Boeing B-17 Flying Fortress

Boeing B-17 Flying Fortress (svenska: flygande fästningen) var ett amerikanskt strategiskt bombflygplan från andra världskriget. Planet fick namnet flygande fästningen av pressen när den visades för civilbefolkningen för första gången då den hade ett stort antal kulsprutor i flera positioner ombord. Namnet som passade bra antogs av tillverkaren och USA:s försvarsmakt.

Under sin livcykel kom B-17 primärt att brukas av den dåvarande amerikanska arméns flygvapen US Army Air Forces som var aktiv mellan 1941 och 1947. Under denna period kom B-17 att se stor användning under den omfattande bombningen av Nazityskland under andra världskriget. Majoriteten av planen användes av Eighth Air Force baserad i Storbritannien och Fifteenth Air Force baserad i Italien. Tack vare flyghöjden kunde B-17 användas för bombräder i dagsljus, vilket förbättrade precisionen i bombfällningen.

Totalt byggdes 12 732 flygplan av Boeing, Douglas och Lockheed mellan 1935 och april 1945 i versionerna A, B, C, D, E, F och G.

Boeing B-17G Flying Fortress
B-17 on bomb run
Beskrivning
TypTungt bombflygplan
Besättning10
Första flygning28 juli 1935
UrsprungUSA USA
TillverkareBoeing
Antal tillverkade12 731
Data
Längd22,66 meter
Spännvidd31,62 meter
Höjd5,82 meter
Vingyta131,92 m²
VingprofilNACA 0018 / NACA 0010
Sidoförhållande7,57
Tomvikt16 391 kg
Max. startvikt29 700 kg
Motor(er)4 × Wright R-1820-97 Cyclone 9-cyl stjärnmotor
Motoreffekt4 × 1 200 hp (895 kW)
Prestanda
Max. hastighet462 km/h
Räckvidd med
max. bränsle
3 219 km med 2 700 kg bomblast
Max. flyghöjd10 850 meter
Stigförmåga4,6 m/s
Motoreffekt/vikt:150 W/kg
Vingbelastning185,7 kg/m²
Beväpning
Beväpning13 st rörliga 12,7 mm kulsprutor
Bomber2 000 – 7 800 kg
Ritning
Boeing B-17G

Versioner

Boeing XB-17 (Model 299)
Boeing Model 299.
  • Boeing Model 299 (XB-17): Boeing Model 299 var Boeings svar på United States Army Air Corps förfrågan på ett bombplan som kunde bära 2 000 lb (907 kg) bomber 2 000 miles (3 218 km) i 200 mph (322 km/h). 1935 deltog Boeing 299 tillsammans med Martin Company's Martin Model 146 och Douglas DB-1 i utvärderingar på Wright Field. Under flygningen från Boeings fabrik i Seattle till Wright Field satte planet ett hastighetsrekord på 406 km/h. Eftersom planet havererade under demonstrationerna på Wright Field på grund av ett pilotfel så var planet diskvalificerat från kontraktet och Army Air Corps beställde 133 stycken Douglas B-18 Bolo istället. Trots det höga priset per flygplan så var Army Air Corps så pass imponerade att Boeing tilldelades ett utvecklingskontrakt och en beställning på 13 YB-17. Senare så har Boeing 299 benämnts XB-17 vilket varken var en officiell eller en samtida beteckning.
  • Y1B-17 (YB-17): De 13 förseriemaskinerna byggdes med Wright R-1820 Cyclone motorer istället för Model 299's Pratt & Whitney R-1690
  • B-17A (Y1B-17A): Endast ett plan som beställdes för statiska tester som senare bedömdes vara onödiga, planet användes istället för motortester. Efter avklarade tester fick planet benämningen B-17A och övergick i aktiv tjänst.
  • B-17B - Boeing Model 299M var den första produktionsmodellen och var i stort sett en B-17A med större roder, större vingklaffar, omkonstruerat nosparti och Wright R-1820-51 motorer på 1 200 hk. Kulsprutetornet i ovandelen av nospartiet ersattes med en enkel 7,62 mm kulspruta i spetsen på glaspartiet i nosen. Bromsarna byttes från pneumatiska till hydrauliska. Från oktober 1942 fick planen den nya beteckningen RB-17B och övergick till icke stridande användning. Första flygningen för B-17B var 27 juni 1939, totalt byggdes 39 plan.
  • B-17C - Motorerna byttes till den mer kraftfulla versionen R-1820-65. De två kupolformade kulsprutetornen på vardera sida av flygkroppen ersattes med öppningar i sidan för kulsprutorna. Glaskupolen för en av kulsprutorna under buken på flygkroppen ersattes med en metallgondol med en kulspruta. Självtätande bränsletankar och mer pansar infördes också.
  • B-17D - Förbättrat elsystem och ökat splitterskydd.
  • B-17E - Ombyggt akterparti samt akterskytt. Ett skyttetorn placerades strax bakom cockpit.
  • B-17F - Ökad eldkraft framåt. Man satte ett torn med dubbla 12,7 mm kulsprutor under bombsiktet.
  • B-17G - Detta blev den slutgiltiga versionen efter alla förbättringar i F-versionen.
  • Saab B-17 Felix - 17 st B17F och G som nödlandat i Sverige byggdes om av Saab som trafikflygplan.

