Britanner

Britanner (alternativt britoner) är det keltiska folkslag som bebott de brittiska öarna sedan Kristi födelse. Britannernas arvtagare i Storbritannien återfinns idag hos den keltiska befolkningen i Wales. Britannerna talade brittiska, som senare kom att utvecklas till de moderna brittiska språken. När termen britter används, kan det även åsyfta alla andra folk som bebor det nuvarande Storbritannien (alltså även England, Skottland, Wales och Nordirland).

Bretagne

Bretagne (bretonska: Breizh; gallo: Bertaèyn) är en halvö i nordvästra Frankrike, avgränsad i norr av Engelska kanalen och i söder av Biscayabukten. Bretagne är också en fransk administrativ region omfattande departementen Côtes-d'Armor, Finistère, Ille-et-Vilaine och Morbihan. Dagens huvudort är Rennes, men historiskt har Nantes varit Bretagnes huvudort. Bretagne är även ett historiskt landskap, där det keltiska språket bretonska talas av en endemisk minoritet.

Departementet Loire-Atlantique (som innefattar Nantes) har historiskt tillhört Bretagne men är idag en del av regionen Pays de la Loire. En rörelse existerar dock som verkar för att Loire-Atlantique ska återförenas med Bretagne.

Britter

Britter är medborgare i landet Storbritannien, eller deras ättlingar. I Storbritannien bor drygt 64 miljoner invånare med brittiskt medborgarskap, men det finns även en stor brittiskt diaspora på runt 5 miljoner britter runt om i världen, främst i länder som tidigare var en del av det brittiska imperiet. För att bli brittisk medborgare krävs bland annat att personen i fråga bor i Storbritannien samt att personen kan kommunicera på engelska.Till britterna räknas bland annat engelsmän, walesare, skottar och nordirländare. Dessutom kan invånare i Storbritanniens utomeuropeiska territorier blir brittiska medborgare om de bosätter sig i Storbritannien.Britter är enligt en undersökning gjord 2013, World Values Survey, ett av världens minst rasistiska folk.

Exeter

Exeter (uttalas [ˈɛksɨtə]   eller [ˈɛksɨtəɹ]), officiellt City of Exeter, är en gammal stad (city) i Exeter i Devon i sydvästra England som hade 106 772 invånare 2001. Staden är Devons huvudort och säte för grevskapsrådet (Englands grevskapsråd motsvarar närmast landsting i Sverige och ansvarar för vissa samhälleliga uppgifter). Exeter ligger vid floden Exe, cirka 60 kilometer nordost om Plymouth och 110 kilometer sydväst om Bristol.

Exeter var den sydvästligaste romerska befästa orten i Britannia. Exeters domkyrka (engelska: Exeter Cathedral) grundades i början av 1100-talet, helgad åt aposteln Petrus. Sedan reformationen på 1500-talet har domkyrkan tillhört den engelska statskyrkan.

Bland stadens transportnav finns järnvägsstationerna Exeter St Davids och Exeter Central, motorvägen M5 och Exeter International Airport som förbinder staden med platser både inom och utanför riket.

Det nationella vädertjänstbolaget Met Office har sitt huvudkontor i Exeter och är en av stadens tre största arbetsgivare (de övriga är University of Exeter och grevskapsrådet).

Staden är en populär semesterort. Fotbollslaget Exeter City FC och landhockeyklubben University of Exeter Hockey Club är från Exeter.

Skotsk rätt

Skotsk rätt (engelska: Scots law) är rättssystemet i Skottland. Det betraktas som ett hybrid eller blandat rättssystem, med en blandning av civilrättsliga och sedvanerättsliga element, spårar den sina rötter i ett antal olika historiska källor. Tillsammans med engelsk rätt och Nordirlands rätt är det ett av tre rättssystemen i Förenade kungariket. Den skotska rätten har vissa delar gemensamt med de två andra systemen, men den har också sina egna unika källor och institutioner.

Tidig skotsk rätt inför 1000-talet bestod av en blandning av olika rättsliga traditioner i de olika kulturella grupper som bebodde landet vid den tiden: pikterna, skoter, britanner, anglosaxare och nordmän. Införandet av feodalismen från 1000-talet och utbyggnaden av Konungariket Skottland grundlade fundamentet till den moderna skotska rätten. Den har gradvis påverkades av andra, särskilt kontinentala, juridiska traditioner. Inflytandet av romersk rätt på skotsk rätt var litet och indirekt fram till 1400-talet. Efter denna tid åberopades den romerska rätten ofta i argument inför domstol, om det inte fanns någon ursprunglig skotsk regel för att lösa en tvist. Den romerska rätten var på detta sätt delvis grunden till modern skotsk rätt..Skotsk rätt erkänner fyra rättskällor: lagstiftning, prejudikat, specifika akademiska skrifter (de så kallade Institutional Writers) och sedvanerätt. Lagstiftning som påverkar Skottland kan antas av skotska parlamentet, Förenade kungarikets parlamentet, EU-parlamentet och EU-rådet. Viss lagstiftning som antogs av Skottlands parlament före 1707 är fortfarande också giltig.

