Arianism

Arianism är teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336). Arianismen utgår från kristendom, men ses av de stora kristna samfunden som kättersk.

Teologi

Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Det har enligt arianismen funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern anses alltså ensam vara störst. Treenighetsbegreppet är således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en fysisk treenighet.

Den teologiska striden

Nuförtiden betraktas arianismen av de dominerande kyrkorna som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Arianerna förvisades och uteslöts inledningsvis, men kejsar Konstantin den store upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381 (se Nicaenska trosbekännelsen).

Senare inflytande

Codex Argenteus
Silverbibeln,
Codex Argenteus
.

Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen till år 728.

Fysikern Isaac Newton (som bland annat utvecklade teori och matematik för gravitationen) var ursprungligen anglikan, men förkastade senare treenighetsläran och såg Jesus och Den Helige ande som skapelser av en överlägsen Gud. Formellt fastnade han för den arianism som existerade som en gren i kristendomens tidigaste historia.[1]

Nutida arianska rörelser är bl.a. Jehovas vittnen och Antroposofiska Sällskapet. Den unitariska rörelsen står för en liberal lära som är både antinicaensk och antiariansk, och skall inte förväxlas med arianism.

Se även

Källor

  1. ^ ”Religion of History's 100 Most Influential People”. Aherents.com. http://adherents.com/adh_influ.html. (engelska)
Akakios av Caesarea

Akakios av Caesarea (grekiska: Ἀκάκιος Mονόφθαλμος, Akákios Monóphthalmos), även Acacius, död 366, var en kristen biskop, elev och efterträdare till det palestinska biskopssätet i Caesarea efter Eusebios, 340 e.Kr., vars liv han skrev om. Han är ihågkommen framför allt för hans bittra motstånd mot Sankt Kyrillos av Jerusalem och för den del han efteråt fick möjlighet att spela i de mer akuta skedena av den arianska kontroversen. I det berömda tjugoförsta talet av Sankt Gregorios av Nazianzos talar författaren om Akakios som "arianernas tunga".Inget är känt om hans födelsedatum eller födelseland, men han var troligen syrian och bar i hela sitt liv aliaset "den Enögde" (på grekiska "o Mονoφθαλμος"), utan tvekan på grund av en personlig defekt, men eventuellt med en figurativ hänvisning även till hans allmänna bedräglighet när det gällde regler och hans ovanliga skicklighet i att uttala sig tvetydigt.

Anomoeanism

Anomœanerna (Anomeaner, Heterousianer, Aetianer eller Eunomianer) var på 300-talet en kristen, ariansk sekt som menade att Jesus från Nasaret (Sonen) var av annat väsen och inte på något sätt lik Gud (Fadern). De ansåg att yttrandena från Arius, såsom han ursprungligen uttryckt dem, var korrekta, men de avvisade hans senare erkännanden; de som han bara antagit för att han skulle bli återupptagen i kyrkogemenskapen.

Ordet anomœan kommer från det grekiska ἀ(ν)- 'inte' och ὅμοιος 'lik', det vill säga "olik; annorlunda". På 300-talet, under Constantius II:s styre, var det vid detta namn som anhängarna av Aëtius och Eunomius urskiljdes som ett enskilt teologiskt parti; de avvisade inte bara konsubstantialiteten hos Jesus, utan menade även att han var av naturen skild från Guds väsen. Detta var i motsats till semiarianismens lära, som också avvisade konsubstantialiteten, men som samtidigt trodde att han var lik Fadern. Semiarianerna fördömde anomœanerna vid konciliet i Seleucia år 359, och anomœanerna fördömde i sin tur semiarianismen vid de olika koncilierna i Konstantinopel år 381 och Antiochia.

På 400-talet skrev den anomœanske presbytern Philostorgius om anomœanernas kyrkohistoria.

Antitrinitarism

Antitrinitarism (av grekiska anti ’emot’ och latin trinitas ’treenighet’) är en riktning inom kristendomen och beteckning för de kristna grupper och kyrkor som förnekar den, så kallade "klassiska kristna kyrkans" lära att Bibelns Gud skulle vara tre hypostaser eller personer - Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande) - i ett och samma väsen, såsom inom trinitarisk teologi.