B-17 användning under andra världskriget

B-17F formation over Schweinfurt, Germany, August 17, 1943
B-17 över Schweinfurt, 17 augusti 1943

B-17 blev snabbt ett älskat plan av sina besättningar. Det hade tillförlitliga motorer, stor vingyta och god komfort. Under 1935, när det började användas, var den det mest avancerade bombflygplanet i världen, men när RAF använde det i höghöjdsbombningar mot Tyskland visade det sig redan ålderstiget. Ett annat problem för Boeing var att en annan flygplanstillverkare, Consolidated, hade en modell som hette B-24 Liberator med en längre räckvidd, större bomblast och bättre försvarsförmåga. Boeing konstruerade då om stjärtpartiet på flygplanet helt. Flygkroppen förlängdes med 1,8 meter och en akterskyttsposition installerades med två 12,7 mm kulsprutor i slutet på flygkroppen. Dessa styrdes manuellt av akterskytten med ett länkat sikte från dennes glaskabin. Ett motoriserat Sperry-torn med två kulsprutor sattes in bakom cockpiten, vilket gav ett 360 graders eldområde och 75 graders elevation. Man bytte också ut de ursprungliga två kulsprutorna precis akter om vingroten mot ett bolltorn med två kulsprutor. B-17E var verkligen en flygande fästning.

B-17E med en besättning om tio man var den första "flygande fästning" att hamna i strid över Europa med US Army Air Corps. En svaghet hade dock B-17, vilket utnyttjades av tyska jaktplan; det hade inget försvar framåt. Vid de sista leveranserna av F-serien sattes ett motoriserat Bendix-torn under bombsiktet som skydd framåt. Detta blev också standard på den följande G-modellen. Skyttarna på B-17-bombarna som överlevde 25 uppdrag fick ofta "esstatus", alltså 5 nedskjutna plan var.

Under andra världskriget släppte B-17-bombplanen över 650 240 ton bomber över Europa.

Nödlandade B-17 i Sverige

SAS Boeing B-17, Flying Fortress, Sally B, SILA 1946
Saab B-17 Felix hos SAS 1946.

Den 24 juli 1943 buklandade en B-17F, Georgia Rebel, vid Vännacka norr om Årjäng i Värmland och blev den första av totalt 68 B-17 som sökte nödhamn i Sverige under andra världskriget. ABA, som bedrivit kurirflygningar från Bromma flygplats till Prestwick i Skottland med DC-3, insåg att dessa flygningar började bli allt för riskfyllda då två av planen blivit nedskjutna. Ett tredje plan hade blivit anfallet av tyska jaktplan, men undkommit. En annan flygrutt var nödvändig, men DC-3 hade för begränsad räckvidd. Genom förhandlingar med USA via den amerikanske flygattachén i Sverige, överstelöjtnant Felix Hardison, fick ABA överta nio nödlandade B-17 mot att cirka 300 internerade amerikanska besättningsmän fick återvända. Sju av flygplanen, tre B-17F och fyra B-17G, byggdes om av SAAB till civila passagerarplan med plats för 14 passagerare. Den civila versionen fick namnet Felix efter den amerikanske flygattachén. Varje flygplan fick dessutom individuella namn. Med dessa flygplan återupptogs kurirflygningarna med en lång, men säkrare, omväg över norra Norge och ut över Atlanten till Skottland.

