Arabiska

Arabiska är det största av de semitiska och afroasiatiska språken och ett av de fem största språken i världen. Språket skrivs med det arabiska alfabetet och är gemensamt för i stort sett hela arabvärlden. Det är ett av Förenta Nationernas officiella språk.[2]

Arabiskan uppdelas främst i tre huvudvarieteter: moderna standardarabiska, klassisk arabiska samt dialekterna. Modern standardarabiska skiljer sig framför allt i ordförrådet från klassisk arabiska, medan de olika dialekterna uppvisar stora olikheter både inbördes och mot klassisk och modern standardarabiska. De äldsta bevarade skrifterna på arabiska återfinns bland Fayoum papyri. Den moderna standardarabiskan används primärt som skriftspråk men nyttjas även muntligt i formella sammanhang som konferenser, nyhetsutsändningar och dylikt. Den klassiska arabiskan är den islamiska världens kulturspråk och brukas i Koranen och den klassiska litteraturen. Modersmålstalande araber har en av dialekterna som modersmål. Dialekterna används för muntlig kommunikation i alla informella sammanhang.

På grund av det arabiska språkets geografiska utbredning och dess roll som islams språk och som kultur- och elitspråk har det haft ett stort inflytande på många andra språk.

Arabiska
العربية, al-ʿarabīyah
Uttal[ʕarabi], [al ʕarabijja]
Talas iSyrien Syrien
Förenade Arabemiraten Förenade Arabemiraten
Saudiarabien Saudiarabien
Egypten Egypten
Libanon Libanon
Sudan Sudan
Irak Irak
Jemen Jemen
m.fl.
RegionNordafrika, Mellanöstern
Antal talare290 miljoner (2017)[1]
Statusvärldsspråk
SpråkfamiljAfroasiatiska
Arabisk skrift
Officiell status
Officiellt språk i
SpråkmyndighetEgypten Arabiska språkakademin
Språkkoder
ISO 639-1ar
ISO 639-2ara
ISO 639-3ara
SILABV
Arabic speaking world
  Arabiska är det enda officiella språket
  Arabiska är ett officiellt språk
  Arabiska är ett officiellt minoritetsspråk

Modern standardarabiska och de arabiska dialekterna

Termen ”arabiska” kan syfta antingen på standardarabiska eller på de många dialektala varieteterna av arabiska. I arabvärlden gör man i regel ingen åtskillnad mellan klassisk och modern standardarabiska. Högarabiska al-luġatu l-ʻarabiyyatu l-fuṣḥā (اللغة العربية الفصحى) syftar både på det språk som används idag runtom i Nordafrika och Mellanöstern och språket som används i till exempel Koranen. Dialektal arabiska syftar på de många nationella eller regionala varieteter som härstammar från klassisk arabiska och utgör det vardagliga talspråket. Dessa skiljer sig ibland så mycket från varandra att de inte är ömsesidigt förståeliga. Dessa dialekter används vanligen inte i skrift, förutom i text menat att återge talspråk, så som teater- och filmmanus och direkt återgiven dialog i skönlitteratur. Standardarabiska är det officiella språket i alla arabländer och den enda form av arabiska som lärs ut i skolor på alla nivåer.

Den sociolingvistiska situationen för arabiskan i nutid är ett tydligt exempel på diglossi – användandet av två skilda varianter av samma språk, vanligen i olika sociala situationer. I fallet arabiska kan utbildade araber från olika länder antas kunna tala både sin egen lokala dialekt och den högarabiska de lärt sig i skolan (i samma grad eller lägre). Denna diglossisituation underlättar kodväxling där en talare växlar fram och tillbaka mellan de två varieteterna av samma språk, ibland till och med inom samma mening. I de fall då araber från olika länder samtalar och finner att deras dialekter inte är ömsesidigt förståeliga (till exempel en marockan som talar med en libanes) brukar båda kunna gå över till högarabiska, eller pendla däremellan, för att kunna kommunicera.