Bahá'í och Kristus

Kristna anser att Jesus lära var absolut och slutgiltig. Bahá'íerna anser att Guds religion ständigt utvecklas genom att nya sändebud från Gud framträder. Enligt kristendomen är Kristus generellt sett en del i treenigheten Gud-Kristus-Den Helige Ande, Bahá'i-läran förkunnar i likhet med Islam Guds enhet och Jesus är enligt Bahá'í-läran inte Gud utan Guds perfekta "spegelbild", en Gudsmanifestation i likhet med Noa, Krishna, Abraham, Moses, Buddha, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh. Bahá'u'lláh lär att senare gudsmanifestationer har fått makt av Gud att, om så behövs, upphäva vissa av de religiösa lagar som tidigare gudsmanifestationer stiftat.

Bonifatius (Rom)

Bonifatius, romersk fältherre, omtalas första gången år 413, då han utmärkte sig vid undsättningen av Marseille och sårade västgotakungen Ataulf. Bonifatius innehade sedermera ett militärbefäl i Afrika och slogs mot de plundrande barbarerna. Omkring år 422 tycks han ha förvärvat sig en halvt självständig ställning där; han stod i personligt vänskapsförhållande till kyrkofadern Augustinus och prisas av denne för sin fromhet. Bonifatius ställde sig år 423 på Placidias sida mot kejsaren Honorius och belönades ett par år senare med ståthållarvärdighet (comes Africae) samt ett högt militärbefäl (comes domesticorum).

Det dröjde emellertid inte länge, innan Bonifatius av okänd anledning föll i onåd vid hovet i Ravenna. Han återkallades från Afrika, men vägrade uppge sin ställning och blev då förklarad rikets fiende, år 427. Med Augustinus och det kyrkliga partiet i Afrika hade han stött sig genom ett klandervärt levnadssätt och böjelse för arianism. Trupper sändes emot honom, och under de förvecklingar, som nu följde, inbröt vandalerna från Spanien i Afrika och härjade vitt och brett. En mängd historieskrivare efter Prokopios riktade beskyllningar mot Bonifatius, att han skulle ha kallat vandalerna till hjälp, men senare tiders forskare var benägna att frikänna honom. Han belägrades mellan åren 430-431 i Hippo Regius av vandalerna och förmådde inte att slå tillbaka deras anfall.

År 432 kallades Bonifatius till Italien, eftersom man vid kejsarhovet i Ravenna ansåg sig behöva honom som motvikt mot den mäktige Aëtius. Han utnämndes till riksfältherre (magister militum) och drog i fält mot Aëtius, men blev år 432 dödligt sårad i slaget vid Ariminum. Fältherrevärdigheten övergick till Bonifatius svärson Sebastianus, vilken emellertid snart fördrevs av Aëtius.

Brunhilda

För fartygen, se HMS Brynhilda.

Brunhilda, född 543, död 613, var en drottning av Austrasien, dotter till den västgotiske kungen Athanagild och Gosuinda och omkring år 567 gift med kung Sigibert I av Austrasien. Hon var Austrasiens regent under sonens omyndighet 575-83, sin sonsons omyndighet 595-99, och sin sonsonsons år 613.

Den Helige Ande

Den Helige Ande, Den Heliga Anden, Helig Ande, Guds Ande, Jesu Ande, Kristi Ande, Anden. Begreppet har framför allt utvecklats inom kristen teologi, men finns även i Judendom, Islam och andra besläktade religioner.

I traditionell kristen teologi betraktas den Helige Ande som Gud, en av de tre personerna i den Heliga Treenigheten - de två övriga är Fadern och Sonen, det vill säga Jesus Kristus.

I judendomens Tanakh, som är detsamma som kristendomens Gamla Testamente, beskrivs hur den Helige Ande på olika sätt kommer över enskilda personer och ger dem kraft och styrka. Särskilt beskrivs hur Anden talar till profeterna.

I kristendomens Nya Testamente bor Anden i alla troende. Anden ger liv, ger kunskap om Gud och visshet om tillhörigheten till Gud, förenar med Gud, vägleder bönen, hjälper den troende att leva efter Guds vilja, ger kraft att berätta om Jesus, ger kraft att göra under, ger välbefinnande, ger en försmak och garanti om himmelriket, förenar de troende i Kyrkan och vägleder denna.

Den Helige Ande är enligt traditionell kristen teologi Gud, en av de tre personerna i den Heliga Treenigheten. Denna lära växte fram successivt i den tidiga kyrkan och var fullt utbildad i slutet av 300-talet. Ortodoxa kyrkan menar att Anden utgår av Fadern, medan katolska och protestantiska kyrkor menar att Anden utgår av Fadern och Sonen.