B-17 ombyggda till passagerarflygplan

  • SE-BAH Sam, en B-17F-75-DL med nummer 42-3543
  • SE-BAK Jim, en B17F-115-BO med nummer 42-30661
  • SE-BAM Tom, en B-17G-5-BO med nummer 42-31163
  • SE-BAR, en B-17G-35-DL med nummer 42-107067, med dansk registrering OY-DFE
  • SE-BAP, en B-17G-35-BO med nummer 42-32076, med dansk registrering OY-DFA, Stig Viking
  • SE-BAN Ted, en B17F-70-DL med nummer 42-3490, som skrotades i oktober 1948
  • SE-BAO Bob, en B-17G-40-BO med nummer 42-97115, som skrotades i oktober 1948

Det första flygplanet som togs i bruk av SILA var SE-BAH Sam den 24 augusti 1944, som premiärflög den 9 oktober Prestwick från Bromma. Resterande kurirflygningar under kriget skedde utan incidenter. SE-BAH skrotades 1946 och användes som brandövningsobjekt på Bromma.

När beställda DC-4 för Atlanttrafiken efter andra världskriget blev försenade, lät ABA istället SILA påbörja trafiken med sina B-17. Den 13 juni 1945 gjordes en testflygning till och från Island, och den 27-29 juni skedde första flygningen till USA med SE-BAK Jim, som skrotades 1946. Detta flygplan var för övrigt det första som byggdes om av SAAB. Rutten gick från Bromma till La Guardia i New York via Keflavík på Island och en reservflygplats i Labrador i Kanada, och tog 51 timmar inklusive mellanlandningar. Totalt gjorde SILA 66 atlantflygningar med B-17 innan ABA tog över trafiken med DC-4. Redan den 18 maj hade även Europatrafiken återupptagits, då flög Stockholm-Paris på fyra timmar. Den 4 december samma år totalhavererade detta flygplan utan passagerare utanför Strängnäs, varvid sex besättningsmän omkom.

Två flygplan såldes vidare i december 1945 till DDL i Danmark. Det ena, SE-BAR, ställdes redan i januari 1946 av som reservdelslager. Det andra, SE-BAP, flög civilt fram till 25 juni 1947, då det ställdes av. Den 31 mars 1948 övertogs det först av danska arméflygkåren, som DAF672 (67-672), Store Björn. Den 1 december 1949 överfördes det till danska marinen, där det flögs fram till 24 oktober 1952. Därefter användes det av danska flygvapnet där det flögs som ESK-721 fram till den 1 oktober 1953, då det återigen förrådsställdes. Den 2 februari 1955 överfördes det till Babb Co Inc, en flygplansmäklare i New York, som redan 6 april sålde det vidare till det franska bolaget Institut Geographique National. Detta företag flög med totalt 13 exemplar av B-17 ända fram till 1989, främst för kartfotografering över hela världen. Hos IGN fick det registreringen F-BGSH. Sista flygningen för IGN skedde den 15 juli 1961, varefter planet ställdes av utomhus för att användas som reservdelar åt de andra flygplanen.

Utan motorer och inredning skänktes det av IGN 1972 till USAF Museum, som fraktade det över Atlanten till Wright-Patterson flygbas i Ohio, i en C-5 Galaxy. Efter att ha renoverats, flögs det den 13 oktober 1988 för egen maskin tillbaka till National Museum of the United States Air Force på Wright-Patterson flygbas, återställt som "Shoo Shoo Shoo Baby" det vill säga med samma bemålning och militära utrustning som det hade vid nödlandningen på Bulltofta, där Skånska flygflottiljen var stationerad, den 29 maj 1944. I dag står det utställt i National Museum of the United States Air Force i Dayton, Ohio som representant för de militära B-17 som flög i Europa under andra världskriget.

Källor

Se även

Externa länkar

Akterskytt

En akterskytt är en besättningsman som ombord på ett militärflyg, vanligtvis ett tungt bombflygplan, bemannar eldvapen, oftast en eller flera kulsprutor eller automatkanoner, placerade i flygplanets bakre ände i syfte att avvärja angrepp bakifrån.