Eftersom nutida arabiskt skriftspråk skiljer sig från det arabiska skriftspråket under Koranens tid har det blivit vanligt bland västerländska och icke-arabiska kännare av arabiskan att kalla Koranens språk klassisk arabiska och det nutida språket i medierna och formellt tal standardarabiska. Araber brukar däremot använda termen fuṣḥā om båda formerna och därmed lägga större tyngdpunkt på likheterna mellan de två. Skillnaden mellan Koranens arabiska och dagens standardarabiska är framför allt uppdateringar av ordförrådet. De syntaktiska och grammatiska reglerna är desamma.

Fonologi

Beskrivningen av fonemen avspeglar uttalet av standardarabiska.

Vokaler

Arabiskan har tre vokaler, med korta och långa varianter, plus två diftonger: a [ɛ̈] (öppet e-ljud, centraliserat), i [ɪ], u [ʊ]; ā [æː], ī [iː], ū [uː]; ai (ay) [ɛ̈ɪ], au (aw) [ɛ̈ʊ]. Allofoniskt, efter velariserade konsonanter (se nedan), uttalas vokalen a som [ɑ], ā som [ɑː] (även efter r), ai som [ɑɪ] och au som [ɑʊ].

Konsonanter

Standardarabiska konsonantfonem
  Bilabial Inter-dental Dental Post-
alveolar
Palatal Velar Uvular Faryn-
gal
Glottal
 vanlig  emfatisk
Klusil tonlös     t     k q   ʔ
tonande b   d ʤ¹          
Frikativa tonlös f θ s ʃ   x   ħ h
tonande   ð z ðˁ     ɣ   ʕ  
Nasal m   n              
Lateral     l ²          
Tremulant     r              
Approximant w         j        
  1. [ʤ] uttalas som [ɡ] av en del talare. Det är särskilt karakteristiskt för de egyptiska och sydyemenitiska dialekterna. I många delar av Nordafrika och i Levanten uttalas det som [ʒ].
  2. /l/ uttalas [lˁ] endast i /ʔalˁːɑːh/, Guds namn, alltså Allah, när ordet följer a, ā, u eller ū (efter i eller ī är det ovelariserat: bismi l-lāh /bɪsmɪlːæːh/).
  3. /ʕ/ är vanligtvis en fonetisk approximant.
  4. I många språkvarieteter (om inte de flesta) är /ħ, ʕ/ epiglottala [ʜ, ʢ] (trots vad som sägs i många äldre verk).

De konsonanter som traditionellt kallas "emfatiska" /tˁ, dˁ, sˁ, ðˁ/ är antingen velariserade [tˠ, dˠ, sˠ, ðˠ] eller faryngaliserade [tˁ, dˁ, sˁ, ðˁ]. I vissa transkriptionssystem visas emfasen genom att stor bokstav används, till exempel skrivs /dˁ/ ‹D›. I andra är bokstaven understruken eller har en punkt under sig, till exempel ‹ḍ›.

Vokaler och konsonanter kan vara (fonologiskt) korta eller långa. Långa (geminerade) konsonanter dubbelskrivs normalt i latinsk transkription (det vill säga bb, dd, etcetera), vilket avspeglar närvaron av det arabiska diakritiska tecknet shaddah, som markerar förlängda konsonanter. Sådana konsonanter hålls två gånger så länge som korta konsonanter Denna konsonantförlängning är fonematiskt kontrastiv: exempelvis qabala "han mottog" och qabbala "han kysste".

Stavelsestruktur

Arabiskan har två sorters stavelser: öppna stavelser (KV) och (KVV) - och slutna stavelser (KVK), (KVVK) och (KVKK). Varje stavelse börjar med en konsonant - eller också lånas en konsonant från ett tidigare ord genom elision – särskilt i fallet med den bestämda artikeln al (använt när ett yttrande inleds) eller _l (när den följer ett ord), till exempel baytu –l mudiir “direktörens hus”, vilket blir bay-tul-mu-diir när det delas upp i stavelser. I sig själv skulle den bestämda formen av mudiir uttalas /al mudiːr/.

