förekom. Exempel finns på barngrav där ett skelettsatt barn senare kompletterades med ett kremerat barn. Efter begravning kunde skelettet tas upp och på något rituellt sätt användas av de efterlevande. Stenomslutningen kunde då ändras, då den senare tog mindre plats. Begravningsformen med kista användes av stäppfolken (även av Yamna).

Hågahögen

Hågahögen, även benämnd Björns hög och Kung Björns hög, är en gravhög från bronsåldern, belägen i Hågadalen i Bondkyrko socken strax väster om Uppsala. Gravhögen som är cirka 7 meter hög och 45 meter i diameter anlades omkring år 1000 f.Kr. Det är Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav.Högen grävdes ut åren 1902–03, då även den blivande kungen Gustaf VI Adolf medverkade, under ledning av arkeologen Oscar Almgren. Man fann bland annat 52 olika gulddekorerade föremål, en del visserligen endast ytterst små fragment, varav ett var ett guldsmyckat svärd. Man fann även ett mantelspänne och guldspiraler som tydde på att en kvinna legat begravd i högen. Möjligen var graven därför ägnad två personer.Högen är den enda i sitt slag i Mellansverige: de närmaste jämförbara är Lusehøj på Fyn i Danmark och i Seddin i norra Tyskland. Den stora mängden guld motsvaras närmast av gravar från Oders dalgång.Det krävdes ungefär 7 500 mandagars arbete att anlägga högen: underst ligger sten i ett fyra meter högt röse, och därpå ytterligare fyra meter grästorv, motsvarande mer än 6 fotbollsplaner. Efter att högen anlagts fortsatte den att användas: undersökningar av ytskiktet visar att eldar tänts på den, och på högen finns utströdda ben av främst ekorrar och hundar, men även nöt och svin samt ben från flera olika människor, däribland ett lårben som brutits så att märgen kommit fram.Vid tidpunkten för högens anläggande var platsen en utskjutande udde i en vik av Mälaren, som sträckte sig norrut och väster om nuvarande Uppsala. Hågahögen är belägen på ett gravfält där det finns ytterligare tre gravhögar, 24 runda stensättningar och två resta stenar. Längre ner längs den dåtida stranden finns fornborgen Predikstolen, längre upp längs stranden finns flera gravplatser och fornborgar men inget som kan mäta sig med den monumentala Hågahögen. Fynden påminner om fynd som gjorts vid utgrävningar i Ryssgärde.

Fynden från Hågahögen förvarades på Historiska Museet i Stockholm. I februari 1986 stals det berömda guldspännet från museet. Delar av det återfanns fyra månader senare på Narvavägen.

Kopparålder

Kopparåldern (även kallad kalkolitisk tid, kalkolitikum, eneolitisk tid, eneolitikum och kopparstenåldern) är en tidsperiod mellan neolitisk tid (yngre stenåldern) och bronsåldern. Definitionen är att koppar användes, men inte brons. Omfattar olika tider i olika geografiska områden. I huvudsak mellan 2 700–1 700 f.Kr., i Skandinavien 2 300–1 800 f.Kr. Men koppar har bearbetats så tidigt som 8 700 f.Kr. Det klassiska treperiodsystemet används ännu i skolundervisning, men börjar förlora terräng inom forskarvärlden.

I Norden använder man det främst som en benämning på den period som oftast kallas senneolitikum.

I metallurgiskt hänseende är koppar inte hårt som brons, som är en legering av koppar och tenn. Brons är även mer avancerat att producera och bearbeta. Det gör det osannolikt att någon skulle gått direkt från sten till brons, utan att ha hittat guld eller koppar först. För att ytterligare komplicera sakerna uppstod bronsåldern och järnåldern samtidigt i stora delar av världen.