Den Helige Ande uppfattas i traditionell kristen teologi som en person i Treenigheten, som interagerar med de övriga personerna Fadern och Sonen. Anden nämns omväxlande och tillsammans med Fadern och Sonen. Anden har gudomliga egenskaper som allmakt, allvetande, allestädesnärvaro och evighet.

I Judendomen uppfattas den Helige Ande dels som en omskrivning för Gud, dels som något mer distinkt, dock mer opersonligt än i kristen tro. Anden talade genom profeterna och lät dem göra under. Anden uppenbarar sig i ljud, eld och som en duva.

I Islam är den Helige Ande en skapad ande, ibland betraktad som en ängel eller ängeln Jibril/Gabriel. Anden ger människan liv, verkade så att Marjam/Maria kunde föda Isa/Jesus utan mans medverkan, styrkte Isa/Jesus och uppenbarade Guds/Allahs budskap för Muhammed.

Jehovas vittnen ser den Helige Ande som en kraft eller aspekt av Gud.

Läran om den Helige Ande kallas pneumatologi efter det grekiska pneuma (πνεύμα) = ande, vind.

Giordano Bruno

Giordano Bruno, född i januari 1548 i Nola, Kungariket Neapel som Filippo, död 17 februari 1600 i Rom, Kyrkostaten, var en italiensk filosof.

Giordano Bruno tillhörde den så kallade hermetiska skolan (uppkallad efter Hermes Trismegistus), en skola som influerats av klassiska grekiska filosofer som Platon samt en del förkristen magi. Han utbildades till präst och antog namnet Giordano i samband med prästvigningen 1572.

På grund av sitt intresse för magi blev Bruno uppmärksammad av inkvisitionen och fick därför lämna Neapel 1576. Han studerade sedan flera år i Frankrike och kom då att skriva böcker som försvarade den heliocentriska världsbilden så som den framställts av Nicolaus Copernicus. I boken De l'Infinito, Universo e Mondi från 1584 hävdar han, att universum var oändligt, att det innehöll oändligt många världar och att alla dessa befolkades av intelligenta varelser. På grund av denna, i vår tid inte särskilt kontroversiella hypotes, blev han en mycket omdebatterad person och bemöttes ofta hätskt runtom i Europa.

Efter att han flyttat till Venedig 1591 arresterades han slutligen av inkvisitionen och 1592 skickades han till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat avsvära sig sina påståenden vid den tidigare rättegången i Venedig. I Rom hölls han fången i 8 år och avrättades slutligen på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.

Man vet inte exakt på vilka grunder Bruno avrättades. Många har hävdat att det var för att han försvarade den heliocentriska världsbilden, men detta är inte ett historiskt faktum. Det kan lika gärna ha varit hans intresse för hermetism och mystisk filosofi som var grunden för avrättningen. Troligare är att han avrättades för sina religiösa kätterier av gnostisk natur, bland annat hävdas att han liksom gnostikerna ansåg att Jesus inte var en fysisk person utan bara en skenbild, sänd av Gud (doketism). För många har han dock fått utgöra en martyr för vetenskapens sökande efter sanning samt yttrandefrihet.

Till skillnad från fallet Galileo där påven faktiskt bad om ursäkt (Johannes Paulus II) har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Piazza Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.

Gregorius av Tours

Gregorius av Tours (egentligen Georgius Florentius), född 538 eller 539 i Clermont-Ferrand, död 17 november 593 eller 594, var en gallo-romersk historiker och biskop av Tours. Katolska kyrkan vördar honom som helgon, och hans festdag infaller den 17 november.

Gregorius namn är framför allt förknippat med hans krönika Historia Francorum samt hans hagiografi över Martin av Tours.

Kristadelfianer

Kristadelfianer (från grekiskans Αδελφών εν Χριστώ, "bröder i Kristus") är en icke-trinitarisk religiös denomination, med omstridd ställning som kristen, stiftad i USA på 1800-talet av doktor John Thomas (1805-1871). Numera har rörelsen medlemmar och kyrkor, vilka de kallar ecclesier, världen över. Det finns omkring 57 000 kristadelfianer i 120 länder. Flest finns i Storbritannien (18 000).Kristadelfianernas officiella tidningen är The Christadelphian, som har publicerats i Birmingham sedan 1864. De publicerar också en gratis tidning för studenter, Glad Tidings, sedan 1902. Den Kristadelfianska Bibliska Mission predikar i Europa och Afrika..