Betoning

Fastän ordbetoning inte är fonematiskt kontrastiv i standardarabiska har den ett starkt samband med vokallängd och stavelseform, och korrekt ordbetoning underlättar förståelsen. I allmänhet läggs betoning på "tunga" stavelser (det vill säga mer långvariga stavelser - en sluten stavelse eller en stavelse med en lång vokal). I ord med en stavelse med lång vokal drar den långa vokalen till sig betoningen (till exempel ki-'taab och ‘kaa-tib). I ord med två långa vokaler drar den andra långa vokalen till sig betoningen (till exempel ma-kaa-'tiib). I ord med en "tung" stavelse där två konsonanter förekommer tillsammans eller samma konsonant är fördubblad får den (sista) tunga stavelsen betoningen (till exempel ya-ma-’niyy, ka-'tabt, ka-‘tab-na, ma-‘jal-lah, ‘mad-ra-sah, yur-‘sil-na). Denna sista regel övertrumfar de två första: ja-zaa-ʔi-‘riyy. I andra fall hamnar ordbetoningen vanligtvis på den första stavelsen: ‘ya-man, ‘ka-ta-bat, etcetera. Dialekten i Kairo (av egyptisk arabiska) har dock vissa egenheter, i det att en tung stavelse inte kan ha betoning mer än två stavelser från ordslut, så att mad-‘ra-sah har betoningen på den näst sista stavelsen, liksom qaa-‘hi-rah.

Dialektala variationer

Vissa dialekter kan ha fler eller färre fonem än de som listas i tabellen ovan. Till exempel används icke-arabiskt [v] i Maghrebdialekterna även i skriftspråket mestadels för utländska namn. Semitiskt [p] blev [f] extremt tidigt i arabiska innan det nedtecknades, men ett litet antal arabiska dialekter, såsom irakisk arabiska (under inflytande från persiskan) skiljer mellan [p] och [b]. Interdentala frikativor ([θ] och [ð]) motsvaras av klusiler [t] och [d] i vissa dialekter (främst levantinsk och egyptisk arabiska) och som [s] och [z] i "lärda" ord från standardspråket. Tidigt under arabiskans expansion smälte de skilda emfatiska fonemen [dˁ] och [ðˁ] ihop till ett enda fonem, antingen det ena eller det andra. Som väntat använder dialekter utan interdentala frikativor enbart [dˁ], medan de som har sådana frikativor använder [ðˁ]. Återigen motsvaras i "lärda" ord från standardspråket [ðˁ] av [zˁ] i dialekter utan interdentala frikativor. Ett annat typiskt särskiljande drag i arabiska dialekter är hur de återger standardspråkets [q] (tonlös uvular klusil): den behåller sitt ursprungliga uttal i vitt skilda områden som Jemen och Marocko (och bland druserna), medan det -- ett typiskt "beduinuttal" -- återges med [ɡ] i gulfarabiska, irakisk arabiska, övre Egypten och mindre urbaniserade delar av Levanten (till exempel Jordanien) och som en glottal klusil [ʔ] i många prestigedialekter, såsom de som talas i Kairo, Beirut och Damaskus. Alltså visar araber omedelbart sitt geografiska (och ibland klassmässiga) ursprung genom sitt uttal av ett ord som qamar "måne": [qamar], [ɡamar] eller [ʔamar].

Grammatik

Historia

På grund av islams snabba utbredning under 700-talet lärde sig många människor arabiska som ett lingua franca. Av denna anledning är de tidigaste grammatiska beskrivningarna av arabiskan ofta skrivna av icke-modersmålstalare. Den tidigaste grammatikern som är känd är ʻAbd Allāh ibn Abī Isḥāq (död 735 (117 H)). Tre generationer grammatikers insatser kulminerade i boken av den persiske lärde Sibāwayhi (cirka 760793).

Traditionellt indelas de grammatiska vetenskaperna i fem grenar:

  • al-luġah (lexikon) rörande samlande och förklarande av ordförrådet
  • aṣ-ṣarf (morfologi) att bestämma de enskilda ordens form
  • an-naḥw (syntax) i första hand rörande böjningar (iʻrab) som redan hade försvunnit i dialekter.
  • al-ištiqāq (avledning) undersöka ordens ursprung
  • al-balāġah (retorik)

Substantiv

Tillstånd

Ett arabiskt substantiv kan ta ett av tre tillstånd av bestämdhet: bestämd, obestämd och status constructus. Bestämd form markeras med artikeln al-. Obestämd form markeras med en ändelse -un (nunation). Status constructus är omarkerat och förekommer i första ledet av en genitivkonstruktion.