Några exempel på flygplansmodeller med akterskytt: Avro Lancaster, Handley Page Halifax, Vickers Wellington, Dornier Do 24, Mitsubishi G4M, Boeing B-17 Flying Fortress, Martin B-26 Marauder, Boeing B-52 Stratofortress, Ilyushin Il-28, Ilyushin Il-76, Tupolev Tu-95.

Boeing

The Boeing Company är en amerikansk flygplanstillverkare med huvudkontor i Chicago. Boeing är världens största tillverkare av flygplan och världens näst största levarantör av försvarsmateriel. Företaget har omkring 140 000 anställda. Boeing köpte konkurrenten McDonnell Douglas 1997. Företaget har en del av sina fabriker i Seattle, Everett och Renton.

Bombflygplan

Bombflygplan, kort bombplan alternativt bombare, är ett typ av stridsflygplan som är konstruerat för att primärt bära och bruka flygbomber som attackmetod. Bomberna bärs antingen internt eller externt och och varierar i storlek och mängd beroende på bombplanstyp och flygplansmodell. Interna bomber sitter i ett så kallat bombrum medan externa bomber sitter på så kallade bombbalkar.

Bombplan används generellt för att bomba mål bortom fronten (strategiska mål) till skillnad från attackflygplan som generellt bombar mål vid fronten som en form av understöd. Bombplanen skyddas vanligen av jaktplan, så kallat eskort.

Bombningen av Dresden

Bombningen av Dresden utfördes av brittiska Royal Air Force (RAF) och USA:s flygvapen (USAF) mellan den 13 februari och 15 februari 1945. Sachsens huvudstad Dresden bombades av 772 engelska och 311 amerikanska plan varpå en eldstorm skapades som förstörde 6,5 kvadratkilometer av innerstaden. 22 700 till 25 000 personer beräknas ha omkommit.

Clark Gable

William Clark Gable, född 1 februari 1901 i Cadiz i Ohio, död 16 november 1960 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare och officer. Gable kallas ofta "The King of Hollywood" eller endast "The King". Han inledde sin karriär som statist i stumfilmer vid 1920-talets mitt, för att sedan få spela biroller i några Metro-Goldwyn-Mayer-filmer år 1930. Följande år fick han sin första huvudroll i en Hollywoodfilm och fortsatte sedan att spela den manliga huvudrollen (förste älskare) i drygt 60 filmer under 30 år framöver.

Clark Gable erhöll en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll i filmen Det hände en natt (1934), och nominerades även för sina huvudroller i Myteri (1935) och för den roll han främst är känd för, som Rhett Butler i Borta med vinden (1939). Gable hade också framgångar med filmer som Taifun (1932), En Manhattan-melodram (1934), San Francisco (1936), Saratoga (1937) Glädjestaden (1940), Tvålfagra löften (1947), Hemkomsten (1948) och De missanpassade (1961).

Gable spelade tillsammans med flera av tidens mest populära skådespelerskor, hans egen favorit Joan Crawford spelade han mot i totalt åtta filmer, mot Myrna Loy i sju och Jean Harlow i sex filmer. Han spelade även mot Lana Turner i fyra filmer och Norma Shearer samt Ava Gardner i tre vardera. I Gables sista film, De missanpassade (1961), var hans motspelerska Marilyn Monroe (vilket också kom att bli hennes sista färdigställda film).

Clark Gable utnämndes till den sjunde största manliga filmstjärnan i USA:s filmhistoria av American Film Institute 1999.

Clay Pigeons

Clay Pigeons, var var ett amerikanskt bombflygplan av typ Boeing B-17 med nummer 42-38008B-17, som den 8 maj 1944 nödlandade i Östersjön och sjönk på 39 meters djup utanför Runnö, omkring 15 kilometer sydost om Oskarshamn.