Sedan unionsakterna (1707) har Skottland delat lagstiftande makt med England och Wales (och sedan 1801 med Irland, sedan 1921 endast Nordirland). Skottland behöll ett fundamentalt annorlunda rättssystem jämfört med de andra riksdelarna i Storbritannien, men unionen utövade engelsk inflytande på skotsk rätt. Under senare år har skotsk rätt också påverkats av EU-rätt i enlighet med Europeiska unionens fördrag, kraven i Europakonventionen och återinförandet av det skotska parlamentet som kan stifta lagar inom alla områden som inte uttryckligen reserverats för Förenade kungarikets parlamentet, enligt beskrivningen i Scotland Act 1998.

Wilfrid

Wilfrid av York eller Wilfrid av Ripon eller bara Wilfrid (ursprungligen stavat Wilfrith), född cirka 633, död cirka 709, var en engelsk biskop som i dag vördas som helgon. Han föddes i en northumbrisk adelsfamilj. I tonåren gick han i kloster, och efter studier i Lindisfarne, Canterbury, i Gallien och i Rom återvände han omkring år 660 till Northumbria som abbot i ett nyligen grundat kloster i Ripon. År 664 agerade han som talesman för Rom vid synoden i Whitby, där han blev känd för det tal i vilket han förespråkade att man skulle anta den romerska metoden för bestämning av datumet för Jesu uppståndelse. Framgången fick kung Oswius son Alhfrith att utnämna honom till biskop av Northumbria. Wilfrid valde att låta sig biskopsvigas i Gallien, eftersom han ansåg att det inte fanns några giltigt vigda biskopar i England vid denna tid. Under Wilfrids frånvaro förefaller Alhfrith ha lett ett misslyckat uppror mot sin far, kung Oswiu, vilket fick till följd att utnämningen av Wilfrid ifrågasattes. Innan denne hann återvända utnämnde Oswiu istället Chad av Mercia till biskop. Wilfrid drog sig därför tillbaka till Ripon under några år, innan han återvände till Northumbria.

Theodore av Tarsus löste situationen sedan han år 668 utnämnts till ärkebiskop av Canterbury. Han avsatte Chad och återinsatte Wilfrid som biskop av Northumbria. Under de kommande nio åren utförde Wilfrid sitt biskopliga uppdrag genom att bland annat grunda kloster, bygga kyrkor och förbättra liturgin. Stiftet var emellertid mycket stort, och Theodore ville reformera den engelska kyrkan genom att bland annat dela upp de större stiften i mindre. Då Wilfrid blev oense med kungen av Northumbria, Ecgfrith, grep Theodore tillfället att trots Wilfrids protester sätta sina planer i verket. Efter att Ecgfrith förvisat honom från York reste Wilfrid till Rom för att klaga hos påve Agatho. Denne dömde till Wilfrids favör. Ecgfrith vägrade dock följa påvens bud och när Wilfrid återkom lät han fängsla och därefter landsförvisa honom.

Wilfrid tillbringade de nästkommande åren i Selsey som han gjorde till biskopssäte och omvände invånarna i kungariket Sussex till kristendomen. Theodore och Wilfrid slöt fred och Theodore övertalade den nye kungen av Northumbria, Aldfrith, att låta Wilfrid återvända. Aldfrith gick med på detta men landsförvisade år 691 Wilfrid på nytt. Denne begav sig då till Mercia, där han bistod missionärer och fungerade som biskop. Wilfrid vädjade år 700 till påven om hjälp med att få sin förvisning upphävd, och denne beordrade att ett möte skulle hållas för att besluta i ärendet. Mötet som ägde rum i Austerfield år 702 försökte konfiskera Wilfrids alla tillgångar. Wilfrid reste då till Rom för att överklaga. Hans motståndare i Northumbria valde då att exkommunicera Wilfrid, men denne hade påven på sin sida och Wilfrid återfick sina kloster i Ripon och i Hexham. Han dog år 709 eller 710. Efter sin död vördas han som helgon.

Historiker har vare sig förr eller senare varit eniga i sina bedömningar av Wilfrid. Hans följare gav Stefan av Ripon i uppdrag att skriva levnadsskildringen, helgonberättelsen Vita Sancti Wilfrithi kort efter Wilfrids död, och även den medeltida historikern Beda skrev mycket om honom. Wilfrid levde överdådigt och färdades med stort följe. Han styrde över ett stort antal kloster, och det hävdas att han var den som först införde benediktinregeln i engelska kloster. En del nutida historiker ser honom huvudsakligen som förkämpe för romersk-katolsk kyrkotradition gentemot den keltiska eller iriska traditionen, andra som en monasticismens förespråkare.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.