Artikel

Artikeln (adātu-t-taʻrīf) al- är oböjlig och uttrycker bestämd form hos ett substantiv oberoende av genus och numerus. Begynnelsebokstaven (hamzatu-l-waṣl), instabil på det sättet att den försvinner i sandhi och artikeln istället bara blir -l- (fastän alif bibehålls i skrift ändå för tydlighetens skull).

Det arabiska l assimileras också med ett antal konsonanter (dentaler och sibilanter), så att i dessa fall artikeln i uttalet bara uttrycks genom geminering av substantivets begynnelsekonsonant.

Böjning

Ett arabiskt substantiv kan ta tre kasus: nominativ, genitiv och ackusativ, och tre numerus: singularis, dualis och pluralis. Normalt får substantiv ändelsen -u(n) i nominativ, -i(n) i genitiv och -a(n) i ackusativ. Kasusändelserna finns bara i formellt eller litterärt språkbruk. Formellt har varje substantiv en sådan ändelse, men i slutet av en mening uttalas ingen böjningsändelse ens i formellt tal, på grund av reglerna för "paus".

Pluralformen av substantiv bildas i vissa fall med ett suffix, men ofta genom att vokalstrukturen i ordet förändras. Det finns ett antal mönster för hur detta går till. Det kan finnas spår av denna pluralbildning i andra semitiska språk, men ingenstans är den så utbredd som i arabiskan.

Genus

Arabiskan har två genus som uttrycks genom kongruens med pronomen, verb och adjektiv.

Dessa genus beskrivs ofta som maskulinum och femininum, men situationen är mer komplicerad än så. Former för "femininum" singular används också för att uttrycka "singulativer", som är plural av döda ting av båda grammatiska genus.

Markören för femininum är ett -t--suffix, men vissa substantiv utan denna markör kongruerar också som femininum. Redan i klassisk arabiska uttalades inte -t-markören i pausa. Den skrivs med en särskild bokstav (ta marbuta) som visar att ett t-ljud ska uttalas i sandhi, men inte i pausa.

Verb

Liksom i många andra semitiska språk baseras verbbildningen i arabiskan på en rot som (vanligen) består av tre konsonanter. Roten är i sig inget ord men innehåller den semantiska kärnan. Konsonanterna k-t-b, exempelvis, indikerar 'skriva', q-r-ʼ indikerar 'läsa', ʼ-k-l 'äta' etcetera. Ord bildas genom att roten tillförs en vokalstruktur och affix. Traditionellt har arabiska grammatiker använt roten f-ʻ-l 'göra' som mall för att diskutera ordbildning. Verben personböjs.

Språkträd

Den talade arabiskan finns i många olika varianter. Här anges de varianter som är så särpräglade att de har egna språkkoder. Flertalet saknar eget skriftspråk.

Arabiska lånord

Några lånord som kommit till svenskan från arabiska är amiral, algebra, siffra, alkemi, alkohol, och socker.

Referenser

  1. ^ Arabic”. Ethnologue. https://www.ethnologue.com/language/ara. Läst 25 juli 2017.
  2. ^ Dahlqvist, Bengt. ”Semitiska språk - Institutionen för lingvistik och filologi - Uppsala universitet” (på sv). www.lingfil.uu.se. https://www.lingfil.uu.se/semitiska-sprak/. Läst 1 mars 2019.

Litteratur

  • Caspari, C. P., William Wright, med flera A Grammar of the Arabic Language. 3 upplagan, 2 band. Cambridge: Cambridge University press, 1955.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arabic language, 30 januari 2006.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arabic grammar, 15 februari 2006.