Lista över flygolyckor i Sverige

Lista över flygolyckor i Sverige

Kategorier:

A = Olycka

I = Tillbud

H = Kapning

C = Kriminell händelse (sabotage, nerskjutning)

O = Annan händelse (markeld, sabotage)

E= Ej utredda av SHK men rubricerad som olycka av polismyndigheten

1 = Förlust av flygplanskropp

2 = Reparerbar skada

Memphis Belle (B-17)

Memphis Belle är smeknamnet på ett Boeing B-17 Flying Fortress (serienummer: 41-24485), ett bombflygplan, som blev berömt när dess besättning lyckades flyga 25 uppdrag över Europa och återvända hem till USA under andra världskriget. Det sista uppdraget flögs 17 maj 1943. Flygplanet finns fortfarande kvar och från oktober 2005 genomgår det en renovering i Dayton, Ohio.

Nancy Harkness Love

Nancy Harkness Love, född Hannah Lincoln Harkness 14 februari 1914 i Houghton i Michigan, död 22 oktober 1976 i Martha's Vineyard i Massachusetts, var en amerikansk pilot och överstelöjtnant vid den amerikanska arméns flygvapenenhets transportflygkommando under andra världskriget.

Saab 17

Saab 17 är ett svenskt bomb- och spaningsplan som konstruerades och tillverkades av SAAB.

Slaget vid Midway

Slaget vid Midway var ett slag under andra världskriget och utkämpades den 4-7 juni 1942. Endast en månad efter slaget om Korallhavet slog den amerikanska flottan tillbaka en japansk attack mot Midwayatollen, vilket kom att bli en vändpunkt för andra världskriget i Stilla havet.

Den japanska attacken mot Midway innehöll även en avledningsmanöver mot Alaska med en mindre flotta för att locka den amerikanska flottan i en fälla. Japanerna hoppades att kunna hämnas den amerikanska attacken på de japanska huvudöarna två månader tidigare (Doolittleräden), täppa till hålet i deras östra försvarslinje som skapades av det av amerikanerna kontrollerade Midway, förgöra den amerikanska Stillahavsflottan och möjligtvis också kunna inta Hawaii. Hade japanerna lyckats med sina mål med Midway skulle de då få herraväldet i Stilla Havet, då resten av den amerikanska flottan var stationerade på andra sidan jordklotet, i norra Atlanten. Liksom japanernas attack mot Pearl Harbor, så var detta slag inte ämnat i syftet att kunna inta det amerikanska fastlandet utan att frånta USA dess strategiska makt i Stilla Havet och lämna det vidöppet för japanerna att få herravälde över hela Stillahavsregionen.

Smokey Yunick

Henry "Smokey" Yunick, född 25 maj 1923 i Neshaminy, Pennsylvania, död 9 maj 2001, var en amerikansk bilkonstruktör. Han föddes och växte upp i Pennsylvania. Under andra världskriget tjänstgjorde han som bombplanspilot i en Boeing B-17 Flying Fortress. 1990 invaldes Yunick i International Motorsports Hall of Fame. Han konstruerade under många år tävlingsbilar för racing inom NASCAR.

Han hade ett flertal patent inom förbränningsteknik, motorer som han byggde för att få ut mer av motorn. Det handlade inte endast om vanlig motortrimning. Målet var att utnyttja en större del av bränslets effekt och på det sättet kunna sänka bränsleförbrukningen och samtidigt höja effekten och vridmomentet. Detta lyckades han med och samma motor som drog 1,01 l/mil drog istället runt en halvliter/mil. Effekten var avsevärt högre, så också vridmomentet i motorn. Han nyttjade värme från motorn för att värma bränsleångorna före injektion, en teknik som går stick i stäv mot sedvanlig motor- och bränsleteknik. Turbo tryckte mer som en backventil än för just tryck, eftersom upphettning av bränslet i sig skapar ett övertryck. Fördelen med att upphetta bränslet är just en bättre förbränning. Vari hemligheten i en väl fungerande, spikfri motor finns har troligen gått i graven med Smokey.[källa behövs]

Svensk Interkontinental Lufttrafik AB

Svensk Interkontinental Lufttrafik AB (SILA) var ett flygbolag som idag ingår i Scandinavian Airlines (SAS).

SILA etablerades 1943 under namnet Svensk Interkontinental Lufttrafik AB av Wallenbergs för att starta en flyglinje mellan Sverige och England. Per Norlin blev företagets första VD och redan 25 november 1943 undertecknade han ett kontrakt med Douglas om köp av tio stycken DC-4.