Kristadelfianer har sedan länge vägrat att göra militärtjänst De har olika webbplatser som erbjuder kurser på engelska. Samfundet har alstrat omfattande litteratur, den fullständiga listan uppgår till omkring 750 publikationer

Liberius

Liberius, född i Rom, död 24 september 366, var påve från den 17 maj 352 till sin död, 24 september 366. Helgon i katolska kyrkan, med festdag 23 september.

Lista över trossamfund i Sverige efter antal anhängare

Lista över trossamfund i Sverige efter antal anhängare avser redovisa världsreligioner representerade i Sverige efter antal bekännare.

Aktuell, nedanstående lista är begränsad i att utgå från statistiska uppgifter hämtade från svenska Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund (SST) där inte annat anges. Nämnden har till uppgift att pröva frågor om vissa statsbidrag till trossamfund. Begreppet världsreligioner är emellertid mer komplicerat än att bara se till antal troende, eller för den delen i Sverige registrerade trossamfund som för statistisk och mot bakgrund av den ansöker om och beviljas statsbidrag. Därför bör tabellen mer ses som en indikation.

Meletianska schismen

Meletianska schismen, beteckning för två olika, i den arianska lärostriden inflätade, kyrkliga söndringar på 300-talet, den ena i Egypten, den andra inom den antiokenska församlingen.

Den förra rörde sig framför allt kring frågan om förhållandet till dem, som under förföljelserna svikit sin tro, och bildar såtillvida en parallell till de novatianska och donatistiska striderna. Under förföljelsetiden i början av 300-talet hade biskop Meletios från Lykopolis av nit för församlingarnas bästa, men i strid mot den kyrkliga ordningen egenmäktigt insatt en rad nya biskopar i stället för de gamla, som dels var fängslade, dels räddhågat övergivit sina församlingar. Sedan han själv blivit fängslad, uppträdde han vidare i motsats till den dåvarande biskopen i Alexandria, Petrus, som ledare för den i förföljelsefrågan strängare riktningen.

Petrus (död 311) exkommunicerade nu Meletios och hans anhängare, och samma ståndpunkt intogs av hans efterträdare, Alexander. Dock hade sannolikt schismen snart blivit bilagd, om den ej förknippats med den stora arianska striden. Arius hade från början ställt sig på Meletios sida och vann nu i sin ordning understöd av hans anhängare. Dessa s.k. meletianer kom efter Meletios död (omkr. 325) i skarp strid med Athanasius, vars val till biskop efter Alexander de sökte förhindra och vars avsättning 335 väsentligen berodde på deras inflytande. Det meletianska partiet synes ha fortlevt i Egypten ända till mitten av 400-talet.

Stridigheterna i Antiokia tog sin begynnelse redan i och med att biskop Eustathios i Antiokia, som i sin åskådning stod Athanasius nära, avsattes

330, men till en egentlig schism kom det dock först under tiden för Meletios från Antiokia episkopat (361-381, med tre i förvisning tillbragta avbrott). Läget komplicerades därav, att Meletios, som ursprungligen tillsatts under inflytande av en starkt arianiserande riktning, som stod de dåvarande hovkretsarna nära, strax efter sitt tillträde gav uttryck åt en uppfattning, som mera närmade sig till Athanasius åskådning, och småningom blev en av huvudmännen för det s.k. "homoiusianska" mellanpartiet, vilket efter att ha enats med Athanasius slutligen lyckades få sin tolkning av de nicenska lärobestämmelserna erkänd som den ortodoxa.

Mot Meletios stod nu under större delen av hans episkopat dels den av hans forna anhängare till hans efterträdare valde, utpräglat arianske Euzoius, dels den av de strängare athanasianskt sinnade eustathianerna insatte Paulinus. Schismen fick vida mer än lokal betydelse därigenom, att frågan om Meletios erkännande som rättmätig biskop försvårande spelade in i de hela kyrkan omfattande läroförhandlingarna mellan det nya mellanpartiet och den äldre ortodoxt athanasianska riktningen. Ännu vid Meletios död (381, under den av honom ledda andra ekumeniska synoden i Konstantinopel) var denna fråga ej slutgiltigt avgjord. Fullt bilagd blev schismen först 415 under hans tredje efterträdare, Alexander.