Se även

Externa länkar

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Arabiska.
Alger, Algeriet

Alger (arabiska: الجزائر, al-Dzjazā’ir, algerisk arabiska: Dzayer ([dzæjer]), franska: Alger ([ɑlʒe]) är huvudstad och den största staden i Algeriet. Alger är samtidigt huvudort för en av landets provinser, med samma namn som staden. Den sammanhängande bebyggelsen berör områden i 44 av provinsens kommuner, och beräknades ha cirka 2,7 miljoner invånare 2018. Staden ligger vid Algerbukten på medelhavskusten och är Algeriets kulturella och ekonomiska centrum.

Arabiska halvön

Arabiska halvön i äldre ltteratur Arabien är en halvö i sydvästra Asien med en yta på omkring 3 miljoner km². Den begränsas av Röda havet i väster, Adenviken och Arabiska havet i söder och sydöst, Omanviken och Persiska viken i öster samt Syriska öknen i norr.

Politiskt är Arabiska halvön uppdelad på staterna Saudiarabien, Jemen, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, och Kuwait samt öriket Bahrain och gränsar i norr till Jordanien och Irak. Geografiskt sett brukar halvön i norr även innefatta den Syriska öknen som inkluderar nordöstra Jordanien, sydöstra Syrien och västra Irak.

Aïn Defla (provins)

Aïn Defla (arabiska: ولاية عين الدفلى) är en provins (wilaya) i norra Algeriet. Provinsen har 771 890 invånare (2008). Aïn Defla är huvudort.

Béchar (provins)

Béchar (arabiska: ولاية بشار) är en provins (wilaya) i västra Algeriet. Provinsen har 274 866 invånare (2008). Béchar är huvudort.

Djelfa (provins)

Djelfa (arabiska ولاية الجلفة) är en provins (wilaya) i norra Algeriet. Provinsen har 1 223 223 invånare (2008). Djelfa är huvudort.

Djibouti

Djibouti (arabiska: جيبوتي Jībūtī; franska: Djibouti), formellt Republiken Djibouti (arabiska: جمهورية جيبوتي; franska: République de Djibouti), är en republik och suverän stat i Östafrika, på Afrikas horn. Landet gränsar i norr till Eritrea, i nordväst och väster till Etiopien och i söder till Somalia. Det har ett viktigt strategiskt läge vid Röda havets kust, där sundet Bab el-Mandeb möter Adenviken, och är genomfartsland för varor till och från östra Afrika. Landet är det tredje minsta på det afrikanska fastlandet. Huvudstaden har samma namn som landet, Djibouti.

Djibouti var franskt från 1842, som Franska Somaliland 1896–1967 och Franska Afar- och Issaterritoriet 1967–1977. 1977 fick det full självständighet. Frankrike använde Djibouti som bas under gulfkriget 1991 och interventionen i Somalia 1992. Djibouti har mottagit många flyktingar från grannländerna, och har ett spänt förhållande till den somaliska utbrytarrepubliken Somaliland. Djibouti är medlem i Förenta nationerna och Arabförbundet.

Motorfordon från Djibouti bär nationalitetsbeteckningen DJI, som också är landskoden.

El Bayadh (provins)

El Bayadh (arabiska: ولاية البيض) är en provins (wilaya) i västra Algeriet. Provinsen har 262 187 invånare (2008). El Bayadh är huvudort.

Kairo (guvernement)

Guvernementet Kairo (Egyptisk arabiska: محافظة القاهرة Muḥāfāzah al-Qahira) är ett av Egyptens 27 muhāfazāt (guvernement). Guvernementet ligger nära Arabiska öknen i landets nordöstra del.

Kuwait

Kuwait, formellt Staten Kuwait (arabiska: دولة الكويت), är en stat på Arabiska halvön vid nordvästra Persiska viken som gränsar mot Saudiarabien och Irak. Huvudstad är Madīnat al-Kuwayt (staden Kuwait). Landet blev en självständig stat 1961.

Laghouat (provins)

Laghouat (arabiska: ولاية الأغواط) är en provins (wilaya) i centrala Algeriet. Provinsen har 477 328 invånare (2008). Laghouat är huvudort.