Den första civila flygningen mellan Europa och USA genomfördes 27 juni 1945 med en modifierad Boeing B-17 Flying Fortress (döpt av SILA till Jim), med mellanlandning på Reykjaviks flygplats i Island och Mingan Airport i Mingan, Québec. Senare användes flygplatserna Goose Bay eller Gander.Under våren 1946 utgick B-17 ur bolagets flotta och ersattes av Douglas DC-4.

SILA blev 1946 den svenska delen av SAS. SILA sammanslogs 30 juni 1948 med statsägda flygbolaget AB Aerotransport (ABA) 1948 efter en statlig utredning. Staten ägde 50% och SILA 50% av aktierna i ABA. SILA upphörde som eget flygbolag 1977, och kom därefter att endast fungera som holdingbolag för den svenska delen av SAS via dotterbolaget ABA. Ägarstrukturen i SILA ändrades 1993 när ABA blev ett helägt dotterbolag till SILA samtidigt som staten blev ägare till 50% av SILA med statens aktier i ABA som betalning. 1996 namnändrades SILA till SAS Sverige AB, och senare samma år fusionerades bolaget med ABA.

US Army Air Corps

Army Air Corps (AAC) var amerikanska arméns flygkår som var en föregångare till Förenta staternas flygvapen (USAF)

Flygverksamheten inom Air Corps inleddes 2 juli 1926 när personal och flygplan överfördes från Army Air Service till den nyinrättade flygkåren. I samband med inrättandet anslogs medel till en femårsplan där styrkan fastställdes till 16 000 man och 1 800 flygplan. Man inrättade en central flygskola i San Antonio.

Under de första 10 åren stred man för större anslag och ökat utrymme inom armeórganisationen. Den utlovade femårsplanen försvagades av den ekonomiska kris som drabbade USA 1929. Man tvingades att använda överskottsmaterial från första världskriget och den tekniska utvecklingen upphörde. I början av 1930-talet när överskottmaterialet var förbrukat och ersatte man flygplanen med nyproducerade tunga bomplan av god teknisk kvalité och man upprättade arméhögkvarterets flygstyrka General Headquarters Air Force (GHQAF) 1 mars 1935. I september 1939 bestod arméflygkåren av cirka 2 000 piloter, 24 000 man markpersonal samt 2 600 flygplan. Av dessa var cirka 800 flygplan i sådant skick att de kunde hänföras till första linjen trots att de hade lägre prestanda än sina europeiska motsvarigheter. Army Air Corps toppflygplan var 23 exemplar av Boeing B-17 Flying Fortress. Detta kan jämföras med Luftwaffe som disponerade 4 100 första linjens flygplan och cirka 600 000 man varav 60 000 piloter.

Efter andra världskrigets utbrott utökades AAC successivt och när man den 20 juni 1941 upphöjdes till att vara jämbördigt vapenslag med infanteriet, kavalleriet och artilleriet bytte man namn till Army Air Forces (AAF).

Vingbelastning

Vingbelastning, flygplanets totalvikt dividerat med vingytan, är en viktig storhet som påverkar många aspekter av flygplanets prestanda. Vingbelastningen kan variera från cirka 50 kg/m² för sportflygplan till mellan 390 och 585 kg/m² för moderna jetjaktplan.

Där m är massan för flygplanet och S vingarean.

Volvo B17

Volvo B17 även kallad Volvo B172 är en Renault-motor som Volvo använde i Volvo 340 och Volvo 400-serien under mitten av 1980-talet till mitten av 1990-talet. Den har en enkel överliggande remdriven kamaxel, två ventiler per cylinder och femlagrad vevaxel.

Motorblocket är av gjutjärn och topplocket är av aluminium. Topplocket är helt plant på undersidan. Förbränningskamrarna ligger i kolvarna istället, vilket ger bättre förbränning, men medför även att ventilerna kan skadas allvarligt vid kamremsbrott. I Volvo 340 lämnade motorn 80 hästkrafter och fanns endast i förgasarutförande precis som den mindre Volvo B14. I Volvo 400-serien finns B17 med förgasare, insprutning (440 GL injection) och i vissa fall turbo.

Boeings flygplan
Boeing 747-300
Amerikanska stridsflygplan 1948–1962

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.