Modalism

Modalism är en riktning inom fornkyrkans kristologiska diskussion rörande Treenigheten.

Modalisterna hävdade, att Fadern, Sonen och den Helige Ande inte kan uppfattas som tre personer utan som tre uppenbarelsesätt, latin modi. Modalismen kom så småningom att förkastas av huvudfåran inom kristenheten, bl.a. uttryckta i den nicenska trosbekännelsen från 381 och dess förespråkare har oftast fått stå utanför kyrkans gemenskap, men har även själva fördömt resten av kyrkan.

Allt sedan 300-talet, då den klassiska treenighetsläran utformades, har modalismen levt en undanskymt liv. Den förekommer vanligtvis hos kättare. Katarerna var ofta modalister, likaså radikalpietismens teologer, av vilka Emanuel Swedenborg torde vara den mest allmänt kända av alla modalister i historien. Sadhu Sundar Singh och William M Branham var också modalister. Inom pingströrelsen förekommer det en liten modalistisk gren som kallar sig "Oneness-pentecostalism".

Ostrogoter

Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på Visigoterna: Tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av Cassiodorus har gått förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa är Prokopios.

Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Svarta havet, efterföljda av gepider och heruler. Goternas förtrupp begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och denna stam var de senare så ryktbara visigoterna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m.fl. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och sammanlagt stupar drygt 100 000 goter, varefter Moesien och Thracien åter blir romerska besittningar. Sedan Dacien (motsvarande ett område som utgör nuvarande östra Ungern, Moldavien, stora delar av Rumänien och de nordligaste delarna av Serbien och Bulgarien) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd germanska, slaviska och finskugriska folk norr om Donau, så att de under Ermanarik (av amalernas ätt) efter år 350 slutligen kanske kom att härska ända upp mot Östersjön. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid hunnernas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunniska oket och fick såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonia (västra Ungern).

Den vidare historien fram till Theoderiks död finns beskriven i artikeln om Theoderik den store. Efter Theoderiks död år 526 störtade även detta ostrogotiska välde samman, och följdes av en tid av upplösning som ledde till ostrogoternas nästan fullständiga förgörelse.

Theoderiks dotter Amalasuntha fick förestå sin omyndige son Athalaric men retade sina gotiska undersåtar genom att gynna den romerska befolkningen och då hon sökt stöd hos den bysantinske kejsar Justinianus I och låtit mörda huvudmännen för den gotiska oppositionen bemäktigade sig vid Athalarics död år 534 hennes släkting Theodahad kronan och lät döda Amalasuntha. Detta gav kejsar Justinianus förevändning att sända Belisarius med en armé till Italien (535). Theodahad avsattes och dödades sedan det ryktats att han i hemlighet stått i samförstånd med fienden, och Witigis (lat. Vitiges) valdes till kung samt gifte sig med Athalarics syster Mathasuentha. Rom föll i Belisarius händer genom de romerska invånarnas försorg, och trots en årslång belägring (feb. 537-mars 538) lyckades inte Witigis återta staden. Witigis erbjöd frankerna de ostrogotiska besittningarna i Gallien men detta fick som enda resultat att frankerna stärktes i sin ambition att permanenta sin närvaro i Italien - Belisarius avvärjde detta och belägrade 539 Witigis i Ravenna.

Under belägringen av Ravenna anlände fredsbud från kejsar Justinianus, kanske tack vare att Witigis lyckats hetsa perserna till krig mot denne. Belisarius fortsatte dock belägringen på eget bevåg. Ostrogoterna erbjöd då Belisarius kronan och han låtsades ta emot erbjudandet, varefter han bemäktigade sig Ravenna 540 och sedan avseglade med Witigis, dennes gemål och den ostrogotiska kungaförmögenheten, till Konstantinopel.

Ildibad valdes då till ny ostrogotsk kung, varpå han omgående mördades, och rugiern Erarik bemäktigade sig tronen, mördades, och efterträddes av Ildibads brorson Totila (lat. Badvila). Totila drog nytta av Belisarius frånvaro och lyckades erövra större delen av Italien. Justinianus återgav då Belisarius befälet år 544 för att denne skulle rädda Rom, men gav honom inte tillräckliga resurser för att fullgöra uppdraget. 546 lyckades Totila inta Rom, men vågade inte utsätta sig för belägring utan utrymde staden efter att ha störtat en del av dess murar. Belisarius återintog Rom och Totila belägrade honom ånyo men utan att lyckas inta staden. När kejsaren inte skickade förstärkning utverkade Belisarius sin återkallelse 549 och Totila kunde återigen besätta Rom och därefter söka fred med kejsaren. Istället skickade Justinianus 551 en betydande armé under Narses, som 552 vid Taginæ i Umbrien besegrade goterna, varvid Totila omkom. Den siste ostrogotiske kungen skulle bli Teja, som slutligen omkom samma år efter att hans här huggits ner så när som på 1000 man vid foten av Vesuvius. De överlevande fick fri lejd ut ur Italien.