Muaskar (provins)

Muaskar (arabiska: ولاية معسكر) är en provins (wilaya) i nordvästra Algeriet. Provinsen har 780 959 invånare (2008). Muaskar är huvudort.

Oman

Oman, formellt Sultanatet Oman (arabiska: سلطنة عُمان), är ett land beläget i det östra hörnet av Arabiska halvön. Landet är en absolut monarki som sedan 1700-talet har styrts av familjen Al Said . Oman gränsar till Förenade Arabemiraten i nordväst, Saudiarabien i väst och Jemen i sydväst och har en lång kust mot Arabiska havet i öst och Omanbukten i nordost. Huvudstaden heter Muskat. Nationaldag firas den 18 november med anledning av sultanens födelsedag.

Persiska

Persiska (persiska: فارسی, fârsi, /fɒːɾsiː/), är ett iranskt språk inom den indoiranska grenen av de indoeuropeiska språken. Det talas främst i Iran (där kallat fârsi eller pârsi), Afghanistan (där kallat "dari" sedan 1964 av politiska skäl), Tadzjikistan (officiellt kallat "tadzjikiska" av politiska skäl av Sovjetunionen) och andra länder som historiskt varit under persiskt inflytande. Språket kallades ursprungligen pârsi; namnet fârsi tillkom som en följd av den arabiska erövringen av Persien eftersom ljudet [p] saknas i arabiska. Termen fârsi är en endonym.

Fornpersiskan uppstod i södra Iran och spreds från akemenidiska riket till Främre Asien och Centralasien. Dagens nypersiska utvecklades under medeltiden i städerna Bukhara och Samarkand och blev tidigt ett handelsspråk längs Sidenvägen.

Persiska är statsbärande språk i Iran och modersmål för ungefär 70 procent av befolkningen i landet. Persiskan har influerat och påverkat många av de språk som talas i andra asiatiska länder, såsom Pakistan, Indien, Turkiet och Armenien. Även i europeiska språk återfinns persiska lånord, till exempel sjal, schack, kebab och paradis.

En språkform som är så nära besläktad med standardpersiskan att den som regel betraktas som en persisk dialekt talas av en betydande del av befolkningen i Afghanistan. Denna språkform benämns dari (fârsi dari) och kan allmänt sägas vara en aning mer konservativ än standardpersiskan. Skillnaden mellan språkformerna kan liknas vid skillnaden mellan rikssvenskan och finlandssvenskan. Dari talas som modersmål av cirka hälften av den afghanska befolkningen och är även det dominerande språket i huvudstaden Kabul.

I Tadzjikistan är tadzjikiska officiellt språk. Även denna språkform står persiskan mycket nära och betraktas emellanåt som en persisk dialekt. Tadzjikiskan skrivs dock med det kyrilliska alfabetet och har en något annorlunda struktur, i synnerhet när det gäller vokalerna. Skillnaden mellan språkformerna kan liknas vid skillnaden mellan svenska och norska.

Vidare talas persiska (inklusive dari och tadzjikiska) av minoriteter i många av grannländerna, såsom Uzbekistan, Qatar, Förenade arabemiraten och Irak, liksom av mycket stora grupper av utvandrade iranier och afghaner i framför allt USA (närmare 3 miljoner), Kanada och Västeuropa. I Sverige talas persiska av omkring 120 000 personer. Språkets markanta utbredning utanför Iran beror till stor del på att persisktalande under de senaste decennierna har emigrerat från Iran på grund av den sociala, politiska och religiösa situationen i landet.

Persiska har officiellt hög status i Pakistan eftersom det var landets statsspråk innan britterna ändrade det officiella språket till urdu, som också kommer från persiska och till 70% består av persiska ord. Man använder fortfarande persiska i vissa sammanhang i Pakistan.

Persiska var 2004 det fjärde vanligaste språket bland bloggar; det beräknades samma år finnas mer än 75 000 persiskspråkiga bloggar.

Relizane (provins)

Relizane (arabiska: ولاية غليزان) är en provins (wilaya) i norra Algeriet. Provinsen har 733 060 invånare (2008). Relizane är huvudort.