Till kopparåldern brukar bl. a. följande viktigare kulturkomplex räknas:

Egypten, gamla och mellersta riket t. o. m. hyksostiden,

Mesopotamien, sumerisk tid, akkadisk tid, ny sumerisk tid och gammalbabylonisk tid,

Indien, Indus eller Harappakulturen med förstadier,

Kina, Shangdynastin,

Grekland, tidig och mellanminoisk kultur,

Mellaneuropa, snörkeramiska kulturer,

Västeuropa, Almeriakulturen, klockbägarkultur och megalitgravskultur,

Nordeuropa, yngre trattbägarkultur och stridsyxekultur. I Skandinavien är kopparfynden få, vilket gör att man numera inte talar om en nordisk kopparålder.

Metall

En metall är ett grundämne (eller en legering) med metalliska egenskaper, till exempel hög ledningsförmåga för elektricitet och för värme, formbarhet, i allmänhet hög densitet och metallglans. Några viktiga och välkända metaller är aluminium, bly, guld, järn, koppar, platina, silver, tenn och zink. Metall har haft stor betydelse i människans historia, vilket återspeglas i namn på epoker som bronsåldern och järnåldern.

Mykenska kulturen

Mykensk kultur var en bronsålderskultur i Grekland, uppkallad efter den viktigaste arkeologiska fyndorten Mykene. Inom arkeologin kallas perioden även för senhelladisk tid. Kulturen varade under den sena bronsåldern cirka 1600–1050 f.Kr. med sitt kärnområde på halvön Peloponnesos. Kulturen spred sig senare över den egeiska övärlden.

Nordens förhistoria

Nordens förhistoria är förhistorisk tid i det som idag är Danmark, Norge, Island och Sverige, från istidens slut till det fullständiga kristnandet av dessa länder. Finlands förhistoria brukar inte räknas in. Enligt treperiodssystemet brukar den delas in i stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Slutet på järnåldern är känd som vikingatiden.

Skärvstenshög

Skärvstenshög är en kategori av fornlämningar på boplatser, i Skandinavien främst från yngre delen av bronsåldern. Skärvstenshögarna utgörs, som namnet antyder, främst av eldsprängd och skörbränd sten, men innehåller också kol, sot, hushållssopor och föremål som verkar vara nedlagda som offer. Ibland förekommer brandbegravningar i toppen och stencirklar i botten. Kol-14-dateringar visar att en skärvstenshög kunde bli påbyggd gång på gång under flera hundra år.

Skärvsten förekommer på boplatser från alla forntidens perioder och är en viktig indikation när man söker efter boplatser i åkermark. Förmodligen rör det sig om begagnad koksten som man hettat upp i elden och lagt i behållare med vatten i samband med matlagning eller uppvärmning, men skärvsten bildas också vid vanlig matlagning i kokgropar och i vanliga eldstäder, om än i mindre omfattning. Varför man producerade ovanligt mycket skärvsten och sedan lade upp den i högar under yngre bronsåldern är oklart. Anders Kaliff har dragit paralleller med fornindisk eldskult och föreslagit att skärvstenshögarna skall ses som altaren.

Stensättning

Stensättning är den skandinaviska forntidens vanligaste typ av gravöverbyggnad. Den förekommer från yngre bronsåldern till yngre järnåldern och består av packad sten i några få lager, oftast cirkelrund till formen. Kännetecknande för en stensättning är att den har en flack profil: den har ingen högre topp eller ås (som ett röse eller en hög har). Ibland är de övertorvade, vilket innebär att stenpackningen övertäcktes av ett lager av jord eller sand, idag ofta gräsbeväxt. Ofta omgärdas stensättningen av en kantkedja bestående av tättlagda, ofta något uppstickande stenar. Det förekommer även ofyllda stensättningar med enbart kantkedja. Stensättning ska ej förväxlas med stenkrets som består av glesa uppresta stenar.

Gravfynden, i den mån de förekommer, kan bestå av brända ben, rester av lerkärl, fibulor med mera.