Vissa fasta platser var ännu i ostrogotisk besittning och styrkor från dessa förenade sig 552-553 med en frankisk-alemannisk här som ryckte in i Italien, men Narses besegrade denna här vid Capua och därmed var erövringen av Italien fullbordad.

Palladius av Ratiaria

Palladius var en homoiousiansk biskop och teolog från Ratiaria, huvudstaden i den romerska provinsen Dacia ripensis. Enligt honom själv hade han år 381 varit biskop i 35 år och innan det präst i elva år. Han måste därför ha varit samtida med kejsare Valens. Palladius lärde att Sonen var "av liknande väsen" som Fadern, homoiousios, och kritiserade starkt kyrkoläraren Ambrosius verk De fide I-II.

Treenighetsläran

Treenighetsläran är en teologisk teoribildning inom kristendomen, som redogör för en gudsuppfattning, enligt vilken Gud är en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer – Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur och som inkarnerad människa) och Anden (Den Helige Ande).

Förespråkare av denna teori hävdar att förekomsten av tre hypostaser möjliggör tanken att Sonen nedstiger till jorden som människan Jesus Kristus, samtidigt som Gud Fadern likväl är kvar i himlen, och utan att den monoteistiska tron på en Gud i första budets mening, förnekas. Gud Fadern sände Sonen Jesus, också Gud, till jorden för att lida och dö för mänsklighetens synder. Om Sonens gudomlighet förnekas, menar trinitariska kristna, äventyras människans frälsning. Se även Trinitarisk teologi.

Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska eller orientaliska kyrkorna, men avvisas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som helig skrift. Under 200- och 300-talen e.Kr. hade främst arianerna den största konflikten med anhängarna av treenighetsläran, i det att arianerna med stöd av bl.a. Johannes 14:28 ("... jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.") och Johannes 14:31 (... "världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig.") hävdade att Jesus var ett skapat väsen, underordnad och åtskild från Gud. Under reformationen avvisades treenighetsläran av unitarier, inom bland annat anabaptismen, och i nutid av exempelvis Jehovas vittnen, Kristadelfianer, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, reformationsrörelsen och unitarismen, samt delar av den messianska rörelsen, till exempel messiansk judendom. Kritiken består oftast i att man menar att de tre personerna i treenigheten utgör ett polyteistiskt system. För muslimer och bahá'íer är Anden ett verktyg, Jesus en människa, om än en ovanlig sådan i egenskap av Guds budbärare, och tron på Guds absoluta enhet och odelbarhet gör att någon diskussion om aspekter av Gud aldrig är aktuell.

Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena efter Kristus, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud.

Unitarism

Unitarism eller unitarianism (av latin unitas "enhet", unus "en") är inom kristendomen en benämning på en rörelse som uppstod på 1500-talet och som helt avvisar läran om treenigheten; det vill säga att Gud kan delas in i aspekterna Fadern, Sonen och Den Helige Ande, och att Jesus därför är Gud. Instället anser man att Gud är en. Unitarer tror att Jesus var inspirerad av Gud i sin förkunnelse, att han är vår frälsare, men inte att han var en gud eller Gud inkarnerad.

Unitarer anser att religion och vetenskap kan samexistera och vägleda dem i deras förståelse av naturen och Gud. De bekänner sig inte till några dogmatiska trosbekännelser. Unitarer accepterar i allmänhet religiös pluralism och kan finna värde i olika läror, men lägger fortfarande störst vikt vid Kristi lära. Tankefrihet och samfundsfrihet utgör kärnvärden för unitarer. Studier och nya erfarenheter kan leda till nya insikter, kunskaper, och tillämpning. Unitarer lägger tonvikt på att använda sunt förnuft vid tolkning av skrifter.

Det finns idag cirka 800 000 unitarer i världen.

Kristologi

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.