Siffra

En siffra (från arabiskans as-sifr) är ett skrivtecken, en symbol som används för att beteckna tal och nummer. I svenska och i andra västerländska språk används de arabiska siffrorna. Araberna använder både arabiska och indo-arabiska siffror. Indo-arabiska siffror utvecklade araberna i Indien från de indiska siffrorna som inte alls påminner om arabiska eller indo-arabiska siffror. De indo-arabiska siffrorna utvecklades vidare för att passa det arabiska språket. Titta på bilden längre ner där du kan se skillnaden på arabiska och indo-arabiska siffrorna.

Skikda (provins)

Skikda (arabiska: ولاية سكيكدة) är en provins (wilaya) i nordöstra Algeriet. Provinsen har 904 195 invånare (2008). Skikda är huvudort.

Sudan

Sudan (arabiska: السودان, as-Sūdān), formellt Republiken Sudan, (arabiska: جمهورية السودان, Jumhūrīyat as-Sūdān), ibland kallat Nordsudan, är ett land i Nordafrika, som ofta även anses vara en del av Mellanöstern. Landet gränsar till Egypten i norr, Röda havet i nordost, Eritrea och Etiopien i öster, Sydsudan i söder, Centralafrikanska republiken i sydväst, Tchad i väst och Libyen i nordväst. Sudan är Afrikas till ytan tredje största land. Befolkningen i Sudan är en kombination av inhemska nilo-sahariskt-talande afrikaner och ättlingar till invandrare från Arabiska halvön. På grund av arabiseringsprocessen dominerar idag arabisk kultur i Sudan. Majoriteten av befolkningen i Sudan är muslimer. Nilen löper tvärs igenom landet och delar det i en östlig och en västlig del.Sudans historia sträcker sig från antiken, och är intimt sammanflätad med Egyptens historia. I modern tid utstod landet ett sjutton år långt inbördeskrig, det första sudanesiska inbördeskriget (1955-1972), följt av etniska, religiösa och ekonomiska konflikter mellan det muslimsk-arabiska och arabiserade norra Sudan och mestadels animistiska och kristna niloter i Sydsudan. Detta ledde till andra sudanesiska inbördeskriget 1983. På grund av fortsatta politiska och militära stridigheter övertogs Sudan i en oblodig statskupp av överste Omar al-Bashir år 1989 varefter han utropade sig själv till Sudans president. Inbördeskriget slutade med undertecknandet av Naivashaavtalet som beviljade autonomi för vad som då var den södra regionen av landet. Efter en folkomröstning som hölls i januari 2011 utträdde Sydsudan den 9 juli 2011 med samtycke av Sudans dåvarande president al-Bashir.Sudan är medlem av Förenta Nationerna samt i Afrikanska unionen, Arabförbundet, Islamiska konferensorganisationen och Alliansfria staternas organisation. Landet fungerar även som observatör i Världshandelsorganisationen. Dess huvudstad är Khartoum som är landets politiska, kulturella och kommersiella centrum. Officiellt är Sudan en federal presidentialistisk representativ demokratisk republik. Det internationella samfundet anser allmänt att Sudans politik sker inom ramen för ett auktoritärt system på grund av National Congress Party (NCP) kontroll över regeringens dömande, verkställande och lagstiftande makt.

Tiaret (provins)

Tiaret (arabiska: ولاية تيارت) är en provins (wilaya) i centrala Algeriet. Provinsen har 842 060 invånare (2008). Tiaret är huvudort.

Wadi

En wadi (arabiska وادي, wādī) är generellt ett arabiskt uttryck för en dal. Det är dessutom uttryck för en uttorkad flodbädd i öken- eller stäppområden som endast undantagsvis eller periodiskt är vattenfylld. Efter de tillfälliga men kraftiga regn som förekommer i dessa torra områden kan en wadi svämma över på mycket kort tid. På grund av lätt eroderbar sandbotten och betydande vattenmängder präglas wadiers lopp ofta av kraftig erosion.

Språk

This page is based on a Wikipedia article written by authors (here).
Text is available under the CC BY-SA 3.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.