Stensättningar indelas i flera typer:

Runda stensättningar är den vanligaste typen, förekommer från bronsålder ända in i vikingatid. Generellt sett kan sägas att större, vällagda runda stensättningar oftast är äldre, men det kanske skilja ganska mycket mellan olika landsändar. En variant, som brukar benämnas "stekt ägg", med en småstensfyllning liknande en äggula i mitten av stensättningen, hör oftast till äldre järnålder. Andra varianter som ofta tillhör äldre järnålder är runda stensättningar med "ekrar", hjulkorsgravar och andra mer avancerade mönster.Kvadratiska stensättningar, vanligast under äldre järnålder. Förekommer i varianter med resta stenar i hörnen eller kuvertliknande stensättningar med stråk av större stenar som bildar två diagonaler igenom stensättningen.Rektangulära stensättningar, vanliga under sen vikingatid – oftast skelettgravar och kristna begravningar.Treuddar är en ovanligare form, en liksidig triangel med insvängda sidor, som mest förekommer under romerska järnåldern i till exempel Småland och under vendeltiden och vikingatiden i Mälardalen.Skeppsformig stensättning. Medan skeppssättningen utgörs av en "reling" uppbyggd av resta stenar, är den skeppsformiga stensättningen en stenlagd yta, där "relingen" utgörs av kantkedjan. Vanligast under folkvandringstid/vendeltid.I övrigt kan stensättningar förekomma i de mest udda varianter – oformliga stenlagda ytor, lagda mot block, stenpackningar i klippskrevor, med mera.

Sverige under bronsåldern

Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldlika bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken. Även om man under bronsåldern ej hade någon större kännedom om främmande länders kultur, så medförde handelsresornas varuflöden nya kulturimpulser.

När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparstenåldern och för cirka 3200 f.Kr. hade man där börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en spröd brons. Därefter tillsattes tenn, en metall som förmodligen först hittades i Anatolien, varmed en betydligt bättre brons kunde framställas. Ungefär 2000 f.Kr. började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål som kom cirka 1700 f.Kr.

Sveriges förhistoria

Sveriges förhistoria brukar räknas från tiden då de första bosättarna kom till Sverige efter istidens slut tills medeltiden inleddes med kristnande och införandet av stenarkitektur.

Trundholmsvagnen

Trundholmsvagnen (även kallad Solvagnen) påträffades den 7 september 1902 i en mosse på Själland i Danmark. Trundholmsvagnen består av två välvda bronsplattor som hålls samman av en bronsring. Båda skivorna har ingraverade spiraler och koncentriska cirklar, den ena är dessutom guldbelagd. Detta är placerat på en vagn med sex fyrekerhjul som dras av en gjuten bronshäst. Vid hästens mun finns hål som antyder att djuret varit försett med betsel och seldon. Dateringen är osäker men ornamentiken pekar på äldre bronsålder. Idag står vagnen i Nationalmuseet i Köpenhamn.

Xiadynastin

Xiadynastin (夏朝) är enligt traditionell kinesisk historieskrivning den första dynastin i vad som är dagens Kina. Xiadynastin är beskriven i antika historiekrönikor såsom Bambuannalerna, Dokumentens bok och Shiji. Enligt Kronologiprojektet Xia–Shang–Zhou bedöms den ha existerat från cirka 2070 f.Kr. till 1600 f.Kr.Även om Xiadynastin är ett viktigt element i den tidiga kinesiska historian, så kan tillförlitlig information kring Kinas historia före 1200-talet f.Kr. endast komma från arkeologiska bevis på grund av att Kinas första etablerade skrivsystem, Orakelbensskrift, inte existerade vid den tidpunkten. Ingen beskrivning av Xia, eller den påstådda erövringen av Xia från Shang, har hittats i Shangperiodens orakelben. De första referenserna till Xia är daterade från mer än tusen år senare, i Zhoudynastins arkiv.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.